Etikettarkiv: Roman Polanski

Årets bästa filmer 1979

1 februari, 2017 Van Munch 4 kommentarer

Jag tyckte filmåret 1980 var ett riktigt starkt år när jag sammanställde det för en månad sedan. Jag beskrev det som ett år med en stark hint av 70-talets anda. När jag nu listar filmåret 1979 råder det däremot inga tvivel om att vi på allvar landat i mitt gyllene filmdecennium, 70-talet. Bredden detta filmår är absurt bra.

Majoriteten av filmerna på dom tio första placeringarna hade konkurrerat i den absoluta toppen av filmåren på 80-talet och framåt och sex av dem är europeiska filmer, medan USA får nöja sig med fyra. Flera riktigt starka filmer får vackert sätta sig på avbytarbänken; första Mad Max, min barndomsfavorit Escape from Alcatraz, den bättre uppföljaren Rocky II, firma Paul Schrader/George C. Scotts neo-noir Hardcore och Monty Python-klassikern Life of Brian – ni duger helt enkelt inte på planen detta år!

Bland dom osedda finns det några kvar som jag tror kan slåss med dom tio bästa även om det blir svårt. Jag har bland annat David Cronenbergs högintressanta sci-fi-rysarspektakel The Brood kvar att se, men jag började kolla på den för cirka tio år sedan och ärligt talat sövde den mig från att se klart den. Förmodligen skulle den bita bättre på mig idag, för The Broods estetik är ju oerhört vacker.

Die Blechtrommel / Blecktrumman har en handling så flippig att jag lätt får intresse för den, men så läste jag Roger Eberts recension av filmen och fick mig en tankeställare. Känns inte den filmen lite väl ofrivilligt tillrättalagd för vår högst aktuella samtid? Som att den fiskar efter sympatier och viktighetspoäng mitt i allt det kontrakulturella den skildrar? Är den rätt eller fel i tiden? Finns bara ett sätt att veta, men jag väntar lite med att se den.

Den osedda film från året som på pappret – eller snarare i bilder, lockar mig mest (möjligen näst efter Les Héroïnes du Mal / Immoral Women) är dock italiensk-amerikanska samproduktionen Stridulum aka The Visitor aka Satans Lilla Flicka, med John Huston och Lance Henriksen i några av rollerna. Den kan lika gärna vara pannkaka, men visuellt och premissmässigt verkar den vara något riktigt häftigt. 4,8 i betyg på IMDB är dock åtminstone ett varningens finger.

En hedersomnämning också till årets sämsta, men samtidigt coolaste film – exploitationdramat och tonårsrevolten Malibu High (läs recensionen för all del), som med andra betygspremisser lätt hade befunnit sig i 1979 års absoluta topp. Fantastiskt (dålig) underhållning! Den går även under det alternativa men oerhört pampiga namnet Death in Denim. En underbar skönhetsfläck.

Filmer som kan platsa när jag sett dem: The Visitor, The Brood, Anti-Clock, Les Héroïnes du Mal / Immoral Women, The Amityville Horror, Die Blechtrommel / Blecktrumman, 10, The China Syndrome, The Onion Field, Victoria, …And Justice for All, Wise Blood, Hair, The Muppet Movie, Tarka the Otter, Tourist Trap, Kramer vs. Kramer, The Black Hole, Dip Bin, The Wanderers, The Warriors, A Little Romance, When a Stranger Calls, 1941, Time After Time, The Bugs Bunny/Road-Runner Movie, Star Trek: The Motion Picture, Bear Island, Rupan sansei: Kariosutoro No Shiro / Slottet i Cagliostro, Norma Rae, Home Movies, All That Jazz, A Force of One, The Great Train Robbery

Inte riktigt där: Escape from Alcatraz, Hardcore, Town Bloody Hall, Rocky II, Zombi 2 / Zombie Flesh Eaters, Du Är Inte Klok Madicken, Mad Max, Phantasm, Repmånad, Life of Brian, Moonraker, Rock ‘n’ Roll High School, Malibu High

Topplistan:

10. Alien

Det första kapitlet i den stora och skräckinjagande science-fictionhistorien om Alien. Skräcken börjar när besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en nödsignal från en avlägsen planet, och gör den fasansfulla upptäckten att där finns en livsform som uppstår och förökar sig inuti människokroppar. Nu måste besättningen inte bara slåss för sin egen överlevnad, utan även för hela mänsklighetens.

Amerikansk sci-fi-skräck av Ridley Scott. Recension kommer denna vecka.

9. La Drôlesse

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

Franskt drama av Jacques Doillon. Recensionen från 2017 hittar du här.

8. Tess

Den vackra Teresa d’Urberville växer upp under svåra förhållanden i England på 1800-talet. Hon blir förförd av sin förmögna släkting Alec d’Urberville som gör henne med barn. Barnet dör som liten och Tess får arbete på en gård.

Brittiskt perioddrama av Roman Polanski med Nastassja Kinski i titelrollen. Baserad på romanen Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy från år 1891. Recension kommer denna vecka.

7. Fascination

År 1905. En tjuv på flykt söker skydd i ett gammalt slott bebott av två mystiska kvinnor. Kvinnorna verkar flörtiga och lockande, men visar sig vara en del av en aristokratisk vampyrsekt.

Surrealistisk fantastique av franske lågbudgetauteuren Jean Rollin.

6. Nosferatu: Phantom der Nacht

Jonathan Harker ger sig av på en resa till Transsylvanien i hopp om att sälja en fastighet i sin hemstad Weimar till en udda spekulant som sannerligen bör vara mycket rik då han bor ensam i ett stort slott.

Egensinnige Werner Herzogs tyska sagofilm med ännu mer egensinnige Klaus Kinski som vampyr, baserad på romanen Dracula av Bram Stoker från år 1897 och F.W. Murnaus klassiska stumfilmatisering Nosferatu från 1922 (och min recension av denna från 2016 finnes här). Recension av Herzogs version kommer… denna vecka, förmodligen.

5. Being There

Mr Chance kan varken läsa eller skriva, och har aldrig varit utanför huset där han arbetar som trädgårdsmästare. När husägarna dör slängs han ut i en för honom okänd omvärld. Genom en mindre trafikolycka träffar han de rika och inflytelserika Ben och Eve, som tar Mr Chance för ett geni. Han blir god vän med Ben och plötsligt är hans namn på allas läppar.

Hal Ashbys originella USA-drama med Peter Sellers i den oscarsbelönade huvudrollen.

4. Stalker

Tre män, en vägvisare, en professor och en författare, ger sig in i en förbjuden zon för att söka det mystiska rum där deras innersta önskningar går i uppfyllelse.

Sovjetiske auteurlegenden Andrej Tarkovskijs magnum opus.

3. Manhattan

Isaac Davies hoppar av sitt jobb som manusförfattare till TV-shower. Samtidigt är hans f.d. hustru (som lämnat honom för en annan kvinna) på väg att ge ut en bok om deras gemensamma liv. Isaac själv har ett förhållande med en 17-årig skolelev som är besatt av honom, men som han själv helst ser hittar någon bättre lämpad för hennes eget liv.

Woody Allens stilbildande romcom (som faktiskt biter på mig) med mästerligt foto av konstnären Gordon Willis.

2. Apocalypse Now

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

Francis Ford Coppolas otursförföljda filmpoesi, fritt baserad på romanen Heart of Darkness av Joseph Conrad från 1899. Min recension från 2016 finner du här.

1. Ett Anständigt Liv

Den andra delen i Stefan Jarls klassiska trilogi om de svenska modsen Kenta och Stoffe , där första delen utgörs av Dom Kallar Oss Mods (1968) och den tredje delen Det Sociala Arvet (1993). Trilogin avrundades 2006 med kortfilmen Epilog.

Ett Anständigt Liv är en skakande svensk dokumentärfilm som i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och bildmontage låter oss möta en verklighet i Stockholms undre värld som många valde att blunda för. Det har flutit mycket vatten under broarna sen vi för 10 år sedan fick möta Kenta och Stoffe i ”Dom kallar oss mods”, och väldigt dramatiska saker skulle visa sig ske under inspelningen av den här filmen. Festen som påbörjades under 60-talet har förvandlats till en mörk och dödlig bakfylla, ett uppvaknande. Längtan till en evig frihet har ersatts av tvång, spyor och blod.

Skälet till att Stefan Jarl ville göra Ett anständigt liv var att han ville rädda livet på Stoffe. Efter inspelningen av Dom kallar oss mods hade han hört att Stoffe varit nära döden flera gånger. Kanske skulle arbetet med filmen kunna ge Stoffe en meningsfull sysselsättning. När Stoffe ändå dog lade Jarl ner inspelningen, han ville inte göra någon film. Men efter några månader ändrade han sig. Ett Anständigt Liv skulle bli Stoffes testamente.

Text mestadels lånad av Sanjin Pejkovic, från SFI:s filmdatabas.

Idag har fem filmspanare utöver mig listat deras favoriter från 1979 på var och ens filmbloggar. Dessa spanar du enklast in genom att följa länkarna här under.

Movies-Noir
Filmfrommen
Jojjenito
Filmitch
Fripps filmrevyer

Foton/Posters, Listor

Rosemary’s Baby (1968) – posters: Top 10

3 november, 2016 Van Munch Lämna en kommentar

Tidigare i serien:

Rosemary’s Baby (1968) – posters: Bubblare

Här är äntligen min tio-i-topp-lista över dom filmposters jag tycker har porträtterat rysarklassikern Rosemary’s Baby (1968) allra, allra bäst. Missa inte att glutta igenom dom tio bubblare jag presenterade i mitt tidigare inlägg för en vecka sedan.

10.

9.

8.

7.

dodrb-2

6.

big_0341

5.

rosemary-s-baby

4.

3.

2.

1.

Foton/Posters, Halloween 2016

Rosemary’s Baby (1968) – posters: Bubblare

27 oktober, 2016 Van Munch 1 kommentar

I vanlig ordning har jag sållat och sorterat filmaffischer till diverse filmer och eftersom det är halloweenmånad passar det bra att häva ur dom bästa jag hittat till Roman Polanskis (Repulsion, Chinatown, The Ghostwriter) stilbildande slowburnerrysare Rosemary’s Baby (1968).

Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott. Baserad på romanen Rosemary’s Baby av Ira Levin från år 1967.

En film som blivit en varm favorit hos mig först efter ett par omtittar, men första gången minns jag den som något av en ”jaha, var det allt?”. En reaktion jag idag ser tillbaka på med ytterligare ett stort frågetecken då filmen är briljant på så många punkter.

Om några dagar kommer en toppad ”tio-i-topp” av detta material, men jag kunde inte hålla mig borta från att också publicera dom tio bubblarna, eftersom alla posters håller en klart sevärd standard.

ladda-ned

228694d38e67ab2a237a0ecf7d86bb53

tumblr_mzfhzyqdhl1qdorwao5_1280

36e92a77ad99056f0a8ed90cf67b5b13

Listor, Ord om film

Tema ”Mardrömmar på film”

27 november, 2013 Van Munch 8 kommentarer

Inom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

…

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto. Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker.

06. Storm of the Century (1999)

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim Burton. Glöm Frank Miller. Batman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan.

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker.

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

I backspegeln, Listor

I backspegeln #13: 25 års 25 bästa filmer (1988-2013)

29 april, 2013 Van Munch 14 kommentarer

I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.

Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.

En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.

Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.

…