Etikettarkiv: Fire Walk With Me

Twin Peaks Analys & Tolkning #2: With this ring I thee wed

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar mönster och symbolik i Twin Peaks och Fire Walk With Me med så få ord som möjligt. Bilder, utdrag ur manus samt andras tolkningar är basis. En serie i obestämt antal inlägg som kommer pågå inför nya säsongen samt eventuellt återkoppla till nya säsongens innehåll.

Övriga delar i serien


Del 2:

With this ring I thee wed

The ring seems to be connected to the MAFAP, as he has it in the conveince store and does the ”with this ring I thee wed” thing. Additionally, when BOB has Laura in the train car, he places the mirror under her (I assume) so she is forced to watch herself become possessed by him. Evidenced by the whole ”I want to taste through your mouth” thing. Only when Laura puts the ring on does BOB go from wanting to inhabit to murder her.

(från okänd bildkälla)

Frågor:

  1. Vill både BOB och Man From Another Place (även kallad ”Mike”) ta över Laura Palmer?
  2. Är det på grund av giftermålet med Mike/Man From Another Place som BOB dödar Laura?
  3. Är ringen detsamma som en dödsdom eller ger ett giftermål (med Mike?) några fördelar i livet? Teresa Banks verkade bära ringen i livet och konfronterade då Leland med utpressning innan han (och möjligen BOB) dödade henne. Vad hade hänt om Laura tagit ringen men inte mördats?
  4. ”The Formica Table” visar ett märke där ringen tycks ha tagits från. Teresas ringfinger visar ett märke där ringen tycks ha tagits från. Symboliserar ”The Formica Table” Teresa Banks?
  5. Samarbetar Mike/Man From Another Place med The Grandmother och The Grandson (The Tremonds/The Chalfonts)?
  6. The Grandson säger ”Fell a victim” och pekar på BOB. Är The Grandson kopplad till BOB och/eller Leland?
  7. Vad innebär ”Fire walk with me”? När Laura uttrycker frasen i livet verkar det vara en inbjudan till BOB.  Är det liksom ringen gentemot Mike/Man From Another Place en besvärjelse – en inbjudan till dans, med BOB?

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: It’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).


När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Läs mina övriga recensioner av Twin Peaks här:

Och mina övriga recensioner av David Lynchs filmer här:


Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #4

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #3: Re-castinginfo nyttigt att känna till oavsett inställning

I detta uppsnack:

Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!


twinpeaks_h_2015_0_0

Hastigt och lustigt är jag tillbaka exakt en månad efter förra uppsnacket, i sköljvattnet av gårdagens B-R-E-A-K-I-N-G N-E-W-S-!

Igår kväll gick CBS/Showtime ut med den officiella pressreleasen att offentliggöra samtliga namn som medverkar framför kameran i nya Twin Peaks, i ren WikiLeaks-anda!

217 namn fyller denna massiva lista (skriv ut den och rama in den på väggen vettja!), som bör vara precis alla utom möjligen TV-seriens statistnamn (minimalt medverkande utan repliker). Rykten säger dock att det finns fler ännu ej offentliggjorda namn åtminstone av mindre intressegrad.

Nyheten om den kompletta casten till Twin Peaks trendade igår Twitter, Facebook och andra sociala medier i världen så pass att det var det enda som syntes ett tag, parallellt som sjätte säsongen av Game of Thrones just började sändas ut i dom förenta staternas televisionsapparater. Twin Peaks passerade till och med Princes tragiska död i trendvärde under en period.

tumblr_nsdp8maS8W1ro6awbo5_1280

Just valet att offentliggöra ALLA namn är något av ett udda grepp, men helt klart sympatiskt och måhända taktiskt ur flera synpunkter. Flera större namn har redan rapporterats och ryktats kring i skvallerpressen sedan inspelningen började och här röjer produktionen alla skygglappar för att ändå skapa buzz, kring en cast som ändå ger oss som publik kanske ännu fler frågetecken och funderingar än vad vi hade haft utan den. Oinvigda, framtida tittare kan även skönja några namn som lockar dem och ta steget att börja se ikapp säsong 1, säsong 2 och långfilmen i god tid innan premiären om  – förmodligen, knappt ett år.

Dessutom skapar Twin Peaks just nu rubriker och den så viktiga publika buzzen utan att behöva visa en omvälvande trailer med diverse namn ”in character” som inte känns nödvändig att släppa så här pass långt innan. Denna namnlista på 217 är på flera sätt en bättre trendsättare än en trailer då den avslöjar mindre om vad vi har att vänta oss handlingsmässigt, men får det ändå att klia i fingrarna rejält!

Vi visste sedan tidigare att Kyle MacLachlan som spelade Agent Dale Cooper i Twin Peaks (1990-1991) och långfilmen Fire Walk With Me (1992) kommer medverka som skådespelare på något vis i den kommande fortsättningen. Nu vet vi även vilka som gör honom sällskap.

peaks48

Här är alla 217 namn (asterisk innebär medverkan i tidigare produktioner av Twin Peaks):

Jay Aaseng
Alon Aboutboul
Jane Adams
Joe Adler
Kate Alden
Stephanie Allynne
Mädchen Amick*
Eric Ray Anderson
Finn Andrews
Elizabeth Anwies
Dana Ashbrook*
Joe Auger
Phoebe Augustine*
Melissa Bailey
Tammie Baird
Matt Battaglia*
Chrysta Bell
Monica Bellucci
Jim Belushi
Leslie Berger
Richard Beymer*
John Billingsley
Michael Bisping
Ronnie Gene Blevins
Kelsey Bohlen
Sean Bolger
Rachael Bower
Brent Briscoe
Robert Broski
Wes Brown
Richard Bucher
Page Burkum
Scott Cameron
Juan Carlos Cantu
Gia Carides
Vincent Castellanos
Michael Cera
Richard Chamberlain
Bailey Chase
Johnny Chavez
Candy Clark
Larry Clarke
Scott Coffey
Frank Collison
Lisa Coronado
Catherine E. Coulson*
Grace Victoria Cox
Jonny Coyne
James Croak
Julee Cruise*
Heather D’Angelo
Jan D’Arcy*
David Dastmalchian
Jeremy Davies
Owain Rhys Davies
Ana de la Reguera
Rebekah Del Rio
Laura Dern
Neil Dickson
Hugh Dillon
Cullen Douglas
Edward ”Ted” Dowlin
Judith Drake
David Duchovny*
Christopher Durbin
Francesca Eastwood
Eric Edelstein
John Ennis
Josh Fadem
Tikaeni Faircrest
Eamon Farren
Sherilyn Fenn*
Jay R. Ferguson
Sky Ferreira
Miguel Ferrer*
Rebecca Field
Robin Finck
Brian Finney*
Patrick Fischler
Erika Forster
Robert Forster
Meg Foster
Travis Frost
Warren Frost*
Pierce Gagnon
Allen Galli
Hailey Gates
Brett Gelman
Ivy George
Balthazar Getty
James Giordano
Harry Goaz*
Grant Goodeve
George Griffith
Tad Griffith
James Grixoni
Cornelia Guest
Travis Hammer
Hank Harris
Annie Hart
Andrea Hays*
Stephen Heath
Heath Hensley
Gary Hershberger*
Michael Horse*
Ernie Hudson
Jay Jee
Jesse Johnson
Caleb Landry Jones
Ashley Judd
Luke Judy
Stephen Kearin
David Patrick Kelly*
Laura Kenny
Dep Kirkland
Robert Knepper
David Koechner
Virginia Kull
Nicole LaLiberte
Jay Larson
Sheryl Lee*
Jennifer Jason Leigh
Jane Levy
Matthew Lillard
Jeremy Lindholm
Peggy Lipton*
Bellina Martin Logan*
Sarah Jean Long
David Lynch*
Riley Lynch
Shane Lynch
Kyle MacLachlan*
Mark Mahoney
Karl Makinen
Malone
Xolo Maridueña
Berenice Marlohe
Rob Mars
James Marshall*
Elisabeth Maurus
Josh McDermitt
Everett McGill*
Zoe McLane
Derek Mears
Clark Middleton
Greg Mills
James Morrison
Christopher Murray
Don Murray
Joy Nash
Priya Diane Niehaus
Bill O’Dell
Casey O’Neill
Johnny Ochsner
Walter Olkewicz*
Charity Parenzini
Elias Nelson Parenzini
John Paulsen
Sara Paxton
Max Perlich
Linas Phillips
Tracy Phillips
John Pirruccello
Linda Porter
Jelani Quinn
Ruth Radelet
Mary Reber
Adele René
Mariqueen Reznor
Trent Reznor
Carolyn P. Riggs
Kimmy Robertson*
Wendy Robie*
Erik L. Rondell
Marv Rosand*
Ben Rosenfield
Tim Roth
Rod Rowland
Carlton Lee Russell*
Elena Satine
John Savage
Amanda Seyfried
Amy Shiels
Sawyer Shipman
Tom Sizemore
Sara Sohn
Malachy Sreenan
Harry Dean Stanton*
J.R. Starr
Bob Stephenson
Charlotte Stewart*
Emily Stofle
Al Strobel*
Carel Struycken*
Ethan Suplee
Sabrina S. Sutherland
Jessica Szohr
Russ Tamblyn*
Bill Tangradi
Cynthia Lauren Tewes
Jodee Thelen
Jack Torrey
Sharon Van Etten
Eddie Vedder
Greg Vrotsos
Jake Wardle
Naomi Watts
Nafessa Williams
Ray Wise*
Alicia Witt*
Karolina Wydra
Charlyne Yi
Nae Yuuki
Grace Zabriskie*
Christophe Zajac-Denek
Madeline Zima
Blake Zingale

Så vad har vi då här, värda att fälla några ord om? Jag har gjort mitt bästa för att scanna igenom allt.

Personer som funnits teoretiskt tillgängliga men som saknas:

Michael Ontkean (Harry S. Truman), Piper Laurie (Catherine Martell), Lara Flynn Boyle (Donna Hayward), Michael J. Anderson (Man From Another Place), Kenneth Welsh (Windom Earle), Heather Graham (Annie Blackburn), Moira Kelly (Donna Hayward), David Bowie (Philip Jeffries), Chris Isaak (Chester Desmond), Kiefer Sutherland (Sam Stanley), Eric DaRe (Leo Johnson), Joan Chen (Josie Packard), Chris Mulkey (Hank Jennings), Robert Bauer (Johnny Horne), Mary Jo Deschanel (Eileen Hayward), Ian Buchanan (Dick Tremayne), Brett Vadset (Joey Paulson), Kevin Young (Toad), Robyn Lively (Lana Budding Milford), Billy Zane (John Justice Wheeler), David L. Lander (Tim Pinkle).

Twin-Peaks (1)

Dom kritiska som sörjs här är förstås Michael Ontkean och Piper Laurie, samt den nuvarande ovissheten kring David Bowies, ”den dansande dvärgen” Michael J. Andersons och Heather Grahams karaktärsöden som nu faller fritt (som i en dröm) och vad som händer med Donna. Mycket av detta har jag dock skrivit rikligt om i mitt tidigare inlägg och kommer få anledning att skriva mer om framöver. How’s Annie, really?

Återvändande namn är oerhört många och gnager ända in på mindre birollskaraktärer näst intill på statistnivå! Jätteroligt att exempelvis Catherine E. Coulson som är avliden är med, samt mina favorit Dana Ashbrook, mästaren Harry Dean Stanton, Sherilyn Fenn, Russ Tamblyn, Mädchen Amick, Peggy Lipton, Everett McGill (you made it!), Phoebe Augustine (extra spännande!), Kimmy Robertson, Harry Goaz, Michael Horse, Al Strobel, Richard Beymer, David Patrick Kelly, Miguel Ferrer (yes!), David Lynch själv, Warren Frost (över 90 och äldst i produktionen), Grace Zabriskie, Sheryl Lee och Ray Wise! Samt flera ytterligare.

gallery-1452700378-tv-twin-peaks-new-cast-members

Sedan en hel hög välkända skådespelare – en härlig blandning av kvinnor och män, både från Lynchs egna filmer och från filmvärlden överlag! Laura Dern (Blue Velvet, Wild at Heart och Inland Empire – say no more), Naomi Watts (Mulholland Drive), Jennifer Jason Leigh (direkt från Oscarsgalan), Amanda Seyfried (woww?!), Tim Roth, Robert Forster (kultskådis jag tidigare skrivit om och klockren i Jackie Brown), Tom Sizemore, återvändande David Duchovny (X-Files, Californication), Meg Foster (otrolig karaktär), Jim Belushi, Michael Cera (oh, ok?), Monica Bellucci, Caleb Landry Jones, Ashley Judd, Balthazar Getty, Jeremy Davies (Justified), Ernie Hudson (Ghostbusters), Jane Levy (Evil Dead) och Matthew Lillard (Shaggy i Scooby Doo), med flera.

Till råga på det – en massa udda musiknamn kryddar listan:

Julee Cruise (soloartist som medverkade i Twin Peaks och dess musik, skriven av Angelo Badalamenti och David Lynch, samt på en låt i Blue Velvet), Rebekah Del Rio (soloartist som medverkade i Mulholland Drive), Chrysta Bell (soloartist som producerats av David Lynch och sjungit låtar skrivna av honom – bland annat till Inland Empire), Sky Ferreira (soloartist som uttryckt tydligt både i låtar och muntligt hur influerad hon är av Lynch och har framfört musik till hans ära), Trent Reznor (Nine Inch Nails, producerade även soundtracket till Lynchs film Lost Highway och gjorde filmmusik till den), Mariqueen Reznor (artist i bandet How To Destroy Angels samt Trent Reznors hustru), Robin Finck (samarbetar återkommande med Reznor), Eddie Vedder (frontman i Pearl Jam och förespråkare av samma meditation som Lynch), Sharon Van Etten (soloartist under eget namn), Ruth Radelet (artist i suveräna synthbandet Chromatics).

twin-peaks-2016-cast-eddie-vedder-skyk-ferreira-sharon-van-etten-trent-reznor-640x427

Jag har nu gått igenom en hel drös, men har långt ifrån kommenterat alla av värde. Det skulle ta evigheter och vi har gått om tid att njuta så jag plockar endast russinen nu.

Av alla dessa namn är några guldkorn för mig personligen givetvis Naomi Watts och Laura Dern som gjort några av dom starkaste rollprestationerna någonsin skrivna av David Lynch. Med Balthazar Getty från Lost Highway samt kombinationen Sheryl Lee och Kyle MacLachlan innebär det att huvudroller från sex av Lynchs totalt nio långfilmer kommer medverka.

Att Sheryl ”Laura Palmer” Lee själv kommer återvända i någon form kunde vi kanske gissa, men även fantastiske Ray Wise! Detta kan jag sova oerhört gott på! Och Sky Ferreira! Min enda crush i livet just nu och en mycket cool artist i artistordets rätta bemärkelse. Meg Foster har satt sig kraftfullt avtryck på min näthinna sedan jag blev hänförd av henne som häxa i Rob Zombies Lords of Salem. Hennes röst och hennes ögon!

73b60406973df52d4213f54512d2cfe3

Två återvändande veteraner jag håller extra hårt om hjärtat är förstås Catherine E. Coulson som alltså hann spela in åtminstone något innan hon tragiskt avled i cancer. Underbart att hon får avsluta i sin ikoniska roll. Och snart 100-årige Harry Dean Stanton som ägde i Fire Walk With Me återvänder! Alla hintar som pekar på att Fire Walk With Me kommer vara av nyckelvikt i nya Twin Peaks gör att jag lättar från marken.

Nu måste jag återhämta mig, för det snurrar verkligen av överbelastning i min hjärna efter denna skådespelarbomb. Puh!

Twin-Peaks-revival-Naomi-Watts


 

I nästa avsnitt av uppsnacket kommer jag diskutera dom skådespelare som avlidit sedan dom medverkade i första vändan av Twin Peaks och/eller Fire Walk With Me.

Syns sart igen…

Årets bästa filmer 1992

Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.

En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.

thebodyguard050112

Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.

Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.

wayne-s-world-1992-04-g

Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år.  Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;

I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)

Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…


 

Inte sett, men har potential att gillas:

To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby


Inte ens nära: 

Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas


Nästan där:

The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End


 

15. Dead Alive / Braindead

Dead Alive Braindead

Genre: Splatterkomedi, Äventyr

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

14. The Player

the-player

Genre: Drama, Svart komedi

Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.

Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.

Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.

– Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

13. Army of Darkness

Army of Darkness

Genre: Actionkomedi, Äventyr

Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).

Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av.  Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.

Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014).  Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.

3 – Manus
3 – Skådespelare
– Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

12. Tom and Jerry: The Movie

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Genre: Äventyr, Animerat

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

3 – Manus
3 – Röster
– Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

11. Bad Lieutenant

Bad Lieutenant 5

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller

Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.

4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

10. Of Mice and Men

bfi-00m-zat

Genre: Drama

Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.

Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer

091208012006504585017272_zps145ed3fa

Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär

Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.

Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.

Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.

4 – Ämne
– Berättargrepp
2 – Visuell stil
– Stämning
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

8. Pet Sematary II

pet_sematary2_9

Genre: Rysare

Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;

”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”

Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

7. A Few Good Men

a-few-good-men-kevin-bacon-tom-cruise

Genre: Rättsligt drama

Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”

Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.

A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

6. Batman Returns

10

Genre: Saga, Action, Superhjältefilm

”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”

Läs hela min utförliga recension från 2012 här.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

5. Raising Cain

raising-cain (1)

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium

Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.

Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.

Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.

Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.

4 – Manus
– Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

4. Unforgiven

20110924-124641

Genre: Western, Drama

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

3. Reservoir Dogs

Reservoir Dogs 2

Genre: Drama, Heistrulle 

Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.

Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.

5 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

2. Kometen Kommer

Kometen kommer 001

Genre: Drama, Animerat

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.

Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me

FWWM 1

Genre: Mysterium, Psykologisk thriller

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYD


 

Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?

Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Filmitch

Vad håller på att hända i Twin Peaks?

TwinPeaks-1356x1022

Oktoberdimman börjar lägga sig, träden lyser gula och oktober bjuder på ett nytt ”David Lynch”-mysterium.

david-lynch-mark-frost-tweet

Vad betyder detta? Karusellen kring en eventuell fortsättning på den stilbildande och kultförklarade tv-serien Twin Peaks (1990-1991) har pendlat av och till dom senaste åren och chanserna har ökat för varje gång, trots att flera medier gärna förstorat upp dom dementier som efterföljt varje förhoppning.

David Lynch – som efter dom särpräglade succéerna Eraserhead (1977), The Elephant Man (1980) och Blue Velvet (1986) skrev serien tillsammans med Mark Frost (Hill Street Blues), har alltid tydliggjort att han gjorde serien för att han älskar idén om en”continuing story” och att han därför uppmuntrar fans av serien att leka med tanken på att det alltid finns en fortsättning. Om den finns i varje åskådares egen fantasi eller om han någon gång gör verklighet av sin egen fortsättning har dock varit ovisst.

Det var knappt ens 2 månader sedan som den definitiva utgåvan av Twin Peaks släpptes i en minst sagt saftig blu-ray-box, med efterföljande långfilmen Fire Walk With Me (1992) samt den en och en halv timme långa samlingen av bortklippta/förlängda scener från filmen som legat djupt begravna i katakomberna sedan den ökända Cannes-visningen av filmen (den film som sedan släpptes anser jag själv vara det bästa Lynch gjort).

twinpeaks2

Den prägel TV-serien har haft på det idag så hyllade TV-seriemediet går inte att överskatta.

Inte nog med att den stilbildade det filmiska berättandet i TV-dramat som vi idag hyllar i dom bästa serierna som Game of Thrones, Breaking Bad, The Wire, Boardwalk Empire och True Detective. Twin Peaks lekte med berättarformen på ett dussin utmanande och originella sätt tack vare Lynchs inblandning och vågade både vara mörkt och opålitligt, samtidigt som den lekte med hela det etablerade såpoperakonceptet. Serier som i stort sett sålt in sig som ”ett nytt Twin Peaks” är många. Förutom uppenbara True Detective kan nämnas X-Files, Riket, Lost, danska Forbrydelsen och remaken The Killing samt Bron och alla dess remakes.

Att det slutligen skulle bli TV-kanalen och producenterna som lade in dödsstöten för David Lynchs och Mark Frosts TV-skapelse var tyvärr inte konstigt. Publiken avtog ju längre det drogs ut på spänningen om vem som dödade Laura Palmer och finansiärerna blandade sig i om hur historien skulle utveckla sig genom att minska Lynchs och Frosts inflytande.

Eftersom Twin Peaks-sagan är det enskilt viktigaste jag upplevt i hela mitt liv som präglat hur jag ser på både konst, kommersiell kultur och verklighet så har en potentiell fortsättning spelats upp i mitt huvud i olika former genom åren sedan jag först såg tv-serien 2007.

Twin-Peaks-Red-Room

Frågan är; Hur olikt sig skulle en nystart av denna kultförklarade TV-serie egentligen vara? Några profilstarka skådespelare har dött både i serien och i verkligheten och ytterligare en rad skådespelare har förändrats en hel del, för att inte tala om miljöerna där serien utspelades sig. Givetvis är det naturligt med förändringar med tanke på att det gått 25 år sedan serien först visades, men den stora våggången vid en eventuell nystart är att hitta balansen mellan det gamla och det nya.

Twin Peaks Will See You Again in 25 Years

Skulle serien spela helt och hållet på gamla karaktärer som slås ihop för nya intriger där alla ska vara delaktiga så riskerar serien både att bli dammig och bryta illusionen då fokuset läggs mer på gamla ansiktens medverkan än på att faktiskt göra en relevant fortsättning. Skulle den däremot berätta något annat, med flera nya karaktärer och kanske till och med en helt ny spelplats, finns det en risk att ”Twin Peaks-känslan” ersätts med något mer fristående vilket kan göra flera besvikna. Och på tal om fristående… hur förhåller en eventuell fortsättning sig till en publik som inte sett originalavsnitten? Går det ens att tänka så pass kommersiellt att det tas någon som helst hänsyn till dem?

Jag hoppas att Lynch gör en kompromisslös fortsättning som inte spelar på igenkänning från det vi redan sett utan tar dom allra mörkaste och mest symboliska elementen för att göra något nytt, men där ett antal Twin Peaks-karaktärer kan fylla en roll vid väl valda tillfällen, med fokus på endast en eller ett par huvudkaraktärer.

Agent Cooper entering Twin Peaks

Jag antar att vi får vänta och se vad Lynch och Frost egentligen menar med sitt kryptiska meddelande x2, skickat samma tid (11:30 AM) som FBI-utredaren Dale Cooper först anlände till det ikoniska lilla samhället, men som han själv sade en gång i tiden…

“When two separate events occur simultaneously pertaining to the same object of inquiry, we must always pay strict attention!”
—Special Agent Dale Cooper

I backspegeln #15: Peace & Love, ekonomisk kris, David Lynch och Twin Peaks

I-Backspegeln3

Dags att återigen kika tillbaka på lite saker som har skett den senaste tiden. En blandad kompott av riktigt sorgliga, slöa, roliga och spännande ting, kan man säga…

Vila i frid, älskade Peace & Love (1999-2013)

Hakan_Hellstrom_fran_ovan_2009_foto_JonWallsten_1_

Foto: Jon Wallsten

Min hemstad har dött inombords när nu Borlänges egna festival är nedlagd. Det är en framgångssaga som började med några krogspelningar på den lokala krogen Bolanche med budskapet att göra den våldstyngda staden Borlänge till en plats för fred och kärlek. På 10 år växte den sig till Sveriges största festival med 50 000 besökare och en hel stad som engagerade sig.

Nu är allt det här borta. Freden och kärleken slocknade på grund av oerhört snabb expansion, långkonjuktur och konkurrens från tyska, storsatsande festivalarrangören FKP Scorpio (grundare av Bråvallafestivalen som hålls samma datum, samt nya Hultsfredsfestivalen). Det är mycket sorgligt, då Peace & Love för mig och många andra skulle bli sommarens och årets höjdpunkt, precis som det varit i många år.

9000 sålda festivalpass med en månad kvar till festivalstart är dock oerhört låga siffror jämfört med den strypta siffran på 35 000 som festivalen siktade på i år. Allt för många var för osäkra och avvaktande på när – eller om, de skulle köpa ett festivalpass (mig inräknad) och med konkurshot hängandes i ryggen sedan höstas var det dödsstöten.

Mitt kanske bästa minne från Peace & Love-festivalen är mest ett fragment. Vandringen in på festivalområdet en sommareftermiddag 2010, när The Strokes-sångaren Julian Casablancas skulle spela. De mulna molnen i luften övergick till värmande sol och till de växande tonerna av låten ”Out of the blue” sprang vi mot scenen och in i publikhavet i den festligaste av stämningar.

En tyst eufori fyllde mig och ingen behövde säga något för att förstå hur härligt det var just då. Casablancas musik har blivit synonym med den här känslan av lättfotad frihet och jag hoppas verkligen att Peace & Love-festivalen har gjort tillräckligt starka avtryck på tillräckligt många för att en dag återuppstå.

Som tur är lever lite av festivalen kvar tack vare den självständiga Peace & Love Film Festival, som hålls som planerat mellan 23-27 juni och jag kommer bevaka filmfestivalens utbud här på bloggen under denna vecka. Det är skönt att på något sätt kunna vara delaktig i att på något sätt fylla lite av det tomrum min stad Borlänge känner denna sommar.

Pojken med Guldbyxorna

maxresdefault

Ella Lemhagen (Tzatziki Morsan och Polisen, Patrik 1,5, Kronjuvelerna) ska regissera den kommande filmatiseringen av barnboksklassikern tillika TV-klassikern Pojken Med Guldbyxorna och för Kino i P3:s Cannes-pod framförde hon en pitch av filmen som gjorde mig… lite tveksam i alla fall;

”Vad händer när makten tappar kontrollen över ekonomin? […] det försvinner pengar som gör att det blir obalans och som i sin tur gör att det blir en politisk fråga i slutändan.”

Det här är alltså inte nästa danska miniserie om grå politik och pappersarbete utan Pojken med fucking Guldbyxorna. Finanskriskortet är dels väldigt använt vid det här laget och att det ska vara konflikten i en barnfilm gör mig inte särskilt uppåt väggarna av glädje och förväntan precis. Hoppas verkligen det löser sig, dock. Med finanskrisen alltså.

Lynch och Lykke Li

lykke_lynch

Min favoritfilmskapare och allmänne inspiratör David Lynch (Eraserhead, The Straight Story, Mulholland Drive) har släppt en ny låt tillsammans med ingen mindre än svenska musikfavoriten Lykke Li!

En perfekt kombination då de alltid har spelat i samma, mörka ”Hollywood Sad Core”-hörn. Singeln ”I’m Waiting Here” är den första i lanseringen av ”blott” 67-årige Lynchs uppföljande album till 2011 års starka och läskigt fräscha album – Crazy Clown Time.

En syskonmässig avundsjuka gentemot Lykke Li över att ha jobbat tillsammans med David Lynch känns inledningsvis av, men förbytts sedan mot en känsla av vemodig ro och en avlägsen Laura Palmer som kallar på oss i sångens kärna. Det känns som att Twin Peaks väntar bara runt hörnet…

David Lynch släpper nya albumet ”The Big Dream” i juli och dit längtar jag. Porträttfotot av Lynch som pryder sången är för övrigt fotad av Lykke Li själv.

Will we meet again in 25 years, Twin Peaks?

Twin-Peaks

Den eviga berg-och-dalbanan kring en eventuell tredje säsong av den stilbildande (och i mitt fall väldigt livsomvälvande) TV-serien Twin Peaks (1990-1991) har pågått i evigheter och ständigt växande är de hardcore-fans som önskar att filmskaparen David Lynch comebackar med den särpräglade, märkligt komiska och otäcka TV-serien om det lilla samhället där alla känner alla och inget är som det verkar.

Twin Peaks lades ner på grund av vikande tittarsiffror och för stark påverkan av TV-bolaget, men Lynch har alltid varit förälskad i konceptet av en ”continuing story” och hoppades kunna ta historien vidare genom en trilogi filmer.

Allt sprack dock när den första filmen – Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992), utbuades och sågades av kritiker samt floppade på biograferna. Filmen har dock återfått mycket respekt ju äldre den blivit och jag själv rankar den som min största favoritfilm, näst efter The Shining (1980).

Bara det senaste året har TV-serien ryktats vara på väg tillbaka, då många klassiska TV-serier har fått sina revivals på olika sätt i dessa remake/reboot-tider. Skådespelaren Kyle McKlachlan, som spelade den udda, romantiske FBI-utredaren Dale Cooper i serien, har nämnt hur han diskuterat alternativa distributionssätt av en nystart av serien med David Lynch.

Sedan ryktades det om att Lynch själv skulle ha synts till i NBC:s lokaler rörande ett möte kring TV-seriens framtid, men detta visade sig vara endast ett löst rykte.

Efter det talade Lynch om att han inte har gett upp sitt filmskapande, men att han bara inte har hittat någon idé han fallit tillräckligt för ännu. Den andre Twin Peaks-skaparen, Mark Frost (Hill Street Blues), bekräftade återigen att han och Lynch snackar om Twin Peaks framtid av och till och att det finns många vägar att ta serien vidare i så fall.

Därefter snackades det om att han fortfarande tänker på Twin Peaks som någonting levande, men hans dotter Jennifer Chambers Lynch gick sedan ut på Twitter och sade att hennes far definitivt inte har tankarna på något Twin Peaks i dessa dagar.

wrapped-in-plastic-3-welcometotwinpeaks-com_

Men! För drygt en vecka sedan, i podcasten The Ron Purtee Show, tog allt ytterligare en vändning när den charmante Twin Peaks-skådespelaren Ray Wise (RoboCop, Good Night and Good Luck, Reaper) intervjuades. Ray Wise berättade att han och Lynch träffats någon vecka tidigare och att Lynch förberett Wise på att Twin Peaks fortfarande finns i planerna och att både han och Wise skulle kunna  ha en del i det!

Twin Peaks lever alltså enligt Lynch själv och kanske kanske finns det en chans att serien återkommer i samband med 25-årsdagen 2015? Kanske genom HBO, Showtime eller Netflix, som alla är positiva att lansera och återlansera TV-seriesformat genom nya distributionsformer som premiärer genom nätet och release av hela säsonger i ett kör. Det viktiga är att det är ett forum där Lynchs vision stöttas och inte kontrolleras enligt standardmallen.

I en klassisk drömscen i Twin Peaks nämner ju till och med karaktären Laura Palmer att ”we will meet again in 25 years”. Tänk om det faktiskt blir så? Det skulle vara Lynch i så fall…

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

1

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

6

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

7

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

8

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

3

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

5

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

9

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost