Etikettarkiv: Matthew Modine

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

Annonser

I spåkulan: Stranger Things (2016)


ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066Genre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

stranger-things-still.jpg.CROP.promo-xlarge2

Jag fick nys om denna nya, oerhört inbjudande 8 avsnitt långa TV-serien från Netflix under dagen före gårdagen. En starkt 80-talsnostalgisk tidsresa till 1983, med starka vibbar av tidens ungdomsäventyr med stämplar av Steven Spielberg och Stephen KingE.T the Extra-Terrestrial (1982), The Goonies (1985) och Stand By Me (1986) eller It (1990). Någon beskrev den även som en ”E.T om Stephen King hade skrivit den”.

Jag ser barn på crosscyklar, med tidsenliga, vadderade västar, på äventyr i ett idylliskt samhälle. Jag ser en riktigt cool 80-tals ”attityden är injecerad ända in i textskylten”-titelsekvens.

Stranger Things

Som om inte det vore nog ser jag alltid Winona Ryder (Beetlejuice, Heathers, Lucas och en viss Edward Scissorhands) i en kanoners comebackroll som möjligen neurotisk och allmänt suverän morsa!

Kan det bli mycket mer retro eller mysigare färsk sommarunderhållning än så att krypa upp och avnjuta några sena sommarkvällar tillsammans med? Fönstret mot gården öppen och syrsor som sjunger eller duggregn som studsar och allt? Skulle inte tro det.

ST_103-104_Unit_3778_R

Stranger Things släpps på Netflix i sin helhet (i vanlig (Netflix-ordning) den 15 maj i USA såväl som Sverige. I en intervju med People berättar Winona Ryder själv om TV-serien, hennes egen medverkan i den och varför hon tackade ”ja”:

”It’s all about trying something new. This is a genre that I enjoy watching, but haven’t necessarily explored before, which drew me to the project. I think the audience will love the nostalgic voyage back in time before technology had completely took over. Kids were asked to put their toys away at dinner – not their phones. Yet, there were astronauts … going to space and government conspiracies loomed. It was just such a different world back then.”

ST_PAYOFF_US_alt1-2-720x1066

The Dark Knight Rises (2012)

Microrecensioner-headerTom-Hardy-as-Bane-in-The-Dark-Knight-Rises-Poster-HQ-bane-30915818-1405-2048Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan
Regi: Christopher Nolan
Längd: 119 min
Skådespelare: 
Christian Bale, Tom Hardy, Gary Oldman, Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Matthew Modine, Alon Aboutboul, Ben Mendelsohn, Burn Gorman, Cillian Murphy, Juno Temple, Nestor Carbonell, Reggie Lee

Åtta år har gått sedan Batman försvann in i natten, ögonblicket då han gick från att vara hjälte till jagad flykting. När två nya spelare dyker upp i Gothams undre värld tvingas han dock att återvända.

Business trader: This is a stock exchange. There’s no money you can steal.
Bane: Really? Then why are you people here?

Jag har recenserat och skrivit uttömmande om Batman-filmen The Dark Knight Rises redan när den hade premiär (scrolla till slutet för länkar), men ibland kan det vara fint att se tillbaka på vad du tycker om filmer, med mer perspektiv. Jag har inte sett om den sedan jag såg den fyra gånger på bio, men den lyckades sätta ett tillräckligt starkt avtryck för att recenseras på det, med snart 4 år passerade.

Se det här som den återblickande, ”korta recensionen” av The Dark Knight Rises.

The-Dark-Knight-Rises-Still-the-dark-knight-rises-31007508-1522-924

Christopher Nolans (Memento, Inception, Interstellar) sista nedslag i hans trilogi om Batman är också den bästa filmen, med den bästa antagonisten. Det tycker jag fortfarande, även om jag har oerhört svårt att över huvud taget jämföra filmerna mot varann när dom alla är så olika. Tom Hardys (Bronson, Locke) Bane knäpper Heath Ledger på fingrarna både rollmässigt och karaktärsmässigt.

”There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Men den mastiga filmen har så många ifrågasättarvänliga händelser att det blir lite komplicerat att endast följa med på turen utan att bli ”MEN HUR GICK DET DÄÄÄR TILL?!”. Plothole hit och plothole dit. Trots att allt jag kan komma på går att försvara om jag måste, men jag tycker inte det är det viktigaste på det här planet. För mig är det mer en mytologisk berättelse som återspeglar teman i våra samhällen, snarare än realism. Denna uttjatade ”Nolan gjorde Batman realistisk” ska inte tas till överdrift.

dark-knight-rises1

Precis som mytologier oftast skildrar den lilla människans kamp genom sagolika små nedslag utan något som helst krav på realism, gör The Dark Knight Rises det mytologiskt med våra små samhällen och det är styrkan för mig. Precis som 99 av 100 andra ”superhjältefilmer” (ooh en sådan allvarsam tyngd). Skulle Batman (1989) , Iron Man (2008), X-Men (2000), Spider-Man 2 (2004) eller Avengers (2012) – eller vilken annan som helst, dissekeras på alla punkter som kräver teorier för att förklaras hade dom fått det betydligt svårare i rättegångssalen än Rises, men vissa filmer ska envist kritiseras (attackeras) med realism som grund och det är ganska löjligt. Du tittar på en fantasi men bedömer den som verklighet.

Nolan lade ner lite mer tid på det ytligt tekniska hantverket, men blir sedd och dömd som realistisk, på grunder som inte passar i filmsammanhang och verkligen inte i en mytologisk skildring. I The Dark Knight Rises höjdes endast den mytologiska höjden mer till ytan. Sekvenserna i Gothams domstol är enligt mig filmmagi på dom största litterära berättarnas nivå. Det är verkligheten men bättre. Som våra sagor om gudarna.

TOM HARDY as Bane in Warner Bros. PicturesÕ and Legendary PicturesÕ action thriller ÒTHE DARK KNIGHT RISES,Ó a Warner Bros. Pictures release. TM and © DC Comics

”We take Gotham from the corrupt! The rich! The oppressors of generations who have kept you down with myths of opportunity, and we give it back to you… the people. Gotham is yours. None shall interfere. Do as you please. Start by storming Blackgate, and freeing the oppressed! Step forward those who would serve. For and army will be raised. The powerful will be ripped from their decadent nests, and cast out into the cold world that we know and endure. Courts will be convened. Spoils will be enjoyed. Blood will be shed. The police will survive, as they learn to serve true justice. This great city… it will endure. Gotham will survive!”

Sedan älskar jag Howard Hughes/Citizen Kane/Moses/Jesus-skildringen av Bruce Wayne (men även parallellerna till Charles Dickens A Tale of Two Cities) och Bane som enskild varelse. Bane som person och symbol är trilogins mest intressanta karaktär – Jokerns kaosideologier i alla ära. Gudalika karaktärer som likt denna film väcker frågor om hur vi beter oss på jorden.

Rises kommer växa i folks ögon efter tid (något decennium eller två) och ses mer för vad den är istället för vad den inte är. Där står jag fast. Vi hörs igen 2030.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Mina övriga recensioner och reflektioner av The Dark Knight Rises hittar du här:
I Spåkulan: The Dark Knight Rises (4 juni 2012)
The Dark Knight Rises (recenserad 25 juli 2012)
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 1
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 2
The Dark ”Second Thoughts” Rises: del 3

Och mina recensioner av övriga filmer med Batman hittar du här:
Batman (1989)
Batman Returns (1992)
Batman Forever (1995)
Batman & Robin (1997)
Batman Begins (2005)
The Dark Kight (2008)

Och mina övriga texter om Christopher Nolans filmer hittar du här:
Memento (2000)
Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 3 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första och andra delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Frågeställning: Vad är förutsättningarna för filmens oscarschanser och vad sjutton tycker jag själv egentligen?
Bästa film

Chans: Med 8-10 filmer nominerade så ska den utan tvekan vara med. Är det fem stycken så blir det hårdare att övertyga oscarsjuryn om att en ”superhjälte-blockbuster” ska vara med, men att den lär förtjäna den tror jag bergsäkert på. The Dark Knight var ju filmen som indirekt gjorde att oscarsjuryn expanderade antalet nominerade från fem till det dubbla, så då bör The Dark Knight Rises inte ha glömts bort helt.

Bästa regi

Oscarsjuryn gillar ju tydligen inte Christopher Nolan nämnvärt. Antagligen vill de ha en regissör som är mer känsloorienterad snarare än analytisk och vetenskaplig, som ju är en bra beskrivning på Nolans offentliga personlighet och registil. Med en film som Inception kan jag förstå om juryn tycker att den är lite för stiff för dem, men The Dark Knight Rises spelar verkligen på känslor och omfattningen av regiarbetet som behövs för filmen – med alla skiftande moment, är över Steven Spielberg-standard och kan han så kan – och borde, Christopher Nolan bli nominerad. Han är ändå den kanske mest populära regissören av idag.

Denna säsongs oscarsfält bjuder dock på flera potentiellt starka regiinsatser av olika slag (Spielberg, Anderson, Hooper, Haneke, Wright, Tarantino m.fl.) och Nolan är inte i närheten av lika aktiv i att få bli hypad i detta race jämfört med de andra kandidaterna, så chansen är nog inte jättestor.

 Bästa manus samt Bästa klippning

Jag sammanfattar chanserna till pris för manus och klippning kombinerat då de rent tekniskt bedöms på ungefär samma grunder – det vill säga tempo och omfattning.

Hur oscarsjuryn tänker är svårt att säga, då manusdelen oftast går till ”den enkla historien” och The Dark Knight Rises är en tung sten, men karaktärerna och intrigen är fascinerande, liksom alla frågor kring ekonomisk makt, de stora versus de små människorna och terrorism. Frågor man måste ta på allvar, vilket Nolan lyckats bättre med än de flesta hittills, trots att det är i en blockbuster.

The Dark Knight Rises är den mest enhetliga i hela Nolans trilogi då inga moment känns framkrystade på samma sätt som slutupptrappningen i Batman Begins eller Harvey Dents omvandling i The Dark Knight.  Batman Begins var väldigt spännande, men också mer småskalig i produktionen. The Dark Knight var betydligt mer omfattande men ändå påskyndad i en hel del moment.

Den tredje filmen är helt enkelt den mer balanserade av dem trots att den berättar mer än de två tidigare filmerna tillsammans, känns det som. Filmen innehåller väldigt mycket och det finns (helt rätt utfört) aldrig något riktigt utrymme att andas ut genom de två timmar och 45 minuter som filmen är.

Bruce Waynes segment i ”hålet han måste klättra ut ifrån” är det närmaste vi kommer en temposänkning och då är den delen mer omskakande än slutet i The Dark Knight för mig. Faktumet att filmen förtjänar ett pris för klippningen är att den lyckas spela tjoget av karaktärer, händelser, scener och sekvenser så pass tätt utan att skynda sig igenom någon bit och utan att utelämna något som jag kände att jag saknade.

Vissa kritiserar filmen för att innehålla för mycket, men jag ser inte varför filmen ska innehålla mindre – det är snarare du som är ovan att hålla så mycket tyngd på dina axlar och vad sjutton – Nolan kan ju inte skildra en stundande undergång, en eskalerande avslutning utan att höja insatserna och påfrestningarna?

Den expansion han gör är väldigt skicklig utförd och Sagan om Konungens Återkomst (som exempel) ”lyckades” vara sämre, långsammare och få med mindre trots att den var längre än The Dark Knight Rises. Den fick 11 oscars. I rest my case.

Bästa manliga huvudrollChristian Bale

En nominering skulle vara fin och värdig denna skådespelare – inte minst sammantaget för hela trilogin då hans insats är trilogins mest centrala framför kameran. Dock lär konkurrensen vara för stor från årets mer oväntade, nya roller och Christian Bale har ju varit nominerad och till och med vunnit en oscar – dock inte för ”Bästa huvudroll”.

Bästa manliga biroll Michael Caine, Tom Hardy, Gary Oldman

Enligt mig kan det här vara filmens största chans att nomineras i någon av de större kategorierna (bortsett från Bästa film). Tom Hardy förtjänar en nominering, men det tror jag inte juryn bryr sig om i år, då han fortfarande är relativt ung och ju inte har dött.

Gary Oldman blev nominerad förra året och även om han gör hela The Dark Knight-trilogin starkaste prestation näst efter Bale så tror jag inte att denna films prestation väger tillräckligt tungt i årets startfält.

Den som kan knipa en nominering är däremot gamle, gode Michael Caine. Visst, han har nominerats flera gånger förut, men han är ett respekterat ansikte för juryn och han dominerar på ett oscarsvärdigt sätt i The Dark Knight Rises, trots få scener.

Bästa kvinnliga biroll – Anne Hathaway

Anne Hathaways prestation är nästan klanderfri även om det inte är typiskt oscarsmaterial, men hon har nominerats förut och kommer få fler chanser. Juryn ratar nog henne slentrianmässgt för årets konkurrens ser hög ut. Dock gestaltas hennes ”stiffa” karaktär med fler dimensioner än vad konventionerna brukar ge oss. Dels går hon från en personlighet till en annan med endast en enkel blinkning och bakom den utstuderat hårdhudade fasaden avslöjas en oroad person vilket Hathaway visar med imponerande ögonarbete.

Bästa fotoWally Pfister

Wally Pfister har vunnit tidigare för Inception, men nog ska han kunna knipa åtminstone en nominering ytterligare – särskilt eftersom The Dark Knight Rises är hans sista film som fotograf, då han satsar på en regikarriär från och med nu.

Bästa musik Hans Zimmer

Hans Zimmer är ett aktat namn och finns alltid med i diskussionen. Enligt mig levererar han sitt starkaste och rikaste soundtrack i trilogin med denna film och även om Inceptions soundtrack var marginellt intressantare genom ledmotivet så innehåller musiken i The Dark Knight Rises mer. Han blev nominerad för Inception så chansen bör vara stor även här.

Bästa ljudklippning

För mig är det inget snack då filmens innehåll har allt som krävs och Nolans film är det närmaste vi kommer ett substitut för Michael Bay i år, bortsett möjligen från Battleship.

Bästa ljudmix

Kring denna nominering har vi faktiskt intressant diskussionsunderlag, då det råder delade meningar om ifall Nolan utnyttjade Tom Hardys karaktäristiska röst på rätt sätt eller inte. Viss hävdar att den hörs för dåligt och vissa hävdar att den hörs alldeles för bra.Visst var det en vanesak då rösten ligger väldigt centralt i ljudbilden, men ingen har väl klagat på gamle Darth Vader.

En annan poäng värd att ta upp är att jag fanns Hans Zimmers musik vara ovanligt odiskret i ljudbilden även den, vilket även det var en vanesak som för mig blev en positiv överraskning! De dominanta domedagsmullren skapar en ovanligt intensitet tillsammans med bilderna i filmen.

Avslutningsvis måste jag dela med mig tre saker av det lite nördigt, lättsamma slaget. Dels två ”alternativa” scener som två av killarna på podcasten Film Yarn föreslog i deras ”The Dark Knight Rises – The Bad”-avsnitt. Klockrent och jag hoppas att någon tar sig friheten att klippa om scenerna precis så.

Alternativ scen #1: John Blake checkar ut och receptionisten som gått igenom hans personliga handlingar hejdar honom när han är på väg ut och hon säger vänligt; ”Du borde använda ditt riktiga namn. Jag gillar det. ‘Batman’.” – genom denna twist behöver inte tittarna twista lika mycket ifall John Blake kommer bli en ny Batman, en modern Robin eller en Batman som heter Robin egentligen.

Alternativ scen #2: John Blake äntrar Bruce Waynes Batman-grotta och blir begeistrad. När han ställer sig upp flyger plötsligt en stor flock med rödhakar (robins) ut ur grottväggen. Han ställer sig dock upp och låter sig omfamnas av sin rädsla för rödhakar… – ytterligare beskrivning överflödig, men nu vet vi att han inte kommer bli Batman, utan Robin. Vi vet också att Nolan genom denna scen skulle ha tagit saker lite för bokstavligt för sitt eget bästa.

Sedan är denna lilla youtubescen här under texten väldigt fint genomförd produktionsmässigt och till och med nästan spot-on skådespelarmässigt vad gäller Batman. En scen som driver obehindrat med Batmans hetsiga basröst och den blir bara roligare och roligare ju längre parodin dras.

Och med det tackar jag för mig angående min närmnare redogörelse av The Dark Knight Rises – såvida det inte kommer en ”third thoughts” någon gång i framtiden…

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 2 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här hittar du första delen i min trilogi av eftertankar kring Christopher Nolans batmantrilogiavslutning:

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Vilken är film är då bäst i The Dark Knight-trilogin?

De flesta säger – baserat på mycket jag nämnt i tidigare inlägg, The Dark Knight. Jag har dock i mina recensioner uttryckt att jag ser större svagheter med både Batman Begins och The Dark Knight.

Batman Begins är en betydligt mindre film som fokuserar den mesta tiden på Bruce Waynes psykologiska och fysiska utveckling. The Dark Knight är mycket större i omfång av innehåll och har en samhällsspegling som säger mer än vanliga filmer i genren och mer än många filmer av vår tid över huvud taget, men haltar ändå lite i sista delen och känns dessutom väldigt rapp rakt igenom – så pass att den knappt hinner bygga upp innan den river ner.

Allt det här är bättre utfört i The Dark Knight Rises, som är ännu mer massiv än föregående film men lyckas ändå bygga upp en ännu starkare psykologisk utveckling hos Bruce Wayne, samtidigt som den bjuder på ännu större terror och skarpare samhällspeglingar. Antagonisten är dessutom betydligt mer grundad i verkligheten än Jokern, vilket gör att jag personligen gillar – eller snarare fruktar, honom ännu mer. Det, tillsammans med de filosofiska, episka berättaringredienserna kring Bane och Bruce Waynes utmaning gör filmen så gott som fulländad för mig.

Fulländad efter förutsättningarna – ej att förväxla med ”perfekt”. Jag hatar att använda ordet ”perfekt” då ingenting kan vara det, men hittills är den egentligt största kritik jag kan ge The Dark Knight Rises det att poliserna som fängslades i avloppssystemet borde ha varit skäggiga när de fritogs av logiska skäl och för att det hade känts onödigt att de rakade sig även fast de hade fått hundratals med rakhyvlar nerskickade tillsammans med sina matransoner.

En sak till som filmen kunde ha gjort lite annorlunda är möjligen att Bane som karaktär inte skulle besegrats genom att Selina Kyle först avfyrar en raket i hans kropp för att sedan oneliner-skämta om det. Jag förstår att filmens mörka, känslomässiga tyngd gör att komiska poänger kan ge lite tillfällig kontrast till allt überseriöst, men det hade för mig räckt ifall hon avfyrade raketen i hans mage och sedan avslutade scenen mer diskret. Hur scenen skulle ha avslutats med någon annan rimlig framåtsträvande avslutning kan jag ärligt talat inte komma på i nuläget, men just oneliner-skämtet avdramatiserar ett av filmens nyckelögonblick för mycket för mångas smak.

Det är alltså väldigt liten kritik och jag besvarar gärna större problem som du tycker filmen har men hittills har jag inte läst eller hört något kritiskt mot filmen som inte har kunnat förklarats med att det handlar om betraktarens smak och brist på smak. Hittills. Och då har jag lyssnat igenom drygt 12 timmars podcastmaterial där över hälften har varit negativ kritik och snack om filmens brister.

Att sedan varje subjektiv smak inte är värdig kritik menar jag inte, men den är högst subjektiv och opåverkbar, då endast varje enskild person själv får ansvara för att ens känsloregister kan ta in filmen. En så där lagom akademisk åsikt, men hur mycket vi kan ta in beror ju på hur kapabla vi utvecklat oss för detta, samt den omgivande miljöns påverkan.

Miranda Tate/Talia Al Ghul som filmens underliggande ”Puppet Master”

En – med närmare inblick och eftertanke, mycket välskriven karaktär är Miranda Tate/Talia Al Ghul. I Modern Myth Media Podcast snackade en av diskutörerna om hur allt hon gör innan twisten då hon avslöjar sig som Ra’s Al Ghuls dotter görs helt enligt Talias motivationer för att komma närmare sitt mål.

Jag kan bara hålla med då hennes första möte med Bruce Wayne ägnas åt att förklara hur viktigt det är att skapa balans i världen och att hon är fast besluten att göra det, med Waynes hjälp. Hon presenterar sig alltså som ”The League of Shadows” ledare utan skygglappar, men eftersom ideologin i teorin är densamma som Batmans så ringer det givetvis inga varningssignaler hos Bruce Wayne om att hon i princip upprepar Ra’s Al Ghuls mantra från första filmen ”all over again”.

Hon nästlar sig sedan in i Bruce Waynes familjeföretag genom att förföra honom. Hon tar sig hem till honom för att bli inbjuden. Hon frågar var Alfred är. Hon frågar vem kvinnan på fotot är. Hon talar om Waynes barndom. Hon förför honom och spelar på alla hans känslomässiga strängar för att försvaga honom. Slutligen har hon sex med honom. Allt det gör hon för att få makt över hans företag och tillfället hon väljer är samma natt som Bruce Wayne behöver ge precis allt eftersom han ska möta Bane… Och idrottare vet att sex före match inte är bra för motivationsförmågan.

En bokstavlig reflektion av filmtrilogins olika toner och teman

Filmernas visuella färgton säger oftast mycket om känslan i filmen och den ganska tydliga färgskalan för The Dark Knight-trilogin är att Batman Begins är guldbrun, The Dark Knight är mörkt blå som ett djupt, kallt hav och The Dark Knight Rises är grå som betong, på något sätt. Färger framkallar känslor och färgtonerna har också valts ut på grund av känslor, så det är inte överraskande ifall många håller med mig på det här, något abstrakta planet.

Det bästa valet som Christopher Nolan, David S. Goyer och Jonathan Nolan dock genomfört och lyckats med under Tha Dark Knight-trilogin är att ge samtliga tre filmer ett eget tema som styrt alla aktioner i filmerna. Det har gett varje film en egen själv som förhindrat att samma historia om och om igen, som så ofta händer i en serie filmer.

I Batman Begins är temat ”Rädsla”. I The Dark Knight är temat ”Kaos” och i The Dark Knight Rises är temat ”Smärta”. Något som går att reflektera på i varje karaktär, i Gotham som huvudkaraktär genom samtliga filmer och genom varje films huvudkonflikt och antagonister. Framför allt dock genom filmernas hjältar som träder fram när Gotham behöver dom, misslyckas på olika sätt och ibland även reser sig.

Det var allt för den här gången. Håll utkik efter del 2 av min ”Second thoughts” av The Dark Knight Rises som kommer om någon dag! Du hittar den annars genom Batman på film-arkivet här till höger i sidospalten.

The Dark Knight Rises (2012) – ”second thoughts”: del 1 av 3

Innehåller SPOILERS!!!

Här kommer mer utförliga, lösa tankar och iakttagelser efter fem mycket trevliga, intensiva och kisspausfria biobesök av Christopher Nolans The Dark Knight Rises inom loppet av en och en halv månad, samt cirka 12 timmars podcastkritik kring filmen från hela världen och skrivna recensioner som tar filmens styrkor och svagheter.

Jag ber om ursäkt för att textens bristande struktur hoppar ganska friskt mellan olika ämnen i filmen, men jag besparar er lite text genom att endast låta det vara egna sektioner.

Orkar du inte läsa allt har jag kategorierat texten så att det mellan varje bild kan anses vara en egen sektion som tar upp sin egen sak. Exempelvis en karaktär, en skådespelare eller en idé.

Jag kompletterar denna text med en ”second thoughts” del 2och 3 om inom de närmaste dagarna, där jag går in mer på filmens motiv och avslutningsvis filmens oscarsvärdiga insatser, trots att filmen släpptes nästan ett år före stundande Oscarsgala anno 2013.

Jag hoppas att någon orkar läsa något av det jag skrivit och min naiva tanke är ju att jag kan få skeptiker av filmen att faktiskt se dess briljans som inte alla snappade upp, på grund av dess mångfacetterade tillika massiva innehåll. Trevlig och inte alltför påfrestande läsning!

Här kan du även läsa min recension av The Dark Knight Rises, som jag skrev på premiärdagen.

Introduktion av revolutionstemat och rädslan över att vakna upp i ruiner

Scenen när Bane står öga mot öga med den mäktige miljardären Daggett och svarar när Daggett försöker fjättra Bane med sina ekonomiska makt är ett av ett tjog favoritögonblick. Sättet hur Bane försiktigt lägger sin hand på Daggetts axel för att visa sin verkliga överlägsenhet över honom, i en situation där pengar inte längre styr världen och de rika är avklädda inför allmänhetens ögon.

Bane svarar något i stil med; ”Tror du att dina pengar skrämmer mig? Att de skyddar dig från risken att avrättas?” Det är hårda ord till en man som alltid har kunnat levt i den vetskapen tidigare och Nolan bygger nästan upp vår sympati för Bane i just den scenen. Revolution smakar i dessa skarpa lägen oroväckande gott.

Det är en makt uppbyggd av handlingskraft, där hot inte behöver vara långa raljeranden om hur han fick sina ärr och hur en ring ska styra dem alla, och så vidare.

Roland Daggett: ”I paid you a small fortune…”
Bane: ”And you think this gives you power over me?”

Matthew Modines polischefsroll

Matthew Modines polischefskaraktär – ”Foley”, har kritiserats av vissa som överflödig, onödig och dum. För mig är han en av filmens många väldigt rörande historier i sig.

Han är den tveksamma, fegare men innerst inne godhjärtade karaktären som antagligen mer än någon annan representerar dem i publiken som tittar på filmen. Han tror på rättvisan men han är inte beredd att offra sitt liv och sin familj för det. Han vill till och med fånga Batman eftersom han bryr sig mer om sin karriär än om folket runt omkring honom. Ta inte åt er om ni tror mer om er själva, men de flesta känner nog igen sig.

I början presenterar han sig själv genom att ifrågasätta en politiker när denne säger att gamle, gode kommissarie Jim Gordon ska sparkas till våren;

Foley: ”Really? But he’s a hero.”
Politician: ”A War Hero. This is peace time”.

I slutändan är det han själv – genom Gordons övertalande, som går ut i full polismundering med medaljer och allt och leder polisarmén i det slutliga slaget mot Banes arméer. Det om något är en rörande utveckling – särskilt när jag känner igen hans tillstånd och hör hans replik ”But he’s a hero” eka i mitt huvud när jag ser honom. Han dog för det han trodde på och blev till sist själv en sann hjälte i krig.

Gamle Matthew Modine, som gjort sig känd genom huvudrollen som den valpige soldaten ”Joker” i Stanley Kubricks Full Metal Jacket (1987), spelar dessutom mycket, mycket bra och det är så trevligt att se gamla barndomshjältar visa sig i stora filmer återigen – särskilt då han är en skådis att beundra.

Anne Hathaways revansch och valet att leka med ”jungfrun i nöd”

Anne Hathaway var kritiserad. Hon var mest förknippad för mer lättsamma, romantiska roller (En Prinsessas Dagbok, En ung Jane Austen) och sattes i Julia Roberts-facket trots att hon alltid har övertygat på mig när hon fått fint material att jobba med (Rachel Getting Married, Brokeback Mountain). Den förstnämnda hade hon till och med blivit oscarsnominerad för och mycket värdigt. Problemet med henne är att hon får sämre roller än hennes kapacitet eftersom kvinnor ofta ”måste” gå vägen genom lättsamma, romantiska komedier för att bli ett namn.

Heath Ledger var i precis samma sits som henne. Precis samma. Han hade gjort sig ett namn genom lättsamma, romantiska och underhållande draman och hans mer imponerande prestationer låg i skymundan hos den vanliga publiken. Han hade också blivit oscarsnominerad några år tidigare (för Brokeback Mountain) och hade stor potential, men vi såg honom ändå mest i publikroller för det är så stenarna slipas idag.

Jag har skrivit tidigare i min The Dark Knight Rises-recension om hur karaktären Selina Kyle är ett bra motexempel på en ”damsel in distress” – en så kallad jungfru i nöd.

En kvinna vars enda uppgift är att sättas i en fara som hon i total brist på handlingskraft eller intelligens inte kan ta sig ur själv och därför måste skrika på hjälp tills den undsättande riddaren kommer och räddar henne, varpå hon kastar sig i hans armar och hoppas få leva lycklig med honom i alla hennes hemmafrublomstrande dagar!

Det ironiska är ju att den där kysscenen faktiskt sker även i The Dark Knight Rises och trots att förutsättningarna är totalt motsatta genom att Selina Kyle tar kontrollen över Bruce Wayne/Batman, så skär det ändå i ögonen av ren slentrianvarning när den filmen sker. Scenen går definitivt att analysera och min teori är – precis som med hela filmen i sig, att vad publiken tycker är deras oreflekterade magkänsla av vad dom ska tycka – inte vad filmen ger dem skäl att tycka.

Det är då extra trevligt att Selina Kyle faktiskt fick en roll i Batman-trilogin, liksom den jämförbara karaktärerna Miranda Tate och Talia al Ghul. Det var tack vare Jonathan Nolans önskningar som Selina Kyle/Catwoman kom med, trots att brorsan Christopher Nolan inte hade i åtanke att låta en karaktär som Catwoman finnas i hans mer realistiska Batman-universum.

Nolans Batman-filmer (och Batman-filmer över huvud taget – för att inte tala om superhjältefilmer över huvud taget) är nästintill obefintliga på annat än kvinnoroller av typen ”jungfrun i nöd”. Till och med Rachel Dawes hamnar i av och till i den situationen i föregående Batman-filmer.

Är Jokern och Heath Ledgers grav helig mark?

The Dark Knight Rises är inte en direkt mörk film. Den är brutal, den är dyster och den är undergångsbådande, så på det viset är den mörk i någon form. The Dark Knight är dock mörk eftersom den spelar mer på galningar, kaos och svårigheter att tämja de mer psykopatiska själarna.

Jag ska dra några jämförelser mellan Heath Ledgers prestation samt karaktär och Tom Hardys prestation och karaktär. Jag vet att i den allmänna uppfattningen går inte The Dark Knight att toppa och det är för mig ganska uteslutande av tre orsaker. Dels för att antagonisten i filmen var den allmänt kända, allmänpopulära psykopaten ”The Joker”. Dels för att den överraskade så många då få förväntade sig en så pass stor film när ”superhjältefilmer” tidigare – Batman Begins inkluderad, hade varit så linjära och förutsägbara från punkt till punkt.

The Dark Knight var lite svårare att orientera sig i vilket höjer chansen att man som tittare blir överraskad. Dels – och mest dock, för att Heath Ledger dog före filmen och avslutade med en bra rollprestation inför hela världens ögon. Han blev filmens stora snackis och ingen kan ju kritisera någon som avlidit på ett sorgligt sätt för det är opassande och okänsligt. Dessutom var han ju riktigt bra och överraskade alla som kritiserat denna ”handsome boy”.

Jag älskar hans prestation men jag har ändå alltid tyckt att den är överskattad, eftersom folk inte vågar kritisera den det minsta. Den är inte jätteoriginell, han har inte skapat hela karaktären på egen hand från ett dåligt manus och hans tillgjorda röst är stundtals lite för ”tecknad film” för att vara helt perfekt och komma inifrån.

Men han förtjänar sin oscar och han är helt klart en av de färgstarkaste och mest minnesvärda antagonisterna i en film någonsin, absolut. Och jag älskar att se honom i filmen. Missförstå mig inte att jag hackar på honom, men bara för att han avlidit måste han ändå förtjäna ärlig kritik trots allt bra han gör – och alla håller heller inte med mig, givetvis.

Bane som superhjältegenrens mest intressanta huvudantagonist

Tom Hardys karaktär är i sin tur helt annorlunda då han är en målinriktad, stark ledare. Jokern var en galen hund och gjorde egentligen ingenting för ett högre syfte eller för att uppfylla en dröm. Visst, han ville se Batman döda för att han skulle bryta sin hederkodex och han ville se att allt blev till kaos, fritt från regler. Han ville se världen brinna helt enkelt men han kan aldrig nå någon mental slutstation där han kommer tillfreds med sig själv.

Bane har ett tydligt mål och riktning att gå, med ett självförtroende som gör honom näst intill okrossbar mentalt och ännu mer fysiskt. Han är en krigsherre med auktoritet och som kan skrämma precis vem som helst bara genom att tala.

Hans destination är att utplåna Gotham och sätta den ojämnt fördelade världen i balans igen. Han vill dessutom utplåna Gothams sanna, inspiratoriska ledare – Batman, och tillsammans med Gothams folk ska Batman få se när dennes livsverk och hem jämnas med marken. Viktigast av allt är dock att han inte vill krossa Batman och hans folk fysiskt, utan själsligt, eftersom sann smärta känns inuti när ens själ allt för sakta torteras till döds.

Bruce Wayne: ”Why didn’t you just… kill me?”
Bane: ”You don’t fear death… You welcome it. Your punishment must be more severe.”
Bruce Wayne: ”Torture?”
Bane: ”Yes. But not of your body… Of your soul.”

Bane har bilden klar för sig och han uppfyller den genom den rädsla och överlägsenhet han genomsyrar och med hjälp av Talia al Ghul som andra halva. Många klagar på att Bane känns så värdelös och nerdegraderad när Talia al Ghul avslöjar sig som hjärnan bakom deras mål, men hon hade aldrig klarat det utan ledarskapet och den karismatiska auktoritet som Bane kommer med.

Bane är en karismatisk ledarfigur som går att älska och frukta och han kommer lika långt med båda korten. Han är en Osama Bin Laden, en Saddam Hussein, en Fidel Castro, en Adolf Hitler, en Josef Stalin, en klassisk extremistledare i ett samhälle där det för tillfället biter alldeles utmärkt. I ett samhälle i förtryck.

Talibanernas motiv är dessutom ganska ordagrant exakt det som ”The League of Shadows” har – att utplåna obalansen i världen genom att sänka metropolen – hjärtat, av den största stormakten i världen. USA, västvärlden, Gotham – kalla det vad ni vill. Makten i världen är i obalans och de rika kan leva på så mycket medan de fattiga är fattigare än någonsin förut.

Jag har läst vissa som kritiserar Banes motiv och mer konkret än så här kan jag inte beskriva för att visa att det finns – mycket tydligare och verkligare än hos någon annan ”superskurk”, som vanligtvis endast vill ta över hela jorden eller förstöra allting. Bane vill återställa balansen och när han gjort det vill han säkert som vilken annan revolutionär ledare som helst ta över makten som den fältherre han är.

Det handlar egentligen inte om att få folket på hans sida, att få dem att känna att han styr dem. Han inspirerar folket att ta vara på den ”frihet” han gett dem genom att utplåna dess kapitalistiska ledare och ”äntligen” ger eget ansvar för deras stad, utan det överlägsna verktyg som dyra pengar är. En revolutionär tanke som inte behöver någon ledare i teorin och som väcker ett okonventionellt hopp i många lågavlönade själar – oavsett vilket land vi skulle befinna oss i.

”Gotham, take control… take control of your city. Behold, the instrument of your liberation! Identify yourself to the world!” – Bane

Det är ju lätt att tro att Hitler, Stalin och alla envåldshärskare upprätthållit sin makt genom en stab av överlägsna underledare, men att det finns runt 2 miljoner ”vanliga” människor som i någon form stöttar regimen där under är lätt att glömma bort i sammanhanget, så även i mångas kritik av Banes metoder att upprätthålla kontrollerad anarki i Gothams störstade kungadöme.

Tom Hardys insats

Tom Hardy hyllade jag en del i min recension, men jag har inte hyllat honom tillräckligt riktigt ännu. Det Tom hardy gör med karaktären Bane är att ge honom en extraordinär, karismatisk personlighet som blir en förhöjande missmatch med den brutala, fysiska gestalt han är.

Han låter totalt obrydd i raljerandet av sina handlingar och man hör att det här är en person som ger sken av att ha läst historiens förgrundsfigurer, filosofer och framför allt dramatiker för att renodla en distinkt överlägsen retorik i användandet av hans förhöjda talspråk och för mig är den här intelligensen väldigt tydlig och förklarar varför hans undersåtar underställer sig honom som en orubblig ledare som kommer berika deras liv och värld.

Hardy försöker verkligen i intervjuer och bland folk att ge sken av att han inte bryr sig särskilt mycket om allvaret i sitt yrke och att han tar det med en klackspark, exempelvis som när någon jämförde honom med en ung Marlon Brando och han själv poängterar att han aldrig själv tänkt tanken och knappt ens sett en enda film med Brando. Han skojar gärna bort sitt jobb som en kul grej, men vem som heslt kan ju se att han lägger ner en stor del av sin själ i det, utan tvekan.

Han lägger alltid ner noggrann research i sina rollers bakgrund och han fyller dem alltid med en rejäl dos personlighet, både i tal, rörelsemönster och svagheter. Han repriserar sig sällan utan letar hela tiden nya utmaningar. Räcker inte det så är det bara att kolla på hans fysiska uppbyggnad för att se att han inte tar sig ann roller endast för att avnjuta pengar och glamour. Inför Bronson byggde han upp sig till en dubbelt så stor man, för att sedan gå ner sig till normalfysik på något år.

Sedan bygger han upp sig till en ännu mer kompakt ultimate fighter inför Warrior och avancerar sedan ytterligare ett halvtjog kilo till rollen som Bane. I den rollen är han skymd bakom en mask och endast fysik, röst och ögonskådespeleri finns kvar att tillgå för att förmedla känslor. allt det gör han fulländat och just ögonkontakten är underskattat skicklig.

Så pass att det är svårt att föreställa sig Tom Hardys ganska barnsliga, smala ansikte bakom masken, utan vad jag föreställer mig är istället en tio år äldre man av Stalin-karaktär, med mustasch och allt. När han ser ut över det Gotham han räknar med att belägra så känns hans närvaro precis lika mycket som när de bästa skådisarna agerar ut sitt raseri och ångest. Han vet hur man tar ett rum i belägring och han vet hur man tar en film i sina händer.

För mig är Tom Hardy på precis samma nivå i omvandlingsförmåga och totala hängivenhet till rollen som en viss, avliden Heath Ledger och endast några fler sympatiska roller och en för tidig död från att nå samma status bland allmänheten. I min värld är en oscar för honom bara en tidsfråga, om oscarsjuryn bara släpper lite på sina rynkvecksinskurna hängslen och visar lite liv i deras åderbrock.

fortsättning följer…

The Dark Knight Rises (2012) – innehåller spoilers!!!

Genre: Thriller, Action, Drama
Regi: Christopher Nolan
Manus: Chistopher Nolan, Jonathan Nolan
Längd: 165 min
Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Liam Neeson, Joseph Gordon-Levitt, Gary Oldman, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Juno Temple, Daniel Sunjata, Aidan Gillen, Matthew Modine, Nestor Carbonell, Josh Pence, Joey King

Åtta år efter händelserna i The Dark Knight äntrar terrorledaren Bane Gotham City. När polisstyrkan står maktlös tvingas den pensionerade Batman att återvända för att återigen rädda staden. Mycket har dock förändrats och kampen för fred blir plötsligt smärtsamt avlägsen…

Varning! Recensionen innehåller SPOILERS!!!

Jag vet inte var jag egentligen ska börja med den här filmen.

Min bioupplevelse på premiären var en nervös injektion på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Mitt sinne torterades i ett stadie av förtvivlan utan andrum närapå genom hela filmen.

Jag tänkte allvarligt tanken att upplevelsen av den här filmen är det närmaste jag hittills varit känslan av att befinna sig mitt i ett krig. Ännu mer tänkte jag – med tanke på min bakgrund, på alla människor som befunnit sig i mynningen av ett terrorhot och jag brottades hela tiden med tankarna på vem jag egentligen skulle vara i en situation som de jag bevittnade i filmen.

Visa tycker nog att jag är väldigt naiv som jämför allvarliga tillstånd som verkliga terrordåd och krig med en liten biofilm som ska fungera som ”underhållning”, men jag tror inte på att vifta bort konstruktiva tankegångar och jag är säker på att jag inte var ensam om att känna precis så här.

Jag kan bara föreställa mig hur pass kontroversiell filmens innehåll – scen på scen, måste vara för den amerikanska publiken som det senaste decenniet har pumpats med dessa känslor genom medias rapportering av de terrordåd som öppet hotat världen sedan 11 september.

Lika mycket sympatiserar jag med den befolkning av världen som befunnit sig i ett krigsdrabbat land – oavsett skala.

Hotet som staden Gotham – mer likt New York än någonsin, ställs inför är så fruktansvärt att jag har svårt att komma på något hot skildrat på film som varit mer kolossalt och samtidigt så verklighetsförankrat som denna gigantiska terroristkidnappning jag bevittnar framför mig.

Att sätta en hel stad i karantän med hjälp av ett kärnvapenhot är över vår fantasi och det är extrema förutsättningar som behöver ske för att någon ska göra det. Samtidigt är det inte orealistiskt och därför blir det svårare att greppa ju mer jag tänker på det.

Likaså det realistiska i att ett Wall Street-komplex kan bli ”rånat”, att ett flygplan kan bli kapat av ett annat flygplan och att en hel idrottarena kan utsättas för ett jättelikt terroristdåd. Allt kan ske – det har inte gjort det ännu, men i teorin är det endast en tidsfråga.

Filmens tunga handling baseras till största del på tre serietidningsskildringar. Den ena av dem är No Man’s Land, där Gotham blir satt i en snarlik karantän från fastlandet genom en jordbävning som delvis raserar stadens broar och Batman blir frånvarande, vilket leder till att staden blir totalt laglös och kretsar bland det vanliga folket tecknar fladdermus-symboler i gränderna för att bygga upp tron på att Batman ska komma och hjälpa dem.

Då kommer jag oundvikligen in på filmens stora fiende.

Bane. Denna general. Ett näst intill komplett hot att möta i en krigsledarroll. En övermänniska som får Satan själv att pissa på sig och det Bane i första hand är så skicklig på är inte hans fysiska, hotfulla utstrålning utan ännu mer hans obrytbara psyke som kan få folk att utföra sina egna avrättningar frivilligt.

Han är definitivt Batman och Gothams enskilt svåraste motsåndare. Hans enda personliga svaghet – masken som bedövar hans kroniska kroppssmärta, är lika mycket en akilleshäl som den är en hälsning till Darth Vader att han inte är den enda som får bära gasmask.

Röstförvrängningen har varit ett stort samtalsämne bland Batman-fans och Nolan-fans genom filmens olika faser av visat förhandsmaterial och det tar en stund att förlikas med den dominans den får rent ljudmässigt gentemot de andra karaktärernas röster, men draget är originellt och gör honom mer mytisk, mer övermänniska.

Sedan har vi Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy). En skådespelare jag hyllat gång på gång och det arbete han lägger ner på att spela Bane går utan minsta tvekan att jämföra med Heath Ledgers dito som ”The Joker” i föregående film, men jämförelser dem emellan är onödiga och opassande. Han är helt enkelt ett helt annat odjur.

Människor kommer genom filmhistorien att jämföra skräckfilmgenrens olika karaktärer när de försöker avgöra den mest skrämmande filmpersonligheten någonsin, men Bane är för mig i en klass jag inte sett förut på film då mitt personliga intresse för filmen gör att han endast behöver visa sig så går jag i försvarsposition mentalt.

När Tom Hardy dessutom tvingas bära en mask som gör hans ögon ännu mer viktiga för uttrycket av karaktärens känslor, motivation och vilja att skrämma skiten ur dem runt omkring honom, ja då är det dags att slå på den stora trumman. Hans röst – eller dialekt, påminner om en mustachprydd cirkusdirektör eller brittisk gentleman från en svunnen tid.

Just mustachen är något jag ser skulle passa honom om masken inte hade funnits där och det är ironiskt att härskarpersonligheter som Josef Stalin, Fidel Castro, Adolf Hitler, Osama Bin Laden, Che Guevarra, ett stort antal forna kungar och fängelsepersonligheten Charles Bronson (som just Tom Hardy har porträtterat) alla hade mustach. Är mustachen en så pass ikonisk härskarsymbol? Vid närmare eftertanke känns Bane som en modern Stalin/Castro – dock med något annorlunda tillvägagångssätt för att skaka om maktstrukturen.

Tom Hardys Bane har ett antal episka ögonblick i filmen, men talet han håller till Gothams befolkning inför fritagandet av ”Harvey Dents fängslade offer” är kolossalt mäktigt och skrämmande. Sättet hur han rör huvudet får nackhåren att resa sig och då är jag annars en av dem som hatar filmscener som innehåller ”inspirerande tal till befolkningen”.

Den andra förlagan som denna film baseras på är givetvis Knightfall-sagan, där den fascinerande karaktären Bane för första gången ställer en fysiskt utsliten Batman på prov genom att indirekt försvaga honom steg för steg, själsligt, innan han väljer sitt läge att placera dödsstöten.

Han bryter slutligen Batmans rygg och tar över makten i Gotham City. Ett klassiskt ögonblick då Bane blev den förste fienden att verkligen besegra Batman och han gör det genom taktiskt kunskap, beslutsamhet och skoningslös styrka.

Regissör Christopher Nolan och manusförfattaren Jonathan Nolan visar stor respekt och tilltro till seriens canon och sättet de pusslar in allt i deras egna Batman-värld är värt att buga för!

Detta gäller även filmens alla nyckelkaraktärer.

Anne Hathaway briljerar totalt i rollen som Selina Kyle – kvinnan som vi trots allt gärna refererar till namnet Catwoman, men som aldrig nämns i den termen genom hela filmen, så när som den tjuvaktiga titeln ”The Cat” i en tidning.

Hennes ögon säger allt om skådespeleriet och jag har hela tiden svårt att se om hon är rädd på riktigt eller om hennes karaktär ”bara skådespelar” – och faktumet att även jag som tittare inte kan lita på henne är så extremt trevligt!

Ögonblicken då hon växlar mellan rollerna ”oskyldig flicka” till ”förförisk bedragerska” är mäkta imponerande och inte ens jag, som har försvarat rollsättningen av ”tjejen från En Prinsessas Dagbok” förväntade mig riktigt det galleriet från henne. Hon är värd alla hyllningar hon kan få!

Selina Kyle är aldrig någon ”prinsessa i nöd” utan tar hand om sig själv på ett nästan oöverträffat individuellt och egoistiskt sätt, så när som på hennes känslor för Bruce Wayne/Batman. Dock räddar hon honom gång på gång i avgörande situationer vilket gör att hon aldrig hamnar i en direkt situation då hjälten måste rädda henne och inte tvärtom.

Framför allt är det mest genialiska med karaktären att hon aldrig enbart byggs upp som en sympatisk människa och förebild, utan fortsätter bejaka sin ”jag går min egen väg och behöver inte hålla mig inom lagens gränser”-mentalitet.

De ytterst få, sentimentala ögonblicken mellan henne och Batman blir därför särskilt rörande för en cyniker som jag, efter århundraden av kvinnor som i slutändan är dömda att spela ”prinsessor i nöd”.

En liten parentes i sammanhanget är dessutom att denna films karaktärisering av Selina Kyle är det närmaste vi kommit serietidningarnas Catwoman, då hon är en verklig mästertjuv som spelar på den sida som passar henne personligen just för stunden, snarare än den osäkra sekreterare som blir slickad av katter i Tim Burtons version.

All heder åt Michelle Pfeiffer i Tim Burtons version dock, men de spelar i totalt olika universum och de gör det båda fantastiskt.

En liten, men trevlig kuriositet kring Selina Kyles karaktär är hennes kvinnliga medhjälpare, Jen. Hon spelas av en personlig favorit, den fräna Juno Temple (Kaboom, Lovelace). Hon får inte många scener men vi får känslan av att de har mer än en tillfällig bakgrund tillsammans och att den antagligen sträcker sig så långt som till en kärleksrelation.

Egentligen heter hon nog inte ”Jen”, utan Holly Robinson, med tanke på alla gemensamma nämnare med denna karaktär som förekommer i serietidningarna. Väldigt kul och Nolan fortsätter väcka intresset att gräva bland serieakrivet efter mer fördjupning.

Något av det första jag tänkte på filmvisningen – och mest anmärkande, var Hans Zimmers musik genom filmen. Det är sällan musiken dominerar så mycket i ljudbilden som den gör i denna. Den bygger upp en väldigt, väldigt tät känsla på ett sätt inte ens Zimmer själv åstadkommit tidigare och då filmen är så massiv leder den oss igenom det som i en vanlig film hade varit passager, men som i den här är den ena smällen efter den andra.

”Bane’s Shant” är hypnotisk, för att säga det minsta och ett flertal stycken bjuder på en apokalyptisk stämning av stora mått. ”Apokalyptiskt” är ordet som beskriver Hans Zimmer prestation! Oscarsvarning, utan tvekan.

Mitt i filmens alla utropstecken glömmer jag nästan briljansen i själva produktionen, hantverket. Som filmens prolog, där ett passagerarflygplan kapas av ett större Hercules-plan. En sjuk, sjuk scen och faktumet att den i stort sett har spelats in med riktiga stunts uppe i luften och inte med datoreffekter är häpnadsväckande.

Christopher Nolan har alltid haft ett slags James Bond-komplex i sina filmer vilket vi ser prov på här, men framför allt har han haft en tydlig beslutsamhet genom alla sina filmer att aldrig använda CGI-effekter om det inte är absolut oundvikligt. Mycket respekt för det.

I filmens inledning bygger Nolan också mycket på den briljanta förändringen i Bruce Waynes privatliv. Han har varit pensionerad i åtta år sedan det tragiska hände då hans livskamrat, Rachel Dawes dog på grund av det han stod för och stadens ”White Knight” – Harvey Dent, dog likaså på grund av det.

Han har sedan dess blivit en enstöring uppe i sitt stora palats till herrgård och kopplingarna till den klassiska filmen Citizen Kane är uppenbar och hjuvlig – likaså kopplingarna till det alltid lika aktuella serieablumet The Dark Knight Returns, av Frank Miller.

Utvecklingen där Bruce Wayne sedan tvingas genomgå en kristiansk återuppståndelse från den djupa gropen mitt i ingenstans är för mig det antagligen mest genialiska som filmen kommer med, då det bygger upp bibliska, symboliska och klassiska element så att filmen inte längre kan undgå att kallas ”EPISK” med stora bokstäver.

Christian Bale är fruktansvärt bra i vissa ögonblick. Han blick genomsyrar den inre osäkerheten och tyngden som vilar på Bruce Waynes axlar så pass att han överträffar den utmaning som han genomgår i Batman Begins.

The Dark Knight Rises är den perfekta kombinationen av både Batman Begins och The Dark Knight då dessa båda hade något som den ena saknade och vice versa. Den ena hade den psykologiska utvecklingen hos Bruce Wayne och den andra hade storleken och den utsökta komplexiteten. Den sista filmen har mycket av båda och de smälter ihop perfekt enligt mig. Alla tre filmer sammanlänkas dessutom på ett perfekt sätt i sista kapitlet så att filmen verkligen fungerar som en trilogi och inte endast tre enskilda berättelser.

Nolan har precis som i föregående filmer arbetat efter ett tema och jag tycker att det är en av de största anledningarna till att hans filmer känns så rejäla och intelligenta. I The Dark Knight Rises är temat ”Smärta” och det visar sig för alla karaktärer på skiftande sätt. Hur de är tvungna att genomgå smärta för att verkligen förstå hur de ska bygga upp sig själva.

Åter då till de övriga karaktärernas utvecklingar. Hela intrigen kring de två enda (vad det verkar) riktigt ärliga poliserna i Gotham – kommissarie Gordon och unge talangen John Blake, är ett eget genialiskt spår i sig i denna mastodontiska berättelseark till film.

Gary Oldman (Dracula, Léon, Tinker Tailor Soldier Spy) ger som alltid sin karaktär allt och man hoppas så mycket på honom. Hans berättelselinje har varit en ynnest att få följa genom alla tre av Nolans The Dark Knight-filmer.

Hur vi i sista kapitlet får se en besegrad, uppgiven och försvagad Gordon ge sitt sista för det han alltid trott på – precis som Batman, är gripande och han förtjänar mer erkännande.

Gordon hade gett upp det mesta, men med hjälp av dem runt omkring honom kämpar den gamle mannen tillbaka till sin idealistiska grundstomme, mer och mer och mer.

Joseph Gordon-Lewitt (Inception, Hesher, 50/50) spelar även sin karaktär med glans och visar sådan beslutsamhet i skådespeleri och karaktär att vi inte kan göra annat än att hoppas på honom. Han är på något sätt den vanlige, enkla personen i allt detta och blir den framträdande symbolen för den vanlige invånaren och att hoppet fortfarande finns hos dem som vågar tro.

Och Marion Cotillard (La Vie en Rose, Public Enemies, Midnight in Paris). Och Morgan Freeman (Driving Miss Daisy, Se7en, Nyckeln till Frihet). Gissa om att jag satt på nålar för att jag trodde att de skulle bli offer för den omöjliga situationen som var Bane, men snacka om att jag blev omskakad av filmens omvändning!

Spänning fick en ny innebörd genom den här filmen och det var så härligt att se hur alla karaktärer – inklusive dem från tidigare filmer, blev en pusselbit i den slutliga uppgörelsen och istället för att endast trampa vatten för att finnas där så var de bidragande till helhetshistorien.

Risken med många nyckelkaraktärer som här är ju att det blir rörigt och oengagerat kring filmens grund men min tydliga känsla är att allt fungerar till punkt och pricka – bortsett från att jag möjligen hade velat se en liten avrundning kring Cilian Murphys briljanta, minnesvärda och underbara lilla comeback-cameo. Vilken jävla scen! Suset som gick genom hela publiken när han dök upp är en av de fränaste, enskilda bioögonblick jag någonsin varit med om.

Manusbygget kring denna film är massivt – jag kan ju bara föreställa mig, men jag ser inga svagheter värda att anmärka på! Och jag skulle kunna sammanfatta i stort sett varje karaktär i den här filmen med att de berör mig till gråt, men jag hoppas att det kommer fram ändå, på något sätt.

Butlern Alfred och hans ”adoptivson” Bruce Wayne genomgår stora personliga förändringar i deras rörande ”far och son”-relation och den känslomässiga nerv som Michael Caine tillför är bland det mest rörande jag sett i skådespelarväg. Och Christian Bale får verkligen arbeta i sin roll igen efter ”mellanfilmen” The Dark Knight. Jobbet tillsammans med Michael Caine är särskilt fint.

Och en mer sympatisk karaktär än Michael Caines trofasta, kloka och ansvarsfulla Alfred kan jag över huvud taget inte komma på just i detta nu. Han är filmens mest briljanta skådespelare och han förtjänar en Oscar för bästa manliga biroll. Ge honom den nu med detsamma innan jag faller ihop i en pöl av tårar!

Och hela trilogins final. Finalen är emotionell på ett sätt få förväntar sig av en film som baseras på ”någon superhjälte med mask”.

Hur Batman en gång för alla offrar allt för staden, som han beskyddat under så många år då invånarna inte haft tillräckligt med tro för att själva ta det ansvaret. De apatiska invånarna och polisstyrkan blir i sista stund tillräckligt beslutsamma att bygga upp deras samlade mod för att kämpa tillbaka mot dem som gör deras stad illa.

Batman blir slutligen en symbol för upprätthållandet av det goda, av det som är rätt. När han uppnått sitt syfte kan han äntligen lämna över ansvaret till stadens människor och ge dem en egen chans att bygga upp för en ny tidsålder.

The Dark Knight reser sig, blir en legend och får slutligen även han gå vidare till nästa liv. Amen.

 Det är en känslomässigt extremt påfrestande avslutning som har allt jag önskat mig och lite till. Jag fattar inte hur filmen kan fungera så jävla bra med tanke på omfattningen, men det gör den! Den har mörkret, psykologin, filosofin, samhällsspeglingarna och den episka hjältehistorien som aldrig dör. 

 Tro mig, jag ska reflektera över den här filmen mycket och se om den minst tre gånger till på bio, så jag återkommer på den här fronten. Just nu är den dock perfekt och enda anledningen att den inte får full pott är att jag vill utvärdera den fler gånger innan jag sänker eller höjer betyget.