Etikettarkiv: Tim Burton

Årets bästa filmer 1990

41adc5b06f54066174fcc7643e3129ba

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Rescuers-down-under-disneyscreencaps_com-1038

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

maxresdefault (6)

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

nes2_186_1050_591_81_s_c1

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

robocop_2_study_by_henrikutvonen-d4abwz7

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Jezebel_Jacob_s_ladder

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 


The-Witches-1990-1

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities


dQdPb

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors


DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter


 

Topplistan:

10. Goodfellas

xtGWfxJ tumblr_ntt6rfGnQm1uwh601o5_1280pesci-goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.


9. La Femme Nikita

image01 image03 339aee122049 1866_5

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.


8. Misery

misery-3 misery_blu-ray 09aaab1misery04

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)


7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

tumblr_nga8i31hxa1tus777o1_1280 σπρτ (3) (1)tumblr_n025aksimS1qbvm6yo1_1280

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.


6. Edward Scissorhands

edward_scissorhands_hill edward-scissorhands-crop-2edwardscissor5604

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.


5. Lord of the Flies

QUzsJ
PLa38
wd2sqczuqhtSS2

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.


4. Wild at Heart

wh10
000ec2e88d21c789f318bfbed3c629b60d7afbe6 (1)
screenshot-lrg-23
large_wild_at_heart_blu-ray_3

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.


3. Yume

dreams-1990-1080p-web-dl-aac-2-0-h-264-hdstar-31 4b47f8b1f9ad7d2e7ecc9b4d019cf356 tumblr_m345m5rhpu1qa39h2o1_1280

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!


2. Home Alone

HF7Y0853_home_alone_blu-ray ralph-foody-movies HF7Y0860_home_alone_blu-ray

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.


1. Cry-Baby

Screen shot 2014-03-06 at 11.18.29 PM aad9a7c3281d8c41928adc997b052a13 7el

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!


 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Tema ”Mardrömmar på film”

Mardrommar-header

filmspanarnaInom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Inferno (22)

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

elmstreetbdcap6_original

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

leatherface062711

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto.  Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

beauty-windowBeautyAndTheBeastDVDCase_78693680264_5movies_beauty_and_the_beast_pink_rose_1920x1080_1339100205_1308780784739_full

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Robin HardyÕs THE WICKER MAN (1973). Courtesy: Rialto Pictures/ Studiocanal

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag  är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

blacksabbath1-hr

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska  jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

05-1

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

suspiria1suspiria-1977-bluray-720p-dts-x264-chd01021916-22-32suspiria-photo-de-presse_2_391779_originalSuspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]suspiria3

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker. 

06. Storm of the Century (1999)

storm_9

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

The-Omen-Smile

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

tumblr_mgk650TAXt1qc9u1ro1_1280un_chien_andalou_bunuel-daliUn_Chien_Andalou_11

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

maxresdefaultphantasm overheadmaxresdefault (1)IkU5j3p

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim BurtonGlöm Frank MillerBatman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan. 

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

2001-a-space-odyssey-original

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Blair_witch_project_720p_www_yify_torrents_com_3_large

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot. 

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

The Shining 15The Shining 8The Shining 17The Shining 5The Shining 16The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]The Shining 6

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista

Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.

Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.

Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…

Herr Kings känsla för snö

Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.

Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.

En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.

I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.

För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.

I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.

I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.

Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.

Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.

Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.

Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!

Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas

Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.

Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.

Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!

Danny Elfmans musikaliska mönster

Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.

Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).

Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…

The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern

Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.

Fantastiskt skildrat och fotat!  En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.

Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet

Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.

Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.

När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…

Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.

John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö

John Fords The Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.

Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.

Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.

Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman

Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?

….

Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Brittiska Hammer Films legendariska historia på 90 sekunder!

Det klassiska, brittiska filmbolaget Hammer Film Productions har bjudit den internationella publiken på mängder av kända och mindre kända skräckfilmer sedan 1934. Filmer som skildrat odödliga filmkaraktärer såsom Dracula, Van Helsing, Frankenstein och hans monster, The Wolf Man, The Mummy, Ringaren i Notre Dame, Fantomen på operan, Dr. Jekyll, Mr. Hyde, Sherlock Holmes och många fler.

Ikoniska skådespelare som gett sina ansikten åt Hammer Films är Peter Cushing (odödlig som exempelvis Van Helsing, men även känd för den övriga publiken från Star Wars) och Christopher Lee (odödlig som Dracula, men även känd bland annat från roller i ett flertal Tim Burton-filmer men framför allt som Saruman i Sagan om Ringen-trilogin).

Dock inte heller att förglömma är Ralph Bates, Shane Briant, Veronica Carlson, Andrew Keir, Miles Malleson, Francis Matthews, André Morell, Oliver Reed, Caroline Munro, Raquel Welsh, Michael Ripper och Barbara Shelley, med flera.

Filmskapare som bland annat  Sir James Carreras (en av de som grundade Hammer Films och stod bakom en massiv mängd filmer), Michael Carreras (James son och producent under bolagets glansdagar), Freddie Francis (en av tidernas mest populära skräckfilmsregissörer och fotograf åt bl.a. David Lynch) och en av de hårdast arbetande regissörerna – Terence Fisher (Dracula, The Curse of Frankenstein, The Mummy, Dracula: Prince of Darkness m.fl.) förgyllde också bolaget med sin expertis bakom kameran.

Efter att skräckfilmsgenren förändrades under 70-talet och de gamla monstren förlorade intresse så stötte också Hammers Film Productions på sina största motgångar. I slutet av 70-talet och under 80-, 90- och 00-talet har de i princip varit begravda – bortsett från diverse tv-produktioner.

2007 köpte dock holländaren John De Mol upp Hammer Films backkatalog och återupplivade också filmstudion vilket har resulterat i ett flertal filmer hittills – sammanträffande nog med flera nordiska samarbeten i form av regissörer (finske Antti Jokinen och danske Kasper Barnfoed), manusförfattare (Antti Jokinen) och svenska produktionsbolaget Solid Entertainment, som gjorde filmen Frostbiten (2006). Hammer Films står också bakom Le Me In (2010) – den amerikanska remake som gjordes av svenska boken/filmen Låt Den Rätte Komma In.

Jag rekommenderar att ni kollar in Hammer Film Productions hemsida – men inte minst youtube-sida, där de nu är i full gång med att lägga ut mycket material kring Hammer Films historia, såsom trailers, ”introductions” och till och med hela långfilmer. En liten skattkista för skräckfilmälskare av den klassiska skolan!

Här är en av deras filmer där de sammanfattar produktionsbolagets legendariska historia på 90 sekunder, från 1934 fram till årets succéskräckis The Woman in Black. Trevligt, trevligt…

Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

Batman (1989)

Genre: Drama, Spännning, Action, Superhjältefilm
Regi: Tim Burton
Manus: Sam Hamm, Warren Skaaren
Längd: 126 min
Skådespelare: Jack Nicholson, Kim Basinger, Michael Keaton, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Jack Palance, Tracey Walter, Michael Gough, Christopher Fairbank, William Hootkins, Robert Wuhl, Jerry Hall

Staden Gotham firar 200 år och en blek person med ett mördande leende ser sin chans att utnyttja firandet till sin egen fördel. Den ende som tycks kunna stoppa honom är den förlorade stadens mystiske brottsbekämpare – Batman.

Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood, The Nightmare Before Christmas) fick chansen att göra den första, seriösa filmatiseringen på den klassiska serietidningskaraktären Batman, som hade fått en ”revival” i slutet av 80-talet efter Frank Millers (Sin City, Daredevil, 300) klassiska seriealbum, The Dark Knight Returns.

Ett seriealbum som lyfte fram en mörk, brutal och cynisk miljö för Batman-karaktären att leva i. Burton tog nytta av denna vuxnare stil och talade om att hans filmatisering skulle utformas efter Millers seriealbum och Alan Moores (Watchmen, V for Vendetta, From Hell) serienovell, The Killing Joke. Ett stort steg mot den Batman vi känner igen idag om man tänker på att världen före 1989 i rörliga bilder endast var bekanta med den slapstick-artade, komiskt medvetna tv-serien som gick på 60-talet.

I Tim Burtons tolkning är Gotham City en rökig, mörk stad med retrostil på bilar och målade bakgatukulisser som från en klassisk Hollywood-film. Burton måste ha inspirerats väldigt mycket av de visuella framtidsvisioner man kunde se i serietidningar och filmer under noir-perioden från 50-talet och bakåt – framför allt Fritz Langs visionära Metropolis (1927) återkommer i mitt huvud.

De kyrkliga, monumentala byggnaderna ser helt rätt ut och får mig att tänka på en framtida motsvarighet till vad Rom var under sin storhetstid. Att dessutom låta filmens final utspela sig i Gotham Chatedral är riktigt bra genomtänkt.

Burtons kärlek till den farsartade tv-serien om Batman finns dock även den med i hans mörkare tolkning. Bifigurer bär ofta karikatyrutseenden av samma stil som i tv-serien och de äldre serieteckningarna, men framför allt är filmens och Batmans huvudfiende – Jokern, väldigt färggrann och matchandes med Cesar Romeros karaktärisering av honom i nämnda tv-serie.

Egentligen kan det faktiskt snarare vara en direkt avbildning av karaktärens färgsprakande utstyrsel från serietidningarna som Burton vill åt i första hand, men faktumet att han inte tonat ner karaktären utan behållit de extrema kännetecknen gör att han ändå fortsätter i tv-seriens spår dräktmässigt där.

Det trevligaste Burton gör är ändå att låta den beryktade, extremt meriterade galningen Jack Nicholson (Chinatown, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Shining) spela Jokern, trots hans kroppshydda och ålder, vilket hintar ytterligare om djärvheten i The Dark Knight Returns. Det ultimata hade varit att se en Nicholson i åldern han var i tio år tidigare, typ vid The Shining-perioden, men Nicholson är alltid Nicholson.

Det känns som att han fått fritt spelrum att improvisera – ett smart drag för att kunna karaktärisera en galen man, och stundtals får gamle Jack frispel! Han känns inte alls regisserad och agerar på ett hejdlöst sätt som hade varit svårt att lyckas med på samma sätt genom skrivet manus.

Det kan dock sägas att det fortfarande är skådespelaren och personligheten Jack Nicholson jag ser snarare än en djup karaktärisering, medan Heath Ledgers med sin senare insats i The Dark Knight (2008) helt och hållet förvandlades till karaktären ”The Joker”.

Ett särskilt problem med Tim Burton har alltid varit hans fattiga intresse för starka kvinnokaraktärer. Kontrasten mellan kvinna och man är ständigt väldigt stor i Burtons värld, på gott och ont. Den kvinnliga motspelerskan är väldigt ofta stereotypt målad efter något som måste vara hans kvinnoideal – en blond, änglalik, ung kvinna som helst vill falla i armarna på den manlige hjälten och visar mindre och mindre intresse vid att utvecklas till en självständig figur. En slags ”anti-femme fatale”.

Detta märks särskilt i Batman och det har jag stört mig på sedan tidig ålder. Den mycket begåvade Kim Basingers (L.A. Confidential, 8 Mile) karaktär ”Vicki Vale” är en hårt arbetande journalist som axlat sig fram i sitt yrke – så långt allt gott hos feministkåren, men så fort hon känner lukten av miljardären Bruce Wayne tyr hon sig direkt till honom och när det hettar till blir hon väldigt vek.

Hennes rum är beklätt med vita väggar, spetsgardiner och täcken, med nallebjörnar och gulliga prydnader. Kontrasten mellan henne och den ”mörka” läderlappen samt världen de lever i blir därför väldigt stor, men inte till hennes fördel vill jag påstå. Jag menar inte att en stark kvinnokaraktär inte ska vara feminin och sakna ömma punkter, men att falla så lätt som hon gör för hiearkin är just det, att falla för lätt.

Vad som sedan är ännu värre är att hennes manlige journalistkollega framställs som en simpel antagonist i hennes ögon, trots att han mer än någon är den kritiske, slitande murveln som råkar vara kär i henne och ogillar Bruce Waynes playboy-yttre – det om någon är ju filmens idealist! Men nej nej, han behandlas av henne som någon som vill förstöra hennes rikemans-crush och där sjunker både hon och Burton ännu längre ner för mig. Lägg märke till det här nästa gång du ser filmen och du har ett uppslag till en ny bok i feministanalys.

Annars är Tim Burtons första Batman-film en kompakt och trevlig filmatisering som saknar det riktiga djupet som gör att filmen får ett bestående intryck av riktig kvalitet i mitt huvud. Filmen är mörk, men till största del bara ytligt och med all förkärlek till klassisk charm som Burton har så går hans Batman inte att mäta sig med Christopher Nolans både djupa och mörka tolkning som kom drygt 15 år senare. Burton väljer dock att spara mycket på Bruce Waynes bakgrund då tanken var att – vad jag förmodar, behålla mystiken kring honom och Batman.

Det märks också att Burton inte regisserade filmen för actionscenernas skull då dessa är ganska lama och stillsamma. Han har också skurit bort karaktären ”Kommisarie Gordon” (spelad av Pat Hingle) nästan helt och det lilla jag ser är endast en fet, bister man utan mer karaktärsdjup än så, när de faktiskt kunde göra filmen lite mindre slätstruken och blanda in honom minst lika mycket som i Nolans filmer.

Veteranen Jack Palance dyker också upp i en mindre roll som maffiaboss och han kan spela vidriga, oljiga typer på ren rutin med sina antagonistdagar inom western-genren bakom sig!

Burton bygger dessutom upp inför potentiella uppföljare genom att låta den karismatiske skådespelaren Billy Dee Williams (Lando Calrissian från Star Wars!) spela ”Harvey Dent” och det är modigt att han väljer en mörkhyad skådespelare spela karaktären som blir ”Two-Face”, men Aaron Eckhart personifierade ändå honom i Nolans senare version.

Michael Keaton är ett annat djärvt drag på skådespelarfronten, för hans insats som Bruce Wayne/Batman är trevlig och sympatisk i de rätta stunderna, trots att hans kortväxta utseende inte är det mest klockrena för karaktären. Tim Burton blev dock övertygad om att han skulle spela huvudrollen efter att han glänst kolossalt i den andra, udda titelrollen som ”Beetlejuice” i Burtons film med samma namn ett år tidigare.

Mitt favoritögonblick i filmen är när Keaton visar sina kvalitéer i rollen som Bruce Wayne då karaktären vill avslöja för Vicki Vale att han är Batman. Han försöker förklara att ”han har en annan sida”, men fastnar gång på gång vid de orden. Där når filmen upp vid samma djupa karaktärisering som Nolan och skådespelaren Christian Bale lyckas så fenomenalt med i de senaste filmerna!

Tim Burtons Batman är en ljummen och trivsam skildring som kunde ha gått djupare men som samtidigt bjuder på en hel del ytlig och lekfull kreativitet.

 Burtons förkärlek till gothisk visualitet och film noir. Dragen från den mer klassiska Batman-perioden. Burtons mod i castingen.
 För slätstuket. Avsaknaden av det där djupet som Nolan lyckades med trots att han också hade mer av de ytligare intrigerna dessutom. Skeva karaktärsporträtt är dock filmens botten – framför allt hos journalistduon.

Dark Shadows (2012)


Genre: Skräckkomedi
Regi: Tim Burton
Manus: Seth Grahame-Smith
Längd: 113 min
Skådespelare: Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Moretz, Gulliver McGrath, Helena Bonham Carter, Jackie Earle Haley, Bella Heathcote, Christopher Lee, Thomas McDonell

Året är 1750 och Barnabas Collins lever livet som bekymmerslös, rik playboy – tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards hjärta. I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande.

200 år senare frias Barnabas ur sin grav. Året är nu 1972 (eller var det 71?) och han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor, för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset. Det är inte lätt för Barnabas att anpassa sig till det flummiga och frigjorda 70-talet…

Jag gick på den här filmen med en viss förhoppning, men mest av allt med vetskapen att Tim Burton inte har imponerat på mig sedan Ed Wood för 18 år sedan – en ganska lång tid med tanke på att han fortfarande i högsta grad är omtalad för sina geekigt, gothiska filmer än idag och har en stor skara fans (har dock inte sett Big Fish).

Jag beklagar mig över de blockbuster- och Disney-vanor han ägnat den senare delen av sin karriär åt – filmer i första hand anpassade för barn och med en uppenbar feghet i att utmana några som helst konventioner. Precis som många andra längtar jag hellre tillbaka till de filmer som definierade honom sedan genombrottet – hans kortfilmer, Bettlejuice (1988), Edward Scissorhands (1990) och nyss nämnda Ed Wood (1994).

Detta sägs för övrigt från en person som euforiskt ägnade en halvtimme åt att återberätta Apornas Planet-remaken i detalj för sin mamma efter att ha ryckts med av den filmen på bio på ett sällan skådat sätt, för vad som känns som en evighet sedan.

Dark Shadows var dock en upplevelse det med, men skillnaden denna gång var att denna Burton-film var anpassad för den vuxna tittaren och inte till ett barn som sväljer det mesta. Jag kände mig lite rörd över hur mycket gamle Burton flirtade med mig personligen, återigen. Filmen bygger på den populära tv-serien med samma namn från 60-talet och jag gissar att den ligger Burton varmt om hjärtat, för den passar hans stil utmärkt.

Filmen började först och främst väldigt bra. Den bedårande, gudomliga och oslagbara (glömde jag säga en av tidernas kanske bästa låtar?) Moody Blues-hymnen ”Nights in white satin” försätter mig i hypnos och Burton tar ett resolut hugg i strupen på mig direkt.

Filmen utspelar sig i den gyllene tidsperioden som jag lite svävande kallar för ”slutet av 60-talet och början av 70-talet” och filmen levererar fantastisk musik från den tidsperioden. Till skillnad från Burtons tidigare filmer består filmmusiken till stora delar av just gammal, härlig popmusik och Danny Elfman behövde nog inte jobba mer än halvtid för att ge Burton dramatisk musik denna gång och jag gillar det faktumet mycket, eftersom substitutet är så satans bra!

Dessutom vet tydligen ännu ett stensäkert kort när det gäller att fånga min uppmärksamhet. Det består av ett blåsinstrument jag i min ovisshet kallar för ”oboe” och den ger starka vibbar av gothens okrönte mästare – italienske Mario Bavas (The Girl Who Knew Too Much, Black Sabbath, Bay of Blood) svartvita filmer, men framför allt en dunkel mystik av oslagbara höjder. Jag kommer framför allt att tänka på Black Sunday (1960). En film som dessutom har många likheter – inte minst i handling, bortsett från att vampyren istället är en häxa i den filmen. Referensen till Mario Bavas musik måste väl vara ett medvetet val från Tim Burton?

Det som är filmens verkliga styrka är dock att humorn verkligen funkar. Detta beror givetvis på manuset vilket Burton själv inte skrivit, men känslan jag får är ändå att Burton tröttnat på puttenuttbarnsagoberättandet en aning och vill gå lite längre än vad jag som tittare förväntar mig. Vissa scener är rentav pinsamma i sin prydlöshet – och det är mycket positivt menat.

Sexreferenser, åtrå över åldersgränserna, Fnittriga skämt mitt i all stelhet och några riktigt roliga cameoinsatser som andas kult lång väg. Jag skrattar högt gång på gång. Att filmen dessutom bjuder på några sorgliga moment gör bara den komiska stämningen ännu mer laddad.

Johnny Depp passar givetvis i rollen som likblek, antik vampyr som – trots att han gör sitt bästa, har svårigheter att passa in i det hippa 70-talet. Rörelsemönster är ju lite av Depps specialitet och här har han helt klart studerat båda Nosferatu och Bella Lugosi. Jag har absolut ingenting att klaga på angående det, utan applåderar bara åt ännu ett sevärt framträdande efter den ganska sömniga insatsen som hattmakaren i Alice in Wonderland förra året.

Han är dock inte ensam att glänsa då den komiska tajmingen är på topp hos alla skådisar – faktiskt. Framför allt går unge Gulliver McGrath, som spelar den underliga sonen i familjen, hem hos mig då han har fattat vinken precis. Eva Green leker dessutom i den ovana rollen som förförisk häxa och Chloë Moretz gör sin grej som 15-årig trotsunge utan sötrre ansträngingar. Den totala känslan är helt enkelt en lekfull stämning och hejdlöst kul. Dessutom har nykomlingen Bella Heathcote en mystisk charm som gör att man inte riktigt vet var man har henne – åtminstone i denna film.

Jag trodde inte att jag skulle säga att Tim Burton är tillbaka, men för mig är han det i och med denna film. Dark Shadows är en frisk fläkt med passande Burton-teman av den gamla skolan och den bästa han gjort sedan Ed Wood. Jag rekommenderar den varmt och ser fram emot att se den igen!

Överskattade Tim Burton överraskar med nervös, ganska utmanande humor med många små detaljer av komisk briljans och kultreferenser helt och hållet i min smak!
Den sista akten kändes inte helt och hållet komplett och hade en och annan ologisk lucka