1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.
Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.
Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.
Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.
Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.
Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.
Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2, Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.
Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.
Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.
Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.
Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.
Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!
Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities
Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors
![DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2](https://exceptfear.files.wordpress.com/2016/05/ducktales-the-movie-treasure-of-the-lost-lamp-hindi-full-movie-full-hd-1080p-1990-2.jpg)
Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes, Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter
Topplistan:
10. Goodfellas
Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.
Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.
9. La Femme Nikita
Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.
Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.
8. Misery
Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.
Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)
7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken
Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.
6. Edward Scissorhands
Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.
5. Lord of the Flies
Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.
Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.
4. Wild at Heart
Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.
Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.
Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.
Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…
Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.
3. Yume
Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.
Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.
Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.
Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!
2. Home Alone
En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.
Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.
1. Cry-Baby
Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.
Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.
Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.
Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.
Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!
Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!
Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…
Absurd Cinema 