Etikettarkiv: Resan till Melonia

Årets bästa filmer 1989

CUR_HarryMetSallyonline

Filmåret 1989 känns inte som ett år då dom stora, välkända filmerna var dom bästa filmerna. Det är också ett år då jag nog tycker att jag sett dom flesta självklara filmerna som ”bör” utmana om att hamna på min Top 15, vilket är antalet jag valt att lyfta fram lite extra för året.

Några uppenbara favoriter jag själv inte sett är Kikis Expressbud, My Left Foot, Sex, Lies and Videotape, Roger & Me, Driving Miss Daisy, Henry V, The Killer, Violent Cop, Field of Dreams och Glory, vilket annars skulle kunnat ha gett lite igenkänningsfaktor på min topplista. Utöver den förstnämnda lockar dock ingen av dessa titlar mig märkvärt för deras potential att falla mig i smaken som helhet.

20823568_alex-winter-bill-and-ted-1432324568263_1280w

My Left Foot har demonskådisen Daniel Day-Lewis som lockar mig till viss del och Driving Miss Daisy har en idag nästan utdöd mysfaktor som kan funka. Möjligen att Kenneth Branaughs shakespearetolkning Henry V kan övertyga mig, vid närmare eftertanke. Kanske, kanske.

Dom verkligt intressanta titlarna finns istället i bortglömda guldkorn som dramat Jacknife med Robert De Niro, den surrealistiska fängelsedockfilmen Marquis, pjäsartade thrillern Dead Calm, tromaproduktionen The Toxic Avenger Part II och dom ytterligare två frisläppta tidsmarkörerna UHF (med Weird Al Jankovic) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (med en ung Keanu Reeves och komikern George Carlin), framför allt. Där har jag nog mina kall, som kan kvala in på listan i framtiden.

4223383-batman-1989-batman-confronts-the-joker

Populära filmer jag sett men som faktiskt inte höll måttet enligt mig för att ta sig in på topplistan är kanske framför allt Ett Päron till Farsa Firar Jul, Batman, The Abyss, Dead Poets Society och När Harry Mötte Sally. Vad har jag att säga till mitt försvar?

Tim Burtons första batman har aldrig varit min typ av batmantolkning och det jag gillade förfinade han till uppföljaren som jag gillar desto mer (läs min recension och se vart den hamnade på listan över 1992 års bästa filmer). James Camerons undervattensäventyr The Abyss var oväntat b-ig på ett rätt bra sätt ändå, men upplösningen var alldeles för överdriven och bokstavligt dramatiserad för min smak.

national-lampoons-christmas-vacation

Dead Poets Society måste jag helt enkelt se om i vuxen ålder, men var nog lite i sentimentalaste laget jämfört med vad jag brukar gilla. När Harry Mötte Sally är inte min typ av film helt enkelt, men behöver ändå se om den framöver oavsett.

Ett Päron till Farsa Firar Jul har jag aldrig fastnat för så där som många verkar göra. Den spelar inte riktigt på mina strängar och är nog lite för konventionellt manisk för mig. Manisk men ändå beräknelig, vilket är två ingredienser som arbetar emot varandra.

6566_3

Försöker jag se en röd tråd eller mönster i mina val på topplistan som den är nu, blir det väldigt vaga sådana. Återkommande teman är ”resor” och ”missnöje med den rådande miljön”, vilket skulle kunna vara teman som limmar med vilken film som helst i stort sett. Dom mest givna filmerna kvalificerar sig på plats 1, 2 och 3, medan övriga kan kastas om lite beroende på dag och humör.

Lite synd att inte Halloween 5 lyckades ta sig in på topplistan då den är mysig, men det var svårt att jämföra den med dom som hamnade på listan utan att bli snurrig, så den får stå över för denna gång.


 

245067

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Dead Calm, Jacknife, Majo No Takkyûbin / Kikis Expressbud, My Left Foot, The Rainbow, Roger & Me, Marquis, The Toxic Avenger Part II, Driving Miss Daisy, UHF, Dip Huet Seung Hung / The Killer, The Long Weekend (O’Despair), The Cook the Thief His Wife & Her Lover, Sono Otoko Kyôbô Ni Tsuki / Violent Cop, Great Balls of Fire!, Tango & Cash, Teen Witch, Sex Lies and Videotape, Dream a Little Dream, A Dry White Season, The ‘Burbs, See No Evil Hear No Evil, Crimes and Misdemeanors, Henry V, Der Siebente Kontinent / The Seventh Continent, Turner & Hooch, Sûîto Homu / Sweet Home, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan, Three Fugitives, Uncle Buck, Lock Up, Communion, Next of Kin, Parents, Field of Dreams, Bill & Ted’s Excellent Adventure, Best of the Best, Talvisota / Vinterkriget, Star Trek V: The Final Frontier, Steel Magnolias, Meet the Feebles, Noce Blanche, Black Rain, Twister, Say Anything…, Look Who’s Talking, New York Stories, Schocker, Wild Orchid, Road House, An Innocent Man, Leviathan, Wicked Stepmother, Little Monsters, Glory


vlcsnap-2015-03-22-15h35m15s79

Inte ens nära: 
National Lampoon’s Christmas Vacation, Ghostbusters II, The Karate Kid III, Pink Cadillac, Punisher, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child


Honey-I-Shrunk-the-Kids-dead-fly

Nästan där:
Halloween 5: The Revenge of Michael Myers, Honey I Shrunk the Kids, The Abyss, Astérix et le Coup du Menhir / Asterix och Bautastensmällen, Batman, The Little Mermaid, Lethal Weapon 2, Inga Rövare Finns i Skogen, Pet Sematary, Dead Poets Society, Kajsa Kavat, Jönssonligan på Mallorca, When Harry Met Sally, Peter och Petra, Licence to Kill, Täcknamn Coq Rouge


 

Topplistan:

15. Hoppa Högst

Hoppa Högst 2

I botten av toppen hittar vi halvtimmeslånga kortfilmen Hoppa Högst, efter novell och manus av Astrid Lindgren. En liten ”chicken race”-historia om Albin och Stig, som på grund av deras osäkra mammor alltid har jämförts med varann och därigenom utvecklat en intern tävling i hembyn för att jämföra varandras mod. Den som vågar hoppa högst är bäst – en dumdristig kamp som givetvis eskalerar till en tragisk olycka om inte någon av dem vågar dra sig ur i tid.

Den gick på TV flertalet gånger när jag var liten och jag tyckte alltid att berättelsen var intressant, med ett intressant tema.

SYD-Betyg-06


14. Triumph of the Spirit

triumph-of-the-spirit

Denna förintelseskildring från koncentrationslägren under Andra Världskriget med en alltid lysande Willem Dafoe (Antichrist, Wild at Heart, Boondock Saints) i huvudrollen är kanske inte så förvånande väldigt tung. Dafoe spelar en fånge som med hjälp av sin boxningstalang får möjligheten att lämna vardagsarbetet emellanåt för att boxas med sitt liv som insats, inför en publik bestående av nedsupna nazisoldater.

Den rullade konstant på tjock-TV:n både dag och natt hos en vän till mig och många är gångerna då jag somnat till skriken, gråten och knytnävsslagen från Viljans Seger.

SYD-Betyg-06


13. Indiana Jones and the Last Crusade

indiana-jones-and-the-last-crusade

Jag har aldrig älskat Indiana Jones jättemycket även om filmernas tema var utmärkt underlag för diverse äventyrliga lekar när jag var barn. Denna tredje och ( fram tills magplasket för någon handfull år sedan) sista film om Indiana Jones har dock alltid varit min favorit i serien.

Det var ett succédrag att casta Sean Connery (James Bond) som Indiana Jones farsa, för det finns väl inga skådespelare som till sättet dom beter sig på är så lika varandra, som machobuttra, ”pinsamma pappan”-egostukade karlakarlarna Harrison Ford (Han Solo) och Sean Connery?

Ford skulle lätt kunna spela vilken som helst av Connerys alla roller om han var i samma ålder som honom när exempelvis Goldfinger (1964), Zardos (1974), The Hunt for Red October (1990) eller The Rock (1996) gjordes. Dom är av samma själsliga blod.

SYD-Betyg-06


12. Tetsuo

tetsuo-the-iron-man

Denna gravt surrealistiska och effekttyngda konstfilm från Japan – Tetsuo – The Iron Man, som den brukar tituleras, fick jag aldrig riktig kläm på den enda gång jag sett den, men det går inte att ignorera dess totala originalitet och egenhet, som sjukt nog resulterat i en handfull uppföljare! En av dom mest udda filmer jag sett, vilket lär säga något. Ska den ändå beskrivas mer konkret lär det vara något i stil med ”Eraserhead regisserad av David Cronenberg på LSD”.

SYD-Betyg-06


11. A Grand Day Out with Wallace & Gromit

film_AGDO_dtop_3

Ytterligare en kortfilm och den första i serien om Wallace och Gromit. Detta är berättelsen om när dom i sitt dagdrömmande beger sig till månen, vars kropp består av sinnesjuka mängder utsökt ost.

SYD-Betyg-07


10. Perdues dans New York / Lost in New York

screen2

Den gothiska surrealismens och erotikens mästare Jean Rollin (The Nude Vampire, Two Orphan Vampires, Fascination) och hans drömska lågbudgetfilmstil lär inte gå hem hos alla, men jag är helsåld på den. 1989 hade han legat ganska lågt med sitt kreativa filmskapande, men under en två veckors lång resa till New York spelade han in den här filmen väldigt spontant.

Inom en speltid av knappa 52 minuter berättar Rollin genom en åldrad dam om två små flickor som i en lek suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet. Genom magi förflyttas dom genom tid och rum till att bli två unga kvinnor i New York som möter vålnader och vampyrer om vartannat. Inte mycket är solklart, men jag kapitulerar alltid inför Rollins berättarstil.

SYD-Betyg-07


9. Do The Right Thing

books_slide3

Spike Lees (Jungle Fever, Malcolm X, Inside Man) uppkäftiga och än idag högst aktuella samhällskommentar på gatuklimatet i USA sprudlar av energi och kreativt berättande, skildrat under den varmaste sommardagen i mannaminne. Även om jag inte fastnade helt för Do The Right Thing den enda gång jag sett den hittills är den given som en av dom allra friskaste fläktarna 1989.

SYD-Betyg-07


8. Intruder

PDVD_003

Denna lågbudgetrysarfest med skådisinhopp av både Sam Raimi (regissör av Evil Dead-filmerna) och Bruce Campbell (stjärnan i Evil Dead-filmerna) har jag sett endast en gång hittills, men den satte ett märkligt starkt intryck på mig då jag sedan dess nästan ohälsosamt älskat upplägget att låta film utspelas i ett matvaruhus. Denna film gör det och upplägget är underbart. Butikens unga personal jobbar natt, när dom upptäcker att en blodtörstande galning försöker döda dem en efter en utan att veta vem det är…

Intruder är Lawrence Benders producentdebut (som sedermera slog igenom som producent för Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction bland annat) och en studie i hur finurligt filmskapande kan gå till rent praktiskt utan att behöva kosta skjortan, med specialeffekter av Greg Nicotero som efter att ha börjat som assistent åt Tom Savini, hunnit med att stå för blodet i ett flertal av Quentin Tarantinos, Sam Raimis, John Carpenters, Wes Cravens och Eli Roths filmer. Inte illa!

SYD-Betyg-07


7. Santa Sangre

santa-sangre-original

Den surrealistiske och skjoige flumkonstnären Alejandro Jodorowsky har inte gjort så värst många filmer under sitt liv efter dom internationella braksuccéerna med El Topo (1970) och La Montaña Sagrada / The Holy Mountain (1973), men detta år gjorde han en engelsktalande film om ett typiskt cirkusfölje med dvärgar, tatuerade damer, mimartister och ledsna clowner.

Vi följer i huvudsak följer unge knivkastaren Fenix. Hans mammas armar offrades åt sekten Santa Sangre (Heligt Blod) när han var liten och sedan dess har Fenix fått låna ut sina egna armar åt hans svartsjuka mamma, som i vredesmod tvingar bort alla dom kvinnliga bekantskaper han visar vänlighet mot. Fast i sin mammas grepp råder hysterin på alla tänkbara vis, med jättelika ormar som krälar fram ur byxorna och en elefant som blöder ur sin snabel. Det är jodorowskisk symbolik i ett nötskal.

SYD-Betyg-07


6. Back to the Future: Part II

maxresdefault (8)

Den här såg jag givetvis rikligt som yngre och tyckte nästan om denna uppföljare mer än föregångaren, då jag gillade idén att åka tillbaka till första filmen. Kanske var det till och med så att jag såg denna före första filmen vilket lär ha gjort tidsresaräventyret ännu mer tidsomkastande. Förr kunde jag tycka att framtidsresan var lite väl plojig och ”out of place” gentemot den mer stabila etableringen av dåtidens nutid (80-talet) och 50-talet. På senare år har dock framtidsvisionen med alla sina kommersiella plojigheter snarare blivit den här filmens höjdpunkt i sann, blomstrande kärlek till den retrofuturism som flödar i vår tid.

SYD-Betyg-07


5. All Dogs Go to Heaven

heartbreaking_movie_moments_from_your_childhood_640_23

Jag har inte sett den här sedan jag var liten, men den bestående positiva känslan finns kvar i mitt minne, av historien om en hund som faller ner från efterlivet i himlen för att hämnas och träffar en liten flicka som kan prata med djur. Den känns som en avlägsen, underbar dröm med både ljus och mörker, vilket är skapare Don Bluths och Gary Goldmans (An American Tail, The Secret of NIMH, Thumbelina) nyttiga framgångsrecept då dom inte räds att blanda in krassare ingredienser i deras barnfilmer.

SYD-Betyg-08


4. Casualties of War

Casualties-Of-War

Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med irakkrigsskildringen Redacted (2007) och vietnamkrigsskildringen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer, utan någon vilja att ta ansvar.

Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare. Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut.

SYD-Betyg-08


3. Born on the Fourth of July

1401x788-159836025

Oliver Stone och Tom Cruise verkade satsa alla kort på att göra den mest omspännande återspeglingen av Vietnamkrigets utförande och misslyckande med denna filmen, där kritiken mot USA:s regering och dess folk ställs inför en symbolisk rättegång mer intim och emotionell än den Stone ett par år senare tog sig ann i JFK (1991) – och ett antikrigsbudskap mer rakt och akut än det Stone filmatiserade i Platoon (1986) några år tidigare. Jag tror att Stone och Cruise lyckades förmedla sitt ”case” ypperligt, för jag blev ordentligt blödig.

Min recension av Född den Fjärde Juli kan du läsa här.

SYD-Betyg-09


2. Drugstore Cowboy

tumblr_msiry2CPD61qzvmf3o3_1280

Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.

Läs hela recensionen här.

SYD-Betyg-09


1. Resan till Melonia

13

Det här är Per Åhlins (Karl-Bertil Jonssons Julafton, Dunderklumpen, Hundhotellet) tecknade mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer någonsin – en av dom allra första. Den vackra sagostämningen är helt enorm och har präglat mig så starkt att det här för mig är själva definitionen av hur en odödlig saga ska se ut.

Berättelsen är allra mest inspirerad av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). men hämtar också inspiration från Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838). Vill du läsa hela min kärleksförklaring till filmen och min relation till den genom livet, går det att läsa mer i min recension som jag skrev under filmspanartemat ”barndom”, vintern 2013.

Ett knappt år senare fick jag på Cinemateket i Stockholm faktiskt se och höra Per Åhlin berätta om sin långa karriär som Sveriges ledande animationsregissör och hans gedigna arbete med denna film, som även han själv verkar se som sitt ”Magnum Opus”. Jag läste att Svenska Filminstitutet nyligen restaurerat filmen och premiärvisade den uppfräschade kopian på BUFF International Film Festival i Malmö tidigare i år. I samma stad har filmen dessutom satts upp som pjäs på teaterscenen alldeles nyss och 2010 spelades även en fristående uppföljare till Melonia på teaterscenen i Stockholm – så filmen lever i högsta grad kvar i folkets medvetande.

För mig är det inte bara den bästa filmen som kom år 1989. Det är också den bästa svenska filmen genom tiderna, den bästa animerade filmen genom tiderna och tamejsjutton om det nästan inte är den bästa filmen genom tiderna.

SYD-Betyg-GULD


 

Som vanligt hoppas jag att du tittar in och kikar vad övriga filmbloggare har listat för filmer på deras egna topplistor över filmåret 1989. Du hittar dem alla här under. Jag gissar på att poesin och geisten i Döda Poeters Sällskap vann flest bloggares filmhjärtan 1989…

Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Filmmedia

Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr

Annonser

Kometen Kommer (1992)

Mkrorecensioner-header84a6bbebdc836189cb55e12691af44ec

Genre: Drama, Animerat, Animé, Familjefilm, Barnfilm
Produktionsland: Japan, Nederländerna
Alternativ titel: Comet in Moominland (USA), Muumipeikko ja pyrstötähti (Finland)
Manus: Lars Jansson, Dennis Livson, Akira Miyazaki (baserad på förlagor av Tove Jansson)
Regi: Hiroshi Saitô
Längd: 70 min
Röster:
Sixten Lundberg (Mumintrollet), Johan Simberg (Muminpappan), Margit Lindeman (Muminmamman), Lilli Sukula-Lindblom (Lilla My), Michel Budsko (Snusmumriken), Riko Eklundh (Sniff), Dick Idman (Snorken, Bisamråttan och cyklist), Ragni Grönblom (Snorkfröken), Peik Stenberg (Hemulen och astronom), Sam Huber (Polismästaren och astronom), Chris af Enehielm (Filifjonkan)

Baserad på Tove Janssons roman. Mumintrollets födelsedag närmar sig och samtidigt håller ovanliga saker på att hända i Mumindalen. Filosofen Bisamråttan anar en storkatastrof. Mumintrollet och hans vänner vill veta om risken är verklig. På vägen träffar Mumin, Lilla My och Sniff den vandrande Snusmumriken, Snorkfröken och hennes bror Snorken. Äventyret för dem till ett observatorium där de får se kometen komma allt närmare. Snusmumriken vet att alla de ovanliga sakerna händer därför att kometen närmar sig Mumindalen. Ingen vet vad man skall göra. Mumintrollet och hans vänner vill fara hem så snabbt som möjligt.

Kometen kommer 001

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt (men fungerar som en prequel till det som händer i serien), där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det. Och även om Lilla My inte fanns med i originalberättelsen platsar hon bra i filmversionen och säger några av dom mest intressanta sakerna filmen har att erbjuda, med ”tove janssonska” kvaliteter.

Kometen kommer 2

Det visuella är trots (jämfört med förlagorna) den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången gentemot den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYD-Betyg-09

Inside Out (2015)

Mkrorecensioner-headerInsideOutGenre: Familjefilm, Barnfilm, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve, Josh Cooley
Regi:
Pete Docter, Ronaldo Del Carmen
Längd:
 90 min
Röster: 
Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Richard Kind, Kaitlyn Dias, Diane Lane, Kyle MacLachlan, Dave Goelz, Frank Oz, Josh Cooley

Meet the little voices inside your head.

Riley och hennes familj flyttar från hemstaden i Minnesota till San Francisco och Riley måste lämna alla sina vänner och sitt gamla liv – men trivs varken i den nya staden eller i den nya skolan.

INSIDE-OUT-13

Jag hade inga förväntningar på Inside Out just utöver att jag åtminstone gillade den på idéstadiet. När jag väl såg den fängslades jag av att;

  • Inside Out dels skildrar ett barns huvud nästan löjligt psykologiskt och känslomässigt. Det enda jag visste om filmen på idéstadiet var att den skildrade olika känslor som fysiska karaktärer, i största allmänhet, inte hos just ett barn (även om jag kunde förstått det). Jag blir bara svagare och svagare för barns själar och Inside Out plockar fram barnasjälen och dissekerar den, till min barnsliga (och skadeglada?) förtjusning. Frågan är om det är faderskänslor eller första spåren av att jag vill kidnappa barn, låsa in dem i min källare och suga ut deras små själar?

inside-out

  • Inside Out dels är flummigt fantasifull i stil med Alice äventyr i Underlandet (berättelsen, inte disneyfilmen) och jag kan inte motstå fantasidimensioner på en så frisläppt, odefinierbart drömsk nivå som denna. På det sättet får filmen mig att dra känslomässiga paralleller med både Alice och David Lynchs mest utomjordliga skapelser, vilket inte är illa alls i min bok. Inte illa alls.

När jag tänker på det närmare är nog Inside Out den första animerade filmen sedan Per Åhlins mästerverk Resan till Melonia (1989), som får mig riktigt känslomässigt berörd (flickan) och intresserad (det psykologiska och skapandet av fantasidimensioner) på samma gång. En jackpot, helt enkelt.

Pluspoäng för att Twin Peaks-skådisen Kyle MacLachlan har en röstroll som flickans pappa.

4 – Manus
4 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Slutnot: Det har dock kommit en underbar, tecknad miniserie mellan dessa (Over the Garden Wall, 2014), som träffade mina nerver mycket djupt, nästan i klass med MÄSTERVERKET (det tål att upprepas) Melonia. Denna fina, lilla serie får jag se om och recensera en vacker dag.

Tema ”Barndom”: Resan till Melonia (1989)

Månadens filmspanartema är lite extra kittlande då det är ”Barndom”. Det finns ingen period i våra liv som bjuder på fler spännande minnen såsom barndomen gör. På den tiden var världen större och lek var vardag. Eller som Beppe Wolgers författade så mästerligt i visan ”Det Gåtfulla Folket”, sjungen av Olle Adolphson;

filmspanarnafilmspanarna

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

(…)

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Redan i förra månadens inlägg gick jag igenom ett antal filmer som betydde mycket när jag själv var ett barn, men det är få filmer som följt med mig i livet så mycket som det mästerliga, svensktecknade äventyret Resan till Melonia.

16

Därför får ni min recension på en av mitt livs mest betydelsefulla filmer som jag rekommenderar alla – barn som vuxen att se och se om igen…

Affisch_Mel.1Genre: Animerad film, Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Per Åhlin
Manus: Per Åhlin, Karl Rasmusson
Längd: 104 min
Skådespelare: Hans Alfredson (röst), Allan Edwall (röst), Ernst Günther (röst), Olle Sarri (röst), Jan Blomberg (röst), Robyn Carlsson (röst), Tomas von Brömssen (röst), Eva Rydberg (röst), Jan-Olof Strandberg (röst), Nils Eklund (röst), Ingvar Kjellson (röst)

På den grönskande ön Melonia bor trollkarlen Prospero och hans kloka dotter Miranda. De har en trädgårdsmästare, Caliban, som till utseendet liknar ett vandrande grönsaksland. På ön bor också den lilla poetjycken William och stormfågeln Ariel. Livet på Melonia är mycket fridfullt och bekymmerslöst, utom för Caliban, som får slita hårt med både trädgården och hushållet.

En dag upptäcker Ariel ett fartyg som är på väg mot Melonia. Ombord finns skurkarna Slug och Slagg från industriön Plutonia. På Plutonia håller de barn instängda som slavarbetare i sin stora vapenfabrik. Slug och Slagg är ute efter att exploatera Melonia.

På fartyget finns dock också den lilla pojken Ferdinand, som i hemlighet rymt från industriön och slavarbetet. Tillsammans med Kapten Julgransfot, Rorsman och Kockan tar de sig till Melonia och insikten om en bättre värld börjar gro i takt med Slug och Slaggs kapitalistiska planer…

8

Historien om Resan till Melonia är den svenske animatören Per Åhlins (Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons Julafton, Hundhotellet)  fria tolkning av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838) är också stora inspirationskällor till detta overkligt vackra fantasiäventyr av stora mått.

I samma ögonblick som jag plockar fram min dvd av filmen inser jag att förra årets omtalade film, Beasts of the Southern Wild (2012), också måste vara en fritt översatt tolkning av Shakespeares Stormen, för likheterna mellan de två filmerna och hans pjäs är många. Flickan i det vilda som sneglar på den andra sidan, med en fadersgestalt som förbereder henne för livet prövningar. I Resan till Melonia delas dock karaktäriseringen av både en flicka och en pojke.

På samma sätt förs tankarna och stämningen till de så omtyckta animéproduktionerna av Hayao Miyazaki, med alla dess sällsamma stämning med allvarliga ämnen och barn som måste konfrontera stora, drömska världar där fantasin inte har några gränser. Intressant att ha i åtanke när du ser någon av dessa två filmer igen.

12

Min relation till Resan till Melonia är väldigt speciell. Jag såg den för första gången när jag var i 6-årsåldern och den satte en unik prägel inom mig likt som en dröm man en gång drömt kan leva kvar i ens tankar genom hela livet. Sedan dök eftertexterna upp på ett VHS-band något år senare, som jag lånat av en klasskompis.

Maniskt såg jag dessa fåtalet sekunder då resten av filmen hade blivit överspelad. Jag ville så gärna se filmen igen. Animationen var så vacker, sagan så underbar och Björn Isfälts musik var det bästa som gjorts inom svensk film någonsin.  Jag kunde inte släppa filmen ur mina tankar. Skulle den någon gång komma i mitt blickfång igen, då skulle jag gripa tag i varje halmstrå för att få äga den.

Så kom då dagen och den enorma turen. Jag hade vid det här laget flyttat från byn jag växte upp i. Jag hade flyttat två gånger och bodde nu i ett stort spökhus. En mäktig herrgård omgjord till lägenheter. I den smala källarkorridoren brukade jag och mina vänner spela innebandy och handboll tillsammans. Takplattor flög, svetten grodde och jublen ekade i hela byggnaden. Alla spöken som fanns där lär ha fått huvudvärk.

17

Där, en dag, hade några inneboende rensat deras förråd och ställt ut en massa säckar med grejer och en skylt där det stod att det var gratis för den som ville ha. Jag och Emil började gräva i den stora säcken med VHS-band – köpfilmer som inspelade, märkta med bläckskrift och etikett. På ett band stod det ”Resan till Melonia”.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Var stunden kommen? Hade jag hittat skatten jag så länge letat efter? Den dagen skrek jag nästan lika högt av glädje som dagen på mitt första sommarlov.

Jag stoppade in kasettbandet i VHS-spelaren. Filmen flimmrade och ljudet dallrade så där vackert som bara föråldrade, misskötta VHS:er kunde åstadkomma. Äntligen kunde jag se filmen!

4

Sedan dess har filmen hunnits släppas på dvd, slutat tillverkas och åter fått release.

Jag har sett den otaliga gånger, men jag väljer mina tillfällen och det ska gärna vara när jag längtar bort till ett somrigt paradis en kulen kväll, när jag är slumrig och pendlar mellan dröm och verklighet i mitt medvetande. Per Åhlins landskapsmålande och lustiga sagofigurer kräver det.

Karaktärernas röster har förärats med stämmor av Sveriges finaste skådespelarflora. Allan Edwall som trollkarlen Prospero, fantastiske Ernst Günther som Caliban, Olle Sarri (!) i en tidig roll som pojken Ferdinand och Robyn Carlsson (ja, artisten Robyn!) i en ännu tidigare roll som Miranda, samt alltid lika stämningsfulle Tomas von Brömssen som fågeln Ariel.

6

Dessutom givetvis Jan Blomberg och käre Hans Alfredson som Slug och Slagg, Hans Kjellson som Kapten Julgransfot och Eva Rydberg som den fantastiska Kockan, Nils Eklund som Rorsman och sist men inte minst utan snarare bäst – Jan-Olof Strandberg som den Shakespeare-reciterande hundpoeten William!! Ja, du läste rätt.

Melissa Horns mamma – Maritza Horn, sjöng dessutom filmens ledmotiv i eftertexterna som en liten parentes.

Jag tror inte att ord kan beskriva hur mycket den här filmen egentligen betyder för mig, men Björn Isfälts musik kan åtminstone ge en känsla i denna Sveriges svar på barnboken Till Vildingarnas Land.

14

Filmens budskap och seriösa teman gör filmen så mycket, mycket mer än en barnfilm, då den väcker nya frågor ju äldre du blir och för det är filmen guld värd.

Som naturens förlust över industrialismen, människans kapitalism och självutnämnda äganderätt av jordens liv. Hur till och med Paradisets ö – den vilvuxna och fria, kontrolleras. Hur växtlighetens varme beskyddare – Caliban, blott är en slav åt den mänsklige mästertrollkarlen och kontrolleras lika fullt som Melonias särpräglade växtliv.

Trots att vi lever i Paradiset kommer vi ändå alltid vilja äga den. Industrin är vår egenskapade framtid, men det kan vi ändra på. Eller kan vi det?

13

Frihet verkar vara något vi självmant utplånar i takt med att vi utplånar vårt barndoms en gång så blomstrande sinne. Det gåtfulla folket kväver sig själva för att bli en del av den gråa civilisationen. De slavarbetande barnen på Plutonia är endast en symbol för det…

Teman som dessa får vi sällan se i dagens animationer på bio, men likt hur Hayao Miyazaki (Princess Mononoke, Spirited Away, Castle in the Sky), Don Bluth (Micke och Molle, Landet för Länge Sedan, Änglahund) och Pixar (Toy Story, Wall-E, Up) i sina bästa stunder förmedlar budskap snarare än populärkulturella skämt riktade till en 40-årig slackerpublik så lyckas även Per Åhlin med detta.

Hans mästerverk är en originell saga i världsklass om frihetsön Melonia och människans kapitalistiska exploaterande av allt som borde få frodas fritt och okontrollerat.

15

Per Åhlins sinne för detaljer och internhumor gentemot sina medarbetare – såsom väggen med världens största diktatorer och ett porträtt av den självutnämnde socialisten och Karl-Bertil Jonsson-förlagan Tage Danielsson längst till vänster, är dessutom helt underbart!

Jag äger Resan till Melonia på dvd numera, men någonstans i mitt förråd ligger det där magiska VHS-bandet med filmen som präglade min barndom fortfarande kvar, likt en bibel som aldrig blir för gammal…

filmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betyg

Andra saker som var en del av min barndom men som jag inte fick tid att skriva om här är exempelvis;

Dinosaurier och Jurassic Park, kärleken till Clint Eastwood och westernfilmer, besattheten av James Bond, Teenage Mutant Ninja Turtles, Pettson och Findus, Rederiet, Sunset Beach, Dawson’s Creek och andra TV-såpor, Rock-a-Doodle, första mötet med Gudfadern-trilogin och hur en poolscen med Jane March och Bruce Willis tog min ”oskuld”.

Det får berättas en annan gång, don’t know where, don’t know when… Läs nu även alla andra ”filmspanares” texter om filmtemat ”Barndom”…

Addepladde
Filmitch
Fiffi
Filmparadiset
Fripp
Jojjenito
Mode + film
Rörliga bilder
The Velvet Cafe
FILMR