Etikettarkiv: Luc Besson

La Drôlesse (1979)

la-drolesse-755x1024Genre: Drama, Kammarspel
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jacques Doillon
Regi: Jacques Doillon
Längd: 90 min
Skådespelare: Claude Hébert, Madeleine Desdevises, Paulette Lahaye, Juliette Le Cauchoix, Fernand Decaean, Dominique Besnehard, Odette Maestrini, Ginette Mazure, Denise Garnier, Norbert Delozier, Janine Huet, Marie Sanson

De två huvudpersonerna i filmen är en 20-årig pojke som bor på vinden hos sin mor och sin styvfar, vilka han inte kommer så bra överens med och en 11-årig ficka som bor hos sin mor som inte älskar henne. De är båda ensamma. En dag kidnappar pojken flickan och håller henne fången på vinden. Hon gör minimalt med motstånd och finner sig i situationen och huvuduppgiften blir att dölja situationen för omgivningen.

f2ukxgzbwrvikhbecfrivp5khe

En 11-årig flicka vid namn Mado blir kidnappad av en äldre pojke – François, på den franska landsbygden. Mado och François får en komplex relation till varann vilket skildras oerhört intressant i denna film av franske Jacques Doillon. Den beter sig som en realistisk saga med klassiska kvaliteter. Ett kammarspel med missanpassade. Madeleine Desdevises som spelade flickan i filmen dog tragiskt nog i leukemi bara några år senare blott 15 år och detta blev hennes enda filmroll. Hon briljerar och det med väldigt djupt material, hisnande för vilken erfaren aktör som helst.

Hennes medspelare Claude Hébert är även han högst närvarande – vilsen i hela sitt sätt. Mest intressant är François undergivenhet gentemot sin mycket yngre fånge Mado. Bägge är svikna av sin omgivning som i sin tur är besvikna på dem. Dom har vänt samhället ryggen av ensamhet och tillsammans finns det ingen självklar riktning för vem som ska utnyttja det vapen vi kallar ”auktoritet”. Pojken vill vara barn och flickan vill vara vuxen. Dom liksom letar efter vilka roller dom ska spela för att fylla varandras saknad efter något. Saknaden efter föräldrar, saknaden efter en andra halva, saknaden efter en vän.

la-drolesse_09

Tydliga paralleller går att dra till William Wylers film The Collector från 1965 (efter romanen av John Fowles), men även Luc Bessons förhållandedrama i Léon (1994 – läs min recension från 2016).

Jacques Doillon har vigt sin filmkarriär åt att skildra barnens komplicerade förhållande till vuxenvärlden och samhället och jag ser framför allt fram emot att se hans bortglömda Ponette (1996) härnäst, med en – hör och häpna, 4-årig flicka i huvudrollen! Detta fokus delar han inte minst med Louis Malle (Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn, Zazie, Black Moon läs min recension från 2016). Vad är det som gör den franska kulturen så skicklig på att föda starka draman från barnens perspektiv?

4dqjxlhpy0pkhecvoe42krraux6

Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Popcorn-betyg-8

Léon (1994) – posters: Top 10

Här är slutligen ”10 i topp”-listan över bästa filmposters som designats för mästerverket Léon (1994). Vissa av dom är sjukt snygga om jag får säga det själv. Några ger filmen en riktigt gritty serietidningsvibb eller animeaktig omslagskänsla och andra har en oväntad och till viss del fransk humor i sig som jag inte kunde motstå.

Den avslappnade humorn blev avgörande i valet av förstaplats, då jag tycker den har en underbar retrokänsla i typsnitt, färgkombinationer och starkt inslag av vitt som mest för känslan till en romantisk komedi eller sorglös feelgood, snarare än filmen den säljer – fast med vissa skeva, träffsäkra detaljer. Men det finns flera jag fastnat för här och jag älskar dom intensivt röda varianterna som ser filmen med en feberdrömskt rå noirdomedagstouch och gillar även starkt dom som för in stora byggnader som ett bärande element för filmens känsla.

Du kan för övrigt läsa min recension av filmen här.

Plats 21-30

Plats 11-20


 

10.

010


9.

009


8.

008


7.

007


6.

006


5.

005


4.

004


3.

003


2.

002


1.

001

Léon (1994) – posters: Top 11-20

Här följer dom posters som jag placerat på plats 11-20 över bästa filmposters som designats för mästerverket Léon (1994).

Vissa här är ganska basic och stilrena och saknar den där lilla extra fantasin för att platsa bland dom allra bästa. Vissa sätter dock en träffsäker symbolik, som får mig att tänka på posterkonsten som blomstrade i Polen och Tjeckien under dom nya europeiska filmvågorna. Främst postern på plats 12. Plats 11 däremot känns visserligen ganska enkel, men oerhört fotografisk, vacker helhetskänsla som hade funkat på ett omslag för Criterion eller på väggen i ett modehus.

Du kan läsa min recension av filmen här.

Plats 21-30


 

20.

020


19.

019


18.

018


 

17.

017


16.

Leon-The-Professional


15.

015


14.

014


13.

013


12.

012


11.

011

Léon (1994) – posters: Top 21-30

150435.82321096_o

I mitt sökande efter en poster till recensionen av Léon (1994 – läs recensionen här) gallrade jag som vanligt vad som verkar vara hela internets utbud av posters till denna ljuvliga film.

För att få ut mer produktivt av detta maniska sökande har jag nu gjort en topplista med dom 30 snyggaste posters som gjorts för filmen Léon. Som vanligt har jag tyvärr inte sparat datan som tydliggör vilka designers som står bakom dem, men det är som det är.

Här är två stycken posters som av olika anledningar inte kvalar in på den slutliga topplistan, men som ändå har ett värde att dela ändå. Den ena är ett regelrätt promofotografi med perfekt form för en läcker poster och den andra postern är en komisk variant av en originalposter.

photos_10926_1411705559Free-shipping22-X35-inch-font-b-Leon-b-font-font-b-Movie-b-font-Poster-Custom

Idag delar jag med mig av dom posters som kvalar in på plats 21-30, om någon dag kommer 11-20 och därefter presenterar jag dom 10 bästa.

Här är plats 21-30…


 

30.

030


29.

029


28.

028


27.

027


26.

026


25.

025


24.

024


23.

023


22.

022


21.

021

Léon (1994)

Leon_Der_Profi_01

PROLOG 2016: Här följer en recension jag skrev på filmforumet Filmsnack.se, i september 2008. Det är faktiskt mina allra första ord om fransmannen Luc Bessons (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, The Fifth Element, La Femme Nikita) mästerverk Léon (1994), med Natalie Portman (Black Swan, Closer, Garden State) och Jean Reno (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Ronin, Le Visiteurs). Sedan denna första gång har jag sett den otaliga gånger ytterligare och den har, precis som jag trodde redan första vid mötet, cementerats som en favorit utöver det vanliga . Ett absolut mästerverk.

Recensionen i sig får ta den dramaturgiska formen av något som liknar Pulp Fiction (en annan pangfilm från 1994) då jag hoppar en del i kronologin för att binda samman mina gamla textstycken till en mer relevant helhet…


Mkrorecensioner-headerleon-the-professional-natalie-portman-s-sun-chocker-pendant-prop-replica-[4]-8551-p

Genre: Thriller, Action, Kriminaldrama
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Léon: The Professional
Manus: Luc Besson
Regi: Luc Besson
Längd: 110 min | 136 min (uncut) | 133 min (International)
Budget: Cirka 115 miljoner francs (FRF)
Skådespelare: Jean Reno, Natalie Portman, Gary Oldman, Danny Aiello, Ellen Greene, Peter Appel, Michael Badalucco, Willi One Blood, Don Creech, Frank Senger

Leon är den italienska maffians mest effektiva mördarmaskin. Han är kall, snabb och orubblig. Ingen känner till hans existens utom några få personer. Mellan uppdragen lever han ett tillbakadraget liv och går knappt ut från sin lägenhet. Stansfield är en korrumperad statstjänsteman. Han är inblandad i narkotikaaffärer och mördar kallblodigt en småhandlares familj – alla utom den 12-åriga dottern Mathilda. Hon lyckas komma undan genom att knacka på Leons dörr. Leon tvekar länge innan han öppnar, väl medveten om att det kommer att förändra hans liv.

4df5dea118cd2

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl… knows his weakness.

RECENSION 2008: Efter åratal av att jag omedvetet har undvikit filmen, har jag har just nu, ikväll, äntligen sett Léon. Jag har härmed fått en ny favoritfilm – en sån där film som platsar bland det yttersta toppskiktet av filmer jag älskar över alla andra. Det är få filmer som gör det – kanske tio stycken. Leon platsar bland dem, känns det verkligen som. Jag hade sett fram emot att se den efter en del saker jag läst om den förr, och sent ikväll satte jag mig ner för att kolla på den.

Jag var trött och eftersom filmen var knappt två timmar och en kvart så tänkte att jag börjar se den ikväll och ser resten imorgon, då jag inte tycker det är rättvist att se filmer, som verkar vara bra, för första gången när man är trött eller frånvarande. Men jag gav filmen ett chansartat försök och tänkte att jag kanske orkar.

large_leon_professional_blu-ray5

Léon höll mig i ett järngrepp från första till sista minut och jag hade aldrig varit piggare på hela dagen, som när jag såg Leon. Filmen är så packad med kvalitet att det inte är klokt. Det är ju så mycket mer än bara ett drama eller en actionfilm – jag skulle inte ens vilja kalla det en actionfilm eller ”nästan en actionfilm”, utan den sträcker ju sig för sjutton mellan livet och döden själv! Det fanns så mycket att tänka på under filmen att jag fullständigt var i en annan värld.

Ibland brukar jag avgöra filmers och musiks kvalitet genom att då och då under upplevelsen fråga om det verkligen blir så mycket bättre – och om filmen eller musiken alltid svarar med att höja sig ännu några snäpp så vet jag att det är någonting riktigt, riktigt bra. Léon svarade alltid med att krossa alla tvivel.

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?
Léon: Always like this.

De som inte sett Leon måste ändå förstå att det här är min högst personliga upplevelse av filmen, så att de inte förväntar sig mirakel i framtiden eller så – men för mig kändes Leon som en mirakulös upplevelse, som jag härmed kan tänka tillbaka på och förvara inom mig som någon slags mantraupplevelse. Och till dig som inte sett den; se den på rätt sätt – med inlevelse och eftertanke.

40a4b64a23b9f5dfc800bef5e29

INTERMISSION 2016: Här följer en uttökad reflektion sprungen ur min första upplevelse av Léon från samma forum, där jag reflekterar vidare kring vilken version av filmen som är bäst; Originalet (110 min) eller Director’s cut (133 min)?

FLASHBACK TILL 2008: Jag har nyligen sett Léon och vet nu vilken jävla bra film det verkligen är. Men det intressanta är det att jag såg 133-minutersversionen (Director’s cut) och inte originalet som släpptes på den internationella (läs: amerikanska) bioscenen. Skillnaden med Director’s cut-versionen är att det är regissören Luc Bessons egen version, med knappt en halvtimme scener som inte kom med i den amerikanska utgåvan på grund av censur och tempo. Det mesta av detta material innehåller en djupare karaktärsutveckling mellan Léon (Jean Reno) och Mathilda (Natalie Portman) och ”vågar” gå lite längre i deras komplexa relation.

Och det jag vill komma till är att jag personligen blev helt förälskad i den här filmen och styrkan var just den komplexa relationen mellan den ensamme yrkesmördaren och den ensamma flickan – det minst sagt udda valet av mästerlig outsiderdynamik. Jag vet att det finns många som tycker olika. Därför tycker jag att den versionen som jag såg först – alltså Director’s cut, var bäst.

large_leon_professional_03_blu-ray_

Så här skrev en recensent på Moviebox – och jag kan som sagt inte hålla med honom alls:

”Några år efter videoreleasen släpptes även en kraftigt förlängd Directors Cut-version. Dessa regissörsversioner innebär att vi numera kan få se hur regissören själv hade föreställt sig filmen innan den blev dissekerad av studion. Ofta bidrar dessa utgåvor till klarhet och en djupare förståelse som offrades på grund av tidsbrist och för att hålla underhållningstempot vid liv. Men hur mycket vi än kan glädjas åt dagens välfyllda DVD-utgåvor så är ”Léon Directors Cut” en version man inte skall bry sig om. Handlingen låser sig i scener som utvecklar Léons och Mathildas kärleksfulla förhållande. Det går inte att komma ifrån att hon är 13 och han 45 år och att den dialog som förs mellan dem är minst sagt olämplig och osmaklig, som inte hör hemma i en actionthriller. När Léon dessutom skall lära Mathilda att bli en yrkesmördare så faller Bessons trovärdighet. Ett flickbarn och en vuxen yrkesmördare, ute på en mordturné, är inget annat än ett antiklimax som studion med all rätt valde att klippa bort.”

2012062714562156439

Vad jag har förstått innehåller den oklippta versionen i huvudsak följande scener… (innehåller förstås spoilers så markera den osynliga texten under för att se)

  • Matilda testar Léons kärlek till henne genom rysk roulette.
  • Léon hotar en man med en pistolmynning i munnen och utser honom till Matildas första offer.
  • Léon och Matilda går på restaurang, där Matilda blir berusad och tydligt visar vuxnare känslor för Léon.
  • Matilda frågar Léon om han vill bli hennes första älskare.
  • Léon sover i en säng för första gången på mycket länge. Matilda sover bredvid.
  • Léon berättar lite om sin bakgrund.
  • Ett ”medley” med uppdrag som Matilda deltar i.

Dock ska regissören Luc Besson själv ha sagt att han ser den kortare versionen som Director’s cut” och den långa versionen som ”The Long Version”.

13173_original

Som sagt, jag ska självklart beställa originalversionen och se den också – den är nog, som du säger, mer balanserad – i alla fall om man sett den först. Jag tycker dock själv att den långa versionen höll ett bra tempo och det var just den där mittendelen som jag blev mest imponerad av – hur Besson vågade gå så långt i Léons och Mathildas relation, som därför blev mer komplex och otroligt laddad. Restaurangscenen och sängscenen är några av mina absoluta favoritscener från filmen.

Jag kan förstå dem som kritiserar den längre versionen för att försätta ”hämndhistorien” lite i skymundan ett tag, fast jag hade inget problem med det då det för mig inte var den historien som fångade mig mest. Gary Oldman som Stansfield är dock riktigt kul att se och all action är fantastiskt regisserad, men det är verkligen karaktärsrelationen Léon/Mathilda som är filmens unikum.

Mathilda: I am writing here the name of a girl in the class who makes me sick. If things get hot, she’ll take the heat.

Jag tror ändå att den versionen som du gillar bäst, förmodligen är den versionen du såg först? I alla fall om du inte är medveten om skillnaden dem emellan redan innan…

4a1a5c3d2f766

EPILOG 2016: Sedan dessa reflektioner av Luc Bessons Léon, har jag dock ett flertal gånger även sett den korta versionen av filmen – den mest förekommande versionen fram tills Luc Bessons filmer släpptes på blu-ray i Sverige för drygt en handfull år sedan. Min åsikt kvarstår; den 23 minuter längre versionen ÄR den definitiva versionen med filmens största kvaliteter intakta medan den korta versionen är ett suveränt men fattigare alternativ utformat för en mer intolerant och konventionellt bunden publik.

Den långa versionen levererar ett laddat karaktärsdrama av unika mått, med Natalie Portman och Jean Reno i deras livs roller – regisserade av Besson på toppen av sin förmåga. Léon är en originell karaktär som i mångt och mycket skildrar en autistisk personlighet. Han lever i sin ensamma tillvaro med en mystik som klär honom och verkar inte drivas av dom sociala mekanismer dom flesta besitter, vilket visar sig helt fantastiskt genom förhållandet med den 12-åriga Mathilda – den sannolikt coolaste ”kvinnliga” filmkaraktären som någonsin skapats!

Hon är lika mycket en serietidningskaraktär från någon japansk subkultur, en superhjälte och en sagofigur i klass med dom bästa – Alice, Ronja, Dorothy, Pippi, Wendy och alla dom andra. Samtidigt gör Portman henne så mänsklig att hon sätter alla vuxenskådisar på skam och visar att barn kan bräcka vuxna med rätt material. Hennes klädstil är sagt av mig idealet för hur jag själv skulle vilja se ut om jag hade haft förmågan att födas om till tjej. 90-tal, kontraster mellan sött, sex och fara – hela livets tre extremlägen i en person. Natalie Portman toppade sig själv i sin första riktiga filmroll.

el-perfecto-asesino-9

Bägge versionerna besitter dock den bombastiska filmmusiken av fransosen Eric Cera (Det Stora Blå / Le Grand Bleu, Subway), det oerhört känsliga 90-talssoundtracket, en självsäker Gary Oldman (Bram Stoker’s Dracula, Sid & Nancy, Harry Potter) på fantastiskt lekhumör (han skulle det gå att skriva en helt egen text om!), modeval som fortfarande är ”too cool” 22 år senare, hisnande tålmodigt läckert vidvinkelfoto som får mig att vilja leva i en Besson-regisserad tillvaro för resten av livet, samt sist men kanske allra mest – en oemotståndlig filmatmosfär som går att ta på. Det är smått otroligt att Luc Besson spelade in den här som en snabbt påkommen mellangrej i väntan på att Bruce Willis skulle bli ledig för att göra The Fifth Element (1997). Besson skrev manuset till Léon på en månad! Jag antar att vi indirekt kan tacka Bruce Willis för att denna film blev som den blev…

Léon: You need some time to grow up a little.
Mathilda: I finished growing up, Léon. I just get older.
Léon: For me it’s the opposite. I’m old enough. I need time to grow up.

Än idag vidhåller jag att Léon platsar på en lista över dom bästa filmer jag sett, räknat på två händer. Vill vi se en fristående uppföljare med Natalie Portman, när hon är i samma ålder som Léon och kanske tar hand om en liten, autistisk Léon som barnunge? Hade om inte annat varit en fantastiskt absurd feelgood!

321040_original

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

2112_8_large

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Årets bästa filmer 1990

41adc5b06f54066174fcc7643e3129ba

1990 var ett jämnt filmår med ganska glorifierande, glättiga filmer av ett – sett över mina egna erfarenheter, ganska lättsamt slag. Till och med dom mörka filmerna har nästan uteslutande ett visst stänk av gullig charm över sig. Dramat verkar dominera vad gäller mina favoriter från året.

Av dom filmerna som hamnade på min personliga tio-i-topp skulle alla utom nummer 1 kunna byta plats med varandra beroende på humör, i stort sett. Just toppfilmen ligger mig mycket varmt om hjärtat och likt en själsfrände är relationen till den oslagbar, men övriga filmer pendlar mellan att vara fantastiska favoriter och härliga filmer med sina ögonblick.

Rescuers-down-under-disneyscreencaps_com-1038

Inte ett lika starkt filmår på den tecknade fronten och barnfilmfronten jämfört med dom starka åren strax innan och efter, men ett par gångbara rullar kom åtminstone.

Det kom däremot en del filmer som inte kvalade in på min personliga lista, men som ändå var profilstarka det här året eller blev efter tid; Den überamerikanska kärleksklassikern Pretty Woman, om den överklassiga men ändock sympatiske silverräven Richard Gere, som förälskar sig i en levnadsglad lyxhora han plockar från gatan, spelad av Julia Roberts i hennes stora genombrott.

maxresdefault (6)

Sci-Fi-blockbustern Total Recall, med Arnold Schwarzenegger som publikmässigt dragplåster till en ambitiös – och vad jag fått för mig, ganska flippig framtidsvision. Dansar med Vargar, som krönte Kevin Costners karriär både som skådespelare och regissör. Ghost, med Patrick Swayze i ytterligare en sån där riktigt snabbmatsosande amerikansk kärleksrulle.

Samt förstås Teenage Mutant Ninja Turtles, som jag själv aldrig hade tillgänglig att se särskilt mycket. Jag har nog nästan bara sett den en enda gång, trots att jag var besatt av tecknade Turtles som liten. Vilken pojke var inte det i min generation egentligen? Men jag såg mer på den asientrippande, tredje Turtles av dom otecknade och nöjde mig annars med att se VHS-bandningarna av TV-serien om och om och om och om igen, som i trans. Det var knark för mig i en viktig tidsperiod.

nes2_186_1050_591_81_s_c1

Uppföljarna hade också ett glansår 1990. Inte kvalitetsmässigt precis, men flera framgångsrika filmer förökade sig 1990 i och med Die Hard 2, RoboCop 2, Bernard och Bianca 2,  Den Oändliga Historien 2 (regisserad av George ”Mad Max” Miller), Chinatown 2 (eller The Two Jakes som den heter egentligen), Tillbaka till Framtiden III och den tunga  men ofrånkomligt ganska trötta uppföljaren Gudfadern III – som jag ändå tycker är en stark film i jämförelse med annat i genren och detta år över huvud taget.

Jag skulle gärna vilja ha med RoboCop 2 på topplistan då jag har starka, nostalgiska minnen kopplade till den och den  påverkade mig starkt. Min kusin skulle sova över hos mig när jag var cirka 8 år (1996 ungefär) och jag hade genom den mer barnanpassade RoboCop 3 (1993) samt glimtar med ena ögat på det råa originalet börjat gilla den annorlunda poliskaraktären.

robocop_2_study_by_henrikutvonen-d4abwz7

Den här kvällen var bägge mina föräldrar borta över kvällen och vi hade genom någon avslappnad inställning till åldersgränser från föräldrarnas håll fått hyra den brutala RoboCop 2 som underhållning över kvällen. Min kusin visste att den skulle vara väldigt våldsam och att dom till och med sågade i skallen på folk i den. Vi började kolla och jag blev snabbt riktigt illa till mods och samtidigt nyfiken, när maskingevär köttade upp människokroppar, huvuden mycket riktigt sågades upp och hjärnor plockades ur, som små spädbarn ur badbaljor.

Likt dom dinosaurier i Jurassic Park (1993) som traumatiserade mig med samma skräckblandade förtjusning några år tidigare, hade nu RoboCops uppföljare rivit upp såren som föregångarens brutalitet besatt mig med strax innan. Den gav mig riktigt otäcka mardrömmar samma natt; mitt hus var en hotfull zon i slowmotion, där min kusin och mina föräldrar var ondskefulla robotar förklädda som människor, eller något åt det hållet. Sannolikt bidrog den till mardrömmarna indirekt, många av dom nätterna som passerade även därefter.

Jezebel_Jacob_s_ladder

Härliga tider var det oavsett, för ett högst introvert våldsfixerat barn som jag då var. RoboCop 2 i sig var ju inte riktigt en filmisk höjdare så här i efterhand även om den då förstärkte min bild av fenomenet som något av det råaste som gick att se. Jag var inte sugen att se om den på länge vilket jag inte gjorde heller (jag höll mig fast vid 3:an även följande år), men den tydliggjorde sina spår för hur brutalt våld och psykotisk misär kan skildras och därför har den en särskild plats i min mörkrädda uppväxt.

Men här är min lista över dom filmer som jag sett året 1990, rangordnat från ”sämst” och hela vägen till ”bäst”!

 


The-Witches-1990-1

Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Miller’s Crossing, Jacob’s Ladder, The Witches, The Ambulance, Awakenings, Step Across the Border, Das Schreckliche Mädchen, Dancing with the Wolves, Nightbreed, The Exorcist III, Narrow Margin, White Hunter Black Heart, The Two Jakes, King of New York, Pump Up the Volume, Total Recall, Dick Tracy, Pacific Heights, Internal Affairs, Truly Madly Deeply, Ghost, Tales from the Darkside: The Movie, Flatliners, Darkman, The Bonfire of the Vanities


dQdPb

Inte ens nära:
Macken, Arachnophobia, The Rookie, Pretty Woman, Presumed Innocent, Kindergarten Cop, Tremors


DuckTales The Movie - Treasure of the Lost Lamp HINDI Full Movie [Full HD 1080p] (1990) 2

Nästan där:
The Godfather: Part III, The Rescuers Down Under / Bernard och Bianca i Australien, Too Young To Die?, Mermaids, DuckTales – The Movie – Treasure of the Lost Lamp, RoboCop 2, Two Evil Eyes,  Black Jack, The Hunt for Red October, Back to the Future: Part III, Nils Karlsson Pyssling, Die Hard 2, Teenage Mutant Ninja Turtles, The Neverending Story II: The Next Chapter


 

Topplistan:

10. Goodfellas

xtGWfxJ tumblr_ntt6rfGnQm1uwh601o5_1280pesci-goodfellas

Martin Scorseses (Taxi Driver, King of Comedy, The Wolf of Wall Street) kanske mest älskade film vad det verkar, men den har aldrig bitit något särskilt på mig. Gangstertema och buddyrelationer är i sig ointressant och jag bryr mig inte om huvudkaraktären alls trots att han bär den lagom episka historien på sina axlar.

Däremot älskar jag det visuella i form av foto och ännu mer klippningen, när den rör sig i rätt miljöer.


9. La Femme Nikita

image01 image03 339aee122049 1866_5

Franske talangen Luc Besson (Det Stora Blå, Leon, Det Femte Elementet) gjorde denna under sin korta glansperiod av auteuriska, atmosfärstyngda genrebrytarfilmer. Nikita banade väg för den filmiska tvillingbordern och mästerverket Leon som kom fyra år senare, men föregångaren har helt egna kvaliteter i form av en väldigt originell huvudkaraktär – den kvinnliga yrkesmördaren Nikita.

Jag dreglar som alltid över Luc Bessons förkärlek för ultravidvinkelperspektiv som fotografisk riktning.


8. Misery

misery-3 misery_blu-ray 09aaab1misery04

Min favorit Kathy Bates (Dolores Claiborne, American Horror Story, Titanic) har fullkomlig lekstuga när hon för en gångs skull får något av en huvudroll, i denna finessartade kammarspelsrysaren efter en förlaga av Stephen King. Upplägget är fantastiskt berättande och det funkar mycket bra som komprimerad film, vilket inte alltid är fallet när det kommer till filmatiseringar av Kings material.

Här kan till och med dem som ogillar övernaturliga inslag och hellre vill åt det psykologiska få vad dom vill ha, eftersom filmen är helt och hållet ett både psykologiskt och fysiskt intressant maktspel, med en undertext som ligger väldigt nära skaparen King själv. Regisserad av Rob Reiner (This is Spinal Tap!, A Few Good Men), som tidigarefilmatiserade en annan förlaga av King till en mycket fin film, närmare bestämt Stand By Me (1986)


7. Tulitikkutehtaan Tyttö / Flickan från Tändsticksfabriken

tumblr_nga8i31hxa1tus777o1_1280 σπρτ (3) (1)tumblr_n025aksimS1qbvm6yo1_1280

Finske esset Aki Kaurismäki (Mannen Utan Minne, Mannen Från Le Havre) fångar här som knappt någon annan en absurt matt diskbänksrealism och lågmäld saga i ett. Jag gillade den skarpt när jag såg den på filmskolan för cirka åtta år sedan och ska nog se om den snart. Mycket fint foto, atmosfär och minimalistiskt deppigt skådespeleri från framför allt radarparhästen Kati Outinen.


6. Edward Scissorhands

edward_scissorhands_hill edward-scissorhands-crop-2edwardscissor5604

Är det Tim Burtons bästa film? Jag är inget fan av Tim Burton då jag sällan blir känslomässigt drabbad av hans filmer. Jag träffas mest av att energin lagts på yta och effekt, kring simpla berättelser. Inget fel i det dock om den simpla berättelsen är riktigt stark, som här. Sedan har ju filmen en fantastiskt uttänkt visuell prägel på det, som är en slåendeweirdorekonstruktion av USA:s technicoloridylliska, reklamosande 50-tal.


5. Lord of the Flies

QUzsJ
PLa38
wd2sqczuqhtSS2

Jag har inte sett den svartvita filmatiseringen av Flugornas Herre från 60-talet ännu, även om jag haft händerna på den ett antal gånger. För mig är Flugornas Herre kanske den bästa litteraturen någonsin då historien är så essentiell, om barn som bygger sin egen samhällsstruktur på en öde ö och sedermera även åstadkommer samhällets fatala brister. Människans kontrollsökande inom frihetens ”gränser” är en svaghet denna varelse aldrig kan komma ifrån, om det så är niom familjen, på skolgården, i fotbollslaget eller i den öppna, större demokratin vi kliver in i som samhällsansvariga människor.

Versionen från 90-talet såg jag som många andra på skoltid i mellanstadiet och jag har inte sett den sedan dess så vitt jag minns, men jag gillade även denna film trots att den kanske hade halkat ner i status vid en omtitt senare i livet. Med grundmaterialet i ryggen är den dock så här bra enligt mig.


4. Wild at Heart

wh10
000ec2e88d21c789f318bfbed3c629b60d7afbe6 (1)
screenshot-lrg-23
large_wild_at_heart_blu-ray_3

Wild at Heart är en lekfull, otäck, erotisk, ångestladdad, rolig och kanske allra mest enkel road movie  av min favoritfilmskapare genom alla tider – David Lynch. Baserad på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula (här spelade av Nicolas Cage och Laura Dern) är den både kompromisslös mot hur road movies ska vara, hur berättande går till och inte minst kompromisslös mot vad han själv gjort tidigare.

Jag klickade inte med filmen första gångerna jag såg den, då den inte kändes lika djup och schizofren som exempelvis Eraserhead (1977), Lost Highway (1997) eller Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992). Det är endast den här och Dune (1984) av Lynch som jag varit lite reserverad inför. För varje omtitt har den dock växt alltmer och nu är den defintivt en av favoriterna och tveklöst en sällsamt vacker fläck i summerandet av hela filmhistoriens utbud på 90-talet. Den må kännas bagatellartad till ytan, men med inlevelse är det en psykedelisk kärleksresa med nunor du annars endast möter i dina drömmar, rätt ut i öknen, in i den brännande solen – och tillbaka.

Lynch gjorde framför allt en rad enskilda genidrag här, då filmen hela tiden är på väg till nya ställen utan att riktigt vilja landa. Han förde in en dimension av Trollkarlen från Oz i den redan postmoderna ”Romeo och Julia”-sagan. Han castade excentriske Crispin Glover i vad som först var en liten, liten cameo som en ofantligt mycket mer excentrisk filur, men som sedan eskalerade, och eskalerade, och eskalerade.

Han castar (redan då) veteranen Harry Dean Stanton (Paris, Texas och Alien men också Fire Walk With Me och Inland Empire) i rollen som en smärtsamt sympatisk och godhjärtad detektiv, men ändå långt ifrån Dale Coopers persona i Twin Peaks (1990-1991) eller Bettys i Mulholland Drive (2001). Sedan släpper han loss Willem Dafoes (Antichrist, The Last Temptation of Christ, Shadow of the Vampire) hela register av galenskap i en av filmhistoriens mest underbart obehagliga karaktärer genom tiderna – Bobby Peru. Namnet väcker mer rysningar än Belsebub eller Voldemort själv…

Han lät vissa nya ansikten vara med från Twin Peaks, som han strax innan spelat in pilotavsnittet av. Favoriten för mig (och ett av mina favoritögonblick någonsin regisserat av Lynch) är när Sherilyn Fenn (Audrey i Twin Peaks) hittas i fotändan av en hemsk bilolycka mitt ute i ingenstans. Magiskt! Även om Lynch alltid har ett rejält stänk absurd ”americana” i sina verk, är förmodligen inget han gjort lika hejdlöst ”americana” som Wild at Heart.


3. Yume

dreams-1990-1080p-web-dl-aac-2-0-h-264-hdstar-31 4b47f8b1f9ad7d2e7ecc9b4d019cf356 tumblr_m345m5rhpu1qa39h2o1_1280

Akira Kurosawa (De Sju Samurajerna, Kagemusha, Yojimbo – livvakten) gjorde filmer flitigt och med ständigt ökande kreativitet ända in i döden känns det som. Yume (också kallad Akira Kurosawa’s Dreams) – med beundrargrundat stöd av fansen Steven Spielberg (som prducerade) och George Lucas (som entrepenerade en del av specialeffekterna), är sannolikt hans mest experimentiella film någonsin. Han var 80 år ung när han förverkligade den. Inspirerande, för den som tror att konstnären i dig tar slut efter 30. En film indelad i åtta specifika kapitel, som var för sig skildrar drömmar Kurosawa själv drömt under sitt liv och lagt på minnet för framtida skapelser.

Jag blev tipsad av Yume av en klasskamrat när jag gick på gymnasiet, då samtalet förmodligen kommit in på annorlunda film och möjligen  Kurosawas bedårande film Ran (1985). Han berättade att han sett en film en gång av Kurosawa som var något helt annorlunda mot allt annat. Den var i färg och skildrade drömmar, människor utan riktiga ansikten som gick genom en overklig skog och mitt i allt dök Vincent Van Gogh – spelad av Martin Scorsese (?!), upp och målade tavlor, som huvudkaraktären sedan vandrade i som verkliga landskap.

Låter inte det skapligt mycket som en typisk beskrivning av ”det drömmar är gjorda av”? Jag blev fängslad direkt och letade frenetiskt på DC++, Limewire och videobutiker i ett antal månader innan jag lyckades beställa den från Asien och se den med egna ögon. Jag fick hem sista kapitlet på Limewire dock, men det var ganska omöjligt att förstå något av det utan övriga tillgängliga, även om det var en riktigt bra morot.

Folk tycks ha väldigt skilda åsikter när det kommer till drömskildrande och poängen med att berätta om drömmar – detta nonsens. Görs det så här vackert är det inget snack om saken vad jag föredrar i ”kriget” mellan dröm och verklighet. Det alla dessa tråkmånsar till drömskeptiker inte fattat, är att livet i sig saknar poäng precis som drömmarna dom vill avfärda som nonsens. Lägg ner er inbillade, inrutade illusion till tillvaro och börja se verkligheten för vad den är istället!


2. Home Alone

HF7Y0853_home_alone_blu-ray ralph-foody-movies HF7Y0860_home_alone_blu-ray

En julfilm kan knappt bli roligare än så här. Inte ens en komedi kan väl knappt bli roligare än Ensam Hemma och samtidigt nå världspublik? Barnskådisen (numera heroinvraket) Macaulay Culkin som spelar huvudstjärnan förstod det och slutade på topp, eftersom hans fortsatta karriär knappt existerar. Jo, jag vet att han gjorde Richie Rich (1994), My Girl (1991) och lite sånt, men vi blundar och går vidare nu. Okej.

Jag är inte ensam om att ha sett denna traditionsenligt på otaliga jular i rad och det tycks vara en film av få som för samman släkt och vänner oavsett ålder, för att njuta av något tillsammans. Någon brukar nämna julen, men Home Alone är nästan mer ”jul” än julen i sig. Skriven av 80-talarnas 80-talare, John Hughes (The Breakfast Club, Ferris Buellers’s Day Off, Pretty in Pink) och en smått perfekt feelgoodfilm.


1. Cry-Baby

Screen shot 2014-03-06 at 11.18.29 PM aad9a7c3281d8c41928adc997b052a13 7el

Även om Johnny Depps bästa skådespelarprestation i cineasters ögon möjligen är som nämnda  Edward Scissorhands och i publikens ögon Jack Sparrow, är John Waters (Pink Flamingos, Female Trouble och allmänt suverän avantgardist) hysteriskt absurda tonårsrebellfilm Cry-Baby i sig Johnny Depps allra bästa film i karriären.

Det är också en av ytterst få musikaler som jag verkligen uppskattar, men i just det här fallet ÄLSKAR. Absurd frisläppthet som överträffar konventionell komedi, precis som övriga, förbisedda kultfilmer som Frank Henenlotters ”body horror” Brain Damage (1988) gjorde på sitt sätt ett par år innan, ungdomslägerrullen Wet Hot American Summer (2001 – läs min recension!) ett decennium senare – och antisnutrökaren Wrong Cops (2013 – läs min recension!) decenniet därefter! Se alla dessa under en filmkväll och du behöver inget LSD för resten av ditt liv.

Det är för mig en gåta att Hairspray (1988) blev publikens val när det kom till musikaler av John Waters, när Cry-Baby är så oerhört mycket mer klockren! Men när har den stora publiken fattat? Ingen idé att lyssna på pellejönsarna kallad ”publiken”.

Den har en intensitet och rebellisk nerv som är oerhört befriande, med skådespelare som uppenbarligen älskar att få göra något annat än seriös, butter realism. Dysfunktionella karaktärer som då nye tonårsstjärnan Johnny Depp, punkrockaren Iggy Pop, tonårsporrstjärnan Traci Lords, sedermera talkshowvärden Ricki Lake, skådespelarpsychot Willem Dafoe , gamle 50/60-talstonårsidolen Troy Donahue och kidnappningsofferfenomenet Patty Hearst, övriga packet av Waters ”Dreamlanders”, med flera. Schysst mix! Se och lär, alla filmskapare.

Det fullständigt myllrar av briljans genom filmen och jag får inte en lugn stund. Klassisk 50/60-talskultur och tonårsskildrande med idoldyrkan, kärlekstrånande och revolterande filtrerat genom John Waters ögon osar som en stinkande andedräkt du lätt kommer lära dig älska. Du är inte godkänd i min bok om du inte kan det, punkt!

Sammanförandet av hits för att bära fram filmen musikaliskt är för övrigt ”spot on”, så pass att den gamla musiken känns som gjord för filmen. Underbart att se alla dessa udda profiler skaka loss som om dom gett upp alla hämningar till förmån för John Waters anarkistiska queerrevolution!


 

Läs nu vad övriga filmbloggare listat för filmer som deras egna favoriter från detta filmår bildat av siffrorna 1990. Jag gissar att Goodfellas, Edward Scissorhands och Dancing with the Wolves inte lär gå hem hos alla och att dom kan bjuda på några sköna överraskningar. Är Wild at Heart mer eller mindre omtyckt av mig än hos majoriteten? Är det någon mer som älskar Cry-Baby? Checka in och ta reda på det omedelbart…

Flmr

Fiffis filmtajm

Filmitch

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Scarlett Johansson 1

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Scarlett Johansson 4

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Scarlett Johansson 3

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Scarlett Johansson 5 Walk of fame

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.