Sisters of Death | Absurd Cinema

Genre: Thriller, Slasher, True Crime
Produktionsland: USA
Manus: Earl E Smith
Regi: Charles B Pierce
Längd: 87 min
Skådespelare: Ben Johnson, Andrew Prine, Dawn Wells, Jimmy Clem, Jim Citty, Charles B Pierce, Robert Aquino

Texarkana i Arkansas terroriseras strax efter 2:a världskriget av en mördare med huva, som beger sej ut på jakt efter offer nattetid. Unga par attackeras och den lokala polisen får jobba hårt för att komma mördaren på spåren.

När det talas om tidiga gräsrötter till den så dominerande slashergenren inom skräckfilm så nämns oftast titlar som Peeping Tom (1960), Motorsågsmassakern (1974) och Black Christmas (1974). Jag brukar även slå ett slag för den bortglömda b-filmen Sisters of Death (1972/1977 – läs min recension!), även om den fick en utdragen release. The Town That Dreaded Sundown är dock en annan obskyr pärla som bör räknas i samma grad som Black Christmas när det kommer till likheter med Halloween (1978 – läs Christer Hedströms recension!) – filmen som två år senare blåste igång slashergenrens regelbok på riktigt.

”In 1946 this man killed five people… Today he still lurks the streets of Texarkana, Ark.”

Handlingen bygger på verkliga händelser om en seriemördare som härjade i ett pittoreskt Arkansas-samhälle i amerikansk ”post-World War II”-era (introduktionen av samhället är kvävande gullig!) och fick namnet ”Texarkana moonlight murders”, eftersom dåden som även titeln antyder skedde vid nattetid. I verkligheten fångades aldrig den mystiske mördaren och manusförfattaren till filmen hade faktiskt inte heller skrivit något slut på filmen när den väl fick stöd för att göras.

Filmen bygger snabbt upp en riktigt tät stämning där kvällens mörker får en tung innebörd och den hotfulla atmosfären byggs upp. Även om filmen utspelas på 40-talet har filmen en stark 70-talsanda med det fylliga lågbudgetfotot som får den amerikanska södermiljöns skarpa färger att svälla ut likt technicolor. Det är så har riktigt filmfoto ska vara i konsistensen! Handlingen pyr upp tålmodigt i klassisk anda och till och med dom råbarkade morden får paradoxalt nog en kusligt stillsam känsla emellanåt. Om det beror på faktumet att fotografen James W. Roberson hade en bruten fot under inspelningen och därmed begränsad rörelseförmåga lämnar jag åt fantasin.

Efter att mördaren har etablerats övergår dock filmen mer åt att bli en polisjakt där fokus läggs på dom cowboyhattbeklädda gubbarna vid stationen och en auktoritär Texas Ranger. När sedan filmen tar till farsartade tonskiften gång på gång, med slapstick och klämkäck musik får jag dåliga minnen av hur det våldtog även en annan stilbildande skräckfilm från samma tid, nämligen The Last House on the Left (1972 – läs min korta recension längst ner i mitt gigantiska exploitationinlägg!). Tonskiftet att bryta av det mörka med lättsam humor funkar i princip aldrig och det skördar ytterligare ett filmoffer med denna film.

Trots detta är filmen sevärd för sin tidiga form av slashergrepp, innan konventionerna höggs i sten endast en handfull år senare. Filmens största behållning måste jag säga är porträtterandet av den maskerade mördaren (vars mask en viss Jason Vorhees snodde i Friday the 13th Part II, 1981). Känslan av att han kan vara precis vem som helst och med dom verkliga händelserna i bagaget gör honom betydligt mer autentisk och nyanserad än det typiska, övernaturliga monstret som sedermera blev signumet för slashergenrens mördare.

En viss känsla av Zodiac (2007) får jag faktiskt också – mest tack vare ingredienserna ”true crime”, jakten på en oidentifierad ritualmördare som inte går att fånga samt 70-talsfeelingen. Sedan bjuder ”The Phantom Killer” som han kallas även på ett av dom mest originella, lustiga mord som skett i slashergenrens långa lista över mord som begåtts genom historien.

I år kommer faktiskt en remake av denna film och av den – enligt mig, väldigt atmosfäriska trailern att döma kan den ha en ambition att ta vara på originalets kvaliteter och inte enbart bli ännu en opersonlig skräckremake. Det är vanskligt att hoppas för mycket men jag håller tummarna…

/Jimmy Björktorp

Genre: Thriller, Slasher, Mysterium
Regi: Joseph Mazzuca
Manus: Elwyn Richards, Peter Arnold
Längd: 87 min
Skådespelare: Arthur Franz, Claudia Jennings, Cheri Howell, Sherry Boucher, Paul Carr, Joe E Tata

Under en invigningsceremoni till ett mystiskt systraskap blir en ung kvinna dödad när hon spelar rysk roulette. Sju år senare bjuds de övriga kvinnorna till en återträff i ett hus långt ute på landet. Allt är dock en ondskefull fälla.

Jag lyckades komma över den här gamla grindhouse-rullen på Amazon, som handlar om en återförening. En sekt bestående av unga kvinnor råkade under en ritual ut för en dödsskjutning, som splittrade sekten. Nio år senare blir kvinnorna återförenade av en okänd man, vid ett hus mitt ute i ingenstans (och miljön påminner mycket om den som syns i Tarantinos Death Proof under biljakten).

Kvinnorna och de två männen som skjutsade dem till platsen upptäcker att de hamnat i en galen mans fälla (med en förkärlek för flöjtblåsande), och kan inte fly från gården då den är omringad av ett högt, strömförande galler. I huset lurar fler jobbiga överraskningar och de inser snart att det måste finnas en bedragare i samlingen.

Sister of death spelades egentligen in redan 1972, men släpptes först 1977 – och har man det i åtanke så gör det filmen till en föregångare till dagens slasherfilmer av det moderna slaget, på samma sätt som Black Christmas (1974) och Motorsågsmassakern (1974). Filmen och skådespelarna håller faktiskt en överraskande bra klass och den engagerar över förväntan med en godkänt skriven historia. B-filmskänslan känner jag nästan inte av – förutom lite skräpig ljussättning och en extremt synlig mic i någon scen, och det är inte förens vid slutet som det spårar ur så där underbart härligt med en riktigt skön B-filmstwist.

Det är dock en del små detaljer i filmen som jag tar med mig, och det är att det är ett tjejgäng med en kvinna i vag lila- och gulfärgade kläder som därför påminner ganska mycket om Marie-Elizabeth Winstead i tidigare nämnda Death Proof – även utseendemässigt med hår och sätt. En annan möjlig referens till en Tarantino-film är en scen i huset där två personer går in i ett separat rum för att snacka vilken i gruppen som är bedragaren, och utsnittet är identisk med scenen i Reservoir dogs när Keitel och Belushi diskuterar vem som är bedragaren i gruppen – är inte det en solklar referens så döper jag om mig till ”Mr. Pink”.

Sisters of death har fått 4.4 i betyg på IMDB, och antagligen är det för att den varken är en speciellt bra film eller en rolig grindhouse-rulle. Den innehåller ingen extrem handling och trots sammanhanget med nästan bara tjejer i handlingen och en playboy-brud i en av huvudrollerna (Claudia Jennings) så existerar inga riktiga nakenscener – som man annars inte kommer ifrån i drive in-filmer av den här sorten.

Men helt klart en kul stund framför tv:n och ett slut som är värdigt en b-thriller!

3/10