Etikettarkiv: Årets bästa filmer

Årets bästa filmer 1976

Dags att sammanfatta filmåret 1976 med en topplista. Ett mycket starkt filmår. Det sista stora andetaget från Hollywoods nya filmvåg innan blockbustervågen tog över filmklimatet med monstersuccén Star Wars året därpå. Filmvärlden blev sig aldrig lik igen. Här är mina favoriter från 1976 samt lite smått och gott utan större krusiduller.


Filmer som kan platsa när jag sett dem:

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Ansikte mot Ansikte, L’Argent de Poche / Small Change, Cría Cuervos, The Killing of a Chinese Bookie, Drömmen om Amerika, Bugsy Malone, Alice Sweet Alice, Ai no korîda / In the Realm of the Senses, Mr. Klein, The Shootist, Burnt Offerings, Family Plot, The Marathon Man, Un Enfant dans la Foule / A Child in the Crowd, Salon Kitty, La Casa Dalle Finestre Che Ridono / The House with the Laughing Windows, Bound for Glory, Futureworld, Car Wash, Grizzly, 1900, The Disappearance of Aimee, Black and White in Color, Logan’s Run, Silent Movie, The Last Tycoon, Mado, The Pink Panther Strikes Again, King Kong


Inte riktigt där (bäst till sämst):

Inte riktigt där (bäst till sämst): The Missouri Breaks, The Little Girl Who Lives Down the Lane (läs recensionen), The Outlaw Josey Wales, Obsession, The Town That Dreaded Sundown (läs recensionen), Les Douze Travaux d’Astérix / Asterix 12 Stordåd, The Enforcer, Je t’Aime, Moi Non Plus, Alice in Wonderland: An X-Rated Musical, Die Marquise von Sade / Doriana Grey (läs recensionen)


Topplistan:

10. Mannen på Taket

Kommissarie Beck och hans assistent Rönn får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

Bo Widerbergs långsamma vardagsputter mitt i allt raffel är genialiskt.


9. Rocky

En bortkommen, fattig boxare får chansen att gå upp i en match om världsmästartiteln. Men priset för framgångar kan komma att stå honom väldigt dyrt.

KLASSIKER med stora bokstäver. Jag föredrog 2:an när det stod mellan den och den här som ung. Visar att Rocky gav mersmak och ett antal uppföljare i Stallones katalog kan kommersiella filmbranschen bara instämma.  Ingen får glömma att Sylvester Stallone skrev det oscarsnominerade manuset.


8. Le Locataire / The Tenant / Hyresgästen

En man hyr en lägenhet i Paris. Han får veta att kvinnan som tidigare bott där försökt begå självmord och är döende. Mannen kan inte släppa tanken på detta och det driver honom till vansinne.

Så mycket med denna skriker ”Jimmy-film”; surrealistisk historia baserad på surrealistisk bok av surrealistisk författare (Roland Topor). Roman Polanski regisserar (och spelar huvudrollen) och allt är ruggigt och med den så patenterade Polanski-paranoian. Jag är paranoid i sinnet, en ensam typ som mestadels trycker i min egen lägenhet. Jag känner inte mina grannar och jag hoppar till på kvällarna när det låter på andra sidan väggen. Jag älskar det mesta av Polanski, det går knappast att klargöra bättre.

Men The Tenant (engelska titeln) blev väldigt seg och sömnig när jag såg den för ett knappt tiotal år sedan. Stunden har helt klart kommit för mig att ge den en ny chans. Frustrerande att filmen inte getts ut på officiell blu-ray, med både det franska originalljudet och den amerikanska dubbningen.


7. All the President’s Men

Carl Bernstein och Bob Woodward var Washington Post-journalisterna som 1972 började undersöka ett inbrott i demokraternas valhögkvarter Watergate. Trots påtryckningar att de inte borde fortsätta undersökningen, både från sin redaktör och från regeringen, fortsätter de. Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet, CIA och president Nixon.

Legendariske cinematografen Gordon Willis (Manhattan, Gudfadern m.m.) drar verkligen i alla tåtar för att göra denna välskrivna ”papper & kontor”-film värdig den filmiska bioduken och han LYCKAS!! Studera fotot nästa gång du ser alla journalisters journalistfilm Alla Presidentens Män.


6. Carrie

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

I never dreamed someone like you could love someone like me. Läs recensionen av Carrie här.


5. The Omen

Den amerikanske ambassadörens fru föder ett dödfött barn. Utan att berätta det för sin fru byter ambassadören ut barnet mot ett annat. Några år går och sedan börjar några hemska dödsfall att inträffa. Det visar sig att barnet är antikrist och kan endast dö av de sju knivarna från Meggido.

The Omen blir bara bättre och bättre med åren enligt mig. Ett av filmhistoriens bästa ledmotiv. Och har inte Damien lite samma kaxiga glimt i ögat som Donald Trump? Delar bokstavsantal i för- respektive efternamn samt initialer gör dom också. Donald Trump. Damien Thorn. Ruggigt…


4. The Man Who Fell to Earth

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Suggestiv stämning. Magisk klippning. En influensraket. David Bowie. Läs för all del recensionen.


3. Assault on Precinct 13

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

Wow Wow Wow WOOOW! Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


2. Taxi Driver

Jag kände mig alienerad från mina vänner när jag hade visat dom Taxi Driver. Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


1. Network

Satir om en man – Howard Beale, som är på väg att få sparken som nyhetsankare på TV. När han får reda på detta löper han amok och börjar förklara sitt missnöje med världen i allmänhet och livet i synnerhet för hela USA. Och han gör det live under sin nyhetssändning.

Network var som en livsomvälvande uppenbarelse för mig. Läs recensionen som kommer närmaste dagarna.


Läs nu vad övriga filmspanare fällde för domar om filmåret 1976. Du hittar alla listorna på listan här under. Så himla många ”F”-bloggar.

Jojjenito
Movies-noir
Film & Media
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Filmfrommen
Flmr
Fiffis Filmtajm

Annonser

Årets bästa filmer 1979

1979_c1876_i_heart_image1

Jag tyckte filmåret 1980 var ett riktigt starkt år när jag sammanställde det för en månad sedan. Jag beskrev det som ett år med en stark hint av 70-talets anda. När jag nu listar filmåret 1979 råder det däremot inga tvivel om att vi på allvar landat i mitt gyllene filmdecennium, 70-talet. Bredden detta filmår är absurt bra.

Majoriteten av filmerna på dom tio första placeringarna hade konkurrerat i den absoluta toppen av filmåren på 80-talet och framåt och sex av dem är europeiska filmer, medan USA får nöja sig med fyra. Flera riktigt starka filmer får vackert sätta sig på avbytarbänken; första Mad Max, min barndomsfavorit Escape from Alcatraz, den bättre uppföljaren Rocky II, firma Paul Schrader/George C. Scotts neo-noir Hardcore och Monty Python-klassikern Life of Brian – ni duger helt enkelt inte på planen detta år!

BROOD, THE

Bland dom osedda finns det några kvar som jag tror kan slåss med dom tio bästa även om det blir svårt. Jag har bland annat David Cronenbergs högintressanta sci-fi-rysarspektakel The Brood kvar att se, men jag började kolla på den för cirka tio år sedan och ärligt talat sövde den mig från att se klart den. Förmodligen skulle den bita bättre på mig idag, för The Broods estetik är ju oerhört vacker.

Die Blechtrommel / Blecktrumman har en handling så flippig att jag lätt får intresse för den, men så läste jag Roger Eberts recension av filmen och fick mig en tankeställare. Känns inte den filmen lite väl ofrivilligt tillrättalagd för vår högst aktuella samtid? Som att den fiskar efter sympatier och viktighetspoäng mitt i allt det kontrakulturella den skildrar? Är den rätt eller fel i tiden? Finns bara ett sätt att veta, men jag väntar lite med att se den.

visitor1

Den osedda film från året som på pappret – eller snarare i bilder, lockar mig mest (möjligen näst efter Les Héroïnes du Mal / Immoral Women) är dock italiensk-amerikanska samproduktionen Stridulum aka The Visitor aka Satans Lilla Flicka, med John Huston och Lance Henriksen i några av rollerna. Den kan lika gärna vara pannkaka, men visuellt och premissmässigt verkar den vara något riktigt häftigt. 4,8 i betyg på IMDB är dock åtminstone ett varningens finger.

En hedersomnämning också till årets sämsta, men samtidigt coolaste film – exploitationdramat och tonårsrevolten Malibu High (läs recensionen för all del), som med andra betygspremisser lätt hade befunnit sig i 1979 års absoluta topp. Fantastiskt (dålig) underhållning! Den går även under det alternativa men oerhört pampiga namnet Death in Denim. En underbar skönhetsfläck.


Filmer som kan platsa när jag sett dem: The Visitor, The Brood, Anti-Clock, Les Héroïnes du Mal / Immoral Women, The Amityville Horror, Die Blechtrommel / Blecktrumman, 10, The China Syndrome, The Onion Field, Victoria, …And Justice for All, Wise Blood, Hair, The Muppet Movie, Tarka the Otter, Tourist Trap, Kramer vs. Kramer, The Black Hole, Dip Bin, The Wanderers, The Warriors, A Little Romance, When a Stranger Calls, 1941, Time After Time, The Bugs Bunny/Road-Runner Movie, Star Trek: The Motion Picture, Bear Island, Rupan sansei: Kariosutoro No Shiro / Slottet i Cagliostro, Norma Rae, Home Movies, All That Jazz, A Force of One, The Great Train Robbery

muppets1
hhfliy2n3di2far3qhw2ui6ajdd
filing_images_12cf690fc34c
immoralwomen2-1600x900-c-default the-warriors-kopia
star-trek-the-motion-picture-05 0b0136eccc8ac19e68405b72f0551158 5d2e4f5109cdcff6e631301867577597cde32b07


Inte riktigt där: Escape from Alcatraz, Hardcore, Town Bloody Hall, Rocky II, Zombi 2 / Zombie Flesh Eaters, Du Är Inte Klok Madicken, Mad Max, Phantasm, Repmånad, Life of Brian, Moonraker, Rock ‘n’ Roll High School, Malibu High

zombie-fulci-1979
phantasm-pic-5
rocky-ii-1979-movie-hd-free-download
Mad Max (1979) Directed by George Miller Shown: Mel Gibson
1dgyebhugtddpogdzckyq8z2akf maxresdefault-17 moonraker-jaws


Topplistan:

10. Alien

alien5 alien-1979-face-hugger

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

Amerikansk sci-fi-skräck av Ridley Scott. Recension kommer denna vecka.

SYD-Betyg-08


9. La Drôlesse

74857329

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

Franskt drama av Jacques Doillon. Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-08


8. Tess

tess_nastassja tess2

Den vackra Teresa d’Urberville växer upp under svåra förhållanden i England på 1800-talet. Hon blir förförd av sin förmögna släkting Alec d’Urberville som gör henne med barn. Barnet dör som liten och Tess får arbete på en gård.

Brittiskt perioddrama av Roman Polanski med Nastassja Kinski i titelrollen. Baserad på romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy från år 1891. Recension kommer denna vecka.

SYD-Betyg-08


7. Fascination

03-1-kopia

År 1905. En tjuv på flykt söker skydd i ett gammalt slott bebott av två mystiska kvinnor. Kvinnorna verkar flörtiga och lockande, men visar sig vara en del av en aristokratisk vampyrsekt.

Surrealistisk fantastique av franske lågbudgetauteuren Jean Rollin

SYD-Betyg-08


6. Nosferatu: Phantom der Nacht

nosferatu3

Jonathan Harker ger sig av på en resa till Transsylvanien i hopp om att sälja en fastighet i sin hemstad Weimar till en udda spekulant som sannerligen bör vara mycket rik då han bor ensam i ett stort slott.

Egensinnige Werner Herzogs tyska sagofilm med ännu mer egensinnige Klaus Kinski som vampyr, baserad på romanen Dracula av Bram Stoker från år 1897 och F.W. Murnaus klassiska stumfilmatisering Nosferatu från 1922 (och min recension av denna från 2016 finnes här). Recension av Herzogs version kommer… denna vecka, förmodligen.

SYD-Betyg-09


5. Being There

being-there

Mr Chance kan varken läsa eller skriva, och har aldrig varit utanför huset där han arbetar som trädgårdsmästare. När husägarna dör slängs han ut i en för honom okänd omvärld. Genom en mindre trafikolycka träffar han de rika och inflytelserika Ben och Eve, som tar Mr Chance för ett geni. Han blir god vän med Ben och plötsligt är hans namn på allas läppar.

Hal Ashbys originella USA-drama med Peter Sellers i den oscarsbelönade huvudrollen.

SYD-Betyg-09


4. Stalker

vlcsnap-2012-03-05-21h35m59s131

Tre män, en vägvisare, en professor och en författare, ger sig in i en förbjuden zon för att söka det mystiska rum där deras innersta önskningar går i uppfyllelse.

Sovjetiske auteurlegenden Andrej Tarkovskijs magnum opus.

SYD-Betyg-09


3. Manhattan

large_manhattan_blu-ray_3 1919_manhattan

Isaac Davies hoppar av sitt jobb som manusförfattare till TV-shower. Samtidigt är hans f.d. hustru (som lämnat honom för en annan kvinna) på väg att ge ut en bok om deras gemensamma liv. Isaac själv har ett förhållande med en 17-årig skolelev som är besatt av honom, men som han själv helst ser hittar någon bättre lämpad för hennes eget liv.

Woody Allens stilbildande romcom (som faktiskt biter på mig) med mästerligt foto av konstnären Gordon Willis.

SYD-Betyg-09


2. Apocalypse Now

apocalypsenowbdcap1_original
large_523306

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

Francis Ford Coppolas otursförföljda filmpoesi, fritt baserad på romanen Heart of Darkness av Joseph Conrad från 1899. Min recension från 2016 finner du här

SYD-Betyg-10


1. Ett Anständigt Liv

anstandigt_liv_5

Den andra delen i Stefan Jarls klassiska trilogi om de svenska modsen Kenta och Stoffe , där första delen utgörs av Dom Kallar Oss Mods (1968) och den tredje delen Det Sociala Arvet (1993). Trilogin avrundades 2006 med kortfilmen Epilog.

Ett Anständigt Liv är en skakande svensk dokumentärfilm som i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och bildmontage låter oss möta en verklighet i Stockholms undre värld som många valde att blunda för. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi för 10 år sedan fick möta Kenta och Stoffe i ”Dom kallar oss mods”, och väldigt dramatiska saker skulle visa sig ske under inspelningen av den här filmen. Festen som påbörjades under 60-talet har förvandlats till en mörk och dödlig bakfylla, ett uppvaknande. Längtan till en evig frihet har ersatts av tvång, spyor och blod.

Skälet till att Stefan Jarl ville göra Ett anständigt liv var att han ville rädda livet på Stoffe. Efter inspelningen av Dom kallar oss mods hade han hört att Stoffe varit nära döden flera gånger. Kanske skulle arbetet med filmen kunna ge Stoffe en meningsfull sysselsättning. När Stoffe ändå dog lade Jarl ner inspelningen, han ville inte göra någon film. Men efter några månader ändrade han sig. Ett Anständigt Liv skulle bli Stoffes testamente.

Text mestadels lånad av Sanjin Pejkovic, från SFI:s filmdatabas.

SYD-Betyg-10


Idag har fem filmspanare utöver mig listat deras favoriter från 1979 på var och ens filmbloggar. Dessa spanar du enklast in genom att följa länkarna här under.

Movies-Noir
Filmfrommen
Jojjenito
Filmitch
Fripps filmrevyer

Årets bästa filmer 1983

Det är bara att konstatera att jag missat ett flertal filmtitlar som hade kunnat göra året 1983 till ett stabilt filmår. Jag gissar att om jag såg tio av dom osedda filmer jag helst vill avverka från detta år skulle topplistan göra nära på en helrenovering. Trots detta verkar den ickeengelsktalande filmproduktionen stått lite still det här året. Åtminstone är det känslan jag får när jag scannar utbudet. Stephen King cashade däremot in en hel del på alla filmadaptioner som torpederades ut baserade på hans böcker detta år.

Ett flertal av dom filmer jag ännu har osedda lär klicka med min smak; en rikligt utformad Det Susar i Säven-filmatisering som inte är animerad, en alternativ julfilm om ett missanpassat barn jag fått lägga åt sidan dom senaste cirka 5-6 jularna, en Woody Allen-rulle som på pappret låter som en av hans allra mest intressanta, samt en av dom tidigaste filmerna i Nicolas Cages karriär, som stinker så mycket underbart naiv ”old school”-romantik att till och med en 80-talsnostsalgiskeptiker som jag blir hjälplöst hypnotiserad.

21684a3765f06bb6c34625f8e05b0c68

Valley Girl (med den svenska titeln Det Svarta Fåret) verkar vara den mest självklara modefilmen av sin tid, men som oförtjänt försvunnit under mer uppsnackade bästsäljare. All ära åt Tillbaka till Framtiden, men 80-talets mest laddade tidsresa bakåt i tiden frontades  sannolikt av Deborah Foreman och en fjunig Nicolas Cage. Julie och Randy – galleriornas egna Romeo och Julia.

nicolas-cage-valley-girl-featured

I stort verkar dom filmer jag föredrar mest året 1983 präglas av… ”att försvara, förlora eller hitta momentum”. Ja, jag vet – det är kanske den största och mest ospecificerade röda tråden som någonsin dragits i ett försök att sammanbinda ett gäng filmer. Kanske en mer specifik röd tråd är ”omvända förutsättningar”. Eller nej – ”familjesvek”. ”Vakta tronen” kanske? Ja, det låter ganska bra. Vänta… nu vet jag. Nästan samtliga filmer jag gillar 1983 handlar om män som är en aning desillusionerade i tillvaron. Män som kämpar för att hitta (tillbaka till) ljuset i en allt mörkare föreställning av världen.

Låter som en fin ”selling point” för en tidslös, klassisk berättelse, likväl som det är beskrivningen en mossig ålderskris, för samtliga drömmare av manligt kön där ute, vilket förmodligen ringar in majoriteten av filmernas skapare. En vuxen människa (i detta fall en man) behöver sin dröm när livet runt honom fallerar eller bleknar i takt med vuxenskapets livsuttömning. Det är ur denna personmentalitet nästan alla filmerna på denna lista fantiseras fram.

Oavsett – här är min listsammanfattning över filmåret 1983.


vlcsnap-2013-11-06-20h48m49s50

Dom här vill jag ju se: Valley Girl, The Wind in the Willows, Zelig, A Christmas Story, The Big Chill, Christine, The Right Stuff, The Planets, The Dresser, Golgo 13: The Professional, Sole Survivor, The Last Battle, The Hunger, Local Hero, Terms of Endearment, Die Vierde Man, Something Wicked This Way Comes, The Star Chamber, Twilight Zone: The Movie, Rumble Fish, The Outsiders, Hadashi no Gen / Barefoot Gen, Mausoleum, The Keep, Krull, Trading Places, Brainstrom, 10 to Midnight


szyrc-vid7pl-w55lmuekcjmaki

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll: Flashdance, Star 80, Psycho II, Sudden Impact, Blue Thunder, Staying Alive, Octopussy, G – som i Gemenskap, WarGames


 

In: Angst, Eyes of Fire, Mickey’s Christmas Carol

Topplistan:

10. Cujo

cujo

Genre: Skräck, Terror
Regi: Lewis Teague

Cujo är en fin och trygg hund av rasen St. Bernard. En olycklig dag drar han på sig rabies och påbörjar en fruktansvärd terror på några människor i en amerikansk idyll.

SYD-Betyg-06


 

9. Never Say Never Again

10531402_995a26142bdc867cea84e24baf56b8db_1280re0

Genre: Action, Äventyr, Underhållning
Regi: Irvin Kershner

Blofeld, ledare för den internationella brottsorganisationen Spectre, låter en av sina bästa män, Largo, stjäla två kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Bond får i uppdrag att stoppa Largo och Blofeld.

SYD-Betyg-06


 

8. Mr. Mom

mr-mom-2

Genre: Feelgood, Komedi
Regi: Stan Dragoti

Jack förlorar sitt jobb på bilfabriken då ekonomin tar ett kliv neråt. Hans fru fixar istället jobb och Jack får stanna hemma och ta hand om hem och barn.

SYD-Betyg-07


 

7. The Meaning of Life

monty-pythons-the-meaning-of-life-di-2-1

Genre: Komedi, Musikal, Sketchfilm
Regi: Terry Jones, Terry Gilliam

Monty Python-gänget skildrar livets olika stadier och prövningar med sin speciella humor. De tar upp vitt skilda ämnen såsom födelsen, döden, organdonationer, krig och dåligt bordskick.

SYD-Betyg-07


 

6. Risky Business

train-lana-tom-cruise-joel-risky-business

Genre: Drama, Feelgood
Regi: Paul Brickman

Den 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

SYD-Betyg-07


 

5. The Dead Zone

tumblr_nmcm5lldc41tus777o1_1280

Genre: Mysterium, Drama, Thriller
Regi: David Cronenberg

Läraren Johnny Smith vaknar upp ur en koma orsakad av en bilolycka. Han upptäcker att fem år har gått och dessutom har han fått psykiska krafter. Till en början verkar förmågan att förutse framtiden vara något bra men snart börjar problemen. Baserad på en bok av Stephen King.

SYD-Betyg-08


 

4. Videodrome

videodrome-1

Genre: Mysterium, Thriller, Body Horror
Regi: David Cronenberg

Den skrupelfrie TV-chefen Max älskar sex och våld, i synnerhet på sin egen TV-kanal. Nu letar han efter nästa stora grej. Något som ingen annan kanal har.

SYD-Betyg-08


 

3. Midvinterduell

7fwolvfuqg0ew7normq7zabtlld

Genre: Drama, Kortfilm
Regi: Lars Molin

I Midvinterduell får vi följa en vendetta mellan småbrukaren Egon Lundin och Statens Vägverk rörande en, i deras tycke, olagligt byggd och utplacerad mjölkpall. Det handlar om en fri man som inte böjer sig i en fråga som kan tyckas vara en skitsak. Han tar upp en våldsam kamp för sin egen ägandes mjölkpall. För honom är den mycket viktig. Eller som han själv säger: ”Om dom inte frågar oss om en så´n skitsak som en mjölkpall, då kommer dom inte ens att fråga oss när dom kommer och skär ballarna av oss. Man är ingen stut!”

SYD-Betyg-08


 

2. Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi

return-of-the-jedi-film-18347-hd-wallpapers

Genre: Rymdopera, Äventyr
Regi: Richard Marquand

I tredje delen av berättelsen om Stjärnornas krig samlas galaxens goda krafter för att slå tillbaka mot Rymdimperiet. Han Solo och prinsessan Leia sitter i fångenskap hos Jabba The Hutt. Luke måste slutföra sin träning för att kunna bli en riktig jediriddare, sedan väntar Lukes öde.

SYD-Betyg-08


 

1. Scarface

scarface_teaser

Genre: Gangsteropera, Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma

Tony Montana är en kubansk båtflykting som tillsammans med sin bäste vän Manny klättrar uppåt i Miamis undre värld. Han får mata begären efter rikedom, makt och kontroll på en nivå han aldrig kunnat drömma om, till ett pris han aldrig kunnat förutse.

SYD-Betyg-09


 

Så där ja! Favoritregissören Brian De Palma tar alltså guldtronen det här året, trots att det knappt är den femte bästa filmen av honom, enligt mig. Det där varierar förstås beroende på humör och bedömning, men Scarface är inte lika mycket ”directed by Brian De Palma” som exempelvis Sisters, Blowout eller Dressed to Kill. Scarface ÄR trots allt främst Al Pacino och Oliver Stone, som skrev manuset. Fotot är dock – trots De Palmas mer low key-regi, magiskt skickligt. Ingen annan regissör hade kunnat göra det bättre i en sån här typ av film.

Som vanligt bör du ta en titt på hur övriga filmspanare rankar filmåret 1983. Du tar dig vidare till dem här, i tur och ordning.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen

Flmr
Fiffis Filmtajm

Årets bästa filmer 1989

CUR_HarryMetSallyonline

Filmåret 1989 känns inte som ett år då dom stora, välkända filmerna var dom bästa filmerna. Det är också ett år då jag nog tycker att jag sett dom flesta självklara filmerna som ”bör” utmana om att hamna på min Top 15, vilket är antalet jag valt att lyfta fram lite extra för året.

Några uppenbara favoriter jag själv inte sett är Kikis Expressbud, My Left Foot, Sex, Lies and Videotape, Roger & Me, Driving Miss Daisy, Henry V, The Killer, Violent Cop, Field of Dreams och Glory, vilket annars skulle kunnat ha gett lite igenkänningsfaktor på min topplista. Utöver den förstnämnda lockar dock ingen av dessa titlar mig märkvärt för deras potential att falla mig i smaken som helhet.

20823568_alex-winter-bill-and-ted-1432324568263_1280w

My Left Foot har demonskådisen Daniel Day-Lewis som lockar mig till viss del och Driving Miss Daisy har en idag nästan utdöd mysfaktor som kan funka. Möjligen att Kenneth Branaughs shakespearetolkning Henry V kan övertyga mig, vid närmare eftertanke. Kanske, kanske.

Dom verkligt intressanta titlarna finns istället i bortglömda guldkorn som dramat Jacknife med Robert De Niro, den surrealistiska fängelsedockfilmen Marquis, pjäsartade thrillern Dead Calm, tromaproduktionen The Toxic Avenger Part II och dom ytterligare två frisläppta tidsmarkörerna UHF (med Weird Al Jankovic) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (med en ung Keanu Reeves och komikern George Carlin), framför allt. Där har jag nog mina kall, som kan kvala in på listan i framtiden.

4223383-batman-1989-batman-confronts-the-joker

Populära filmer jag sett men som faktiskt inte höll måttet enligt mig för att ta sig in på topplistan är kanske framför allt Ett Päron till Farsa Firar Jul, Batman, The Abyss, Dead Poets Society och När Harry Mötte Sally. Vad har jag att säga till mitt försvar?

Tim Burtons första batman har aldrig varit min typ av batmantolkning och det jag gillade förfinade han till uppföljaren som jag gillar desto mer (läs min recension och se vart den hamnade på listan över 1992 års bästa filmer). James Camerons undervattensäventyr The Abyss var oväntat b-ig på ett rätt bra sätt ändå, men upplösningen var alldeles för överdriven och bokstavligt dramatiserad för min smak.

national-lampoons-christmas-vacation

Dead Poets Society måste jag helt enkelt se om i vuxen ålder, men var nog lite i sentimentalaste laget jämfört med vad jag brukar gilla. När Harry Mötte Sally är inte min typ av film helt enkelt, men behöver ändå se om den framöver oavsett.

Ett Päron till Farsa Firar Jul har jag aldrig fastnat för så där som många verkar göra. Den spelar inte riktigt på mina strängar och är nog lite för konventionellt manisk för mig. Manisk men ändå beräknelig, vilket är två ingredienser som arbetar emot varandra.

6566_3

Försöker jag se en röd tråd eller mönster i mina val på topplistan som den är nu, blir det väldigt vaga sådana. Återkommande teman är ”resor” och ”missnöje med den rådande miljön”, vilket skulle kunna vara teman som limmar med vilken film som helst i stort sett. Dom mest givna filmerna kvalificerar sig på plats 1, 2 och 3, medan övriga kan kastas om lite beroende på dag och humör.

Lite synd att inte Halloween 5 lyckades ta sig in på topplistan då den är mysig, men det var svårt att jämföra den med dom som hamnade på listan utan att bli snurrig, så den får stå över för denna gång.


 

245067

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Dead Calm, Jacknife, Majo No Takkyûbin / Kikis Expressbud, My Left Foot, The Rainbow, Roger & Me, Marquis, The Toxic Avenger Part II, Driving Miss Daisy, UHF, Dip Huet Seung Hung / The Killer, The Long Weekend (O’Despair), The Cook the Thief His Wife & Her Lover, Sono Otoko Kyôbô Ni Tsuki / Violent Cop, Great Balls of Fire!, Tango & Cash, Teen Witch, Sex Lies and Videotape, Dream a Little Dream, A Dry White Season, The ‘Burbs, See No Evil Hear No Evil, Crimes and Misdemeanors, Henry V, Der Siebente Kontinent / The Seventh Continent, Turner & Hooch, Sûîto Homu / Sweet Home, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan, Three Fugitives, Uncle Buck, Lock Up, Communion, Next of Kin, Parents, Field of Dreams, Bill & Ted’s Excellent Adventure, Best of the Best, Talvisota / Vinterkriget, Star Trek V: The Final Frontier, Steel Magnolias, Meet the Feebles, Noce Blanche, Black Rain, Twister, Say Anything…, Look Who’s Talking, New York Stories, Schocker, Wild Orchid, Road House, An Innocent Man, Leviathan, Wicked Stepmother, Little Monsters, Glory


vlcsnap-2015-03-22-15h35m15s79

Inte ens nära: 
National Lampoon’s Christmas Vacation, Ghostbusters II, The Karate Kid III, Pink Cadillac, Punisher, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child


Honey-I-Shrunk-the-Kids-dead-fly

Nästan där:
Halloween 5: The Revenge of Michael Myers, Honey I Shrunk the Kids, The Abyss, Astérix et le Coup du Menhir / Asterix och Bautastensmällen, Batman, The Little Mermaid, Lethal Weapon 2, Inga Rövare Finns i Skogen, Pet Sematary, Dead Poets Society, Kajsa Kavat, Jönssonligan på Mallorca, When Harry Met Sally, Peter och Petra, Licence to Kill, Täcknamn Coq Rouge


 

Topplistan:

15. Hoppa Högst

Hoppa Högst 2

I botten av toppen hittar vi halvtimmeslånga kortfilmen Hoppa Högst, efter novell och manus av Astrid Lindgren. En liten ”chicken race”-historia om Albin och Stig, som på grund av deras osäkra mammor alltid har jämförts med varann och därigenom utvecklat en intern tävling i hembyn för att jämföra varandras mod. Den som vågar hoppa högst är bäst – en dumdristig kamp som givetvis eskalerar till en tragisk olycka om inte någon av dem vågar dra sig ur i tid.

Den gick på TV flertalet gånger när jag var liten och jag tyckte alltid att berättelsen var intressant, med ett intressant tema.

SYD-Betyg-06


14. Triumph of the Spirit

triumph-of-the-spirit

Denna förintelseskildring från koncentrationslägren under Andra Världskriget med en alltid lysande Willem Dafoe (Antichrist, Wild at Heart, Boondock Saints) i huvudrollen är kanske inte så förvånande väldigt tung. Dafoe spelar en fånge som med hjälp av sin boxningstalang får möjligheten att lämna vardagsarbetet emellanåt för att boxas med sitt liv som insats, inför en publik bestående av nedsupna nazisoldater.

Den rullade konstant på tjock-TV:n både dag och natt hos en vän till mig och många är gångerna då jag somnat till skriken, gråten och knytnävsslagen från Viljans Seger.

SYD-Betyg-06


13. Indiana Jones and the Last Crusade

indiana-jones-and-the-last-crusade

Jag har aldrig älskat Indiana Jones jättemycket även om filmernas tema var utmärkt underlag för diverse äventyrliga lekar när jag var barn. Denna tredje och ( fram tills magplasket för någon handfull år sedan) sista film om Indiana Jones har dock alltid varit min favorit i serien.

Det var ett succédrag att casta Sean Connery (James Bond) som Indiana Jones farsa, för det finns väl inga skådespelare som till sättet dom beter sig på är så lika varandra, som machobuttra, ”pinsamma pappan”-egostukade karlakarlarna Harrison Ford (Han Solo) och Sean Connery?

Ford skulle lätt kunna spela vilken som helst av Connerys alla roller om han var i samma ålder som honom när exempelvis Goldfinger (1964), Zardos (1974), The Hunt for Red October (1990) eller The Rock (1996) gjordes. Dom är av samma själsliga blod.

SYD-Betyg-06


12. Tetsuo

tetsuo-the-iron-man

Denna gravt surrealistiska och effekttyngda konstfilm från Japan – Tetsuo – The Iron Man, som den brukar tituleras, fick jag aldrig riktig kläm på den enda gång jag sett den, men det går inte att ignorera dess totala originalitet och egenhet, som sjukt nog resulterat i en handfull uppföljare! En av dom mest udda filmer jag sett, vilket lär säga något. Ska den ändå beskrivas mer konkret lär det vara något i stil med ”Eraserhead regisserad av David Cronenberg på LSD”.

SYD-Betyg-06


11. A Grand Day Out with Wallace & Gromit

film_AGDO_dtop_3

Ytterligare en kortfilm och den första i serien om Wallace och Gromit. Detta är berättelsen om när dom i sitt dagdrömmande beger sig till månen, vars kropp består av sinnesjuka mängder utsökt ost.

SYD-Betyg-07


10. Perdues dans New York / Lost in New York

screen2

Den gothiska surrealismens och erotikens mästare Jean Rollin (The Nude Vampire, Two Orphan Vampires, Fascination) och hans drömska lågbudgetfilmstil lär inte gå hem hos alla, men jag är helsåld på den. 1989 hade han legat ganska lågt med sitt kreativa filmskapande, men under en två veckors lång resa till New York spelade han in den här filmen väldigt spontant.

Inom en speltid av knappa 52 minuter berättar Rollin genom en åldrad dam om två små flickor som i en lek suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet. Genom magi förflyttas dom genom tid och rum till att bli två unga kvinnor i New York som möter vålnader och vampyrer om vartannat. Inte mycket är solklart, men jag kapitulerar alltid inför Rollins berättarstil.

SYD-Betyg-07


9. Do The Right Thing

books_slide3

Spike Lees (Jungle Fever, Malcolm X, Inside Man) uppkäftiga och än idag högst aktuella samhällskommentar på gatuklimatet i USA sprudlar av energi och kreativt berättande, skildrat under den varmaste sommardagen i mannaminne. Även om jag inte fastnade helt för Do The Right Thing den enda gång jag sett den hittills är den given som en av dom allra friskaste fläktarna 1989.

SYD-Betyg-07


8. Intruder

PDVD_003

Denna lågbudgetrysarfest med skådisinhopp av både Sam Raimi (regissör av Evil Dead-filmerna) och Bruce Campbell (stjärnan i Evil Dead-filmerna) har jag sett endast en gång hittills, men den satte ett märkligt starkt intryck på mig då jag sedan dess nästan ohälsosamt älskat upplägget att låta film utspelas i ett matvaruhus. Denna film gör det och upplägget är underbart. Butikens unga personal jobbar natt, när dom upptäcker att en blodtörstande galning försöker döda dem en efter en utan att veta vem det är…

Intruder är Lawrence Benders producentdebut (som sedermera slog igenom som producent för Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction bland annat) och en studie i hur finurligt filmskapande kan gå till rent praktiskt utan att behöva kosta skjortan, med specialeffekter av Greg Nicotero som efter att ha börjat som assistent åt Tom Savini, hunnit med att stå för blodet i ett flertal av Quentin Tarantinos, Sam Raimis, John Carpenters, Wes Cravens och Eli Roths filmer. Inte illa!

SYD-Betyg-07


7. Santa Sangre

santa-sangre-original

Den surrealistiske och skjoige flumkonstnären Alejandro Jodorowsky har inte gjort så värst många filmer under sitt liv efter dom internationella braksuccéerna med El Topo (1970) och La Montaña Sagrada / The Holy Mountain (1973), men detta år gjorde han en engelsktalande film om ett typiskt cirkusfölje med dvärgar, tatuerade damer, mimartister och ledsna clowner.

Vi följer i huvudsak följer unge knivkastaren Fenix. Hans mammas armar offrades åt sekten Santa Sangre (Heligt Blod) när han var liten och sedan dess har Fenix fått låna ut sina egna armar åt hans svartsjuka mamma, som i vredesmod tvingar bort alla dom kvinnliga bekantskaper han visar vänlighet mot. Fast i sin mammas grepp råder hysterin på alla tänkbara vis, med jättelika ormar som krälar fram ur byxorna och en elefant som blöder ur sin snabel. Det är jodorowskisk symbolik i ett nötskal.

SYD-Betyg-07


6. Back to the Future: Part II

maxresdefault (8)

Den här såg jag givetvis rikligt som yngre och tyckte nästan om denna uppföljare mer än föregångaren, då jag gillade idén att åka tillbaka till första filmen. Kanske var det till och med så att jag såg denna före första filmen vilket lär ha gjort tidsresaräventyret ännu mer tidsomkastande. Förr kunde jag tycka att framtidsresan var lite väl plojig och ”out of place” gentemot den mer stabila etableringen av dåtidens nutid (80-talet) och 50-talet. På senare år har dock framtidsvisionen med alla sina kommersiella plojigheter snarare blivit den här filmens höjdpunkt i sann, blomstrande kärlek till den retrofuturism som flödar i vår tid.

SYD-Betyg-07


5. All Dogs Go to Heaven

heartbreaking_movie_moments_from_your_childhood_640_23

Jag har inte sett den här sedan jag var liten, men den bestående positiva känslan finns kvar i mitt minne, av historien om en hund som faller ner från efterlivet i himlen för att hämnas och träffar en liten flicka som kan prata med djur. Den känns som en avlägsen, underbar dröm med både ljus och mörker, vilket är skapare Don Bluths och Gary Goldmans (An American Tail, The Secret of NIMH, Thumbelina) nyttiga framgångsrecept då dom inte räds att blanda in krassare ingredienser i deras barnfilmer.

SYD-Betyg-08


4. Casualties of War

Casualties-Of-War

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med irakkrigsskildringen Redacted (2007) och vietnamkrigsskildringen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer, utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare. Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut.

SYD-Betyg-08


3. Born on the Fourth of July

1401x788-159836025

Oliver Stone och Tom Cruise verkade satsa alla kort på att göra den mest omspännande återspeglingen av Vietnamkrigets utförande och misslyckande med denna filmen, där kritiken mot USA:s regering och dess folk ställs inför en symbolisk rättegång mer intim och emotionell än den Stone ett par år senare tog sig ann i JFK (1991) – och ett antikrigsbudskap mer rakt och akut än det Stone filmatiserade i Platoon (1986) några år tidigare. Jag tror att Stone och Cruise lyckades förmedla sitt ”case” ypperligt, för jag blev ordentligt blödig.

Min recension av Född den Fjärde Juli kan du läsa här.

SYD-Betyg-09


2. Drugstore Cowboy

tumblr_msiry2CPD61qzvmf3o3_1280

Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.

Läs hela recensionen här.

SYD-Betyg-09


1. Resan till Melonia

13

Det här är Per Åhlins (Karl-Bertil Jonssons Julafton, Dunderklumpen, Hundhotellet) tecknade mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer någonsin – en av dom allra första. Den vackra sagostämningen är helt enorm och har präglat mig så starkt att det här för mig är själva definitionen av hur en odödlig saga ska se ut.

Berättelsen är allra mest inspirerad av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). men hämtar också inspiration från Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838). Vill du läsa hela min kärleksförklaring till filmen och min relation till den genom livet, går det att läsa mer i min recension som jag skrev under filmspanartemat ”barndom”, vintern 2013.

Ett knappt år senare fick jag på Cinemateket i Stockholm faktiskt se och höra Per Åhlin berätta om sin långa karriär som Sveriges ledande animationsregissör och hans gedigna arbete med denna film, som även han själv verkar se som sitt ”Magnum Opus”. Jag läste att Svenska Filminstitutet nyligen restaurerat filmen och premiärvisade den uppfräschade kopian på BUFF International Film Festival i Malmö tidigare i år. I samma stad har filmen dessutom satts upp som pjäs på teaterscenen alldeles nyss och 2010 spelades även en fristående uppföljare till Melonia på teaterscenen i Stockholm – så filmen lever i högsta grad kvar i folkets medvetande.

För mig är det inte bara den bästa filmen som kom år 1989. Det är också den bästa svenska filmen genom tiderna, den bästa animerade filmen genom tiderna och tamejsjutton om det nästan inte är den bästa filmen genom tiderna.

SYD-Betyg-GULD


 

Som vanligt hoppas jag att du tittar in och kikar vad övriga filmbloggare har listat för filmer på deras egna topplistor över filmåret 1989. Du hittar dem alla här under. Jag gissar på att poesin och geisten i Döda Poeters Sällskap vann flest bloggares filmhjärtan 1989…

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Filmmedia

Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr

Årets bästa filmer 1990

41adc5b06f54066174fcc7643e3129ba

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Rescuers-down-under-disneyscreencaps_com-1038

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

maxresdefault (6)

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

nes2_186_1050_591_81_s_c1

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

robocop_2_study_by_henrikutvonen-d4abwz7

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Jezebel_Jacob_s_ladder

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 


The-Witches-1990-1

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities


dQdPb

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors


DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter


 

Topplistan:

10. Goodfellas

xtGWfxJ tumblr_ntt6rfGnQm1uwh601o5_1280pesci-goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.


9. La Femme Nikita

image01 image03 339aee122049 1866_5

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.


8. Misery

misery-3 misery_blu-ray 09aaab1misery04

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)


7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

tumblr_nga8i31hxa1tus777o1_1280 σπρτ (3) (1)tumblr_n025aksimS1qbvm6yo1_1280

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.


6. Edward Scissorhands

edward_scissorhands_hill edward-scissorhands-crop-2edwardscissor5604

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.


5. Lord of the Flies

QUzsJ
PLa38
wd2sqczuqhtSS2

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.


4. Wild at Heart

wh10
000ec2e88d21c789f318bfbed3c629b60d7afbe6 (1)
screenshot-lrg-23
large_wild_at_heart_blu-ray_3

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.


3. Yume

dreams-1990-1080p-web-dl-aac-2-0-h-264-hdstar-31 4b47f8b1f9ad7d2e7ecc9b4d019cf356 tumblr_m345m5rhpu1qa39h2o1_1280

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!


2. Home Alone

HF7Y0853_home_alone_blu-ray ralph-foody-movies HF7Y0860_home_alone_blu-ray

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.


1. Cry-Baby

Screen shot 2014-03-06 at 11.18.29 PM aad9a7c3281d8c41928adc997b052a13 7el

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!


 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Årets bästa filmer 1992

Här listar jag alla dom bästa filmerna från året 1992. Listan kommer uppdateras med tiden, vartefter jag ser någon ny film som förtjänar sin plats åtminstone bland dom 15 höjdarfilmerna.

En översiktskoll på ”topp 15” visar att det förekommer en skaplig genrebredd, men endast tre filmer kan räknas in i kategorin ”komedi” – och då får jag tumma in dem eftersom dom snarare är splatterslapstickbaserad, svart respektive absurd komedi. Du märker nog vilka det är. Ingen svensk film kvalar in på listan utan då får du leta dig ner till bubblarna, där relativt starka Änglagård finns med, samt Lotta på Bråkmakargatan.

thebodyguard050112

Musikaler kan vi bara glömma, bortsett från Aladdin och The Muppets Christmas Carol, bland bubblarna. Eller där ljög jag, för Tom and Jerry: The Movie kvalar in på topplistan och den har flera sångögonblick. Inte heller någon egentlig form av romantik finns med i toppen. Det mest romantiskt bultande inslaget finner du nog förmodligen på förstaplatsen, men självklart i olycklig form.

Ska jag se något form av generellt mönster i vilka filmer jag särskilt gillar från 1992, är det nog annalkande undergång. Faktum är att dom känslorna färgar kanske samtliga filmer på topplistan utom möjligen just Tom & Jerry: The Movie. Vilket är komiskt med tanke på hur våldsamma originalkortfilmerna var som filmen byggt vidare på.

wayne-s-world-1992-04-g

Ska jag sammanfatta utbudet 1992 känns det som ett relativt starkt år, med en jämn skörd under större delen av fältet. Toppkandidaterna hos en majoritet filmnördar består nog inte av mer än kanske en endaste ynka film som dom flesta på jorden kan enas om är en topptitel detta år.  Denna film blev genombrottet för en man som i samma veva totalsågade en av mina favoritfilmer från samma år med orden;

I’m not ragging on other people, but after I saw Twin Peaks: Fire Walk with Me at Cannes, David Lynch has disappeared so far up his own ass that I have no desire to watch another David Lynch film until I hear something different. And you know, I loved him. I loved him” (Quentin Tarantino Interviews, p. 48)

Och detta kommer alltså från Quentin Tarantino, som enligt flera är själva essensen av en filmskapare som befinner sig ”far up his own ass”. Inget fel med det dock, enligt mig, då det kan hända intressanta saker där uppe. Hellre befinna sig långt upp i sitt eget arsle än i någon annans. Med dom orden avslutar jag summeringen av 1992 och låter listandet få säga sitt…


 

Inte sett, men har potential att gillas:

To Catch a Killer, Husbands and Wives, Glengarry Glen Ross, Malcolm X, Lorenzo’s Oil, Hard Boiled, Den Goda Viljan, Jennifer 8, Romper Stomper, Bitter Moon, A River Runs Through It, Orlando, Singles, L’Amant, Ruby


Inte ens nära: 

Sleepwalkers, Universal Soldier, Honey I Blew Up the Kid, Jönssonligan & Den Svarta Diamanten, 3 Ninjas, Cliffhanger, The Might Ducks, Bodyguard, The Jacksons: An American Dream, The Three Musketeers, Sister Act, Min Store Tjocke Far, Forever Young, Honeymoon in Vegas


Nästan där:

The Muppet Christmas Carol, The Hand That Rocks The Cradle, Home Alone 2: Lost in New York, Supercop, Wayne’s World, Alien 3, Aladdin, The Last of the Mohicans, The Crying Game, Lotta på Bråkmakargatan, Benny’s Video, Candyman, Änglagård, The Living End


 

15. Dead Alive / Braindead

Dead Alive Braindead

Genre: Splatterkomedi, Äventyr

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbel när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör enda in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap!

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

14. The Player

the-player

Genre: Drama, Svart komedi

Ska jag vara ärlig så är min upplevelse av den här filmen lite luddig, från en knapp handfull år tillbaka. Regilegenden i skymundan, Robert Altman (The Long Goodbye, McCabe & Mrs Miller, Short Cuts), har kokat ihop en filmbranschkritisk örfil och slängkyss till Hollywood, som pendlar mellan cynisk satir och noiraktig deckare.

Jag gillar bägge inslagen, men minns att jag blev lite förvirrad när jag hellre ville stå stabilt på en fot istället för att steppa fram och tillbaka utan att veta vilken som var min rätta balanspunkt. Filmen gav mig någon form av ”restless legs”-syndrom och jag var inte riktigt med på takterna då.

Trots det sticker den verkligen ut i filmklimatet och Altman kan elda fram atmosfär exemplariskt ur det mest jordade av grundmaterial. Ytterligare underskattade (eller snarast av Hollywood ratade) Tim Robbins (The Shawshank Redemption, Mystic River, Jacob’s Ladder) är en behållning med filmen. Roligt också med alla små cameos från riktigt hollywoodfolk som spelar sig själva.

– Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

13. Army of Darkness

Army of Darkness

Genre: Actionkomedi, Äventyr

Jag gick från att entusiastiskt uppskatta den numera dödströtte filmskaparen Sam Raimis (Spider-Man-trilogin, Oz The Fake and Shameful) första, obskyra Evil Dead-kortfilm, Within the Woods (1978), filmtekniskt inspireras oerhört av genombrottet Evil Dead (1981) och därefter skratta mig lemlös av mästerverket Evil Dead II: Dead by Dawn (1987).

Denna tredje (och fram till i höstas det sista officiella) kapitlet i Evil Dead-legenden fick mig däremot inte lika övertygad första (och faktiskt enda) gången jag såg den. Rent tekniskt och handlingsmässigt är den en utveckling till något ganska häpnadsväckande nytt, för att vara en fortsättning på ”franschisen”. Men det fattas ändå lite hjärta och verklig själv i Army of Darkness, som jag tyckte att dom tidigare filmerna kokade av.  Faktumet att detta kapitel är så pass annorlunda skvallrar ju om att Raimi egentligen ville pröva nya saker, men det är svårt att slita sig från det som varit.

Jag börjar tänka på Evil Dead-fanet Edgar Wrights bättre men ändock ofrånkomligen lite mer deppiga tredje kapitel i hans Cornetto-trilogi, The World’s End (2014).  Äsch, jag får se om den här med lite mer distans och värdera den för vad den är, så kan den kanske stiga hos mig.

3 – Manus
3 – Skådespelare
– Stämning
– Foto
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

12. Tom and Jerry: The Movie

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Genre: Äventyr, Animerat

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme! Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

3 – Manus
3 – Röster
– Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
16 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost


 

11. Bad Lieutenant

Bad Lieutenant 5

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalthriller

Jag har bara sett Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan. Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags Travis Bickle-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen mayhemmar sitt inre.

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, nyare version från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Grundhistorien känns mer som Paul Schraders filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) gör, lustigt nog.

4 – Manus
5 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

10. Of Mice and Men

bfi-00m-zat

Genre: Drama

Som dom flesta andra av min generation här i världen, såg jag denna filmatisering (av nobelpristagaren John Steinbecks kortroman) på en lektion i skolan, för att jämföra roman med filmatisering. Nog för att romanen är bättre och i sig suverän, men filmen hinner skildra boken nästan från punkt till pricka. Berättelsen handlar förstås om smarte, gode men obildade George och hans kamrat, den tröge, godtrogne och storväxta Lennie, som efter omständigheterna sorglöst strövar omkring i USA under den stora depressionen, för att arbeta och få levebröd för dagen.

Även om John Malkovich (In the Line of Fire, Con Air, The Killing Fields) spelar över markant, fungerar ändå filmatiseringen bra och det är för det jag värderar den så pass högt. Gary Sinise (Forest Gump, Apollo 13, CSI: New York) spelar för övrigt George och har själv regisserat filmen.

5 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

9. The Iceman Tapes: Conversations with a Killer

091208012006504585017272_zps145ed3fa

Genre: Dokumentär, Kriminaldokumentär

Det var länge sedan nu som jag brände igenom HBO:s TV-dokumentärer som i själva verket är rena intervjusamtal, med den väldige, ökände – och av den under världen anlitade yrkesmördaren, Richard ”Iceman” Kuklinski.

Han påstår själv att han dödat någonstans uppåt 250 personer under sin över flera decennier omspännande karriär. Detta gjorde han samtidigt som han hade ett lyckligt äktenskap med sin ovetande fru, som han uppfostrade två döttrar och en son tillsammans med. Familjen och grannarna trodde hela tiden att han var en framgångrik affärsman, vilket han på sätt och vis var, men inte med den typen av affärer dom ville föreställa sig. Smeknamnet ”Iceman” fick han genom ett av hans favoritmetoder, att frysa ner sina offer för att dölja bevisen kopplade till honom.

Det kom en fiktionsbaserad film om honom för ett par år sedan, med suveränen Michael Shannon (Take Shelter, Man of Steel) i huvudrollen. Det är ingen kanonfilm Shannon till trots, utan TV-dokumentärerna är bra mycket mer rafflande.

4 – Ämne
– Berättargrepp
2 – Visuell stil
– Stämning
———-
13 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

8. Pet Sematary II

pet_sematary2_9

Genre: Rysare

Vad sjutton gör den sunkiga uppföljaren till Stephen King-baserade filmen Jurtjyrkogården här, undrar du kanske? Tillåt mig recitera vad jag själv skrev, i mitt inlägg Top 5: Filmögonblick som SKRÄMDE SKITEN ur mig, från 2012;

”När jag började lågstadiet hade jag en kompis på andra sidan byns sjö som hette Stefan. Han tittade alltid på dom värsta filmerna; Terminator 1 och 2, Ghostbusters, Handen som Gungade Vaggan och Huset som Gud glömde var några av dem. Hans pappa var dessutom läkare på ett mentalsjukhus och hundar sprang alltid på deras gård. Jag var väldigt hundrädd när jag var liten så det var alltid en pärs att ta sig förbi sådana ”hinder”.

En dag när jag följde med Stefan hem efter skolan började vi kolla på Jurtjyrkogården 2 (Pet Sematary II), eftersom den skulle vara jättevidrig med blod och en farlig hund som kommer tillbaka från de döda.

Vi såg hela filmen, men få saker har genererat så många mardrömmar som den filmen har gjort i mitt liv. Jag blev rädd för landsmiljön jag bodde på, för styvfarsor, blodiga papper, levande döda och ännu mer rädd för hundar. Jag lärde mig att upp-och-ner-vända kors betyder att djävulen varit närvarande och framför allt lärde jag mig att passa sig för att se läskiga filmer. Nåja, det sistnämnda glömde jag bort ganska snabbt.

När jag nu ser om filmen är det lättare att skratta åt saken, men i den åldern var det verkligen allvar. Jurtjyrkogården 2 är definitivt den läskigaste filmen jag sett.”

Sedan jag skrev det här har jag sett om filmen åtminstone en enstaka gång och faktiskt är det en av dom där få barndomsfilmerna som fortfarande levererar (på rent traumatisk atmosfär och djävulskap).

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost


 

7. A Few Good Men

a-few-good-men-kevin-bacon-tom-cruise

Genre: Rättsligt drama

Aaron Sorkin (The West Wing, The Social Network, Moneyball) är tillsammans med Woody Allen och Quentin Tarantino dom i särklass största manusförfattarna i dagens filmvärld. Detta är Sorkins debutmanus och han presenterar sina signum väl, med intensivt intellektuella och engagerade dialoger från drivna karaktärer i kostymer med avslappnade kostymplagg. Tom Cruise och Jack Nicholson går öga mot öga i en klassisk rättsprocess där den ena påstår att den andre ”can’t handle the truth!”

Sorkins manus får fin hantering av då väldigt hete, numera totalt undanskuffade regissören (och skådespelaren) Rob Reiner, med finfina, ganska skilda filmer som Shis is Spinal Tap (1984), Stand By Me (1986), The Princess Bride (1987), When Harry met Sally (1989) och Misery (1990) bakom sig.

A Few Good Men är en mysigt allvarlig, pjäsbetonad kvalitetsfilm där det är en välkalibrerad ensemble som levererar manuset, istället för ett manus som levererar stjärnor. Det är framför allt trevligt att se stjärnan Cruise i den karaktär han spelar. Han var verkligen på gång i dramakretsarna här, med Born on the 4th of July (1989) i ryggen. Efter millenieskiftet har han ju uppenbarligen förpassat sig och/eller förpassats till actionbetonade, svettiga roller där han får springa.

5 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

6. Batman Returns

10

Genre: Saga, Action, Superhjältefilm

”Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.”

Läs hela min utförliga recension från 2012 här.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

5. Raising Cain

raising-cain (1)

Genre: Psykologisk thriller, Mysterium

Brian De Palma är en filmskapare jag först inte förstod mig på. Ingen av hans stora filmer (Carrie, Scarface, The Untouchables, Mission Impossible) var särskilt märkvärdiga utan var överexponerade snackisar och luftslott, tyckte jag. Liknelsen vid ”kejsarens nya kläder” var vid den tiden gångbar för mig och De Palma var en av få jag ville använda liknelsen på.

Sedan körde filmpodden Movie Geeks United en väldigt engagerad dokumentär/filmanalysserie kring några av Brian De Palmas filmer, men knappt ingen av dessa var hans ”stora”. I takt med att jag lyssnade på denna podcastserie upptäckte jag den riktige De Palma. Den besatta, intelligenta filmnörden som inte ville något annat än att göra sina egna filmer. Många likheter med Quentin Tarantino innan Tarantino föddes, som att döma av den sistnämndas filmer influerades stort av De Palma; Alla perversioner, våldet, filmhistorierefererandet, den rörliga kameran, dom långa tagningarna, den kluvna bilden, m.m, m.m.

Raising Cain är inte min favorit av De Palma, men det är en galen film som leker med mediet på alla möjliga sätt. Hitchcockreferenserna och känslan är som alltid påtaglig, men här drar De Palma ner Alfred Hitchcock i helvetet och tillbaka. Underskattade skådespelaren John Lithgow har lekstuga i rollen som en barnpsykolog med en del personliga problem. ”Lekstuga” är ett bra ord att beskriva Raising Cain med, för De Palma har nog aldrig varit på så mycket lekhumör som här – och då är han en av dom mest lekfulla regissörerna jag vet.

Han kom själv på filmidén genom att leka med tanken på att försätta en spänningsfilm på en lekplats. Varianter på ordet ”lek” återkommer ständigt i beskrivningen av den här filmen. Han var dock orolig över att filmen skulle ses som ett steg tillbaka i hans karriär, då han återbesökte gammalt spänningsterritorium. Och jag tror att det krävs en inblick i De Palmas – och Hitchocks, tidigare filmer för att verkligen ta till sig denna underskattade film.

4 – Manus
– Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost


 

4. Unforgiven

20110924-124641

Genre: Western, Drama

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Bill Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Bill Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
– Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

3. Reservoir Dogs

Reservoir Dogs 2

Genre: Drama, Heistrulle 

Quentin Tarantinos första avtryck i filmhistorien kom genom detta dialogsprutande tortyrkammarspel, levererat av karaktärer frampepprade av en kulspruta vi inte riktigt sett maken till varken förr eller senare. Kulsprutan är inte Djangos monstermuskedunder från Sergio Corbuccis westernfilm med samma namn, utan denna kulspruta är Quentin Tarantino själv, som med ett maniskt savantintresse för film inte ser någon anledning att spara på krutet. Och jag kan tacka filmgudarna för att han inte gjort det sedan dess heller, då Tarantino gett mig några av mina allra finaste filmtrippar.

Reservoir Dogs var liksom Pulp Fiction, Jackie Brown och Kill Bill Vol. 1 & 2 en film som jag behövde återse några gånger innan den verkligen träffade mig. Och satan vilka märken den lämnade.

5 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

2. Kometen Kommer

Kometen kommer 001

Genre: Drama, Animerat

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt, där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantsasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det.

Det visuella är trots den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången med den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


 

1. Twin Peaks: Fire Walk With Me

FWWM 1

Genre: Mysterium, Psykologisk thriller

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

4 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYD


 

Läs nu även hur övriga filmspanare har rangordnat vilka dom tycker är dom bästa filmerna från 1992. Är det någon mer som uppskattar Fire Walk With Me, mumintroll, barnpsykologer och störda psykpappor som skrämmer skiten ur små pojkar?

Flmr
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Filmitch