The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här kommer mer utförliga, lösa tankar och iakttagelser efter fem mycket trevliga, intensiva och kisspausfria biobesök av Christopher Nolans The Dark Knight Rises inom loppet av en och en halv månad, samt cirka 12 timmars podcastkritik kring filmen från hela världen och skrivna recensioner som tar filmens styrkor och svagheter.

Jag ber om ursäkt för att textens bristande struktur hoppar ganska friskt mellan olika ämnen i filmen, men jag besparar er lite text genom att endast låta det vara egna sektioner.

Orkar du inte läsa allt har jag kategorierat texten så att det mellan varje bild kan anses vara en egen sektion som tar upp sin egen sak. Exempelvis en karaktär, en skådespelare eller en idé.

Jag kompletterar denna text med en ”second thoughts” del 2och 3 om inom de närmaste dagarna, där jag går in mer på filmens motiv och avslutningsvis filmens oscarsvärdiga insatser, trots att filmen släpptes nästan ett år före stundande Oscarsgala anno 2013.

Jag hoppas att någon orkar läsa något av det jag skrivit och min naiva tanke är ju att jag kan få skeptiker av filmen att faktiskt se dess briljans som inte alla snappade upp, på grund av dess mångfacetterade tillika massiva innehåll. Trevlig och inte alltför påfrestande läsning!

Här kan du även läsa min recension av The Dark Knight Rises, som jag skrev på premiärdagen.

Introduktion av revolutionstemat och rädslan över att vakna upp i ruiner

Scenen när Bane står öga mot öga med den mäktige miljardären Daggett och svarar när Daggett försöker fjättra Bane med sina ekonomiska makt är ett av ett tjog favoritögonblick. Sättet hur Bane försiktigt lägger sin hand på Daggetts axel för att visa sin verkliga överlägsenhet över honom, i en situation där pengar inte längre styr världen och de rika är avklädda inför allmänhetens ögon.

Bane svarar något i stil med; ”Tror du att dina pengar skrämmer mig? Att de skyddar dig från risken att avrättas?” Det är hårda ord till en man som alltid har kunnat levt i den vetskapen tidigare och Nolan bygger nästan upp vår sympati för Bane i just den scenen. Revolution smakar i dessa skarpa lägen oroväckande gott.

Det är en makt uppbyggd av handlingskraft, där hot inte behöver vara långa raljeranden om hur han fick sina ärr och hur en ring ska styra dem alla, och så vidare.

Roland Daggett: ”I paid you a small fortune…”
Bane: ”And you think this gives you power over me?”

Matthew Modines polischefsroll

Matthew Modines polischefskaraktär – ”Foley”, har kritiserats av vissa som överflödig, onödig och dum. För mig är han en av filmens många väldigt rörande historier i sig.

Han är den tveksamma, fegare men innerst inne godhjärtade karaktären som antagligen mer än någon annan representerar dem i publiken som tittar på filmen. Han tror på rättvisan men han är inte beredd att offra sitt liv och sin familj för det. Han vill till och med fånga Batman eftersom han bryr sig mer om sin karriär än om folket runt omkring honom. Ta inte åt er om ni tror mer om er själva, men de flesta känner nog igen sig.

I början presenterar han sig själv genom att ifrågasätta en politiker när denne säger att gamle, gode kommissarie Jim Gordon ska sparkas till våren;

Foley: ”Really? But he’s a hero.”
Politician: ”A War Hero. This is peace time”.

I slutändan är det han själv – genom Gordons övertalande, som går ut i full polismundering med medaljer och allt och leder polisarmén i det slutliga slaget mot Banes arméer. Det om något är en rörande utveckling – särskilt när jag känner igen hans tillstånd och hör hans replik ”But he’s a hero” eka i mitt huvud när jag ser honom. Han dog för det han trodde på och blev till sist själv en sann hjälte i krig.

Gamle Matthew Modine, som gjort sig känd genom huvudrollen som den valpige soldaten ”Joker” i Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987), spelar dessutom mycket, mycket bra och det är så trevligt att se gamla barndomshjältar visa sig i stora filmer återigen – särskilt då han är en skådis att beundra.

Anne Hathaways revansch och valet att leka med ”jungfrun i nöd”

Anne Hathaway var kritiserad. Hon var mest förknippad för mer lättsamma, romantiska roller (En Prinsessas Dagbok, En ung Jane Austen) och sattes i Julia Roberts-facket trots att hon alltid har övertygat på mig när hon fått fint material att jobba med (Rachel Getting Married, Brokeback Mountain). Den förstnämnda hade hon till och med blivit oscarsnominerad för och mycket värdigt. Problemet med henne är att hon får sämre roller än hennes kapacitet eftersom kvinnor ofta ”måste” gå vägen genom lättsamma, romantiska komedier för att bli ett namn.

Heath Ledger var i precis samma sits som henne. Precis samma. Han hade gjort sig ett namn genom lättsamma, romantiska och underhållande draman och hans mer imponerande prestationer låg i skymundan hos den vanliga publiken. Han hade också blivit oscarsnominerad några år tidigare (för Brokeback Mountain) och hade stor potential, men vi såg honom ändå mest i publikroller för det är så stenarna slipas idag.

Jag har skrivit tidigare i min The Dark Knight Rises-recension om hur karaktären Selina Kyle är ett bra motexempel på en ”damsel in distress” – en så kallad jungfru i nöd.

En kvinna vars enda uppgift är att sättas i en fara som hon i total brist på handlingskraft eller intelligens inte kan ta sig ur själv och därför måste skrika på hjälp tills den undsättande riddaren kommer och räddar henne, varpå hon kastar sig i hans armar och hoppas få leva lycklig med honom i alla hennes hemmafrublomstrande dagar!

Det ironiska är ju att den där kysscenen faktiskt sker även i The Dark Knight Rises och trots att förutsättningarna är totalt motsatta genom att Selina Kyle tar kontrollen över Bruce Wayne/Batman, så skär det ändå i ögonen av ren slentrianvarning när den filmen sker. Scenen går definitivt att analysera och min teori är – precis som med hela filmen i sig, att vad publiken tycker är deras oreflekterade magkänsla av vad dom ska tycka – inte vad filmen ger dem skäl att tycka.

Det är då extra trevligt att Selina Kyle faktiskt fick en roll i Batman-trilogin, liksom den jämförbara karaktärerna Miranda Tate och Talia al Ghul. Det var tack vare Jonathan Nolans önskningar som Selina Kyle/Catwoman kom med, trots att brorsan Christopher Nolan inte hade i åtanke att låta en karaktär som Catwoman finnas i hans mer realistiska Batman-universum.

Nolans Batman-filmer (och Batman-filmer över huvud taget – för att inte tala om superhjältefilmer över huvud taget) är nästintill obefintliga på annat än kvinnoroller av typen ”jungfrun i nöd”. Till och med Rachel Dawes hamnar i av och till i den situationen i föregående Batman-filmer.

Är Jokern och Heath Ledgers grav helig mark?

The Dark Knight Rises är inte en direkt mörk film. Den är brutal, den är dyster och den är undergångsbådande, så på det viset är den mörk i någon form. The Dark Knight är dock mörk eftersom den spelar mer på galningar, kaos och svårigheter att tämja de mer psykopatiska själarna.

Jag ska dra några jämförelser mellan Heath Ledgers prestation samt karaktär och Tom Hardys prestation och karaktär. Jag vet att i den allmänna uppfattningen går inte The Dark Knight att toppa och det är för mig ganska uteslutande av tre orsaker. Dels för att antagonisten i filmen var den allmänt kända, allmänpopulära psykopaten ”The Joker”. Dels för att den överraskade så många då få förväntade sig en så pass stor film när ”superhjältefilmer” tidigare – Batman Begins inkluderad, hade varit så linjära och förutsägbara från punkt till punkt.

The Dark Knight var lite svårare att orientera sig i vilket höjer chansen att man som tittare blir överraskad. Dels – och mest dock, för att Heath Ledger dog före filmen och avslutade med en bra rollprestation inför hela världens ögon. Han blev filmens stora snackis och ingen kan ju kritisera någon som avlidit på ett sorgligt sätt för det är opassande och okänsligt. Dessutom var han ju riktigt bra och överraskade alla som kritiserat denna ”handsome boy”.

Jag älskar hans prestation men jag har ändå alltid tyckt att den är överskattad, eftersom folk inte vågar kritisera den det minsta. Den är inte jätteoriginell, han har inte skapat hela karaktären på egen hand från ett dåligt manus och hans tillgjorda röst är stundtals lite för ”tecknad film” för att vara helt perfekt och komma inifrån.

Men han förtjänar sin oscar och han är helt klart en av de färgstarkaste och mest minnesvärda antagonisterna i en film någonsin, absolut. Och jag älskar att se honom i filmen. Missförstå mig inte att jag hackar på honom, men bara för att han avlidit måste han ändå förtjäna ärlig kritik trots allt bra han gör – och alla håller heller inte med mig, givetvis.

Bane som superhjältegenrens mest intressanta huvudantagonist

Tom Hardys karaktär är i sin tur helt annorlunda då han är en målinriktad, stark ledare. Jokern var en galen hund och gjorde egentligen ingenting för ett högre syfte eller för att uppfylla en dröm. Visst, han ville se Batman döda för att han skulle bryta sin hederkodex och han ville se att allt blev till kaos, fritt från regler. Han ville se världen brinna helt enkelt men han kan aldrig nå någon mental slutstation där han kommer tillfreds med sig själv.

Bane har ett tydligt mål och riktning att gå, med ett självförtroende som gör honom näst intill okrossbar mentalt och ännu mer fysiskt. Han är en krigsherre med auktoritet och som kan skrämma precis vem som helst bara genom att tala.

Hans destination är att utplåna Gotham och sätta den ojämnt fördelade världen i balans igen. Han vill dessutom utplåna Gothams sanna, inspiratoriska ledare – Batman, och tillsammans med Gothams folk ska Batman få se när dennes livsverk och hem jämnas med marken. Viktigast av allt är dock att han inte vill krossa Batman och hans folk fysiskt, utan själsligt, eftersom sann smärta känns inuti när ens själ allt för sakta torteras till döds.

Bruce Wayne: ”Why didn’t you just… kill me?”
Bane: ”You don’t fear death… You welcome it. Your punishment must be more severe.”
Bruce Wayne: ”Torture?”
Bane: ”Yes. But not of your body… Of your soul.”

Bane har bilden klar för sig och han uppfyller den genom den rädsla och överlägsenhet han genomsyrar och med hjälp av Talia al Ghul som andra halva. Många klagar på att Bane känns så värdelös och nerdegraderad när Talia al Ghul avslöjar sig som hjärnan bakom deras mål, men hon hade aldrig klarat det utan ledarskapet och den karismatiska auktoritet som Bane kommer med.

Bane är en karismatisk ledarfigur som går att älska och frukta och han kommer lika långt med båda korten. Han är en Osama Bin Laden, en Saddam Hussein, en Fidel Castro, en Adolf Hitler, en Josef Stalin, en klassisk extremistledare i ett samhälle där det för tillfället biter alldeles utmärkt. I ett samhälle i förtryck.

Talibanernas motiv är dessutom ganska ordagrant exakt det som ”The League of Shadows” har – att utplåna obalansen i världen genom att sänka metropolen – hjärtat, av den största stormakten i världen. USA, västvärlden, Gotham – kalla det vad ni vill. Makten i världen är i obalans och de rika kan leva på så mycket medan de fattiga är fattigare än någonsin förut.

Jag har läst vissa som kritiserar Banes motiv och mer konkret än så här kan jag inte beskriva för att visa att det finns – mycket tydligare och verkligare än hos någon annan ”superskurk”, som vanligtvis endast vill ta över hela jorden eller förstöra allting. Bane vill återställa balansen och när han gjort det vill han säkert som vilken annan revolutionär ledare som helst ta över makten som den fältherre han är.

Det handlar egentligen inte om att få folket på hans sida, att få dem att känna att han styr dem. Han inspirerar folket att ta vara på den ”frihet” han gett dem genom att utplåna dess kapitalistiska ledare och ”äntligen” ger eget ansvar för deras stad, utan det överlägsna verktyg som dyra pengar är. En revolutionär tanke som inte behöver någon ledare i teorin och som väcker ett okonventionellt hopp i många lågavlönade själar – oavsett vilket land vi skulle befinna oss i.

”Gotham, take control… take control of your city. Behold, the instrument of your liberation! Identify yourself to the world!” – Bane

Det är ju lätt att tro att Hitler, Stalin och alla envåldshärskare upprätthållit sin makt genom en stab av överlägsna underledare, men att det finns runt 2 miljoner ”vanliga” människor som i någon form stöttar regimen där under är lätt att glömma bort i sammanhanget, så även i mångas kritik av Banes metoder att upprätthålla kontrollerad anarki i Gothams störstade kungadöme.

Tom Hardys insats

Tom Hardy hyllade jag en del i min recension, men jag har inte hyllat honom tillräckligt riktigt ännu. Det Tom hardy gör med karaktären Bane är att ge honom en extraordinär, karismatisk personlighet som blir en förhöjande missmatch med den brutala, fysiska gestalt han är.

Han låter totalt obrydd i raljerandet av sina handlingar och man hör att det här är en person som ger sken av att ha läst historiens förgrundsfigurer, filosofer och framför allt dramatiker för att renodla en distinkt överlägsen retorik i användandet av hans förhöjda talspråk och för mig är den här intelligensen väldigt tydlig och förklarar varför hans undersåtar underställer sig honom som en orubblig ledare som kommer berika deras liv och värld.

Hardy försöker verkligen i intervjuer och bland folk att ge sken av att han inte bryr sig särskilt mycket om allvaret i sitt yrke och att han tar det med en klackspark, exempelvis som när någon jämförde honom med en ung Marlon Brando och han själv poängterar att han aldrig själv tänkt tanken och knappt ens sett en enda film med Brando. Han skojar gärna bort sitt jobb som en kul grej, men vem som heslt kan ju se att han lägger ner en stor del av sin själ i det, utan tvekan.

Han lägger alltid ner noggrann research i sina rollers bakgrund och han fyller dem alltid med en rejäl dos personlighet, både i tal, rörelsemönster och svagheter. Han repriserar sig sällan utan letar hela tiden nya utmaningar. Räcker inte det så är det bara att kolla på hans fysiska uppbyggnad för att se att han inte tar sig ann roller endast för att avnjuta pengar och glamour. Inför Bronson byggde han upp sig till en dubbelt så stor man, för att sedan gå ner sig till normalfysik på något år.

Sedan bygger han upp sig till en ännu mer kompakt ultimate fighter inför Warrior och avancerar sedan ytterligare ett halvtjog kilo till rollen som Bane. I den rollen är han skymd bakom en mask och endast fysik, röst och ögonskådespeleri finns kvar att tillgå för att förmedla känslor. allt det gör han fulländat och just ögonkontakten är underskattat skicklig.

Så pass att det är svårt att föreställa sig Tom Hardys ganska barnsliga, smala ansikte bakom masken, utan vad jag föreställer mig är istället en tio år äldre man av Stalin-karaktär, med mustasch och allt. När han ser ut över det Gotham han räknar med att belägra så känns hans närvaro precis lika mycket som när de bästa skådisarna agerar ut sitt raseri och ångest. Han vet hur man tar ett rum i belägring och han vet hur man tar en film i sina händer.

För mig är Tom Hardy på precis samma nivå i omvandlingsförmåga och totala hängivenhet till rollen som en viss, avliden Heath Ledger och endast några fler sympatiska roller och en för tidig död från att nå samma status bland allmänheten. I min värld är en oscar för honom bara en tidsfråga, om oscarsjuryn bara släpper lite på sina rynkvecksinskurna hängslen och visar lite liv i deras åderbrock.

fortsättning följer…

Annonser

7 thoughts on “The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3”

  1. Som vanligt blir jag fullständigt knockad av din ambition 😀 Men jag kan inte låta bli att fästa mig vid det du skriver om Banes ledarskapsmotiv och karisma. Själv har jag svårt att se att Bane som något annat än en, förvisso självständig men icke desto mindre, marionett i Thalias grepp. Det är hennes plan han utför och tror på, inte sin egen. Och det ”folk” han får på sin sida, handlar inte det primärt om de han friger ut Gothamfängelset? Om inte annat upplever jag att han går ganska snabbt från att försöka framstå som någon slags folkets man till att bli en ledare som alla ”vanliga” människor fruktar. En superskurk, helt enkelt.

    1. Min ambition är ibland onödigt hög inför trivialiteter. 😀

      Bane är ju The Legaue of Shadows ledare ”I AM the League of Shadows”. Han tog över efter det ledarskap som försvann när R’as al Ghul besegrades av Batman i Batman Begins. Talia al Ghul innehar på sätt och vis mer makt än Bane då hon har hans förtroende och han dyrkar henne på ett plan djupare än sexuell och relationsmässig kärlek, men hon arbetar från en position i skuggan (omedvetet komiskt uttryckt med tanke på hennes anknytning till ”League of Shadows) vilket Bane inte gör.

      Enligt mig kompenserar dom varandra tillräckligt mycket för att ses som en duo i ledarskap och makt. De har ett gemensamt mål, vilket är The League of Shadows mål – att balansera maktfördelningen i världen genom att störta världens högsta stående styre. Så Banes mål är The League of Shadows uråldriga mål och Talias mål är hennes fars mål vilket är detsamma som The League of Shadows mål.

      Ska man sätta människor i ett marionettsystem så är snarare bägge marionettdockor för detta högre mål, men Bane är den som får ut mest personligen från det.

      Angående Banes folk så har han ju knutit åt sig en rejäl arme fotsoldater genom stadens och världens övriga kriminella kringströvare. Filmen börjar ju ganska tidigt med att John Blake hittar en död pojke utanför kloaksystemet. Han frågar brorsan på barnhemmet och får ganska snabbt reda på att många föräldralösa och utstötta ungdomar lämnat deras tidigare gemenskap för att söka sig till ett mystiskt följe i kloakerna. Följet är givetvis Banes organisation som har ägnat lång tid åt att knyta åt sig medhjälpare från olika håll.

      En majoritet av de kriminella som satt i Gothamfängelset blir ju sedan också hans fotsoldater då den mest rimliga tanken i situationen är att följa den starkaste – den som har mest makt, för att själva nå en bra position i systemet. Han talar till dem, men han talar också till resten av folket. Varför han vill nå dem är ju för att det underlättar hans plan och givetvis kommer den majoritet av stadens folk som inte aktivt jobbar för honom att känna sig utanför hans tillfälliga revolutionssystem och därför också enbart vara rädda för honom.

      Vi människor är ju flockdjur och nästan alla av oss föredrar undermedvetet att underkasta oss en ledare för att själva slippa ta ledande beslut. I det här fallet är Bane ledaren och hans folk är de underkastade undermedvetna. Exemepel från verkligheten går att hämta i styren och länder över hela jordklotet. Därmed inte sagt att Bane inte är en superskurk, även om jag i och med att jämföra honom med verkliga exempel hellre kallar honom endast skurk, om det är vad vi skulle kalla exempelvis Saddam Hussein, Franco eller Osama Bin Laden.

      Allt Bane gör är att genomföra den störra planen, men för att göra det verkar han som den ledare vi har tendensen att underkasta genom rädsla eller maktbegär. 🙂

  2. Personligen brukar jag inte analysera filmer speciellt mycket – hos mig blir resultatet många gånger att det förtar filmupplevelsen för mig. Eller ja jag analyserar mer på ett omedvetet plan och går nog till det yttre på rena känslor.
    Du har dock skrivit både intressant och ambitiöst om tredje Batmanfilmen. Som du vet gillade jag filmen men filmen är nog i mina ögon den sämsta (eller minst bra är nog mer korrekt) av de tre.
    Härligt att läsa en hyllning till Tom Hardy. F.n min favoritskådis – väntar ivrigt på att få se Lawless.

    1. Ja, jag har svårt att inte analysera film kuriost på i alla fall något plan, i mitt huvud. Oftast tänker jag ju kring hur pass konventionell den är i dramaturgi och karaktäriserande. Ofta tänker jag också kring ifall filmen är skriven ur en manlig, kvinnlig eller mer jämnställd synvinkel. Hur filmskaparna har tänkt under förproduktion och genomförandet mer tekniskt är också intressant. Oftast analyserar jag dock små detaljer som sker i filmen, som jag fastnar för av märkliga anledningar. 🙂

      Tom Hardy är en grym skådis och jag hoppas att han har för avsikt att fortsätta utmana sig själv som skådespelare många år framöver och inte stannar av ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s