Logan (2017) – recension #2 eller: Don’t be what they’ve made you

Ville skriva av mig mer om Logan efter att ha sett den på bio för andra gången och motvilligt avhållit mig från att se den en tredje gång. Allting har sin tid. Jag går in mer kring var filmen triumferar och några fler positiva aspekter kring karaktären X-23/Laura.

His time has come

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

Min första recension av Logan finnes här.

Älskade stumheten hos Laura. Fanns ingen anledning för henne att tala. Drömmen om Eden var riktigt vacker. Älskade hur filmen visar bandet mellan barn och myterna dom influeras av (serier, film). Älskade hur karaktärerna bearbetar barndom och åldrande. Älskade hur filmen sätter karaktärer först – i en westerninramning, och spolar sånt som gör superhjältefilmgenren så plastig. Den skalar av allt som blivit överkonsumerat dödkött inom genren. Den fick för mig hela den genren att bli ett trivialt distanserad luftslott i jämförelse. Lite som att bli kär i en person och plötsligt är alla andra så ointressanta. Jag tänker på allt inom den genren och känner att det är film för barn medan det här är en film för vuxna, fast det är tvärtom.

”Only about a quarter of this is true…”

Logan är en film som kan säga något om barn och till barn, medan superhjältegenren i regel mest är fan service för fans som inte är fans. Vuxna som vill att saker ska vara enkelt. Superhjältar på film blir ofta på sin höjd en förenklad, kristen bibel eller lättsamt allvar efter mall med urvattnad leverans (läs; i Disney/Marvels tappning), medan Logan kommer som en post-modern film med det gamla men får det att kännas så fräscht i nutiden. Gammal är yngst.

Logan hade varit en flera snäpp lamare och för mig mindre rörande film om Laura var en pojke. Briljansen ligger så mycket i att det är ett barn som beter sig oberoende av könsroll (eftersom hon är i ett stadium då könsroller inte i sig präglat individen att skapa en identitet runt könsrollen) men att hon trots detta ändå ÄR en flicka. Hon blir liksom en människa kort och gott, men indirekt ett statement för att flickor inte bara är flickor, utan i första hand människor. Rollen som flicka är en identitet som utformas genom behov präglad av omgivning i första hand. Laura är en förebild. Som pojke blir hon mer av en roll i mängden som inte bevisar något annat än den konvention – det urvattnade ”ideal” många lever efter och som gör att ”boys will be boys” är en självklarhet som ställer flickor i en separat kategori.

”Don’t be what they’ve made you.”

Tycker karaktären X-23/Laura är betydligt svagare skildrad i serietidningarna. Hade velat se serierna bearbetat henne efter filmen mer. När hon är mer utvecklad och närmat sig mer vuxen ålder är hon som samtliga övriga tjejer i serieform; en supermodellbomb med stora bröst och avslöjande klädsel som hela tiden utstrålar sex åt den manlige läsaren, som i ännu högre grad är pojkar och ska influeras av den skiten. Jag förstår att puberteten ska behandlas den också, men den sexuella tappningen av X-23 är ingen ”hit”. Usch.

För att tydliggöra avsaknaden av könsroll; i filmen beter sig Laura utan könsroll och om hon varit pojke hade hennes beteende varit mer förväntat, men eftersom hon är flicka är hennes beteende annorlunda och förebildande. Just eftersom flickor förväntas vara på ett sätt som inte passar hennes beteende i filmen, medan pojkar som beter sig som henne setts förr. Så som hon beter sig gör henne inte grabbig. Det är i sig en fördom där vi förväntar oss en sak av pojkar och annat av flickor. Hon är ingen pojke utan beter sig som hon gör av praktiska anledningar, inte för att hon vill vara en pojke. Hon spelar därför ingen könsroll. Det hon gör är inte baserat på en strävan att vara könet pojke/man utan helt praktiskt. Överlevnadsanpassning, attityd och målmedvetenhet är inte vigt åt det manliga könet. Du blir inte manlig för att du praktiserar dessa beteenden. Det är en fördom.

”It is for Laura.”

Hon är ett barn och ett barn är oerhört lite ett kön så länge inte barnets omgivning influerar barnet att ta efter könet. Vilket dom gör, mycket. Därför är föräldrar och förebilder essentiella för vad ett barn tar efter i beteende. X-23 har inte ens haft en fadersroll. Hon beter sig så som situationen kräver efter dom förutsättningar hon har. En djurisk överlevnadsinstinkt.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt