The Town That Dreaded Sundown (1976)

Genre: Thriller, Slasher, True Crime
Produktionsland: USA
Manus: Earl E Smith
Regi: Charles B Pierce
Längd: 87 min
Skådespelare: Ben Johnson, Andrew Prine, Dawn Wells, Jimmy Clem, Jim Citty, Charles B Pierce, Robert Aquino

Texarkana i Arkansas terroriseras strax efter 2:a världskriget av en mördare med huva, som beger sej ut på jakt efter offer nattetid. Unga par attackeras och den lokala polisen får jobba hårt för att komma mördaren på spåren.

När det talas om tidiga gräsrötter till den så dominerande slashergenren inom skräckfilm så nämns oftast titlar som Peeping Tom (1960), Motorsågsmassakern (1974) och Black Christmas (1974). Jag brukar även slå ett slag för den bortglömda b-filmen Sisters of Death (1972/1977 – läs min recension!), även om den fick en utdragen release. The Town That Dreaded Sundown är dock en annan obskyr pärla som bör räknas i samma grad som Black Christmas när det kommer till likheter med Halloween (1978 – läs Christer Hedströms recension!) – filmen som två år senare blåste igång slashergenrens regelbok på riktigt.

”In 1946 this man killed five people… Today he still lurks the streets of Texarkana, Ark.”

Handlingen bygger på verkliga händelser om en seriemördare som härjade i ett pittoreskt Arkansas-samhälle i amerikansk ”post-World War II”-era (introduktionen av samhället är kvävande gullig!) och fick namnet ”Texarkana moonlight murders”, eftersom dåden som även titeln antyder skedde vid nattetid. I verkligheten fångades aldrig den mystiske mördaren och manusförfattaren till filmen hade faktiskt inte heller skrivit något slut på filmen när den väl fick stöd för att göras.

Filmen bygger snabbt upp en riktigt tät stämning där kvällens mörker får en tung innebörd och den hotfulla atmosfären byggs upp. Även om filmen utspelas på 40-talet har filmen en stark 70-talsanda med det fylliga lågbudgetfotot som får den amerikanska södermiljöns skarpa färger att svälla ut likt technicolor. Det är så har riktigt filmfoto ska vara i konsistensen! Handlingen pyr upp tålmodigt i klassisk anda och till och med dom råbarkade morden får paradoxalt nog en kusligt stillsam känsla emellanåt. Om det beror på faktumet att fotografen James W. Roberson hade en bruten fot under inspelningen och därmed begränsad rörelseförmåga lämnar jag åt fantasin.

Efter att mördaren har etablerats övergår dock filmen mer åt att bli en polisjakt där fokus läggs på dom cowboyhattbeklädda gubbarna vid stationen och en auktoritär Texas Ranger. När sedan filmen tar till farsartade tonskiften gång på gång, med slapstick och klämkäck musik får jag dåliga minnen av hur det våldtog även en annan stilbildande skräckfilm från samma tid, nämligen The Last House on the Left (1972 – läs min korta recension längst ner i mitt gigantiska exploitationinlägg!). Tonskiftet att bryta av det mörka med lättsam humor funkar i princip aldrig och det skördar ytterligare ett filmoffer med denna film.

Trots detta är filmen sevärd för sin tidiga form av slashergrepp, innan konventionerna höggs i sten endast en handfull år senare.  Filmens största behållning måste jag säga är porträtterandet av den maskerade mördaren (vars mask en viss Jason Vorhees snodde i Friday the 13th Part II, 1981).  Känslan av att han kan vara precis vem som helst och med dom verkliga händelserna i bagaget gör honom betydligt mer autentisk och nyanserad än det typiska, övernaturliga monstret som sedermera blev signumet för slashergenrens mördare.

En viss känsla av Zodiac (2007) får jag faktiskt också – mest tack vare ingredienserna ”true crime”, jakten på en oidentifierad ritualmördare som inte går att fånga samt 70-talsfeelingen.  Sedan bjuder ”The Phantom Killer” som han kallas även på ett av dom mest originella, lustiga mord som skett i slashergenrens långa lista över mord som begåtts genom historien.

I år kommer faktiskt en remake av denna film och av den – enligt mig, väldigt atmosfäriska trailern att döma kan den ha en ambition att ta vara på originalets kvaliteter och inte enbart bli ännu en opersonlig skräckremake. Det är vanskligt att hoppas för mycket men jag håller tummarna…

/Jimmy Björktorp