Etikettarkiv: James Bond

Årets bästa filmer 1983

Det är bara att konstatera att jag missat ett flertal filmtitlar som hade kunnat göra året 1983 till ett stabilt filmår. Jag gissar att om jag såg tio av dom osedda filmer jag helst vill avverka från detta år skulle topplistan göra nära på en helrenovering. Trots detta verkar den ickeengelsktalande filmproduktionen stått lite still det här året. Åtminstone är det känslan jag får när jag scannar utbudet. Stephen King cashade däremot in en hel del på alla filmadaptioner som torpederades ut baserade på hans böcker detta år.

Ett flertal av dom filmer jag ännu har osedda lär klicka med min smak; en rikligt utformad Det Susar i Säven-filmatisering som inte är animerad, en alternativ julfilm om ett missanpassat barn jag fått lägga åt sidan dom senaste cirka 5-6 jularna, en Woody Allen-rulle som på pappret låter som en av hans allra mest intressanta, samt en av dom tidigaste filmerna i Nicolas Cages karriär, som stinker så mycket underbart naiv ”old school”-romantik att till och med en 80-talsnostsalgiskeptiker som jag blir hjälplöst hypnotiserad.

21684a3765f06bb6c34625f8e05b0c68

Valley Girl (med den svenska titeln Det Svarta Fåret) verkar vara den mest självklara modefilmen av sin tid, men som oförtjänt försvunnit under mer uppsnackade bästsäljare. All ära åt Tillbaka till Framtiden, men 80-talets mest laddade tidsresa bakåt i tiden frontades  sannolikt av Deborah Foreman och en fjunig Nicolas Cage. Julie och Randy – galleriornas egna Romeo och Julia.

nicolas-cage-valley-girl-featured

I stort verkar dom filmer jag föredrar mest året 1983 präglas av… ”att försvara, förlora eller hitta momentum”. Ja, jag vet – det är kanske den största och mest ospecificerade röda tråden som någonsin dragits i ett försök att sammanbinda ett gäng filmer. Kanske en mer specifik röd tråd är ”omvända förutsättningar”. Eller nej – ”familjesvek”. ”Vakta tronen” kanske? Ja, det låter ganska bra. Vänta… nu vet jag. Nästan samtliga filmer jag gillar 1983 handlar om män som är en aning desillusionerade i tillvaron. Män som kämpar för att hitta (tillbaka till) ljuset i en allt mörkare föreställning av världen.

Låter som en fin ”selling point” för en tidslös, klassisk berättelse, likväl som det är beskrivningen en mossig ålderskris, för samtliga drömmare av manligt kön där ute, vilket förmodligen ringar in majoriteten av filmernas skapare. En vuxen människa (i detta fall en man) behöver sin dröm när livet runt honom fallerar eller bleknar i takt med vuxenskapets livsuttömning. Det är ur denna personmentalitet nästan alla filmerna på denna lista fantiseras fram.

Oavsett – här är min listsammanfattning över filmåret 1983.


vlcsnap-2013-11-06-20h48m49s50

Dom här vill jag ju se: Valley Girl, The Wind in the Willows, Zelig, A Christmas Story, The Big Chill, Christine, The Right Stuff, The Planets, The Dresser, Golgo 13: The Professional, Sole Survivor, The Last Battle, The Hunger, Local Hero, Terms of Endearment, Die Vierde Man, Something Wicked This Way Comes, The Star Chamber, Twilight Zone: The Movie, Rumble Fish, The Outsiders, Hadashi no Gen / Barefoot Gen, Mausoleum, The Keep, Krull, Trading Places, Brainstrom, 10 to Midnight


szyrc-vid7pl-w55lmuekcjmaki

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll: Flashdance, Star 80, Psycho II, Sudden Impact, Blue Thunder, Staying Alive, Octopussy, G – som i Gemenskap, WarGames


 

In: Angst, Eyes of Fire, Mickey’s Christmas Carol

Topplistan:

10. Cujo

cujo

Genre: Skräck, Terror
Regi: Lewis Teague

Cujo är en fin och trygg hund av rasen St. Bernard. En olycklig dag drar han på sig rabies och påbörjar en fruktansvärd terror på några människor i en amerikansk idyll.

SYD-Betyg-06


 

9. Never Say Never Again

10531402_995a26142bdc867cea84e24baf56b8db_1280re0

Genre: Action, Äventyr, Underhållning
Regi: Irvin Kershner

Blofeld, ledare för den internationella brottsorganisationen Spectre, låter en av sina bästa män, Largo, stjäla två kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Bond får i uppdrag att stoppa Largo och Blofeld.

SYD-Betyg-06


 

8. Mr. Mom

mr-mom-2

Genre: Feelgood, Komedi
Regi: Stan Dragoti

Jack förlorar sitt jobb på bilfabriken då ekonomin tar ett kliv neråt. Hans fru fixar istället jobb och Jack får stanna hemma och ta hand om hem och barn.

SYD-Betyg-07


 

7. The Meaning of Life

monty-pythons-the-meaning-of-life-di-2-1

Genre: Komedi, Musikal, Sketchfilm
Regi: Terry Jones, Terry Gilliam

Monty Python-gänget skildrar livets olika stadier och prövningar med sin speciella humor. De tar upp vitt skilda ämnen såsom födelsen, döden, organdonationer, krig och dåligt bordskick.

SYD-Betyg-07


 

6. Risky Business

train-lana-tom-cruise-joel-risky-business

Genre: Drama, Feelgood
Regi: Paul Brickman

Den 17-årige studenten Joel blir lämnad ensam hemma när föräldrarna reser bort. Hans vanligtvis så skötsamma liv förändras drastiskt när han träffar den sexiga Lana.

SYD-Betyg-07


 

5. The Dead Zone

tumblr_nmcm5lldc41tus777o1_1280

Genre: Mysterium, Drama, Thriller
Regi: David Cronenberg

Läraren Johnny Smith vaknar upp ur en koma orsakad av en bilolycka. Han upptäcker att fem år har gått och dessutom har han fått psykiska krafter. Till en början verkar förmågan att förutse framtiden vara något bra men snart börjar problemen. Baserad på en bok av Stephen King.

SYD-Betyg-08


 

4. Videodrome

videodrome-1

Genre: Mysterium, Thriller, Body Horror
Regi: David Cronenberg

Den skrupelfrie TV-chefen Max älskar sex och våld, i synnerhet på sin egen TV-kanal. Nu letar han efter nästa stora grej. Något som ingen annan kanal har.

SYD-Betyg-08


 

3. Midvinterduell

7fwolvfuqg0ew7normq7zabtlld

Genre: Drama, Kortfilm
Regi: Lars Molin

I Midvinterduell får vi följa en vendetta mellan småbrukaren Egon Lundin och Statens Vägverk rörande en, i deras tycke, olagligt byggd och utplacerad mjölkpall. Det handlar om en fri man som inte böjer sig i en fråga som kan tyckas vara en skitsak. Han tar upp en våldsam kamp för sin egen ägandes mjölkpall. För honom är den mycket viktig. Eller som han själv säger: ”Om dom inte frågar oss om en så´n skitsak som en mjölkpall, då kommer dom inte ens att fråga oss när dom kommer och skär ballarna av oss. Man är ingen stut!”

SYD-Betyg-08


 

2. Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi

return-of-the-jedi-film-18347-hd-wallpapers

Genre: Rymdopera, Äventyr
Regi: Richard Marquand

I tredje delen av berättelsen om Stjärnornas krig samlas galaxens goda krafter för att slå tillbaka mot Rymdimperiet. Han Solo och prinsessan Leia sitter i fångenskap hos Jabba The Hutt. Luke måste slutföra sin träning för att kunna bli en riktig jediriddare, sedan väntar Lukes öde.

SYD-Betyg-08


 

1. Scarface

scarface_teaser

Genre: Gangsteropera, Gangsterdrama
Regi: Brian De Palma

Tony Montana är en kubansk båtflykting som tillsammans med sin bäste vän Manny klättrar uppåt i Miamis undre värld. Han får mata begären efter rikedom, makt och kontroll på en nivå han aldrig kunnat drömma om, till ett pris han aldrig kunnat förutse.

SYD-Betyg-09


 

Så där ja! Favoritregissören Brian De Palma tar alltså guldtronen det här året, trots att det knappt är den femte bästa filmen av honom, enligt mig. Det där varierar förstås beroende på humör och bedömning, men Scarface är inte lika mycket ”directed by Brian De Palma” som exempelvis Sisters, Blowout eller Dressed to Kill. Scarface ÄR trots allt främst Al Pacino och Oliver Stone, som skrev manuset. Fotot är dock – trots De Palmas mer low key-regi, magiskt skickligt. Ingen annan regissör hade kunnat göra det bättre i en sån här typ av film.

Som vanligt bör du ta en titt på hur övriga filmspanare rankar filmåret 1983. Du tar dig vidare till dem här, i tur och ordning.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen

Flmr
Fiffis Filmtajm

Annonser

Vem blir näste Bond, James Bond?

banner

Det här inlägget är min personliga kartläggning kring precis det som titeln antyder. Vem blir näste Agent 007, när väl Daniel Craig lägger agentskorna på hyllan som det ju ryktas om både av och till?

Inlägget gör jag i samarbete med Ladbrokes, som har en finfin Bond bettinglista på vilka skådespelare som har bäst odds för att bli näste Bond, James Bond!

Jag tänkte vara lite alternativ och tänka mer utanför ramarna med mina kandidater som näste Bond-skådespelare. Kriteriet jag har är att skådespelaren ska vara brittisk och svårare än så behöver det inte vara.

gqusjune-2

Michael Fassbender

För mig är det inget snack om saken att stilige, elegante, gentlemannabrittiske, varme, kallhamrade, talangfyllde och briljante britten Michael Fassbender är optimal som näste skådespelare att spela James Bond efter Daniel Craig. Han har precis allt som krävs och mer än så.

Problemet är dock att även om tanken är kittlande så vill jag inte se honom i rollen just för att han har betydligt mer att hämta genom att fortsätta vara majestätiskt bra i alla andra, bättre och mer komplexa filmroller han kan ta. Men ändå.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Robert Pattinson

Twilight-vampyren är en underskattad skådespelare med ambitioner och som är bra på att välja sina filmprojekt. Han vann över mig på samma sida med Remember Me (2010) och har sedan dess även övertygat i Water for Elephants (2011) och samarbetat med David Cronenberg i Cosmopolis (2011), mellan Twilight-varven.

Nu är vampyrtänderna bortplockade och eftersom han är av brittisk härkomst skulle ju rollen som kvinnotjusande, iskall och smygande agent vara som en promenad i parken. En ung James Bond skulle ge en ny fräschör och Agent 007 skulle få ett gäng yngre tjejer på köpet direkt. Om James Bond ska bli mer ”hip” så är Pattinson ett intressant kort, helt klart. James Bond Jr. kanske…

pete_468x670

Pete Doherty

Den extrembohemiske Libertines– och Babyshambles-sångaren Pete Doherty har skådespelat förut (i filmen Confession of a Child of the Century).  Lek med tanken att han skulle ta sig ann rollen som Agent 007. Han kommer givetvis färga av i princip hela sin personlighet på karaktären eftersom han ändå inte är någon erfaren skådespelare.

Från och med Petes inträde så räcker det inte längre med dry martinis oavsett hur dom är tillfixade. Tyngre grejer är beställda innan du hinner säga ”rehab”. Bond kommer vara en verklig libertin, tungt heroinberoende men också väldigt poetisk. James Bond kommer visa några sidor vi inte sett förut, minst sagt!

Daniel-day-lewis-o_1679972a

Daniel Day Lewis

Vår tids antagligen störste method acting-skådespelare må vara 55 år (!) redan, men visst kan han väl klämma ur sig några Bond-filmer i rad om han ändå spelar samma karaktär flera gånger om. Det skulle vara så satans värt det bara för att se gamle Daniel ägna ett år åt att gå in i karaktären på heltid.

Han kommer skriva in sig under hemlig identitet i Storbritanniens riktiga underättelsetjänst, åka till jordens alla resmål, erövra jordens alla skönheter och givetvis rädda jordklotet från verklighetens världsantagonister. Därefter är han redo. Det kan bli hans magnum opus i skådespelarväg och han kommer göra mycket nytta på vägen!

Dan-looking-HOT-daniel-radcliffe-15781568-460-690

Daniel Radcliffe

Han kommer alltid bli ihågkommen som ”Harry Potter-skådisen”. Han kommer alltid vara en liten pojke med ängslig blick och ganska ensidigt skådespeleri. Han vill ju dock givetvis tvätta av sig trollkarlskostymen och faktiskt bli bemött som en riktig man. Han nöjer sig inte med att leva vidare på Potter-pengar.

Hur ska han då gå till väga för att ta steget bort från sin bakgrund? Genom att byta en franchise mot en annan och sadla om till James Bond såklart! Det kan vara det enda utvägen, tragiskt nog och han kommer ge sig jädrans på att ta den chansen. Agent dubbelnolla med vilsen blick och snällt bemötande, träd fram…

Russell-Brand

Russell Brand

De flesta är överens om att James Bond i Roger Moores skepnad var en stora lustigkurren som hela tiden hade en räv bakom örat. Detta kan tas ett steg längre genom att låta Storbritanniens längsta och mest långhårige clown – Russel Brand, spela Bond. Varför helt enkelt inte löpa hela linan ut och omvandla Bond-franshisen till en musikal när man ändå är igång och låt då filmens karaktärer framföra varje films Bond-låt tillsammans när det är som mest spännande.

Richard Curtis (Blackadder, Four weddings and a Funeral, Notting Hill) regisserar för att ge första filmen lite mysig Love Actually-feeling. Amanda Seyfried kan vara en skönsjungande Bond-brud och John Travolta kan göra ett nytt karriärslyft som den store Bond-skurken. Hugh Grant spelar M och Rowan Atkinson är givetvis Q och slår därmed John Cleeses version vad gäller fumlighet med hästlängder.

article-2262011-16ED2882000005DC-746_634x889

Sacha Baron Cohen

Ett alternativ ifall inte Russell Brand vill ”branda” sig som Bond-skådis är att helt enkelt casta Ali G/Borat/Brüno/The Dictator-galningen Sasha Baron Cohen i rollen och låta allt i övrigt göras enligt planerna.

Han om någon är nog redo att bära en ny karaktär på sina axlar efter att ha gått i ungefär samma fotspår tidigare, men samtidigt visa abmitioner att ta sig ann lite mer seriösa roller (Sweeney Todd, Hugo, Les Misérables). Märk noga att jag poängterade ”lite” mer seriösa roller. James Bond är nog alldeles lagom allvarligt för honom.

????????

Cate Blanchett

Om vi nu ska ta ut svängarna lite så är det ju inte mer än rätt att ha en kvinnlig skådespelare att spela Agent 007! Mitt förslag är Cate Blanchett, då hon har en kallhamrad närvaro, är stensäker i sina karaktärer och klär dessutom väldigt bra i kostym.

Hon är lite äldre än den typiske Bond-skådisen… fast vänta nu, det är hon inte alls. Hon är inte ens 44 år och det är ju snarast en standardålder för Bond. Kvinnor och besattheten vid ålder spelar mig inte oväntat ett spratt.

Men visst vore det intressant att vända på James Bond-rollen, så att Bond är en egotrippad kvinna med rätt att döda och som får alla män på fall, men inte utan att luska fram något som kan få henne att fullfölja hennes farliga uppdrag på samma gång. Hon är hårdast av dem alla, i alla lägen och alla män vill vara som henne. Livsfarlig, svart och vit och alltid steget före de gangstermoguler hon besegrar.

Jag har särskilt Blanchetts insats som agent i filmen Hanna (2011) i bakhuvudet när jag försöker fantisera hur hon skulle vara som Bond. Seriöst så vill jag verkligen se det här göras, just seriöst också men väldigt medvetet!

Pegg

Simon Pegg

Visst kommer alla James Bond-nördar att bli glada om vår käre Bond faktiskt spelades av en riktig nörd? Simon Pegg – med meriter som både zombiedödare (Shaun of the Dead), supercop (Hot Fuzz) och agentassistent (Mission Impossible 3-4) har dessutom det som krävs i bagaget för att kvalificeras för uppdraget som hemlig agent i rikets tjänst.

Edgar Wright kan regissera honom och vi kommer paradoxalt nog få den mest adrenalinfulla berg-och-dal-banan till Bond-film med dessa herrar i kanoten!

article-0-19827111000005DC-126_634x793

Sean Connery

Gamle Sir Connery har hunnit bli 82 år gammal vid det här laget och lade skådespeleriet på hyllan för åratal sedan, men visst skulle det vara mysigt att se den ultimate agent 007 (enligt många) göra comeback som en väldigt, väldigt pensionerad agent med rätt att döda?

Bond-franchisen har ju lyckats föryngra sig med de senaste filmerna, så hur ska man över huvud taget kunna ta detta vidare in i framtiden? Genom att föråldra franschisen så klart!

Föreställ er en enormt gubbsjuk Bond anstränga sig för att över huvud taget erövra de yngre bond-brudarna eller ens vara i tillstånd att köra sina bilar. Ålderskrämporna 007 hade i  Skyfall är rena barnleken jämfört med vad en mer än 80-årig Connery skulle få.

This_Is_England_3.jpg_cmyk-orig

Thomas Turgoose

Ingen brittisk skådespelare är väl mer brittisk än This Is England-grabben? När jag visualiserar en typisk britt så är det ganska precis honom jag ser. Eftersom James Bond är bland det mest brittiska som finns så tycker jag att det är dags att karaktären spelas av en riktig britt!

Därför lägger jag min röst på Thomas Turgoose som en mer rultig, blek, ”fish and chips”-ätande och mer arbetagrabb-kompatibel Bond, James Bond. Det riktiga jobbet görs på gatan om det så står ”hemlig agent” eller ”byggarbetare” i CV:t och det vet unge herr Turgooses gestaltning allt om.

Tema ”Manlighet”: 5 intressanta män på film

Tema-Manlighet

Månadens filmspanartema är ”Manlighet” och detta öppnar givetvis upp för ett väldigt brett spann av filmrelaterade texter att skriva om.

Min första tanke var att jag har betydligt mindre att säga om manlighet jämfört med vad jag har att säga om kvinnlighet, men så fort jag började definiera vad manlighet egentligen är för något – för att förbereda för inläggets filmkoppling, så for jag iväg i ett textmässigt rannsakande av vad som egentligen är ”manlighet”. Förhoppningsvis ger mina slutsater något form av värde för att definiera och omdefiniera manligheten.

För den late finns det fem intressanta män på film att läsa om som avslutning, men låt mig först gräva mig in i kärnan på mitt eget köns kvaliteter.

2009650-rocky_by_connect_indotcom

Manlighet är något vi med penis och pungkulor besitter. Ganska enkelt, alltså. Sedan kan vi ju besitta det till olika grad, olika mycket. Vad är det då vi besitter, förutom en penis och – i de flesta fall, två pungkulor?

Det verkar ju i alla fall vara tillräckligt enkelt att denna ”manlighet” är något kvinnor inte besitter – eller gör dom det? Vad är det då? Större muskler kanske? Mer kroppsbehåring? Mörkare röst? En man verkar alltså vara lite mer gorilla – lite mer stenåldersmänniska, än vad kvinnan är. Är jag rätt ute nu?humphrey-bogart

Vi rör oss ju fortfarande i väldigt ytliga zoner för att beskriva denna ”manlighet”, men finns det någonting även inom oss män som också kan beskrivas som ”typiskt manligt”?

Visst, de flesta män brukar ha en längtan efter att bilda familj med det kvinnliga könet. Lite innerligare kan tyckas, men fortfarande ingenting som är enbart en manlig företeelse. Inte undra på att homosexualitet är så pass kontroversiellt – det avmaskuliniserar ju ett av de få typiskt manliga företeelserna vi har, utöver vårat könsorgan, mörkare röst, större muskelpotential och lite kraftigare kroppsbehåring.

Förresten så är kroppsbehåringen ganska marginell numera. Visst är den mindre, men det börjar ju jämna ut sig även där och det finns ju till och med väldigt manliga barberarverktyg för att påskynda den processen.

Muskler är i sin tur inte nödvändigtvis något vi män bär på i särskilt stor utsträckning längre. Vi har gjort dem relativt överflödiga i och med alla maskulina motorfordon, alla robothjälpmedel och inte minst alla ”fantastiska” i-prylar som Steve Jobs och co. har ”förärat” oss med.

Vår mörka röst är väl också högst diskutabel, då det varierar väldigt. Jag vet till och med kvinnor med mörkare röst än vissa män och män med ljusare röst än vissa kvinnor. Och jag talar inte enbart om en och samma person i det här fallet.

Könsorganet har vi i alla fall kvar! Fast jag har i och för sig sett… nej, vi skiter i det.

8ad2e796b5f9dadabd9bab67781586a9

Kommer jag verkligen inte längre än så? Är vi män inte mer speciella än vårat könsorgan?

Jo då, vi kan alltid mäta längden och se vem som är mest man. Vi kan också mäta vår kroppsbehåring för att avgöra vem som är mest gorilla, vår mörka röst för att avgöra vem som är mest rovdjur och våra muskler för att avgöra vem som är mest krigare.Sean_Connery_1

Detta gör vi också ofta – vare sig vi vill det eller inte, i vår ungdomliga utvecklingsfas och även därefter, så att vi kan avgöra någon slags rimlig rangordning oss emellan. Vi mäter våra överlevnadsverktyg för att visa vem som har förmågan att överleva längst.

Män! Känn er speciella! Vi lever i en väldigt färsk tidsålder – som sträcker sig mer eller mindre 100 år tillbaka, där överlevnaden upphört att vara en särskilt stor prestation för väldigt många. Vi behöver inte kroppsbehåring för att klara kylan. Vi behöver inte en mörk röst för att skrämma dem vi möter i vildmarken. Vi behöver inte ens muskler längre för att fånga vår dagliga föda och bygga våra boenden.

Det enda män specifikt behöver i vår moderna värld är en penis och pungkulor. Det sistnämnda kan till och med vara i singular har jag hört. Känn er därför så manliga ni kan, alla män (jag själv inräknad) – vi är egentligen inte mer än vårat könsorgan. Vete fan om ens det behövs numera egentligen, men det brukar komma till användning ”den naturliga vägen” för de flesta, än så länge.

Rangordningen jag nämnde tidigare finns dock i högsta grad kvar och det är med hjälp av denna uråldriga överlevnadstabell vi fortfarande mäter vår manlighet – blir bedömda av vårt eget kön och inte minst av det motsatta könet. Dagligen, hela tiden. Våra uråldriga överlevnadsinstinkter finns fortfarande kvar och ”hjälper” oss att eftersträva den ideala överlevaren som kan fortplanta människan in i framtiden.

Ytlighet är därför något väldigt episkt och innerlighetens underläge är därför högst naturlig – än så länge.

15.hd-eu

Det finns dock personer som tycker att begreppet ”manlighet” består av mer komplexa saker än så. Låt oss först komma överens om att när vi talar om begreppet ”manlighet” så talar vi om något som speciellt för män. När vi beskriver vad som är manligt nämns dock betydligt mer könsneutrala kvaliteter än så.

Jag har kryssat mig fram på internet och fann att defintionen av ”manlighet” ofta beskrevs så här; Ärofylld, självständig, ekonomiskt självständig, respektabel, sexuellt aktiv, framgångsrik tillsammans med det motsatta könet, ansvarstagande, aggressiv, kontrollerande, rolig, äventyrlig.Die_Hard_with_a_Vengeance_-_McClane_in_wall_street

Tillåt mig bli fundersam. Är det dessa saker som definierar en man? Saker som alla kvinnor kan vara precis lika mycket är alltså det vi förknippar med män? Om det nu är dessa saker många människor förknippar med manlighet är det inte konstigt att kvinnligheten har betraktats som åsidosatt i andra hand. Det finns ju inte mycket kvar som är kvinnligt i vissa ögon ifall orden jag nämnde ovanför är manligheten definierad.

Och vissa tycker att feminism är något negativt. Det finns visst människor som är rädda att kvinnor ska inkräkta på alla dessa manliga poäng – och det finns män som känner att endast deras könsorgan skulle bli alldeles för obetydligt.

Hur ska jag nu koppla denna text till ämnet ”Film”? Det är ju ändå en filmblogg och temat ”manlighet” ska vara kopplat till filmens värld. Jag kände bara att jag måste reda ut för mig själv och alla läsare vad som är ”manlighet” innan jag börjar skriva om manlighet jag upplevt på film.

Jag kommer helt enkelt från och med nu lista fem stycken manliga karaktärer på film som jag tycker fokuserar på just män ur ett intressant perspektiv. Filmkaraktärer som når längre än alla ytliga klichéer om vad en man är. Trevlig läsning!

Samuel J. Bicke (The Assassination of Richard Nixon, 2004)

the-assassination-of-richard-nixon

Spelas av: Sean Penn

Skildrande: Utanförskap i en värld av män där endast de starka överlever

Den förbisedda rollen som Sean Penn anser är den jobbigaste och mest krävande han gjort är också hans klart bästa prestation! I denna enormt gripande och verklighetsbaserade film spelar han en man som håller på att tappa greppet om sitt liv och den roll han har i samhället.

Hans menlöshet har resulterat i att han lämnats av sin fru, förlorat kontakten med sina barn, undvikits av sin bror, fastnat i arbetslöshet och hånats av alla i sin omgivning.

Den inre frustrationen han brottas med sätter djupa spår på hans person och trots att han försöker vara positiv blir det allt mer uppenbart för honom att det är något fel på samhället han lever i när godhjärtade människor som han själv är dömda att lida.

En fantastisk karaktärsskildring om en mans utanförskap i en värld där män måste vara starka för att betyda något.

Brandon (Shame, 2011)

Shame6

Spelas av: Michael Fassbender

Skildrande: En ensam mans sexmissbruk och känsloflykt

Sexmissbrukande kvinnor har skildrats många gånger på film och det rör sig ganska uteslutande om tragiska skildringar. Manliga sexmissbrukare är inte lika vanligt förekommande och hos de få som kommer i min kännedom porträtteras missbruket snarare som ett sorglöst ideal att eftersträva – eller vad säger du, agent 007?

I Steve McQueens film Shame får vi dock för ovanlighetens skull följa en man som i högsta grad är en fånge i sitt missbruk. Ett missbruk som består av sex. Det skulle dock kunnat vara vilket missbruk som helst, i sättet det styr hans liv, hur de tvångsmässigt sökta kickarna blir det enda som betyder något och hur hans övriga känsloliv stryps i takt med att destruktiviteten äter upp honom.

Michael Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus) spelar denne man med total inlevelse och faktumet att hans New York-liv på utsidan verkar så perfekt och behagligt krossas snabbt och smärtsamt i takt med att hans syster oväntat flyttar in i hans lägenhet och vardagsmönstret snabbt vänds upp och ner.

Här är min recension av Shame.

Henry Spencer (Eraserhead, 1977)

vlcsnap-2012-05-06-22h14m42s93

Spelas av: Jack Nance

Skildrande: Alienation och ångest över barnafödsel

Den blyge, lille mannen Henry vandrar i en tyst ångest över den deprimerande fabriksmiljön han lever i, hans arga flickvän och hans oönskade, nyfödda och skrikande alienfoster.

Jack Nances (Blue Velvet, Twin Peaks, Wild at Heart) rolltolkning är minst lika speciell som filmen i sig och det är en skådespelare i total självkontroll vi får bevittna.

Filmauteuren David Lynch (Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) fick inspirationen till det minst sagt surrealistiska dramat Eraserhead när han och hans fru väntade deras första dotter, filmskaparen Jennifer Lynch Chambers (Boxing Helena, Surveillance, Chained).

Ångesten han tampades med inför detta och att samtidigt leva i det smutsiga industrihelvetet Philadelphia under denna, allvarsamma tid resulterade i en av filmhistoriens mest unika skapelser. Trots att Eraserhead är extremt absurd rör den samtidigt mycket närgånget i en manlig ångest som sällan skildras på film, men inte alls är ovanligt i verkliga livet.

Många är dem som undrat över varför David Lynch gör sådana mörka, destruktiva filmer gång på gång. Lynch har själv sagt att kreativitet aldrig kan komma i ett destruktivt tillstånd, men destruktivitet kan däremot vara en enorm inspiration i ett konstruktivt tillstånd;

“I don’t think it was pain that made [Vincent Van Gogh] great – I think his painting brought him whatever happiness he had.”  – David Lynch

Curtis (Take Shelter, 2011)

TakeShelter15

Spelas av: Michael Shannon

Skildrande: En mans mentala oro i strävandet att beskydda sin familj

Take Shelter ha en alldeles särskild plats i mitt medvetande. Inte minst för att det är en på alla sätt och vis fantastiskt välgjord film, men också för att jag lever mig in i den så pass att jag till och med kom till insikt tack vare filmen hur jag förträngt bort panikattacker från min barndom, skapade av oro över mina mardrömmar.

Filmen är en sällsamt intim upplevelse in i en familjefars introverta psyke och hans oro över att något ska hända hans fru och deras döva dotter. Familjens med- och motgångar är mycket sällan så pass äkta som i Take shelter. Michael Shannon gör en fulländad prestation som den fåordige, enkle Curtis och skådespeleri blir sällan så bra som när Shannon får detta utrymme med en komplex karaktär.

Jag förstår precis vilka tvångsmässiga våndor han går igenom. Paranoian över att det värsta kan hända sig själv och sina nära trots att chanserna egentligen är små börjar inkräkta  på ens medvetande och till slut jinxar man allt i sin vardag för att kunna få ögonblick av harmoni.

Det är inget specifikt manssymptom vi får se i Take Shelter, men sättet hur Curtis kämpar med sina tankar och hur hans familj börjar förhålla sig till honom gör det till ett väldigt intressant skildrande av en manlig karaktär!

Här är min recension av Take Shelter.

Julian (Only God Forgives, 2013)

9

Spelas av: Ryan Gosling

Skildrande: Lillebrorskomplex och ohälsosamt starkt band till sin mor

Lyckosamma tillfälligheter får mig att vilja avsluta med en aktuell film som jag nyss såg på bio, nämligen Nicolas Winding Refns (Pusher, Fear X, Drive) mytologiska saga Only God Forgives. Ryan Gosling (The Believer, Lars and the Real Girl, The Place Beyond the Pines) spelar en muay thai-promotor i Bangkok, som efter sin brors död blir beordrad av sin dominanta gangstermor att utkräva hämnd på hennes förstfödde sons – tillika brors, mördare.

Det intressanta är dock Julians totalt undergivna position till sin mamma (spelad av en fantastiskt bitchig Kristin Scott Thomas), som gör att han lyder hennes minsta order utan att tänka det minsta på hans eget värde. Mammans relation till sönerna verkar vara okonventionell på mer än ett plan och hon verkar uppenbarligen vara orsaken till Julians besatta lillebrorskomplex då hans motivation ständigt verkar vara att bevisa sin manlighet inför modern – och framför allt visa att han är lika mycket man som sin storebror.

Att detta kan ha gjort Julian impotent och eventuellt könlös är intressant. Hans motiv till hämnden är högst spekulativ. Scenen då mamman mäter sina två söners könsorgan mot varandra är slående! Alla som har en bror av något slag vet att syskonkonkurrensen – eller bristen på den, alltid spelar någon slags roll på ens personlighet och i fallet med Only God Forgives skildras detta till det extrema. Som en mytisk gudasaga.

Om Julians obesvarade kärlek till sin mor egentligen övergått till ett hat över sin skapare är upp till varje person att avgöra, men att det är en fascinerande relation är självklart för mig och i Winding Refns domedagsbeklädda mardrömsvärld ger det för mig avtryck som kan liknas vid besatthet. Spana även in Nicolas Winding Refns övriga filmrepertoar för han behandlar fenomenet ”manlighet” i samtliga sina filmer – inte minst i Bronson (2008).

Här är min recension av Only God Forgives.

Gå nu in och läs vad de andra av månadens filmspanare har att säga utifrån temat ”Manlighet”, så ser jag fram emot att tillägna nästa månads tema åt kvinnligheten!

The Velvet Café 
Flmr Filmblogg
Fripps filmrevyer
Filmmedia
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har Du Inte Sett Den? (podcast)

filmspanarna bred

I backspegeln #9: Galaidioti

I-Backspegeln

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

jennifer-lawrence-oscars-2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

inline-2-Hollywoods-Visual-Effects-Pros-Rally-At-Oscars

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

85th Annual Academy Awards - Show

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

12AngryMen 2

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

avHj4

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.

Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 1)

Ennio-Morricone-header-stor

Ursprungsversionen av ledmotivet från A Fistful of Dollars // Per un Pugno di Dollari (1962)



Innan Ennio Morricone slog igenom försörjde han sig på att komponera popmusik. Just denna bakgrund är en nyckelfaktor till hans hookiga western-sounds framomst. År 1962 tonsatte han den amerikanske folksångaren Peter Tevis musik, då de möttes i Italien där Tevis bodde för tillfället.

Deras samarbete blev en oväntad milstolpe, eftersom bakgrundsmusiken till Woody Guthrie-sången ”Pastures of Plenty” kom att bli ledmotivet till Spaghetti Western-genrens moderfilm, A Fistful of Dollars (För en Handfull Dollar).

Regissör Sergio Leone (The Good, the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West, Once Upon a Time in America) valde nämligen i sitt första samarbete med Morricone att använda den intrumentala versionen av låten när filmen gjordes två år efter Morricones och Tevis samarbete. Detta blev början på genombrottet för den store Ennio Morricone och ett helt nytt filmsound var fött!

Från Gunfight at Red Sands // Duello nel Texas (1963)



Även om Sergio Leone är ansvarig för Spaghetti Western-genrens framväxt så fanns det italiensk/europeiska westernfilmer även före A Fistful of Dollars, 1964. Filmen Gunfight at Red Sands (Duell i Texas) är en av dessa och Ennio Morricone skrev filmmusiken, vilket också lär ha påverkat Sergio Leones val att anlita honom som sin personlige ”westernkompositör”, utöver att de även var gamla klasskamrater.

Morricone lät Maurizio Graf sjunga in ledmotivet till filmen och mallen för hur en spaghetti western skule låta formades vidare här, med Maurizios basiga ödesstämma som sjunger om den ensamme anti-hjälten som kämpade för den hårda rättvisan i det vilda västern.

Från Thrilling (1965)



En underbart dramatisk popsång från Ennio Morricones tid som popkompositör. Sången användes i episodkomedin Thrilling och tillsammans med Rita Morenos klassiska röst kommer verkligen Morricones James Bond-vibbar fram. Sången återanvändes tre år senare i filmen Danger Diabolik, till vilken Morricone skrev filmmusiken.

Från The Return of Ringo // Il Ritorno di Ringo (1965)



Ennio Morricone jobbade flitigt med att sätta den extrema standarden för Spaghetti Western-musik och filmmusiken till The Return of Ringo (eller den fina, svenska titeln; Det Kom en Farlig Man) är nästintill absolut och flyter samman jättebra i detta följetongspår, med Maurizio Graf – med sin perfekta röst för jobbet, på sång.

Från Idoli Controluce (1965)



Ljuvt, nedtonat från en bortglömd, italiensk film om en författare som ska skriva en biografi om en fotbollspselare i Torino. Även om filmen knappt existerar längre är Morricones harmonier högst levande.

Från TV-programmet Aria Condizionata (1966)



Morricone skrev den helt fantastiska musiken till denna sång med namn ”Se Telefonando” (If Over the Phone) åt sångerskan Mina Mazzini, som skulle bli introspåret för det italienska TV-programmet Aria Condizionata, 1966.

Mina Mazzini gav texten till Morricone och frågade om han kunde komma på en melodi, varpå han upprepade tre toner på ett piano om och om igen – en metod han kallade för ”micro-sell”. Melodin mindes han att han hämtat från en polissiren han hört i Marseille.

Mina Mazzini improviserade direkt fram texten i sång tillsammans med melodin och en underbar, gripande bra sång med konstant stegrande uppbyggnad föddes! Det blev dessutom det årets femte största hit i Italien.

Filmåret 2012: Årets George Lucas award

Årets George Lucas award, för ”den/de som lyckas mjölka ur ett koncept så mycket det är möjligt”, går till…

Årets blockbuster-utbud!

Blockbuster1

Biograferna 2012 har bjudit på fler blockbusters än någonsin tidigare. Förra året lyckades hela tre filmer kvala in på topp 10-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin (samtliga var givetvis uppföljare) och i år ville inte filmindustrin vara sämre så de slängde in alla kort i leken.

Wrath of the Titans 3D, The Hunger Games, John Carter 3D, Dark Shadows, The Dictator, Titanic 3D, Prometheus 3D, Rock of Ages 3D, The Avengers 3D, The Dark Knight Rises, Ice Age 4 3D, Madagascar 3, The Amazing Spider-Man 3D, Brave 3D, Frankenweenie 3D, Skyfall, Breaking Dawn – part 2, The Rise of the Guardians 3D, Lincoln, The Hobbit 3D, Django Unchained, Hitta Nemo 3D, Les Miserables, och så vidare, och så vidare…

Jag glömde nog minst tio ytterligare, men alla dessa tävlade i år om alla biljarders miljarders pengar vi lägger på att gå på bio. De säljer in med uppföljare, 3D, gamla bekantskaper och beprövade teman för att vi ska välja just deras film – och ofta väljer vi dem alla.

Blockbuster3

Förra året vid den här tidpunkten förutspådde jag att superhjältetrenden skulle få sin ”peak” detta år och sedan dala, men succén med The Avengers, The Dark Knight Rises m.fl. har endast borgat för ett tjog ytterligare superhjälte-blockbusters att invänta inför de kommande två åren.

En uppmaning så här i ekonomidesperationens, kommersialismens och kapitalismens storhetstid är att tänka till vilka filmer ni väljer att se på bio, kanske välja den där lilla independent-filmen, köpa mer bortglömda, ”mindre” filmer i butikerna istället. Stötta de självständiga talangerna lite mer och inte bara de stora hollywoodbolagen som belägrar all plats på biograftablån ute i landet.

I år har varit det klart bredaste svenska kvalitetsåret vad gäller svensk film, men få har ens lagt märke till det eftersom filmerna inte nått folket utanför storstäderna. När jag nämner filmer som Searching for Sugar Man och Äta, Sova, Dö så ser de flesta frågandes ut. Det är synd, när svensk film mer och mer pumpar ur sig just bättre, ”mindre” filmer och allt – men mer om det i ett kommande pris och inlägg…

Rocky Horror Music: He’s Back (The Man Behind The Mask)

Alice Cooper har en uppenbar förkärlek för skräck vilket präglat större delen av hans mer och mindre kontroversiella karriär. Kanske var det en av anledningarna till att han ställde upp på att sjunga titellåten till den sjätte Fredagen den 13:e-filmen, Jason Lives. Filmen hade en mer distanserad utformning, med flera komiska inslag – bland annat James Bond-blinkningen efter första scenen då Jason gör en pastiche på den obligatoriska Bond-presentationen.

Framför allt minns jag dock filmen för Alice Coopers sångbidrag, som är patetiskt tidsenligt med synthbeat och en fjantig musikvideo som kronan på verket. Det är svårt att se hur Alice Cooper kunde vara bland det farligaste ungdomar kunde intressera sig för en gång i tiden. Musikvideon är dock mycket sevärd för nostalgi, en fånigt katchy låt och en underhållande musikvideo!