Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

Annonser

11 thoughts on “Batman Returns (1992)”

  1. Minns inte ett dugg från den här filmen och i ärlighetens namn är jag inte särskilt sugen på att se om den efter att batman (1989) var så dålig. Men när jag tittar på dina bilder måste jag ändå erkänna att en viss Michelle Pfeiffer får mig att åtminstone fundera på det 😉

    Vill även säga att jag är glad att din sida nu funkar som den ska även för mig. Förmodligen fixades det i den senaste Firefox-uppdateringen eller liknande 😀

    1. Det var väldigt bra att det har löst sig nu till slut!

      Dock har ett annat problem uppkommit nu då min sidospalt som jag har mina länkar och grejer på envisas med att flytta ner sig längst ner under inläggen, istället för till höger högst upp som den ska. Den ligger dock rätt om man klickar in sig på ett enskilt inlägg istället för förstasidan, vilket endast gör det ännu svårare att förstå varför det sker… :/

      Händer både i Explorer och Chrome vad jag sett hittills, så antar att det är lika i alla webbläsare vad gäller det.

  2. Definitivt den bästa Batmanfilmen pre Nolan. Miljö, musik och figurer funkar bra. Möjligtvis kanske lite för många karaktärer och viss avsaknad av spänning men klart godkänd film.

    1. Ja, håller med, men tycker att karaktärsutbudet är alldeles lagom trots allt, åtminstone i en Burton-film där de inte behöver skildras på det maximala djupet utan endast fascinera.

      Och spänningen kommer aldrig upp så pass att man sitter som på nålar, men det är ju som sagt en Burton-film och mer underhållande och snyggt än spännande.

  3. Tja, jag kanske skulle behöva se om Batman Returns för jag tycker inte alls att den funkar. Absolut snygg, men storymässigt är den för rörig (det du känner som balans gissar jag) och Penguin blir ingen bra skurk eftersom han är för tragisk.

    1. Jag tycker å andra sidan att faktumet att Oswald ”The Penguin” Cobblepot känns tragisk gör denna antagonistkaraktär mycket bättre, då vi kan känna sympati och sorg över vad som blivit av honom. Jag tycker om att Tim Burton lägger ner vikt på att göra så med de utstötta karaktärerna och istället låter de mer ”normala” kännas mest osympatiska.

      Jag tror kanske att du kan ändra din syn lite av en omtitt. Jag själv gillade ju inte den här filmen så mycket sedan tidigare, men nu när jag såg om den efter säkert 10-12 år så föll den mig mer i smaken och det trodde jag aldrig.

      1. Fast i den här typen av film, som bygger på stereotyper, tycker jag det blir fel när man uppmanas känna sympati för en superskurk. Bättre då som man tex hanterar Magneto i X-Men. Vi kan förstå _varför_ han gör som han gör, men någon sympati för hans handlingar är det aldrig tal om.

        1. Ja håller med dig, men det är ganska precis så jag känner för The Penguin, dock lite starkare än Magneto möjligen.

          Dock sympatiserar jag aldrig med hans handlingar men kan förstå varför han är som han är, utifrån filmens universum. Jag uppmuntrar nästan alltid att filmskapare inte ska göra svartvita karaktärer utan ge mer utrymme åt varför de gör som de gör.

          Just eftersom det alltid finns en förklaring till alla brott och först genom att se sambanden kan man stoppa brotten, snarare än att endast se handlingar – oavsett vansinnesdåd eller inte. Okej, den förklaringen funkar ju i första hand bättre på filmer som grundar sig lite mer realistiskt än Batman Forever, men samtidigt brukar jag inte tumma på min ideologi. 🙂

          Just därför gillar jag ju Christopher Nolans filmer så pass mycket, eftersom han förankrar dem i en mer logisk, realistisk verklighet och förlitar sig inte på fantastiska händelser helt och hållet.

          Mitt verkliga engagemang i filmer kommer alltid när den i sig känns realistisk men i första hand när de psykologiska karaktärsporträtten känns realistiska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s