Etikettarkiv: Manhattan

Ms. 45 (1981) eller: Mansjakt på Manhattan

Vill du se en råare och ännu mer skoningslös uppdatering av rape-and-revenge-klassikern Thriller – En Grym Film (1973), fast med mindre känslor och uppbyggnad och mer rakt på rödbetan? Då är Ms. 45 filmen för dig. Zoë Tamerlis Lunds look i filmen är högsta betyg i sig! 

En stum sömmerska blir under en och samma dag våldtagen två gånger och beslutar sig för att utkräva blodig hämnd på hela manssläktet.

It’s no longer a man’s world.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Starkt manhattanrotad rape-and-revenge av Abel Ferrara, som gjort råbarkade lågbdugetpärlor som Driller Killer (1979) och Bad Lieutenant (1992 – och min recension av den från 2016 hittas här). Tjejen som skrev manuset till Bad Lieutenant tillsammans med Ferrara hette Zoë Tamerlis Lund – en amerikansk kvinna med grekisk pappa och svensk mamma (skulptrisen Barbara Lekberg). Efternamnet ”Lund” fick hon genom giftermålet med Robert Lund. Nationalitet okänd. Hon hade även en liten skådisroll i Bad Lieutenant.

Zoë levde ett dekadent konstnärs- och aktivistliv innehållandes bland annat en lägenhet fylld av husdjursråttor. Hon dog i Paris 1999 blott 37 år ung av hjärtsvikt, efter ett två år långt kokainmissbruk som tog över ett mångårigt heroinmissbruk. Abel Ferrara sammanfattade hennes liv så här i en intervju 2012, i ett samtal om hans eget livslånga drog- och alkoholmissbruk som då gått mot ett slut sedan ett år tillbaka:

”You see, she’s a perfect before-and-after cautionary tale for anyone who thinks they want to do heroin. Go look at Zoe in Bad Lieutenant and go look at her in Ms. 45. Anyway, bottom line: heroin is a wonderful drug, but she’s now dead. I knew her when she was seventeen, before she used, before and after. She was a talented and creative person before she was using. And she ended up dead. So what’s the payoff?”

Anyway, Zoë Tamerlis Lund var blott 17 år när hon fick titelrollen i Ms. 45. Jag önskar att jag kunde ha samma fantastiska ögonbryn, frisyr och klädstil som hon har här. Skådespelarmässigt får hon en intressant utmaning på så sätt att hon spelar stum. Ett grepp Ferrara lär ha knipit från den kanske mest ikoniska rape-and-revenge-klassikern – svenska Thriller – En Grym Film / They Called Her One Eye (1973) av Bo Arne Vibenius. Det funkar bra. Inte så att det känns lika fyndigt eller givande som i Thriller, men hon får ett grundbetonat underläge som förstärker hennes senare valda uttryck – 45-kaliberpistolen.

Våldtäktsförloppen i Ferraras film drabbar mig dock mer. Dom är så plötsliga och skoningslösa. Ingen nåd, ingen utdragenhet eller uppbyggnad. Sympatin för den oskyldiga huvudkaraktären slår i känslotaket direkt. Männen är omvartannat sliskiga, med slickande runt munnen eller dumma krav på kvinnorna. Grannfrun däremot, hon är riktigt störig på ett sätt som sjukt nog övergår alla äckliga män i filmen. Utvecklingen är både kraftig och samtidigt diskret svart humor. Säger jag ”urskiljningslös hämnd mot män” så… Säger jag ”hund” så… du fattar. En female empowering rulle att se med glimten i ögat, helt klart – men gör det.

Ms. 45 är väldigt enkelspårig, på gott och ont. Fint vidvinkelfoto rakt igenom. Den bygger upp momenten ganska skickligt och vissa scener är finurliga tekniskt. Problemet är att det blir kaka på kaka på kaka och det gör filmen tunn, trots att handlingen är tung. Den socialrealistiskt gråa New York-settingen är stämningshöjande och filmen osar av sin tid. Zoë Lund är inte ett skådespelargeni precis, men hon har en karisma som dock binder fast mig hela vägen utan att tappa intresse. Karaktären beter sig nästan autistiskt och jag kan relatera på något vis.

Det ÄR ingen tråkig film, men den är lite slät. Finalen visar upp ett kreativt drag jag gick igång på, men även det användes ju i Thriller – dock till överdrift till skillnad från här. Du vet kanske vad jag menar. Sam Peckinpah är känd för det han också. Anyway, anyway.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


Movies-Noir har också recenserat Ms. 45 och den recensionen finnes här.

Annonser

Årets bästa filmer 1979

1979_c1876_i_heart_image1

Jag tyckte filmåret 1980 var ett riktigt starkt år när jag sammanställde det för en månad sedan. Jag beskrev det som ett år med en stark hint av 70-talets anda. När jag nu listar filmåret 1979 råder det däremot inga tvivel om att vi på allvar landat i mitt gyllene filmdecennium, 70-talet. Bredden detta filmår är absurt bra.

Majoriteten av filmerna på dom tio första placeringarna hade konkurrerat i den absoluta toppen av filmåren på 80-talet och framåt och sex av dem är europeiska filmer, medan USA får nöja sig med fyra. Flera riktigt starka filmer får vackert sätta sig på avbytarbänken; första Mad Max, min barndomsfavorit Escape from Alcatraz, den bättre uppföljaren Rocky II, firma Paul Schrader/George C. Scotts neo-noir Hardcore och Monty Python-klassikern Life of Brian – ni duger helt enkelt inte på planen detta år!

BROOD, THE

Bland dom osedda finns det några kvar som jag tror kan slåss med dom tio bästa även om det blir svårt. Jag har bland annat David Cronenbergs högintressanta sci-fi-rysarspektakel The Brood kvar att se, men jag började kolla på den för cirka tio år sedan och ärligt talat sövde den mig från att se klart den. Förmodligen skulle den bita bättre på mig idag, för The Broods estetik är ju oerhört vacker.

Die Blechtrommel / Blecktrumman har en handling så flippig att jag lätt får intresse för den, men så läste jag Roger Eberts recension av filmen och fick mig en tankeställare. Känns inte den filmen lite väl ofrivilligt tillrättalagd för vår högst aktuella samtid? Som att den fiskar efter sympatier och viktighetspoäng mitt i allt det kontrakulturella den skildrar? Är den rätt eller fel i tiden? Finns bara ett sätt att veta, men jag väntar lite med att se den.

visitor1

Den osedda film från året som på pappret – eller snarare i bilder, lockar mig mest (möjligen näst efter Les Héroïnes du Mal / Immoral Women) är dock italiensk-amerikanska samproduktionen Stridulum aka The Visitor aka Satans Lilla Flicka, med John Huston och Lance Henriksen i några av rollerna. Den kan lika gärna vara pannkaka, men visuellt och premissmässigt verkar den vara något riktigt häftigt. 4,8 i betyg på IMDB är dock åtminstone ett varningens finger.

En hedersomnämning också till årets sämsta, men samtidigt coolaste film – exploitationdramat och tonårsrevolten Malibu High (läs recensionen för all del), som med andra betygspremisser lätt hade befunnit sig i 1979 års absoluta topp. Fantastiskt (dålig) underhållning! Den går även under det alternativa men oerhört pampiga namnet Death in Denim. En underbar skönhetsfläck.


Filmer som kan platsa när jag sett dem: The Visitor, The Brood, Anti-Clock, Les Héroïnes du Mal / Immoral Women, The Amityville Horror, Die Blechtrommel / Blecktrumman, 10, The China Syndrome, The Onion Field, Victoria, …And Justice for All, Wise Blood, Hair, The Muppet Movie, Tarka the Otter, Tourist Trap, Kramer vs. Kramer, The Black Hole, Dip Bin, The Wanderers, The Warriors, A Little Romance, When a Stranger Calls, 1941, Time After Time, The Bugs Bunny/Road-Runner Movie, Star Trek: The Motion Picture, Bear Island, Rupan sansei: Kariosutoro No Shiro / Slottet i Cagliostro, Norma Rae, Home Movies, All That Jazz, A Force of One, The Great Train Robbery

muppets1
hhfliy2n3di2far3qhw2ui6ajdd
filing_images_12cf690fc34c
immoralwomen2-1600x900-c-default the-warriors-kopia
star-trek-the-motion-picture-05 0b0136eccc8ac19e68405b72f0551158 5d2e4f5109cdcff6e631301867577597cde32b07


Inte riktigt där: Escape from Alcatraz, Hardcore, Town Bloody Hall, Rocky II, Zombi 2 / Zombie Flesh Eaters, Du Är Inte Klok Madicken, Mad Max, Phantasm, Repmånad, Life of Brian, Moonraker, Rock ‘n’ Roll High School, Malibu High

zombie-fulci-1979
phantasm-pic-5
rocky-ii-1979-movie-hd-free-download
Mad Max (1979) Directed by George Miller Shown: Mel Gibson
1dgyebhugtddpogdzckyq8z2akf maxresdefault-17 moonraker-jaws


Topplistan:

10. Alien

alien5 alien-1979-face-hugger

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

Amerikansk sci-fi-skräck av Ridley Scott. Recension kommer denna vecka.

SYD-Betyg-08


9. La Drôlesse

74857329

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

Franskt drama av Jacques Doillon. Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-08


8. Tess

tess_nastassja tess2

Den vackra Teresa d’Urberville växer upp under svåra förhållanden i England på 1800-talet. Hon blir förförd av sin förmögna släkting Alec d’Urberville som gör henne med barn. Barnet dör som liten och Tess får arbete på en gård.

Brittiskt perioddrama av Roman Polanski med Nastassja Kinski i titelrollen. Baserad på romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy från år 1891. Recension kommer denna vecka.

SYD-Betyg-08


7. Fascination

03-1-kopia

År 1905. En tjuv på flykt söker skydd i ett gammalt slott bebott av två mystiska kvinnor. Kvinnorna verkar flörtiga och lockande, men visar sig vara en del av en aristokratisk vampyrsekt.

Surrealistisk fantastique av franske lågbudgetauteuren Jean Rollin

SYD-Betyg-08


6. Nosferatu: Phantom der Nacht

nosferatu3

Jonathan Harker ger sig av på en resa till Transsylvanien i hopp om att sälja en fastighet i sin hemstad Weimar till en udda spekulant som sannerligen bör vara mycket rik då han bor ensam i ett stort slott.

Egensinnige Werner Herzogs tyska sagofilm med ännu mer egensinnige Klaus Kinski som vampyr, baserad på romanen Dracula av Bram Stoker från år 1897 och F.W. Murnaus klassiska stumfilmatisering Nosferatu från 1922 (och min recension av denna från 2016 finnes här). Recension av Herzogs version kommer… denna vecka, förmodligen.

SYD-Betyg-09


5. Being There

being-there

Mr Chance kan varken läsa eller skriva, och har aldrig varit utanför huset där han arbetar som trädgårdsmästare. När husägarna dör slängs han ut i en för honom okänd omvärld. Genom en mindre trafikolycka träffar han de rika och inflytelserika Ben och Eve, som tar Mr Chance för ett geni. Han blir god vän med Ben och plötsligt är hans namn på allas läppar.

Hal Ashbys originella USA-drama med Peter Sellers i den oscarsbelönade huvudrollen.

SYD-Betyg-09


4. Stalker

vlcsnap-2012-03-05-21h35m59s131

Tre män, en vägvisare, en professor och en författare, ger sig in i en förbjuden zon för att söka det mystiska rum där deras innersta önskningar går i uppfyllelse.

Sovjetiske auteurlegenden Andrej Tarkovskijs magnum opus.

SYD-Betyg-09


3. Manhattan

large_manhattan_blu-ray_3 1919_manhattan

Isaac Davies hoppar av sitt jobb som manusförfattare till TV-shower. Samtidigt är hans f.d. hustru (som lämnat honom för en annan kvinna) på väg att ge ut en bok om deras gemensamma liv. Isaac själv har ett förhållande med en 17-årig skolelev som är besatt av honom, men som han själv helst ser hittar någon bättre lämpad för hennes eget liv.

Woody Allens stilbildande romcom (som faktiskt biter på mig) med mästerligt foto av konstnären Gordon Willis.

SYD-Betyg-09


2. Apocalypse Now

apocalypsenowbdcap1_original
large_523306

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

Francis Ford Coppolas otursförföljda filmpoesi, fritt baserad på romanen Heart of Darkness av Joseph Conrad från 1899. Min recension från 2016 finner du här

SYD-Betyg-10


1. Ett Anständigt Liv

anstandigt_liv_5

Den andra delen i Stefan Jarls klassiska trilogi om de svenska modsen Kenta och Stoffe , där första delen utgörs av Dom Kallar Oss Mods (1968) och den tredje delen Det Sociala Arvet (1993). Trilogin avrundades 2006 med kortfilmen Epilog.

Ett Anständigt Liv är en skakande svensk dokumentärfilm som i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och bildmontage låter oss möta en verklighet i Stockholms undre värld som många valde att blunda för. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi för 10 år sedan fick möta Kenta och Stoffe i ”Dom kallar oss mods”, och väldigt dramatiska saker skulle visa sig ske under inspelningen av den här filmen. Festen som påbörjades under 60-talet har förvandlats till en mörk och dödlig bakfylla, ett uppvaknande. Längtan till en evig frihet har ersatts av tvång, spyor och blod.

Skälet till att Stefan Jarl ville göra Ett anständigt liv var att han ville rädda livet på Stoffe. Efter inspelningen av Dom kallar oss mods hade han hört att Stoffe varit nära döden flera gånger. Kanske skulle arbetet med filmen kunna ge Stoffe en meningsfull sysselsättning. När Stoffe ändå dog lade Jarl ner inspelningen, han ville inte göra någon film. Men efter några månader ändrade han sig. Ett Anständigt Liv skulle bli Stoffes testamente.

Text mestadels lånad av Sanjin Pejkovic, från SFI:s filmdatabas.

SYD-Betyg-10


Idag har fem filmspanare utöver mig listat deras favoriter från 1979 på var och ens filmbloggar. Dessa spanar du enklast in genom att följa länkarna här under.

Movies-Noir
Filmfrommen
Jojjenito
Filmitch
Fripps filmrevyer

Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan (1989)

Halloween-banner-20149582298_origGenre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Rob Hedden
Regi: Rob Hedden
Längd: 100 min
Skådespelare: Barbara Bingham, Jensen Daggett, Scott Reeves, Kane Hodder, Peter Mark Richman, Todd Hsaffer, Tiffany Paulsen, Warren Munson, Fred Henderson, Gordon Currie, Saffron Henderson, Vincent Craig Dupree, Martin Cummins

I film nummer 8 var det dags för Jason Voorhees att lämna Crystal Lake för första gången. Den här delen regisserades av Rob Hedden och blev åttiotalets sista film i serien. Den blev dessutom den sista filmen i originalserien som använde ”Friday the 13:th” i titeln. Kane Hodder återvände till sin roll som Jason Voorhees och blev därmed den förste (och fortfarande ende) skådespelaren som spelat rollen i fler än en film.

Friday_The13thpart_8_Jason_Takes_Manhattan32

Jason Voorhees är återigen livlös och fast på sjön Crystal Lakes botten, men med hjälp av electricitet återupplivas han ännu en gång och liftar med en liten båt vars ägare han dödar ute på havet, där han tar sig ombord kryssningsfartyget SS Lazarus. Crystal Lakes avgångsklass ska fira sin examen med en kryssning till New York City, och de upprymda studenterna är fullständigt omedvetna om Jasons närvaro. När fler och fler av Jasons mordoffer upptäcks blir passagerarna panikslagna.

Till slut tvingas de överlevande passagerarna Rennie, Sean, Mrs. Van Deusen, Julius och Rennies farbror Mr. McCulloch ta sig till New Yorks hamn med hjälp av en livbåt, men Jason har följt efter dem hela vägen dit. Den ostoppbare Jason fortsätter att döda passagerarna i en stad där ingen verkar bry sig, tills bara Rennie och Sean är kvar och det blir upp till dem att stoppa honom.

Friday_The13thpart_8_Jason_Takes_Manhattan13

Jag tänker absolut inte förneka att Fredagen den 13:e del 8 är en riktigt, riktigt dålig film, men den har ändå något visst över sig, en åttiotalig charm och myskänsla som gör att jag iallafall tycker om den mer än sjuan. Liksom sin föregångare har filmen en stark inledning som sätter stämningen på ett bra sätt. I det här fallet är den inledningen en DJ på radio som pratar om New York City på ett kärleksfullt om än något bittert sätt samtidigt som låten ”Darkest Side of the Night” av Metropolis spelas och vi får se några av platserna i staden som kommer att besökas senare i filmen.

Filmens största svagheter är att det har slarvats rejält, både med det praktiska och med manuset. Jasons look när masken åker av i slutet av filmen är skrattretande, och definitivt den sämsta designen och sminkningen i serien. Trots att filmens undertitel är ”Jason Takes Manhattan” utspelar sig en ytterst liten del av filmen i New York. Större delen av handlingen tilldrar sig på kryssningsskeppet påväg till New York, vilket inte hade varit något större fel i sig om inte marknadsföringen hade utlovat ett betydligt större New York-upplägg.

Friday_The13thpart_8_Jason_Takes_Manhattan20

Det är dessutom väldigt ologiskt att Jason tar sig ut på havet via en liten båt i Crystal Lake. Crystal Lake är en sjö som är omringad av land, och har så alltid varit. I Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här) framkommer det till och med att Tommy Jarvis syster och mor brukar jogga runt sjön.

Kane Hodder gör återigen ett bra jobb som Jason Voorhees, även om hans look (både med och utan mask) är ganska dålig. Mordscenerna är överlag ganska bra, och filmen har ett par riktigt minnesvärda sådana när Jason mördar en kille med en bastusten och senare bokstavligt talat slår huvudet av en annan kille. Karaktärerna och skådespeleriet i övrigt är helt okej. En del av scenerna i New York är roliga, och påminner om användandet av humor i kombination med Jason från sexan. Slutet är förvirrande och dåligt, eller bara dåligt beroende på hur man väljer att tolka det.

419754_orig

Visste du att:

  • Kane Hodder, som spelar Jason Voohees, fick i den här filmen användning av sin ovanliga förmåga att kräkas på kommando. Han brukade även lätta upp stämningen genom att utföra en liten discodans i full Jason-mundering efter att en scen var färdigfilmad.
  • Filmens ursprungliga affisch föreställde en bild av Jason Voorhees som med sin machete skär igenom en ”I love New York”-affisch. Detta gillades inte av stadens turistkommitté, som trodde att bilden kunde påverka turismen negativt, så affischen fick ändras.
  • I en scen slänger Jason Voorhees in en man i en spegel. Denna man är Ken Kirzinger, som senare själv skulle spela Jason i Freddy vs. Jason.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”

Woody Allen DVD x 9

När jag var på bokrean förra veckan kunde jag inte endast hålla mig till bokköpandet, trots att det blev väldigt många av den varan. Jag plockade också på mig tre stycken Woody Allen-filmer från 90-talet då jag känner att det är en regissör värd att utforska djupare än vad jag gjort hittills. Ett beslut som särskilt blev högre efter att jag såg Woody Allen: A Documentary (2011) nyligen (klart sevärd!) och även givetvis med Midnight in Paris (2011) i färskt minne.

Ett givet köp jag nyligen gjorde på CDon var också DVD-boxen Woody Allen Collection, med sex stycken av hans framgångsrika filmer från 70-talet. Den kostade endast 239 kr vilket jag tycker är mycket prisvärt då guldkorn som både Bananas!, Annie Hall och Manhattan finns med där. Lite retsamt dock att inte Interiors ingick i boxen då det hader gjort 70-talssamlingen i stort sett komplett, men allt går ju inte att få.

Bullets over Broadway kommer också snart på posten då jag ville komplettera 90-talsperioden även med den. Så nu täcker min DVD-samling Woody Allen-filmer både 70-talet, 90-talet och 00-talet på ett klart godkänt sätt och ser fram emot hans 80-tal när jag har betat av några av de jag redan har!