Filmåret 1989 känns inte som ett år då dom stora, välkända filmerna var dom bästa filmerna. Det är också ett år då jag nog tycker att jag sett dom flesta självklara filmerna som ”bör” utmana om att hamna på min Top 15, vilket är antalet jag valt att lyfta fram lite extra för året.
Några uppenbara favoriter jag själv inte sett är Kikis Expressbud, My Left Foot, Sex, Lies and Videotape, Roger & Me, Driving Miss Daisy, Henry V, The Killer, Violent Cop, Field of Dreams och Glory, vilket annars skulle kunnat ha gett lite igenkänningsfaktor på min topplista. Utöver den förstnämnda lockar dock ingen av dessa titlar mig märkvärt för deras potential att falla mig i smaken som helhet.
My Left Foot har demonskådisen Daniel Day-Lewis som lockar mig till viss del och Driving Miss Daisy har en idag nästan utdöd mysfaktor som kan funka. Möjligen att Kenneth Branaughs shakespearetolkning Henry V kan övertyga mig, vid närmare eftertanke. Kanske, kanske.
Dom verkligt intressanta titlarna finns istället i bortglömda guldkorn som dramat Jacknife med Robert De Niro, den surrealistiska fängelsedockfilmen Marquis, pjäsartade thrillern Dead Calm, tromaproduktionen The Toxic Avenger Part II och dom ytterligare två frisläppta tidsmarkörerna UHF (med Weird Al Jankovic) och Bill & Ted’s Excellent Adventure (med en ung Keanu Reeves och komikern George Carlin), framför allt. Där har jag nog mina kall, som kan kvala in på listan i framtiden.
Populära filmer jag sett men som faktiskt inte höll måttet enligt mig för att ta sig in på topplistan är kanske framför allt Ett Päron till Farsa Firar Jul, Batman, The Abyss, Dead Poets Society och När Harry Mötte Sally. Vad har jag att säga till mitt försvar?
Tim Burtons första batman har aldrig varit min typ av batmantolkning och det jag gillade förfinade han till uppföljaren som jag gillar desto mer (läs min recension och se vart den hamnade på listan över 1992 års bästa filmer). James Camerons undervattensäventyr The Abyss var oväntat b-ig på ett rätt bra sätt ändå, men upplösningen var alldeles för överdriven och bokstavligt dramatiserad för min smak.
Dead Poets Society måste jag helt enkelt se om i vuxen ålder, men var nog lite i sentimentalaste laget jämfört med vad jag brukar gilla. När Harry Mötte Sally är inte min typ av film helt enkelt, men behöver ändå se om den framöver oavsett.
Ett Päron till Farsa Firar Jul har jag aldrig fastnat för så där som många verkar göra. Den spelar inte riktigt på mina strängar och är nog lite för konventionellt manisk för mig. Manisk men ändå beräknelig, vilket är två ingredienser som arbetar emot varandra.
Försöker jag se en röd tråd eller mönster i mina val på topplistan som den är nu, blir det väldigt vaga sådana. Återkommande teman är ”resor” och ”missnöje med den rådande miljön”, vilket skulle kunna vara teman som limmar med vilken film som helst i stort sett. Dom mest givna filmerna kvalificerar sig på plats 1, 2 och 3, medan övriga kan kastas om lite beroende på dag och humör.
Lite synd att inte Halloween 5 lyckades ta sig in på topplistan då den är mysig, men det var svårt att jämföra den med dom som hamnade på listan utan att bli snurrig, så den får stå över för denna gång.
Filmer jag ännu inte sett, men vill se:
Dead Calm, Jacknife, Majo No Takkyûbin / Kikis Expressbud, My Left Foot, The Rainbow, Roger & Me, Marquis, The Toxic Avenger Part II, Driving Miss Daisy, UHF, Dip Huet Seung Hung / The Killer, The Long Weekend (O’Despair), The Cook the Thief His Wife & Her Lover, Sono Otoko Kyôbô Ni Tsuki / Violent Cop, Great Balls of Fire!, Tango & Cash, Teen Witch, Sex Lies and Videotape, Dream a Little Dream, A Dry White Season, The ‘Burbs, See No Evil Hear No Evil, Crimes and Misdemeanors, Henry V, Der Siebente Kontinent / The Seventh Continent, Turner & Hooch, Sûîto Homu / Sweet Home, Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan, Three Fugitives, Uncle Buck, Lock Up, Communion, Next of Kin, Parents, Field of Dreams, Bill & Ted’s Excellent Adventure, Best of the Best, Talvisota / Vinterkriget, Star Trek V: The Final Frontier, Steel Magnolias, Meet the Feebles, Noce Blanche, Black Rain, Twister, Say Anything…, Look Who’s Talking, New York Stories, Schocker, Wild Orchid, Road House, An Innocent Man, Leviathan, Wicked Stepmother, Little Monsters, Glory
Inte ens nära:
National Lampoon’s Christmas Vacation, Ghostbusters II, The Karate Kid III, Pink Cadillac, Punisher, A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child
Nästan där:
Halloween 5: The Revenge of Michael Myers, Honey I Shrunk the Kids, The Abyss, Astérix et le Coup du Menhir / Asterix och Bautastensmällen, Batman, The Little Mermaid, Lethal Weapon 2, Inga Rövare Finns i Skogen, Pet Sematary, Dead Poets Society, Kajsa Kavat, Jönssonligan på Mallorca, When Harry Met Sally, Peter och Petra, Licence to Kill, Täcknamn Coq Rouge
Topplistan:
15. Hoppa Högst
I botten av toppen hittar vi halvtimmeslånga kortfilmen Hoppa Högst, efter novell och manus av Astrid Lindgren. En liten ”chicken race”-historia om Albin och Stig, som på grund av deras osäkra mammor alltid har jämförts med varann och därigenom utvecklat en intern tävling i hembyn för att jämföra varandras mod. Den som vågar hoppa högst är bäst – en dumdristig kamp som givetvis eskalerar till en tragisk olycka om inte någon av dem vågar dra sig ur i tid.
Den gick på TV flertalet gånger när jag var liten och jag tyckte alltid att berättelsen var intressant, med ett intressant tema.
14. Triumph of the Spirit
Denna förintelseskildring från koncentrationslägren under Andra Världskriget med en alltid lysande Willem Dafoe (Antichrist, Wild at Heart, Boondock Saints) i huvudrollen är kanske inte så förvånande väldigt tung. Dafoe spelar en fånge som med hjälp av sin boxningstalang får möjligheten att lämna vardagsarbetet emellanåt för att boxas med sitt liv som insats, inför en publik bestående av nedsupna nazisoldater.
Den rullade konstant på tjock-TV:n både dag och natt hos en vän till mig och många är gångerna då jag somnat till skriken, gråten och knytnävsslagen från Viljans Seger.
13. Indiana Jones and the Last Crusade
Jag har aldrig älskat Indiana Jones jättemycket även om filmernas tema var utmärkt underlag för diverse äventyrliga lekar när jag var barn. Denna tredje och ( fram tills magplasket för någon handfull år sedan) sista film om Indiana Jones har dock alltid varit min favorit i serien.
Det var ett succédrag att casta Sean Connery (James Bond) som Indiana Jones farsa, för det finns väl inga skådespelare som till sättet dom beter sig på är så lika varandra, som machobuttra, ”pinsamma pappan”-egostukade karlakarlarna Harrison Ford (Han Solo) och Sean Connery?
Ford skulle lätt kunna spela vilken som helst av Connerys alla roller om han var i samma ålder som honom när exempelvis Goldfinger (1964), Zardos (1974), The Hunt for Red October (1990) eller The Rock (1996) gjordes. Dom är av samma själsliga blod.
12. Tetsuo
Denna gravt surrealistiska och effekttyngda konstfilm från Japan – Tetsuo – The Iron Man, som den brukar tituleras, fick jag aldrig riktig kläm på den enda gång jag sett den, men det går inte att ignorera dess totala originalitet och egenhet, som sjukt nog resulterat i en handfull uppföljare! En av dom mest udda filmer jag sett, vilket lär säga något. Ska den ändå beskrivas mer konkret lär det vara något i stil med ”Eraserhead regisserad av David Cronenberg på LSD”.
11. A Grand Day Out with Wallace & Gromit
Ytterligare en kortfilm och den första i serien om Wallace och Gromit. Detta är berättelsen om när dom i sitt dagdrömmande beger sig till månen, vars kropp består av sinnesjuka mängder utsökt ost.
10. Perdues dans New York / Lost in New York
Den gothiska surrealismens och erotikens mästare Jean Rollin (The Nude Vampire, Two Orphan Vampires, Fascination) och hans drömska lågbudgetfilmstil lär inte gå hem hos alla, men jag är helsåld på den. 1989 hade han legat ganska lågt med sitt kreativa filmskapande, men under en två veckors lång resa till New York spelade han in den här filmen väldigt spontant.
Inom en speltid av knappa 52 minuter berättar Rollin genom en åldrad dam om två små flickor som i en lek suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet. Genom magi förflyttas dom genom tid och rum till att bli två unga kvinnor i New York som möter vålnader och vampyrer om vartannat. Inte mycket är solklart, men jag kapitulerar alltid inför Rollins berättarstil.
9. Do The Right Thing
Spike Lees (Jungle Fever, Malcolm X, Inside Man) uppkäftiga och än idag högst aktuella samhällskommentar på gatuklimatet i USA sprudlar av energi och kreativt berättande, skildrat under den varmaste sommardagen i mannaminne. Även om jag inte fastnade helt för Do The Right Thing den enda gång jag sett den hittills är den given som en av dom allra friskaste fläktarna 1989.
8. Intruder
Denna lågbudgetrysarfest med skådisinhopp av både Sam Raimi (regissör av Evil Dead-filmerna) och Bruce Campbell (stjärnan i Evil Dead-filmerna) har jag sett endast en gång hittills, men den satte ett märkligt starkt intryck på mig då jag sedan dess nästan ohälsosamt älskat upplägget att låta film utspelas i ett matvaruhus. Denna film gör det och upplägget är underbart. Butikens unga personal jobbar natt, när dom upptäcker att en blodtörstande galning försöker döda dem en efter en utan att veta vem det är…
Intruder är Lawrence Benders producentdebut (som sedermera slog igenom som producent för Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction bland annat) och en studie i hur finurligt filmskapande kan gå till rent praktiskt utan att behöva kosta skjortan, med specialeffekter av Greg Nicotero som efter att ha börjat som assistent åt Tom Savini, hunnit med att stå för blodet i ett flertal av Quentin Tarantinos, Sam Raimis, John Carpenters, Wes Cravens och Eli Roths filmer. Inte illa!
7. Santa Sangre
Den surrealistiske och skjoige flumkonstnären Alejandro Jodorowsky har inte gjort så värst många filmer under sitt liv efter dom internationella braksuccéerna med El Topo (1970) och La Montaña Sagrada / The Holy Mountain (1973), men detta år gjorde han en engelsktalande film om ett typiskt cirkusfölje med dvärgar, tatuerade damer, mimartister och ledsna clowner.
Vi följer i huvudsak följer unge knivkastaren Fenix. Hans mammas armar offrades åt sekten Santa Sangre (Heligt Blod) när han var liten och sedan dess har Fenix fått låna ut sina egna armar åt hans svartsjuka mamma, som i vredesmod tvingar bort alla dom kvinnliga bekantskaper han visar vänlighet mot. Fast i sin mammas grepp råder hysterin på alla tänkbara vis, med jättelika ormar som krälar fram ur byxorna och en elefant som blöder ur sin snabel. Det är jodorowskisk symbolik i ett nötskal.
6. Back to the Future: Part II
Den här såg jag givetvis rikligt som yngre och tyckte nästan om denna uppföljare mer än föregångaren, då jag gillade idén att åka tillbaka till första filmen. Kanske var det till och med så att jag såg denna före första filmen vilket lär ha gjort tidsresaräventyret ännu mer tidsomkastande. Förr kunde jag tycka att framtidsresan var lite väl plojig och ”out of place” gentemot den mer stabila etableringen av dåtidens nutid (80-talet) och 50-talet. På senare år har dock framtidsvisionen med alla sina kommersiella plojigheter snarare blivit den här filmens höjdpunkt i sann, blomstrande kärlek till den retrofuturism som flödar i vår tid.
5. All Dogs Go to Heaven
Jag har inte sett den här sedan jag var liten, men den bestående positiva känslan finns kvar i mitt minne, av historien om en hund som faller ner från efterlivet i himlen för att hämnas och träffar en liten flicka som kan prata med djur. Den känns som en avlägsen, underbar dröm med både ljus och mörker, vilket är skapare Don Bluths och Gary Goldmans (An American Tail, The Secret of NIMH, Thumbelina) nyttiga framgångsrecept då dom inte räds att blanda in krassare ingredienser i deras barnfilmer.
4. Casualties of War
Brian De Palma (Dressed to Kill, Blowout, Scarface) är en passionerad filmskapare med bestämda åsikter och när det kommer till USA:s kapitalistiska krigsföring och skrämselpropaganda för egen vinnings skull har han satt ner foten tydligt med irakkrigsskildringen Redacted (2007) och vietnamkrigsskildringen Casualties of War, som bägge demonstrerar hur vanliga, enkla amerikaner förgriper sig på och våldtar andra nationer, utan någon vilja att ta ansvar.
Michael J. Fox (Back to the Future) är perfekt castad som den enda soldaten med samvetet i behåll och Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Last Man Standing) är utmärkt i en tidig prestation som soldatstyrkans ledare. Jag var inte beredd på hur gripande filmens händelser skulle vara och Ennio Morricones svulstiga filmmusik kramade verkligen ur tårarna på mig när filmen gick mot sitt slut.
3. Born on the Fourth of July
Oliver Stone och Tom Cruise verkade satsa alla kort på att göra den mest omspännande återspeglingen av Vietnamkrigets utförande och misslyckande med denna filmen, där kritiken mot USA:s regering och dess folk ställs inför en symbolisk rättegång mer intim och emotionell än den Stone ett par år senare tog sig ann i JFK (1991) – och ett antikrigsbudskap mer rakt och akut än det Stone filmatiserade i Platoon (1986) några år tidigare. Jag tror att Stone och Cruise lyckades förmedla sitt ”case” ypperligt, för jag blev ordentligt blödig.
Min recension av Född den Fjärde Juli kan du läsa här.
2. Drugstore Cowboy
Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Good Will Hunting) har skapat en beatpoetisk skildring av några drogjagande ungdomar på drift (spelade av bland annat Kelly Lynch, Heather Graham och Matt Dillon i sitt livs roll), men istället för ett svindlande panoramaperspektiv med frihet och sorglösa äventyr runt hörnet tar denna film en sällsam småstadsinramning som fångar det lilla USA så autentiskt att det lika gärna kunde ha varit en dokumentär videodagbok.
Läs hela recensionen här.
1. Resan till Melonia
Det här är Per Åhlins (Karl-Bertil Jonssons Julafton, Dunderklumpen, Hundhotellet) tecknade mästerverk och en av mina absoluta favoritfilmer någonsin – en av dom allra första. Den vackra sagostämningen är helt enorm och har präglat mig så starkt att det här för mig är själva definitionen av hur en odödlig saga ska se ut.
Berättelsen är allra mest inspirerad av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). men hämtar också inspiration från Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838). Vill du läsa hela min kärleksförklaring till filmen och min relation till den genom livet, går det att läsa mer i min recension som jag skrev under filmspanartemat ”barndom”, vintern 2013.
Ett knappt år senare fick jag på Cinemateket i Stockholm faktiskt se och höra Per Åhlin berätta om sin långa karriär som Sveriges ledande animationsregissör och hans gedigna arbete med denna film, som även han själv verkar se som sitt ”Magnum Opus”. Jag läste att Svenska Filminstitutet nyligen restaurerat filmen och premiärvisade den uppfräschade kopian på BUFF International Film Festival i Malmö tidigare i år. I samma stad har filmen dessutom satts upp som pjäs på teaterscenen alldeles nyss och 2010 spelades även en fristående uppföljare till Melonia på teaterscenen i Stockholm – så filmen lever i högsta grad kvar i folkets medvetande.
För mig är det inte bara den bästa filmen som kom år 1989. Det är också den bästa svenska filmen genom tiderna, den bästa animerade filmen genom tiderna och tamejsjutton om det nästan inte är den bästa filmen genom tiderna.
Som vanligt hoppas jag att du tittar in och kikar vad övriga filmbloggare har listat för filmer på deras egna topplistor över filmåret 1989. Du hittar dem alla här under. Jag gissar på att poesin och geisten i Döda Poeters Sällskap vann flest bloggares filmhjärtan 1989…
Fiffis Filmtajm
Jojjenito
Filmmedia
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr
Absurd Cinema 