Etikettarkiv: Johnny Depp

Årets bästa filmer 1990

41adc5b06f54066174fcc7643e3129ba

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Rescuers-down-under-disneyscreencaps_com-1038

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

maxresdefault (6)

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

nes2_186_1050_591_81_s_c1

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

robocop_2_study_by_henrikutvonen-d4abwz7

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Jezebel_Jacob_s_ladder

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 


The-Witches-1990-1

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities


dQdPb

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors


DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter


 

Topplistan:

10. Goodfellas

xtGWfxJ tumblr_ntt6rfGnQm1uwh601o5_1280pesci-goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.


9. La Femme Nikita

image01 image03 339aee122049 1866_5

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.


8. Misery

misery-3 misery_blu-ray 09aaab1misery04

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)


7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

tumblr_nga8i31hxa1tus777o1_1280 σπρτ (3) (1)tumblr_n025aksimS1qbvm6yo1_1280

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.


6. Edward Scissorhands

edward_scissorhands_hill edward-scissorhands-crop-2edwardscissor5604

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.


5. Lord of the Flies

QUzsJ
PLa38
wd2sqczuqhtSS2

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.


4. Wild at Heart

wh10
000ec2e88d21c789f318bfbed3c629b60d7afbe6 (1)
screenshot-lrg-23
large_wild_at_heart_blu-ray_3

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.


3. Yume

dreams-1990-1080p-web-dl-aac-2-0-h-264-hdstar-31 4b47f8b1f9ad7d2e7ecc9b4d019cf356 tumblr_m345m5rhpu1qa39h2o1_1280

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!


2. Home Alone

HF7Y0853_home_alone_blu-ray ralph-foody-movies HF7Y0860_home_alone_blu-ray

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.


1. Cry-Baby

Screen shot 2014-03-06 at 11.18.29 PM aad9a7c3281d8c41928adc997b052a13 7el

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!


 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Black Mass (2015)

Mkrorecensioner-header28853fdf04e11a84746d32abb79b8d2ab9de0361Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

blackmass-1

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

ladda ned (2)

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

SYD-Betyg-04

Pan (2015)

Mkrorecensioner-headerPan 2015 posterGenre: Äventyr, Familjefilm, Saga, Fantasy, Origin Story
Produktionsland: USA, Storbritannien, Australien
Manus: Jason Fuchs (efter karaktärer från förlaga av J.M. Barrie)
Regi:
 Joe Wright
Längd:
 111 min
Skådespelare:
Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Rooney Mara, Adeel Akhtar, Nonso Anozie, Amanda Seyfried, Kathy Burke, Lewis MacDougall, Cara Delevingne, Na Tae-joo, Jack Charles, Bronson Webb, Mike Shepherd, Brian Bovell, Kurt Egyiawan, Jimmy Vee, Paul Hunter, Spencer Wilding

In the beginning… he was just a boy.

En nytolkning av J.M. Barries saga som följer en föräldralös pojke som tas med till landet Ingenstans. Där möter han både glädje och faror, och upptäcker snart sitt öde – att bli den hjälte som för evigt kommer att bli ihågkommen som Peter Pan.

pan1

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig här. Regissören Joe Wright har gjort visuellt ambitiösa praktverk när det kommer till draman som Atonement (2007) och Pride and Prejudice (2005) men även avstickaren Hanna (2011) med Saoirse Ronan i huvudrollen som visade på perfektionistisk visuell stilism som förde tankarna till Kubrick.

Här tolkar han istället historien om Peter Pan, med en twist. Pan skildras som en ”origin story” innan han blir den vi känner honom som i övriga skildringar. Kapten Krok är Peter Pans vän, Tingeling är i stort sett frånvarande och antagonisten Blackbeard spelas av en Hugh Jackman som inte orkade göra något annat än en variant på Jack Sparrow. Skulle inte förvåna mig ifall Johnny Depp var påtänkt från början, för att understryka filmens ambivalens när det kommer till att erbjuda något annorlunda.

pan-01

Han som spelade Peter Pan – Levi Miller, var för övrigt alldeles sentimentalt överspelad och det var även oscarsaktuella Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo, Carol) och hela filmen. Garrett Hedlunds karaktärskombination av Han Solo och Indiana Jones försöker vara charmig men det blir aldrig det minsta genuint. Denna multiantiklimaxartade leverans beror dels på att manuset skrivits just för känslomässigt naivt och att regissör Wright inte lyckades eller ville tona ner det till en behaglig nivå under inspelningen. Det var utöver det alldeles för syntetiskt datorgenererade miljöer och plastiga kulisser, olikt Wrights normala kvaliteter när det kommer till visuellt hantverk.

Som ett b-äventyr i typisk ”direkt-till-köpvideo”-anda, som har jättemysigt, stämningsfullt grundmaterial att bygga kring men bränner det i varje moment. Rekommenderas endast för barn med låga krav på innehåll.

1 – Manus
2 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
11 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Halloween-banner-2014Freddys Dead posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

FD04

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

elmstreet6bdcap1_original

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

FD06

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

FD11

Visste du att:

    • Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
    • När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
    • Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

A Nightmare on Elm Street (1984)

Halloween-banner-2014Elm Street posterGenre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 91 min
Skådespelare: Heather Langenkamp, Robert Englund, Johnny Depp, John Saxon, Ronee Blakley, Jsu Garcia, Charles Fleischer, Joseph Whipp, Amanda Wyss, Lin Shaye, Joe Unger, Mimi Craven

1984 förde med sig ett bidrag till slashergenren som skulle visa sig bli mycket viktigt: A Nightmare on Elm Street (svensk titel Terror på Elm Street), som skrevs och regisserades av Wes Craven, som tidigare gjort sig ett namn med filmer som The Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Den galne seriemördaren Freddy Krueger spelades av Robert Englund, som kom att återvända till rollen i hela sju filmer till och en tv-serie. Hjältinnan och fan-favoriten Nancy Thompson spelades av Heather Langenkamp, och som hennes pojkvän castades en väldigt ung Johnny Depp i sin första roll någonsin.

4

Nancy och hennes vänner plågas av mardrömmar om en brännskadad man med hatt, en randig tröja och en handske med knivar på fingrarna. De som blir mördade av mannen i mardrömmarna dör i verkligheten. Nancy får reda på att mannen heter Freddy Krueger och var en barnmördare som några av stadens föräldrar brände ihjäl efter att han blev frisläppt på grund av en juridisk miss. Nu är Freddy ute efter hämnd, en hämnd som han tar ut genom att döda barnen till de som brände ihjäl honom. En efter en blir Nancys vänner brutalt mördade och Nancy inser att hon nu är den enda som kan stoppa Freddy.

3

Terror på Elm Street-filmerna är en serie som är mig väldigt kär. Den har en extremt tät andraplats till Halloween-filmerna (kanske rentav delad förstaplats) och den första filmen är helt klart en av de starkaste delarna. Wes Craven ger filmen en besynnerligt surrealistisk och drömlik känsla med hjälp av fotot och musiken, och vad kan vara mer passande än just en drömlik känsla i en film vars tema är drömmar och framförallt mardrömmar?

2

Robert Englund är perfekt castad som den sadistiske men lekfulle Freddy Krueger, och i den här filmen är han fortfarande läskig (Freddy blev mer och mer komisk och mindre läskig i uppföljarna). Skådespeleriet i övrigt, med undantag av Johnny Depp och John Saxon som Nancys far, är tyvärr inte särskilt bra, men det gör ingenting, för filmens stämning, musik och manus är mer än tillräckligt för att göra filmen till ett mästerverk.

1

De praktiska effekterna är något som intresserar mig något enormt i alla de första sju filmerna, men troligtvis mest i den här. Dessa effekter är kreativa och mycket finurliga. Min favoritsekvens i filmen är den första ordentliga scenen med Freddy, som börjar med att Freddy har jättelånga armar och slutar med att karaktären Tina vaknar upp ur sin mardröm. Denna scen är helt otroligt galen. Scenens handling i kombination med musiken gör scenen panikartat skräckinjagande och hysteriskt rolig på samma gång. Se den här filmen, och vad du än gör: Somna inte!

5

Visste du att:

    • Wes Cravens inspiration till filmen var bland annat en läskig gubbe som han såg utanför sitt fönster när han var liten och en artikel han läste om ungdomar som dog i sömnen.
    • Filmen blev New Line Cinemas ekonomiska räddning, och därför kallas bolaget ibland för ”The House That Freddy Built”.
    • Johnny Depp följde med sin kompis Jackie Earle Haley till hans provspelning, men istället blev det Depp som fick medverka i filmen. Jackie Earle Haley skulle långt senare spela Freddy Krueger i remaken A Nightmare on Elm Street (2010).

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1

/Gästrecension av Christer Hedström

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #10: Sherilyn Fenn

Kvinnor-Top-11

Sherilyn Fenn föddes 1965 i Detroit, USA. Hon är i princip på den här listan av en enda anledning; Hon trollband/förhäxade mig och de flesta andra i rollen som femme fatale-karaktären ”Audrey Horne” i David Lynchs kultförklarade TV-serie Twin Peaks mellan åren 1990-1991.

Det går ju inte att motstå hennes lömska, mystiska enslingsaura som spelade männen som brickor och av luddiga anledningar kunde börja dansa så att tiden stannade ännu mer än vad den redan gjorde i det underliga, lilla samhället Twin Peaks. När hon dansade gjorde hon det alltid ensam, men på ett sådant sätt att hon fick alla som inte dansade att känna sig utanför.

Faktum är att jag minns hur hon gjorde mig något kärleksblind redan innan jag såg Twin Peaks, nämligen som olycklig bondfru i John Steinbeck-filmatiserinen Of Mice and Men (1992). Hon gjorde dessutom minnesvärda rollprestationer som en förvirrad överlevande efter en olycka i David Lynchs märkliga saga Wild At Heart (1990) och som kusligt, absurt objekt för en galning med amputeringsfetiche i Lynch dotters (Jennifer Shambers Lynch) debutfilm, Boxing Helena (1993).

Hon porträtterade även skådislegendenden Elizabeth Taylor i TV-biografin Liz: The Elizabeth Taylor Story (1995) – en film som sågades av Elizabeth Taylor själv men hon tydliggjorde hur hon gillade Sherilyn Fenns rollprestation. Fenn hade tidigt problem att bli castad i andra roller än den som en vacker kvinna redo för en nakenscen men integriteten växte under hennes karriär.Sherilyn Fenn 26593725-26593727-large

Dessförinnan hade hon varit anställd som playboy bunny i två månader och ställde även upp som omslagskvinna för Playboy magazine 1990, fotad av hennes fotografpojkvän, Barry Hollywood.

Tillsammans med Twin Peaks-kvinnorna Mädchen Amick och Laura Flynn Boyle prydde hon även ett omtalat omslag på Rolling Stone, i samband med lanseringen av Twin Peaks.

Sherilyn Fenn får plats nummer 10 på min lista över de vackraste kvinnorna inom film eftersom hon har total kontroll över hur hon rör sig och för sig så pass att femme fatale-stämpeln är given.

Med hennes svarta hårfärg, spetsiga ögonbrynsformer och med födelsemärket på det kontrastfyllda, klassiska ansiktet är hon vad jag skulle vilja kalla för ”den svarthåriga Marilyn Monroe” och det är synd att hon inte nått några större kommersiella framgångar sedan hennes roll i Twin Peaks.

Det går dessutom att sjunka in totalt i bilderna här under för att förstå vilken underbar klass hon hade klädmässigt i TV-serien. Klädseln på mittenbilden är så otroligt frän att jag nästan önskar att jag föddes som kvinna, men istället är jag dömd att inspireras av henne på håll.

sherilyn_fenn_012 - Kopia

Trivia 1: Sherilyn Fenn är systerdotter till sångerskan Suzi Qautro. Fenns mamma – Arlene Quatro, var keyboardist i The Suzi Quatro Band och Fenns pappa – Leo Fenn, var bandets manager (med en meritlista som även innehåller The Billion Dollar Babies och Alice Cooper). Sherilyns farfar – Art Quatro, var dessutom jazzmusiker i bandet The Art Quatro Trio. Musikreferenserna slutar inte heller där då norska metalbandet Audrey Horne tog sitt namn efter Sherilyn Fenns karaktär i Twin Peaks!

audrey-horne-smoking - Kopia

Trivia 2: Sherilyn Fenn var förlovad med Johnny Depp innan han slog igenom och dom höll ihop i tre och ett halvt år tillsammans efter att ha träffats under inspelningen av studentfilmen Dummies (1985). Fenn gästspelade senare mot Depp i första säsongen av TV-serien 21 Jump Street under 1987. I tidiga storfilmen The Platoon (1986) graverade Johnny Depp in flickvännen Sherilyn Fenns namn på sin militärhjälm.

Audrey_005 - Kopia (2)

Trivia 3: När David Lynch skrev bilkraschscenen i Wild At Heart (1990) inspirerades han av Sherilyn Fenns aura, som han beskrev som en ”porslinsdocka”. Han ville att hon i scenen skulle agera som en sönderslagen porslinsdocka, vilket han nämnde gång på gång.

Inför Laura Elena Harrings roll i inledningsscenen av Mulholland Drive (2001) gav han henne precis samma regiintruktioner, att hon skulle vara som en ”broken porcelain doll”. Harrings roll var dessutom i ett tidigt stadium skriven just för Sherilyn Fenn, som en slags fristående, efterfrågad TV-serie-spin-off på Twin Peaks med karaktären Audrey Horne som en skådespelerska i skuggan av Hollywood.