Twin Peaks – Silly Season (1990) eller: Vad hände mellan säsong 1 och 2?

Nu påbörjar jag mitt tålmodiga recensions/reflektionsprojekt avsnitt för avsnitt av Twin Peaks andra säsong, efter en lång paus sedan säsong 1 recenserades. Detta kommer pågå hela våren och vidare. 

Jag kommer förhoppningsvis hålla ett relativt högt tempo för att sikta på att skriva om så många avsnitt som möjligt lagom till tredje säsongen av Twin Peaks sänds, 21 maj 2017. När tredje säsongen börjat sända kommer jag parallellt att skriva även kring dessa avsnitt.

Twin Peaks-recensionerna kommer generellt bli betydligt kortare och mindre formella, för att istället fokusera på mina personliga intryck och känslor. Fakta, trivia och nyheter hängs av för att nå en mer bekväm läsupplevelse och något högre produktionstakt.

Innan recensionen av andra säsongens första avsnitt släpps kommer här en liten resumé av nyhetsflödet mellan Twin Peaks säsong 1 och 2, såsom dom amerikanska tidningarna skrev, sommaren 1990, mellan maj och september…

---

David Lynch blir klar med sin film Wild at Heart  (min recension hittas här) dagen innan den har världspremiär på Cannesfestivalen, den 19 maj 1990. Den har premiär och möts av både jubel och burop, på grund av vad som beskrivs som en kavalkad av övervåld och galenskap. LA Times skriver om David Lynchs säkerhet kring att filmen kommer klippas ner inför den allmänna premiären i USA, som ett led i den ökade konservativa inställningen i landet.

CANNES, France — David Lynch’s ”Wild at Heart,” his first feature film since the controversial ”Blue Velvet,” was met with wild enthusiasm at its world premiere at the Cannes Film Festival Saturday, but it’s a version of the film that may be seen only by a handful of Americans at home.

That handful is made up of members of the Motion Picture Assn. of America’s Sherman Oaks-based ratings board, a group that Lynch is certain will demand changes in the film to get an R rating.

”This is the version that will be shown in Europe, but we’re going to have a few problems in the U.S. for sure,” Lynch said, during a post-screening press conference. ”I don’t know why it is, but (the ratings board) has been getting very conservative lately. . . . There will be some changes we have to make.”

Lynch and the film’s producers acknowledged at the press conference that he is contractually obligated to work his film into shape for an R rating. The question is how much cutting and editing that will require.

---

På Cannesfestivalens sista dag den 21 maj blir det succé för David Lynch och Wild at Heart, då filmen vinner Guldplamen – festivalens finaste pris, mot relativ dålig konkurrens. Den kontroversielle filmskaparen Bernardo Bertolucci är juryledare och delar ut priset till Lynch. Den omtalade filmen applåderas som sig bör, men inte utan burop. Prisceremonin kan du se här.

---

21 maj 1990 är också bara två dagar innan sista avsnittet av första säsongen ska sändas. I denna veva gästar flera medverkande av Twin Peaks samt medskaparen Mark Frost det folkliga talkshowprogrammet Donahue, för en ordentlig och trevlig pratstund kring det fenomen som första säsongen under tiden blivit i USA.

Peggy Lipton (Norma Jennings), Piper Laurie (Catherine Martell), Dana Ashbrook (Bobby Briggs), Mädchen Amick (Shelly Johnson), Eric Da Rae (Leo Johnson) och Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) är skådespelarna som får svara på frågor från Donahue och publik i detta program, som du kan se på Youtube.

Ta del av programmet via High School Rejects artikel. I programmet presenteras en omröstning kring vilken som kan ha mördat Laura Palmer.

---

22 maj rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks får en andra säsong, men att ABC väljer att flytta sändningen från torsdagar till lördagar.

A BC renewed ”Twin Peaks” for the fall season Monday, while NBC picked up ”Carol & Co.,” ”Wings” and ”Grand.”

David Lynch’s ”Twins Peaks” will air at 9 p.m. Saturdays, following ABC’s returning ”Young Riders” and ”China Beach.”

---

Roger Ebert försöker 27 maj 1990 ringa in den underliga succén med Wild at Heart och Twin Peaks  i sin tid;

”I think both successes are symptomatic of a despair among moviegoers and TV watchers, a loathing of trash that runs so deep it has turned inward against itself. Sick at their hearts of the ”entertainment” they have grown addicted to, and fearsome of trying anything new, Lynch’s audiences have embraced his work because he reflects their feelings – he hates the movies, too.”

---

Sheryl Lee, som är skådespelaren bakom Laura Palmer, uttalar sig 10 juni 1990 till Chicago Sun-Times om hur publiken missar poängen med Twin Peaks om dom fixerar sig vid vem som mördade hennes karaktär;

”The point is not who killed Laura Palmer,” actress Sheryl Lee said during a recent visit to Toronto to promote the nighttime soap that returns to ABC-TV this fall. ”The murder was just to get the ball rolling.”

”People are so overly concerned with who killed Laura. I hope they’re not missing all the wonderful things that are happening along the way.

---

11 juni 1990 skriver The Nation om hur samma Twin Peaks som nyligen fått klartecken för en andra säsong, var borträknat av TV-kanalen ABC:s exekutiva producenter redan från start.

The network executives who decided to renew Twin peaks were leery of it from the start and had slotted it opposite the popular Cheers in hopes it would go away. They sensed its subversiveness in a medium largely devoted to delivering’ demographic numbers to advertisers with formulaic programming. But the convoluted, shadowy doings in Twin Peaks had a deep psychic resonance for a lot of viewers. The sensibility teetered on the edge of camp and grand guignol, but it was grounded in social realism. Culturally, Twin Peaks is the dark side of the myth of smalltown decency, a myth Ronald Reagan cultivated and traduced.

---

Runt midsommar, den 22 juni, skriver Chicago Sun-Times om hur Twin Peaks-huvudrollsinnehavaren Kyle MacLachlan drar en golfrunda i sin hemstad för att stötta det i tiden så aktuella och så kallade ”war on drugs”.

Armed with golf clubs, the actor who portrays ”Twin Peaks” FBI Agent Dale Cooper has joined his hometown’s war on drugs. Actor Kyle MacLachlan will appear at a celebrity golf tournament Saturday to raise money for drug-fighting efforts in Yakima, Wash.

---

Första säsongen sänds i repris under sommaren, meddelar ABC via Chicago Sun-Times den 10 juli 1990.

NEW YORK People who heard all the talk about ABC’s ”Twin Peaks” but missed seeing the offbeat series in the spring will get a second chance in August and September.

ABC will rerun the two-hour premiere of its surreal soap opera on Sunday, Aug. 5, and then repeat the seven following one-hour episodes on Saturday nights, starting Aug. 11.

---

24 juli 1990 rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks-sångerskan Julee Cruise den 12 september samma år släpper debutalbumet Floating Into the Night, skapat tillsammans med Angelo Badalamenti och David Lynch.  Hon har hörts sjunga flera spår i serien och uppträtt i Twin Peaks-haket ”The Roadhouse”.

There are partners, and then there are partners, and singer Julee Cruise has two of the best in the entertainment industry backing up her career.

Director David Lynch and composer Angelo Badalamenti play major roles in her debut album, ”Floating Into the Night.” Cruise said it’s one collaboration she would like to keep afloat forever.

”As far as my music goes on record, David, Angelo and I make up Julee Cruise,” said Cruise, 33. ”It sounds odd to say that they’re as much a part of my voice as I am, but it’s true.

”It’s not like they discovered me, because they didn’t. But they understand this voice we all came up with. They couldn’t quite tell me what it was they were looking for – until I upon hit it.

---

17 augusti har David Lynch-regisserade guldpalmsvinnaren Wild at Heart amerikansk biopremiär med blandad kritik – ris och ros, efter att med nöd och näppe klarat sig från en X-rating. En åldersgräns vanligtvis stämplat på porr och splatterfilmer. Filmen är nedklippt vad gäller framför allt en specifik scen, för att tona ner det grafiska där ett huvud skjuts av. Filmen får en R-rating då åldersgränsen NC-17 inte instiftats ännu.

---

The Secret Diary of Laura Palmer, skriven av David Lynchs dotter Jennifer Lynch, släpps 15 september 1990. Boken behandlar Lauras liv genom hennes egna ord.

---

Twin Peaks toppar med flest nomineringar inför Emmygalan, där priserna till säsongens TV delas ut, rapporterar The Boston Globe den 3 augusti 1990. Dom nämner att ”edgy” serier ofta får många nomineringar men sedan går utan statyetter när väl priserna delas ut.

It shouldn’t be surprising that ”Twin Peaks” led yesterday’s Emmy nomination field with 14 entries. Emmy voters have a history of loving the edgy — ”Miami Vice” and ”Moonlighting” did great in the nominations in their first year, but were almost shut out when it came to the actual awards.

”Twin Peaks” will probably do considerably better than those shows in the awards ceremony this September because this was such a nothing-else-is-new year for television, as is evident from the accompanying list.

After David Lynch’s series, along with Arsenio Hall and ”In Living Color” in the variety category, it’s all the usual suspects. ”L.A. Law” had 13 nominations, ”Cheers” and ”Murphy Brown” 12 and ”thirtysomething” 11.

---

2 september 1990 rapporterar The Boston Globe att Kyle MacLachlan kommer gästa Saturday Night Live som värd i säsongspremiären, med Sinead O’Connor som gästande artist. Detta kvällen innan premiäravsnittet av Twin Peaks säsong 2.

Kyle MacLachian, that java-loving, moussed-up, wholesome FBI agent Dale Cooper on ”Twin Peaks,” will host ”Saturday Night Live” when it kicks off its 16th season Sept. 29. Not a bad night for any Peaks cast member to appear live, since Peaks makes its season debut the next night with a two-hour premier.

---

4 september presenterar några av skribenterna på Boston Globes bilaga TV Guide deras misstänkta som mördaren av Laura Palmer, i väntan på att andra säsongen ska börja.

Gearing up for the return of ”Twin Peaks,” TV Guide invited four best-selling novelists to answer who killed Laura Palmer. Andrew M. Greeley nominated Dr. Jacoby, Laura’s psychiatrist. ”Laura was driving Jacoby crazy,” Greeley says. ”He was attracted by her innocence and by her evil.” Jackie Collins suspected Sheriff Truman’s deputy, Andy, ”because he appears to be the least likely.” Tony Hillerman, the one mystery writer in the quartet, selected Leland Palmer, Laura’s father. But Hillerman complained that he isn’t sure the show’s writers have even decided who the killer is. ”By normal standards the series is sloppy and inconsistent. ‘Twin Peaks’ sets things up and then does nothing with them.

---

Chicago Sun-Times meddelar den 17 september att Twin Peaks kvällen innan vann blott två ynka priser av dom totalt 14 TV-serien var nominerad till på Emmygalan. Läs mer om Twin Peaks på Emmygalan via denna artikel från Welcome to Twin Peaks, samt kolla in Log Ladyns framträdande på galan här. Fotot är taget av Alan Light och fler återfinns i artikeln.

Ted Danson of ”Cheers” ended his Emmy drought, finally winning the his first award for best actor in a comedy series his first after nine eight nominations, while the critically acclaimed ABC series ”Twin Peaks” won only two technical Emmys during in a typically inconsistent primetime Emmy Awards ceremony Sunday night.

---

Lördagen 29 september sänds Saturday Night Live (SNL) med Kyle MacLachlan. Här kan du se SNL-monologen och Twin Peaks-sketchen i repris.

---

Lördagen 30 september har första avsnittet av Twin Peaks andra säsong premiär på ABC. Kritik och jämförelser med SNL kommer direkt dagen därpå från TV-recensenten Ed Siegel (The Boston Globe).

Look at it this way, Diane, there was nothing in last night’s episode that was any more clever, any more cogent and barely any more cinematic than the ”Saturday Night Live” satire the night before. Which only goes to prove that anybody can now write ”Twin Peaks” as well as Lynch and co-creator Mark Frost.

---

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Årets bästa filmer 1990

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 

---

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities

---

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors

---

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter

---

 

Topplistan:

10. Goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.

---

9. La Femme Nikita

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.

---

8. Misery

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)

---

7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.

---

6. Edward Scissorhands

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.

---

5. Lord of the Flies

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.

---

4. Wild at Heart

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.

---

3. Yume

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!

---

2. Home Alone

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.

---

1. Cry-Baby

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!

---

 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #4

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #3: Re-castinginfo nyttigt att känna till oavsett inställning

I detta uppsnack:

Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!

---

Hastigt och lustigt är jag tillbaka exakt en månad efter förra uppsnacket, i sköljvattnet av gårdagens B-R-E-A-K-I-N-G N-E-W-S-!

Igår kväll gick CBS/Showtime ut med den officiella pressreleasen att offentliggöra samtliga namn som medverkar framför kameran i nya Twin Peaks, i ren WikiLeaks-anda!

217 namn fyller denna massiva lista (skriv ut den och rama in den på väggen vettja!), som bör vara precis alla utom möjligen TV-seriens statistnamn (minimalt medverkande utan repliker). Rykten säger dock att det finns fler ännu ej offentliggjorda namn åtminstone av mindre intressegrad.

Nyheten om den kompletta casten till Twin Peaks trendade igår Twitter, Facebook och andra sociala medier i världen så pass att det var det enda som syntes ett tag, parallellt som sjätte säsongen av Game of Thrones just började sändas ut i dom förenta staternas televisionsapparater. Twin Peaks passerade till och med Princes tragiska död i trendvärde under en period.

Just valet att offentliggöra ALLA namn är något av ett udda grepp, men helt klart sympatiskt och måhända taktiskt ur flera synpunkter. Flera större namn har redan rapporterats och ryktats kring i skvallerpressen sedan inspelningen började och här röjer produktionen alla skygglappar för att ändå skapa buzz, kring en cast som ändå ger oss som publik kanske ännu fler frågetecken och funderingar än vad vi hade haft utan den. Oinvigda, framtida tittare kan även skönja några namn som lockar dem och ta steget att börja se ikapp säsong 1, säsong 2 och långfilmen i god tid innan premiären om  – förmodligen, knappt ett år.

Dessutom skapar Twin Peaks just nu rubriker och den så viktiga publika buzzen utan att behöva visa en omvälvande trailer med diverse namn ”in character” som inte känns nödvändig att släppa så här pass långt innan. Denna namnlista på 217 är på flera sätt en bättre trendsättare än en trailer då den avslöjar mindre om vad vi har att vänta oss handlingsmässigt, men får det ändå att klia i fingrarna rejält!

Vi visste sedan tidigare att Kyle MacLachlan som spelade Agent Dale Cooper i Twin Peaks (1990-1991) och långfilmen Fire Walk With Me (1992) kommer medverka som skådespelare på något vis i den kommande fortsättningen. Nu vet vi även vilka som gör honom sällskap.

Här är alla 217 namn (asterisk innebär medverkan i tidigare produktioner av Twin Peaks):

Jay Aaseng
Alon Aboutboul
Jane Adams
Joe Adler
Kate Alden
Stephanie Allynne
Mädchen Amick*
Eric Ray Anderson
Finn Andrews
Elizabeth Anwies
Dana Ashbrook*
Joe Auger
Phoebe Augustine*
Melissa Bailey
Tammie Baird
Matt Battaglia*
Chrysta Bell
Monica Bellucci
Jim Belushi
Leslie Berger
Richard Beymer*
John Billingsley
Michael Bisping
Ronnie Gene Blevins
Kelsey Bohlen
Sean Bolger
Rachael Bower
Brent Briscoe
Robert Broski
Wes Brown
Richard Bucher
Page Burkum
Scott Cameron
Juan Carlos Cantu
Gia Carides
Vincent Castellanos
Michael Cera
Richard Chamberlain
Bailey Chase
Johnny Chavez
Candy Clark
Larry Clarke
Scott Coffey
Frank Collison
Lisa Coronado
Catherine E. Coulson*
Grace Victoria Cox
Jonny Coyne
James Croak
Julee Cruise*
Heather D’Angelo
Jan D’Arcy*
David Dastmalchian
Jeremy Davies
Owain Rhys Davies
Ana de la Reguera
Rebekah Del Rio
Laura Dern
Neil Dickson
Hugh Dillon
Cullen Douglas
Edward ”Ted” Dowlin
Judith Drake
David Duchovny*
Christopher Durbin
Francesca Eastwood
Eric Edelstein
John Ennis
Josh Fadem
Tikaeni Faircrest
Eamon Farren
Sherilyn Fenn*
Jay R. Ferguson
Sky Ferreira
Miguel Ferrer*
Rebecca Field
Robin Finck
Brian Finney*
Patrick Fischler
Erika Forster
Robert Forster
Meg Foster
Travis Frost
Warren Frost*
Pierce Gagnon
Allen Galli
Hailey Gates
Brett Gelman
Ivy George
Balthazar Getty
James Giordano
Harry Goaz*
Grant Goodeve
George Griffith
Tad Griffith
James Grixoni
Cornelia Guest
Travis Hammer
Hank Harris
Annie Hart
Andrea Hays*
Stephen Heath
Heath Hensley
Gary Hershberger*
Michael Horse*
Ernie Hudson
Jay Jee
Jesse Johnson
Caleb Landry Jones
Ashley Judd
Luke Judy
Stephen Kearin
David Patrick Kelly*
Laura Kenny
Dep Kirkland
Robert Knepper
David Koechner
Virginia Kull
Nicole LaLiberte
Jay Larson
Sheryl Lee*
Jennifer Jason Leigh
Jane Levy
Matthew Lillard
Jeremy Lindholm
Peggy Lipton*
Bellina Martin Logan*
Sarah Jean Long
David Lynch*
Riley Lynch
Shane Lynch
Kyle MacLachlan*
Mark Mahoney
Karl Makinen
Malone
Xolo Maridueña
Berenice Marlohe
Rob Mars
James Marshall*
Elisabeth Maurus
Josh McDermitt
Everett McGill*
Zoe McLane
Derek Mears
Clark Middleton
Greg Mills
James Morrison
Christopher Murray
Don Murray
Joy Nash
Priya Diane Niehaus
Bill O’Dell
Casey O’Neill
Johnny Ochsner
Walter Olkewicz*
Charity Parenzini
Elias Nelson Parenzini
John Paulsen
Sara Paxton
Max Perlich
Linas Phillips
Tracy Phillips
John Pirruccello
Linda Porter
Jelani Quinn
Ruth Radelet
Mary Reber
Adele René
Mariqueen Reznor
Trent Reznor
Carolyn P. Riggs
Kimmy Robertson*
Wendy Robie*
Erik L. Rondell
Marv Rosand*
Ben Rosenfield
Tim Roth
Rod Rowland
Carlton Lee Russell*
Elena Satine
John Savage
Amanda Seyfried
Amy Shiels
Sawyer Shipman
Tom Sizemore
Sara Sohn
Malachy Sreenan
Harry Dean Stanton*
J.R. Starr
Bob Stephenson
Charlotte Stewart*
Emily Stofle
Al Strobel*
Carel Struycken*
Ethan Suplee
Sabrina S. Sutherland
Jessica Szohr
Russ Tamblyn*
Bill Tangradi
Cynthia Lauren Tewes
Jodee Thelen
Jack Torrey
Sharon Van Etten
Eddie Vedder
Greg Vrotsos
Jake Wardle
Naomi Watts
Nafessa Williams
Ray Wise*
Alicia Witt*
Karolina Wydra
Charlyne Yi
Nae Yuuki
Grace Zabriskie*
Christophe Zajac-Denek
Madeline Zima
Blake Zingale

Så vad har vi då här, värda att fälla några ord om? Jag har gjort mitt bästa för att scanna igenom allt.

Personer som funnits teoretiskt tillgängliga men som saknas:

Michael Ontkean (Harry S. Truman), Piper Laurie (Catherine Martell), Lara Flynn Boyle (Donna Hayward), Michael J. Anderson (Man From Another Place), Kenneth Welsh (Windom Earle), Heather Graham (Annie Blackburn), Moira Kelly (Donna Hayward), David Bowie (Philip Jeffries), Chris Isaak (Chester Desmond), Kiefer Sutherland (Sam Stanley), Eric DaRe (Leo Johnson), Joan Chen (Josie Packard), Chris Mulkey (Hank Jennings), Robert Bauer (Johnny Horne), Mary Jo Deschanel (Eileen Hayward), Ian Buchanan (Dick Tremayne), Brett Vadset (Joey Paulson), Kevin Young (Toad), Robyn Lively (Lana Budding Milford), Billy Zane (John Justice Wheeler), David L. Lander (Tim Pinkle).

Dom kritiska som sörjs här är förstås Michael Ontkean och Piper Laurie, samt den nuvarande ovissheten kring David Bowies, ”den dansande dvärgen” Michael J. Andersons och Heather Grahams karaktärsöden som nu faller fritt (som i en dröm) och vad som händer med Donna. Mycket av detta har jag dock skrivit rikligt om i mitt tidigare inlägg och kommer få anledning att skriva mer om framöver. How’s Annie, really?

Återvändande namn är oerhört många och gnager ända in på mindre birollskaraktärer näst intill på statistnivå! Jätteroligt att exempelvis Catherine E. Coulson som är avliden är med, samt mina favorit Dana Ashbrook, mästaren Harry Dean Stanton, Sherilyn Fenn, Russ Tamblyn, Mädchen Amick, Peggy Lipton, Everett McGill (you made it!), Phoebe Augustine (extra spännande!), Kimmy Robertson, Harry Goaz, Michael Horse, Al Strobel, Richard Beymer, David Patrick Kelly, Miguel Ferrer (yes!), David Lynch själv, Warren Frost (över 90 och äldst i produktionen), Grace Zabriskie, Sheryl Lee och Ray Wise! Samt flera ytterligare.

Sedan en hel hög välkända skådespelare – en härlig blandning av kvinnor och män, både från Lynchs egna filmer och från filmvärlden överlag! Laura Dern (Blue Velvet, Wild at Heart och Inland Empire – say no more), Naomi Watts (Mulholland Drive), Jennifer Jason Leigh (direkt från Oscarsgalan), Amanda Seyfried (woww?!), Tim Roth, Robert Forster (kultskådis jag tidigare skrivit om och klockren i Jackie Brown), Tom Sizemore, återvändande David Duchovny (X-Files, Californication), Meg Foster (otrolig karaktär), Jim Belushi, Michael Cera (oh, ok?), Monica Bellucci, Caleb Landry Jones, Ashley Judd, Balthazar Getty, Jeremy Davies (Justified), Ernie Hudson (Ghostbusters), Jane Levy (Evil Dead) och Matthew Lillard (Shaggy i Scooby Doo), med flera.

Till råga på det – en massa udda musiknamn kryddar listan:

Julee Cruise (soloartist som medverkade i Twin Peaks och dess musik, skriven av Angelo Badalamenti och David Lynch, samt på en låt i Blue Velvet), Rebekah Del Rio (soloartist som medverkade i Mulholland Drive), Chrysta Bell (soloartist som producerats av David Lynch och sjungit låtar skrivna av honom – bland annat till Inland Empire), Sky Ferreira (soloartist som uttryckt tydligt både i låtar och muntligt hur influerad hon är av Lynch och har framfört musik till hans ära), Trent Reznor (Nine Inch Nails, producerade även soundtracket till Lynchs film Lost Highway och gjorde filmmusik till den), Mariqueen Reznor (artist i bandet How To Destroy Angels samt Trent Reznors hustru), Robin Finck (samarbetar återkommande med Reznor), Eddie Vedder (frontman i Pearl Jam och förespråkare av samma meditation som Lynch), Sharon Van Etten (soloartist under eget namn), Ruth Radelet (artist i suveräna synthbandet Chromatics).

Jag har nu gått igenom en hel drös, men har långt ifrån kommenterat alla av värde. Det skulle ta evigheter och vi har gått om tid att njuta så jag plockar endast russinen nu.

Av alla dessa namn är några guldkorn för mig personligen givetvis Naomi Watts och Laura Dern som gjort några av dom starkaste rollprestationerna någonsin skrivna av David Lynch. Med Balthazar Getty från Lost Highway samt kombinationen Sheryl Lee och Kyle MacLachlan innebär det att huvudroller från sex av Lynchs totalt nio långfilmer kommer medverka.

Att Sheryl ”Laura Palmer” Lee själv kommer återvända i någon form kunde vi kanske gissa, men även fantastiske Ray Wise! Detta kan jag sova oerhört gott på! Och Sky Ferreira! Min enda crush i livet just nu och en mycket cool artist i artistordets rätta bemärkelse. Meg Foster har satt sig kraftfullt avtryck på min näthinna sedan jag blev hänförd av henne som häxa i Rob Zombies Lords of Salem. Hennes röst och hennes ögon!

Två återvändande veteraner jag håller extra hårt om hjärtat är förstås Catherine E. Coulson som alltså hann spela in åtminstone något innan hon tragiskt avled i cancer. Underbart att hon får avsluta i sin ikoniska roll. Och snart 100-årige Harry Dean Stanton som ägde i Fire Walk With Me återvänder! Alla hintar som pekar på att Fire Walk With Me kommer vara av nyckelvikt i nya Twin Peaks gör att jag lättar från marken.

Nu måste jag återhämta mig, för det snurrar verkligen av överbelastning i min hjärna efter denna skådespelarbomb. Puh!

---

 

I nästa avsnitt av uppsnacket kommer jag diskutera dom skådespelare som avlidit sedan dom medverkade i första vändan av Twin Peaks och/eller Fire Walk With Me.

Syns sart igen…

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #10: Sherilyn Fenn

Sherilyn Fenn föddes 1965 i Detroit, USA. Hon är i princip på den här listan av en enda anledning; Hon trollband/förhäxade mig och de flesta andra i rollen som femme fatale-karaktären ”Audrey Horne” i David Lynchs kultförklarade TV-serie Twin Peaks mellan åren 1990-1991.

Det går ju inte att motstå hennes lömska, mystiska enslingsaura som spelade männen som brickor och av luddiga anledningar kunde börja dansa så att tiden stannade ännu mer än vad den redan gjorde i det underliga, lilla samhället Twin Peaks. När hon dansade gjorde hon det alltid ensam, men på ett sådant sätt att hon fick alla som inte dansade att känna sig utanför.

Faktum är att jag minns hur hon gjorde mig något kärleksblind redan innan jag såg Twin Peaks, nämligen som olycklig bondfru i John Steinbeck-filmatiserinen Of Mice and Men (1992). Hon gjorde dessutom minnesvärda rollprestationer som en förvirrad överlevande efter en olycka i David Lynchs märkliga saga Wild At Heart (1990) och som kusligt, absurt objekt för en galning med amputeringsfetiche i Lynch dotters (Jennifer Shambers Lynch) debutfilm, Boxing Helena (1993).

Hon porträtterade även skådislegendenden Elizabeth Taylor i TV-biografin Liz: The Elizabeth Taylor Story (1995) – en film som sågades av Elizabeth Taylor själv men hon tydliggjorde hur hon gillade Sherilyn Fenns rollprestation. Fenn hade tidigt problem att bli castad i andra roller än den som en vacker kvinna redo för en nakenscen men integriteten växte under hennes karriär.

Dessförinnan hade hon varit anställd som playboy bunny i två månader och ställde även upp som omslagskvinna för Playboy magazine 1990, fotad av hennes fotografpojkvän, Barry Hollywood.

Tillsammans med Twin Peaks-kvinnorna Mädchen Amick och Laura Flynn Boyle prydde hon även ett omtalat omslag på Rolling Stone, i samband med lanseringen av Twin Peaks.

Sherilyn Fenn får plats nummer 10 på min lista över de vackraste kvinnorna inom film eftersom hon har total kontroll över hur hon rör sig och för sig så pass att femme fatale-stämpeln är given.

Med hennes svarta hårfärg, spetsiga ögonbrynsformer och med födelsemärket på det kontrastfyllda, klassiska ansiktet är hon vad jag skulle vilja kalla för ”den svarthåriga Marilyn Monroe” och det är synd att hon inte nått några större kommersiella framgångar sedan hennes roll i Twin Peaks.

Det går dessutom att sjunka in totalt i bilderna här under för att förstå vilken underbar klass hon hade klädmässigt i TV-serien. Klädseln på mittenbilden är så otroligt frän att jag nästan önskar att jag föddes som kvinna, men istället är jag dömd att inspireras av henne på håll.

Trivia 1: Sherilyn Fenn är systerdotter till sångerskan Suzi Qautro. Fenns mamma – Arlene Quatro, var keyboardist i The Suzi Quatro Band och Fenns pappa – Leo Fenn, var bandets manager (med en meritlista som även innehåller The Billion Dollar Babies och Alice Cooper). Sherilyns farfar – Art Quatro, var dessutom jazzmusiker i bandet The Art Quatro Trio. Musikreferenserna slutar inte heller där då norska metalbandet Audrey Horne tog sitt namn efter Sherilyn Fenns karaktär i Twin Peaks!

Trivia 2: Sherilyn Fenn var förlovad med Johnny Depp innan han slog igenom och dom höll ihop i tre och ett halvt år tillsammans efter att ha träffats under inspelningen av studentfilmen Dummies (1985). Fenn gästspelade senare mot Depp i första säsongen av TV-serien 21 Jump Street under 1987. I tidiga storfilmen The Platoon (1986) graverade Johnny Depp in flickvännen Sherilyn Fenns namn på sin militärhjälm.

Trivia 3: När David Lynch skrev bilkraschscenen i Wild At Heart (1990) inspirerades han av Sherilyn Fenns aura, som han beskrev som en ”porslinsdocka”. Han ville att hon i scenen skulle agera som en sönderslagen porslinsdocka, vilket han nämnde gång på gång.

Inför Laura Elena Harrings roll i inledningsscenen av Mulholland Drive (2001) gav han henne precis samma regiintruktioner, att hon skulle vara som en ”broken porcelain doll”. Harrings roll var dessutom i ett tidigt stadium skriven just för Sherilyn Fenn, som en slags fristående, efterfrågad TV-serie-spin-off på Twin Peaks med karaktären Audrey Horne som en skådespelerska i skuggan av Hollywood.