Genre: Thriller, Action, Drama
Regi: Christopher Nolan
Manus: Chistopher Nolan, Jonathan Nolan
Längd: 165 min
Skådespelare: Christian Bale, Tom Hardy, Liam Neeson, Joseph Gordon-Levitt, Gary Oldman, Anne Hathaway, Marion Cotillard, Morgan Freeman, Michael Caine, Juno Temple, Daniel Sunjata, Aidan Gillen, Matthew Modine, Nestor Carbonell, Josh Pence, Joey King
Åtta år efter händelserna i The Dark Knight äntrar terrorledaren Bane Gotham City. När polisstyrkan står maktlös tvingas den pensionerade Batman att återvända för att återigen rädda staden. Mycket har dock förändrats och kampen för fred blir plötsligt smärtsamt avlägsen…
Varning! Recensionen innehåller SPOILERS!!!
Jag vet inte var jag egentligen ska börja med den här filmen.
Min bioupplevelse på premiären var en nervös injektion på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Mitt sinne torterades i ett stadie av förtvivlan utan andrum närapå genom hela filmen.
Jag tänkte allvarligt tanken att upplevelsen av den här filmen är det närmaste jag hittills varit känslan av att befinna sig mitt i ett krig. Ännu mer tänkte jag – med tanke på min bakgrund, på alla människor som befunnit sig i mynningen av ett terrorhot och jag brottades hela tiden med tankarna på vem jag egentligen skulle vara i en situation som de jag bevittnade i filmen.
Visa tycker nog att jag är väldigt naiv som jämför allvarliga tillstånd som verkliga terrordåd och krig med en liten biofilm som ska fungera som ”underhållning”, men jag tror inte på att vifta bort konstruktiva tankegångar och jag är säker på att jag inte var ensam om att känna precis så här.
Jag kan bara föreställa mig hur pass kontroversiell filmens innehåll – scen på scen, måste vara för den amerikanska publiken som det senaste decenniet har pumpats med dessa känslor genom medias rapportering av de terrordåd som öppet hotat världen sedan 11 september.
Lika mycket sympatiserar jag med den befolkning av världen som befunnit sig i ett krigsdrabbat land – oavsett skala.
Hotet som staden Gotham – mer likt New York än någonsin, ställs inför är så fruktansvärt att jag har svårt att komma på något hot skildrat på film som varit mer kolossalt och samtidigt så verklighetsförankrat som denna gigantiska terroristkidnappning jag bevittnar framför mig.
Att sätta en hel stad i karantän med hjälp av ett kärnvapenhot är över vår fantasi och det är extrema förutsättningar som behöver ske för att någon ska göra det. Samtidigt är det inte orealistiskt och därför blir det svårare att greppa ju mer jag tänker på det.
Likaså det realistiska i att ett Wall Street-komplex kan bli ”rånat”, att ett flygplan kan bli kapat av ett annat flygplan och att en hel idrottarena kan utsättas för ett jättelikt terroristdåd. Allt kan ske – det har inte gjort det ännu, men i teorin är det endast en tidsfråga.
Filmens tunga handling baseras till största del på tre serietidningsskildringar. Den ena av dem är No Man’s Land, där Gotham blir satt i en snarlik karantän från fastlandet genom en jordbävning som delvis raserar stadens broar och Batman blir frånvarande, vilket leder till att staden blir totalt laglös och kretsar bland det vanliga folket tecknar fladdermus-symboler i gränderna för att bygga upp tron på att Batman ska komma och hjälpa dem.
Då kommer jag oundvikligen in på filmens stora fiende.
Bane. Denna general. Ett näst intill komplett hot att möta i en krigsledarroll. En övermänniska som får Satan själv att pissa på sig och det Bane i första hand är så skicklig på är inte hans fysiska, hotfulla utstrålning utan ännu mer hans obrytbara psyke som kan få folk att utföra sina egna avrättningar frivilligt.
Han är definitivt Batman och Gothams enskilt svåraste motsåndare. Hans enda personliga svaghet – masken som bedövar hans kroniska kroppssmärta, är lika mycket en akilleshäl som den är en hälsning till Darth Vader att han inte är den enda som får bära gasmask.
Röstförvrängningen har varit ett stort samtalsämne bland Batman-fans och Nolan-fans genom filmens olika faser av visat förhandsmaterial och det tar en stund att förlikas med den dominans den får rent ljudmässigt gentemot de andra karaktärernas röster, men draget är originellt och gör honom mer mytisk, mer övermänniska.
Sedan har vi Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy). En skådespelare jag hyllat gång på gång och det arbete han lägger ner på att spela Bane går utan minsta tvekan att jämföra med Heath Ledgers dito som ”The Joker” i föregående film, men jämförelser dem emellan är onödiga och opassande. Han är helt enkelt ett helt annat odjur.
Människor kommer genom filmhistorien att jämföra skräckfilmgenrens olika karaktärer när de försöker avgöra den mest skrämmande filmpersonligheten någonsin, men Bane är för mig i en klass jag inte sett förut på film då mitt personliga intresse för filmen gör att han endast behöver visa sig så går jag i försvarsposition mentalt.
När Tom Hardy dessutom tvingas bära en mask som gör hans ögon ännu mer viktiga för uttrycket av karaktärens känslor, motivation och vilja att skrämma skiten ur dem runt omkring honom, ja då är det dags att slå på den stora trumman. Hans röst – eller dialekt, påminner om en mustachprydd cirkusdirektör eller brittisk gentleman från en svunnen tid.
Just mustachen är något jag ser skulle passa honom om masken inte hade funnits där och det är ironiskt att härskarpersonligheter som Josef Stalin, Fidel Castro, Adolf Hitler, Osama Bin Laden, Che Guevarra, ett stort antal forna kungar och fängelsepersonligheten Charles Bronson (som just Tom Hardy har porträtterat) alla hade mustach. Är mustachen en så pass ikonisk härskarsymbol? Vid närmare eftertanke känns Bane som en modern Stalin/Castro – dock med något annorlunda tillvägagångssätt för att skaka om maktstrukturen.
Tom Hardys Bane har ett antal episka ögonblick i filmen, men talet han håller till Gothams befolkning inför fritagandet av ”Harvey Dents fängslade offer” är kolossalt mäktigt och skrämmande. Sättet hur han rör huvudet får nackhåren att resa sig och då är jag annars en av dem som hatar filmscener som innehåller ”inspirerande tal till befolkningen”.
Den andra förlagan som denna film baseras på är givetvis Knightfall-sagan, där den fascinerande karaktären Bane för första gången ställer en fysiskt utsliten Batman på prov genom att indirekt försvaga honom steg för steg, själsligt, innan han väljer sitt läge att placera dödsstöten.
Han bryter slutligen Batmans rygg och tar över makten i Gotham City. Ett klassiskt ögonblick då Bane blev den förste fienden att verkligen besegra Batman och han gör det genom taktiskt kunskap, beslutsamhet och skoningslös styrka.
Regissör Christopher Nolan och manusförfattaren Jonathan Nolan visar stor respekt och tilltro till seriens canon och sättet de pusslar in allt i deras egna Batman-värld är värt att buga för!
Detta gäller även filmens alla nyckelkaraktärer.
Anne Hathaway briljerar totalt i rollen som Selina Kyle – kvinnan som vi trots allt gärna refererar till namnet Catwoman, men som aldrig nämns i den termen genom hela filmen, så när som den tjuvaktiga titeln ”The Cat” i en tidning.
Hennes ögon säger allt om skådespeleriet och jag har hela tiden svårt att se om hon är rädd på riktigt eller om hennes karaktär ”bara skådespelar” – och faktumet att även jag som tittare inte kan lita på henne är så extremt trevligt!
Ögonblicken då hon växlar mellan rollerna ”oskyldig flicka” till ”förförisk bedragerska” är mäkta imponerande och inte ens jag, som har försvarat rollsättningen av ”tjejen från En Prinsessas Dagbok” förväntade mig riktigt det galleriet från henne. Hon är värd alla hyllningar hon kan få!
Selina Kyle är aldrig någon ”prinsessa i nöd” utan tar hand om sig själv på ett nästan oöverträffat individuellt och egoistiskt sätt, så när som på hennes känslor för Bruce Wayne/Batman. Dock räddar hon honom gång på gång i avgörande situationer vilket gör att hon aldrig hamnar i en direkt situation då hjälten måste rädda henne och inte tvärtom.
Framför allt är det mest genialiska med karaktären att hon aldrig enbart byggs upp som en sympatisk människa och förebild, utan fortsätter bejaka sin ”jag går min egen väg och behöver inte hålla mig inom lagens gränser”-mentalitet.
De ytterst få, sentimentala ögonblicken mellan henne och Batman blir därför särskilt rörande för en cyniker som jag, efter århundraden av kvinnor som i slutändan är dömda att spela ”prinsessor i nöd”.
En liten parentes i sammanhanget är dessutom att denna films karaktärisering av Selina Kyle är det närmaste vi kommit serietidningarnas Catwoman, då hon är en verklig mästertjuv som spelar på den sida som passar henne personligen just för stunden, snarare än den osäkra sekreterare som blir slickad av katter i Tim Burtons version.
All heder åt Michelle Pfeiffer i Tim Burtons version dock, men de spelar i totalt olika universum och de gör det båda fantastiskt.
En liten, men trevlig kuriositet kring Selina Kyles karaktär är hennes kvinnliga medhjälpare, Jen. Hon spelas av en personlig favorit, den fräna Juno Temple (Kaboom, Lovelace). Hon får inte många scener men vi får känslan av att de har mer än en tillfällig bakgrund tillsammans och att den antagligen sträcker sig så långt som till en kärleksrelation.
Egentligen heter hon nog inte ”Jen”, utan Holly Robinson, med tanke på alla gemensamma nämnare med denna karaktär som förekommer i serietidningarna. Väldigt kul och Nolan fortsätter väcka intresset att gräva bland serieakrivet efter mer fördjupning.
Något av det första jag tänkte på filmvisningen – och mest anmärkande, var Hans Zimmers musik genom filmen. Det är sällan musiken dominerar så mycket i ljudbilden som den gör i denna. Den bygger upp en väldigt, väldigt tät känsla på ett sätt inte ens Zimmer själv åstadkommit tidigare och då filmen är så massiv leder den oss igenom det som i en vanlig film hade varit passager, men som i den här är den ena smällen efter den andra.
”Bane’s Shant” är hypnotisk, för att säga det minsta och ett flertal stycken bjuder på en apokalyptisk stämning av stora mått. ”Apokalyptiskt” är ordet som beskriver Hans Zimmer prestation! Oscarsvarning, utan tvekan.
Mitt i filmens alla utropstecken glömmer jag nästan briljansen i själva produktionen, hantverket. Som filmens prolog, där ett passagerarflygplan kapas av ett större Hercules-plan. En sjuk, sjuk scen och faktumet att den i stort sett har spelats in med riktiga stunts uppe i luften och inte med datoreffekter är häpnadsväckande.
Christopher Nolan har alltid haft ett slags James Bond-komplex i sina filmer vilket vi ser prov på här, men framför allt har han haft en tydlig beslutsamhet genom alla sina filmer att aldrig använda CGI-effekter om det inte är absolut oundvikligt. Mycket respekt för det.
I filmens inledning bygger Nolan också mycket på den briljanta förändringen i Bruce Waynes privatliv. Han har varit pensionerad i åtta år sedan det tragiska hände då hans livskamrat, Rachel Dawes dog på grund av det han stod för och stadens ”White Knight” – Harvey Dent, dog likaså på grund av det.
Han har sedan dess blivit en enstöring uppe i sitt stora palats till herrgård och kopplingarna till den klassiska filmen Citizen Kane är uppenbar och hjuvlig – likaså kopplingarna till det alltid lika aktuella serieablumet The Dark Knight Returns, av Frank Miller.
Utvecklingen där Bruce Wayne sedan tvingas genomgå en kristiansk återuppståndelse från den djupa gropen mitt i ingenstans är för mig det antagligen mest genialiska som filmen kommer med, då det bygger upp bibliska, symboliska och klassiska element så att filmen inte längre kan undgå att kallas ”EPISK” med stora bokstäver.
Christian Bale är fruktansvärt bra i vissa ögonblick. Han blick genomsyrar den inre osäkerheten och tyngden som vilar på Bruce Waynes axlar så pass att han överträffar den utmaning som han genomgår i Batman Begins.
The Dark Knight Rises är den perfekta kombinationen av både Batman Begins och The Dark Knight då dessa båda hade något som den ena saknade och vice versa. Den ena hade den psykologiska utvecklingen hos Bruce Wayne och den andra hade storleken och den utsökta komplexiteten. Den sista filmen har mycket av båda och de smälter ihop perfekt enligt mig. Alla tre filmer sammanlänkas dessutom på ett perfekt sätt i sista kapitlet så att filmen verkligen fungerar som en trilogi och inte endast tre enskilda berättelser.
Nolan har precis som i föregående filmer arbetat efter ett tema och jag tycker att det är en av de största anledningarna till att hans filmer känns så rejäla och intelligenta. I The Dark Knight Rises är temat ”Smärta” och det visar sig för alla karaktärer på skiftande sätt. Hur de är tvungna att genomgå smärta för att verkligen förstå hur de ska bygga upp sig själva.
Åter då till de övriga karaktärernas utvecklingar. Hela intrigen kring de två enda (vad det verkar) riktigt ärliga poliserna i Gotham – kommissarie Gordon och unge talangen John Blake, är ett eget genialiskt spår i sig i denna mastodontiska berättelseark till film.
Gary Oldman (Dracula, Léon, Tinker Tailor Soldier Spy) ger som alltid sin karaktär allt och man hoppas så mycket på honom. Hans berättelselinje har varit en ynnest att få följa genom alla tre av Nolans The Dark Knight-filmer.
Hur vi i sista kapitlet får se en besegrad, uppgiven och försvagad Gordon ge sitt sista för det han alltid trott på – precis som Batman, är gripande och han förtjänar mer erkännande.
Gordon hade gett upp det mesta, men med hjälp av dem runt omkring honom kämpar den gamle mannen tillbaka till sin idealistiska grundstomme, mer och mer och mer.
Joseph Gordon-Lewitt (Inception, Hesher, 50/50) spelar även sin karaktär med glans och visar sådan beslutsamhet i skådespeleri och karaktär att vi inte kan göra annat än att hoppas på honom. Han är på något sätt den vanlige, enkla personen i allt detta och blir den framträdande symbolen för den vanlige invånaren och att hoppet fortfarande finns hos dem som vågar tro.
Och Marion Cotillard (La Vie en Rose, Public Enemies, Midnight in Paris). Och Morgan Freeman (Driving Miss Daisy, Se7en, Nyckeln till Frihet). Gissa om att jag satt på nålar för att jag trodde att de skulle bli offer för den omöjliga situationen som var Bane, men snacka om att jag blev omskakad av filmens omvändning!
Spänning fick en ny innebörd genom den här filmen och det var så härligt att se hur alla karaktärer – inklusive dem från tidigare filmer, blev en pusselbit i den slutliga uppgörelsen och istället för att endast trampa vatten för att finnas där så var de bidragande till helhetshistorien.
Risken med många nyckelkaraktärer som här är ju att det blir rörigt och oengagerat kring filmens grund men min tydliga känsla är att allt fungerar till punkt och pricka – bortsett från att jag möjligen hade velat se en liten avrundning kring Cilian Murphys briljanta, minnesvärda och underbara lilla comeback-cameo. Vilken jävla scen! Suset som gick genom hela publiken när han dök upp är en av de fränaste, enskilda bioögonblick jag någonsin varit med om.
Manusbygget kring denna film är massivt – jag kan ju bara föreställa mig, men jag ser inga svagheter värda att anmärka på! Och jag skulle kunna sammanfatta i stort sett varje karaktär i den här filmen med att de berör mig till gråt, men jag hoppas att det kommer fram ändå, på något sätt.
Butlern Alfred och hans ”adoptivson” Bruce Wayne genomgår stora personliga förändringar i deras rörande ”far och son”-relation och den känslomässiga nerv som Michael Caine tillför är bland det mest rörande jag sett i skådespelarväg. Och Christian Bale får verkligen arbeta i sin roll igen efter ”mellanfilmen” The Dark Knight. Jobbet tillsammans med Michael Caine är särskilt fint.
Och en mer sympatisk karaktär än Michael Caines trofasta, kloka och ansvarsfulla Alfred kan jag över huvud taget inte komma på just i detta nu. Han är filmens mest briljanta skådespelare och han förtjänar en Oscar för bästa manliga biroll. Ge honom den nu med detsamma innan jag faller ihop i en pöl av tårar!
Och hela trilogins final. Finalen är emotionell på ett sätt få förväntar sig av en film som baseras på ”någon superhjälte med mask”.
Hur Batman en gång för alla offrar allt för staden, som han beskyddat under så många år då invånarna inte haft tillräckligt med tro för att själva ta det ansvaret. De apatiska invånarna och polisstyrkan blir i sista stund tillräckligt beslutsamma att bygga upp deras samlade mod för att kämpa tillbaka mot dem som gör deras stad illa.
Batman blir slutligen en symbol för upprätthållandet av det goda, av det som är rätt. När han uppnått sitt syfte kan han äntligen lämna över ansvaret till stadens människor och ge dem en egen chans att bygga upp för en ny tidsålder.
The Dark Knight reser sig, blir en legend och får slutligen även han gå vidare till nästa liv. Amen.
Det är en känslomässigt extremt påfrestande avslutning som har allt jag önskat mig och lite till. Jag fattar inte hur filmen kan fungera så jävla bra med tanke på omfattningen, men det gör den! Den har mörkret, psykologin, filosofin, samhällsspeglingarna och den episka hjältehistorien som aldrig dör.
Tro mig, jag ska reflektera över den här filmen mycket och se om den minst tre gånger till på bio, så jag återkommer på den här fronten. Just nu är den dock perfekt och enda anledningen att den inte får full pott är att jag vill utvärdera den fler gånger innan jag sänker eller höjer betyget.
Genre: Action, Kriminalthriller, Drama, Förhöjd samhällsskildring, Superhjältefilm
Absurd Cinema 