Etikettarkiv: 1992

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: Lynchisk mindfuckterror av Laura Palmer

Jag skrapar fram en recension av Fire Walk With Me under min ringfingernagel inför fortsättningen av Twin Peaks. Du har väl sett den vid det här laget? Inte? Då är det hög tid. Order från David Lynch.  

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Detta ÄR min favoritfilm, tillsammans med The Shining (1980), Valerie and her Week of Wonders (1970 – min recension), Death Proof (2007 – min recension hos kollegan Fiffis filmtajm) och Once Upon a Time in the West (1968 – min recension). Föredrar att se den inofficiella ”extended cut” med dom sedan 2014 släppta bortklippta scenerna. Finns ett antal magiska ögonblick från dessa ”Missing Pieces” och dom upplevs bäst integrerade i sitt rätta sammanhang. The Extended Blue Rose Cut (eller vad den brukar kallas) följer originalmanuset vilket innebär att scenerna ligger där dom ska och övrigt material är som vanligt. Den är högst kompetent sammansatt.

Tre och en halv timme lynchisk mindfuckterror med Laura Palmer i centrum är maxat. Dramatisk, känslotung surrealism som får den stabila grunden att lösas upp metafysiskt. Ljudarbetet i denna film är det bästa jag hört. Någonsin. Här är Lynch i sitt esse på alla punkter utifrån förutsättningarna.

Med tanke på att denna film är hans mest rushade filmproduktion i karriären (skriven, filmad OCH klippt på mindre än ett år) vilket är en bra ventil för Lynchs berömda intuition, lovar det gott för galenskapen i kommande fortsättning av Twin Peaks. Dom kommande 18 timmarna skrevs visserligen i stort på 3,5 år. Två år ägnades åt första timmarna. Själva produktionen regisserades och klipptes däremot på endast ett och ett halvt år, av i huvudsak Lynch själv. Jag ser detta som potentiellt utmärkt för det intuitiva sinnet att binda samman beatsen till en flytande helhet.

Och som du kanske hört några gånger vid det här laget; David Lynch rekommenderar dig att se framför allt Fire Walk With Me inför fortsättningen av Twin Peaks. Den är – givetvis till min stora glädje, essentiell för vad som kommer hända i Twin Peaks 25 år senare…

”I could say it’s the story of Laura Palmer’s last seven days. Very much important for this.”

(David Lynch på Showtimes presskonferens i januari 2017, på frågan om Fire Walk With Me ska ses som en del av utvecklingen i nya Twin Peaks, eller som en fristående enhet)

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Jag har recenserat Fire Walk With Me tidigare. Här hittar du recensionen från mars 2016, publicerad i mars 2017.

Unforgiven (1992) eller: I guess they had it coming

För 25 år sedan regisserade Clint Eastwood ”the western to end all westerns”. Unforgiven vann fyra oscars och erkändes omedelbart som en modern, genre-revisionistisk klassiker. Mer än två decennier senare står fanan onekligen minst lika högt och är en stor influens på vårens utropstecken Logan (2017 – läs mina recensioner här och här).

It’s a hell of a thing, killing a man

Clint Eastwood och Morgan Freeman spelar här två laglösa som efter att ha lämnat det blodiga livet bakom sig bestämmer sig för att greppa sina vapen en sista gång och hjälpa några hämndlystna prostituerade i bygden Big Whiskey. Richard Harris spelar ”English Bob” – en färgstark lönnmördare. Gene Hackman (som fick en Oscar för bästa manliga biroll) spelar den brutale och sluga sheriffen som med hjälp av sina vicesheriffer håller bygden i ett järngrepp. Det blåser upp till storm i Big Whiskey.

Denna recension kommer ursprungligen från min topplista över Årets bästa filmer 1992 där den var en av toppfilmerna.

20110924-124641

Bakom filmens ganska mjäkigt inplacerade feelgoodhumor döljer sig en berättelse av mytologiska mått, om en pensionerad, hjärtlös, sadistisk yrkesmördare vid namn Will Munny – en karaktär långt ifrån dom distanserade prisjägarna Clint Eastwood tidigare gjort ikoniska i sina tidigare westernfilmer. Men när favoritskådespelaren Clintan själv regisserade sin avskedsföreställning till den genre som gjort honom till den han är, ville han en gång för alla visa hur den verkliga western var. Allt annat än den ärofyllda och glamorösa period John Ford, John Wayne och kompani diktade upp.

Huvudkaraktären här hakar på sadeln en sista gång – med tvivel över sina två barn och sin risiga ålder, för att hämnas ett blodigt övergrepp på några prostituterade. Ett övergrepp så bestialiskt att inte ens sadisten Will Munnys stenhårda hjärta kan lämnas oberört.

Veteranerna Morgan Freeman och framför allt Gene Hackman lyfter filmen med oerhört välspelade biroller som en svart yrkespartner till Munny samt en högmodigt uppsvullen sheriff, som vägrar skipa rättvisa åt dom prostituerade kvinnorna i ”hans” samhälle. Uppgörelsen ligger som en blodröd rand över himmelen och inväntar dem alla.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) eller: It’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Detta är en recension ursprungligen hämtad från topplistan över årets bästa filmer 1992 (från mars 2016), där Fire Walk With Me var, är och förblir otvivelaktig 1:a. Den får stå på egna ben som uppvärmning inför kommande säsongen av Twin Peaks senare i vår (21 maj 2017).


När Twin Peaks lades ner gjorde David Lynch sin egen uppföljare – egentligen en prolog om Laura Palmers sista dagar i livet, fylld av surrealism på en nivå som Lynch inte visat sedan begynnelsen av hans karriär. Filmen blev ett kommersiellt fiasko och sågades av både publik och kritiker, men har decennier senare fått sin upprättelse som en av tidernas mest underskattade filmer. Här är en av mina recensioner av Fire Walk With Me.

Twin Peaks är en liten stad på gränsen till Kanada. En ung prostituerad – Teresa Banks, hittas mördad. FBI kopplas in och agent Chet Desmond får hand om fallet. Ledtrådar till gåtans lösning dyker upp på de mest oväntade och överraskande sätt. När Desmond mystiskt försvinner kopplas specialagent Dale Cooper in. Samtidigt dras en annan ung flicka, high school-eleven Laura Palmer in i en tillvaro med sex och droger i en allt större omfattning. En epilogisk prolog till den kultförklarade tv-serien.

Vad hade du förväntat dig? Hur skulle jag kunna placera någon annan film än David Lynchs (Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive) mästerverk först, detta år? En film som tillsammans med The Shining (1980)) är den enda jag skulle kunna påstå är min favoritfilm någonsin. Den floppade stort på biograferna och orsakade det kanske största och längsta buropet någonsin på Cannes filmfestival när den premiärvisades där i en längre, 3,5 timmar lång version. En version som Lynch efter Cannes snabbt klippte ned till den slutliga 2 timmar långa versionen som existerar idag.

Detta och faktumet att filmen spelades in och klipptes inom loppet av endast ett år, gör det till hans snabbast producerade långfilmsverk någonsin, Han är dock inte obenägen att förlita sig på känslan när han skapar sina filmer, då han ett knappt decennium senare skulle göra andra mästerverket Mulholland Drive (2001) vidareutvecklat från en pilotavsnitt för en TV-serie med samma namn som ratades av branschen.

Jag har skrivit om uppföljaren till Twin Peaks (1990-1991) – utspelandes innan händelserna i TV-serien,  ett antal gånger flyktigt förut i och med alla texter om serien och kommer skriva om den igen, då det lär komma en och annan recension i samband med min pågående bevakning av den kompletta TV-serien och dess fortsättning, men också genom allmänt djupdykande kring filmens koder. Det är verkligen en intensiv, intim och stundtals oerhört svårtolkad upplevelse. Eller som Albert sade till Cooper, i en scen från ”the shooting script” som aldrig användes;

COOPER
The very fact that we are talking about word association means we are in a space that was opened up by our practice of word association. The world is a hologram, Albert.

ALBERT
Yes, it’s a great big psychedelic circus ride, isn’t it, Cooper?

Vi definierar vår verklighet genom mänskliga ord och språk – koder vi själva hittat på – och det gör vår värld till ett återskapat hologram av den ”verkliga” verkligheten. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, för att låna orden från Albert och Coopers dialog. Det är en ganska bra beskrivning av detta komplexa mysterium till film. En enda stor, psykedelisk cirkusshow, eller feberdröm. En rymd omöjlig att på riktigt nysta upp till en ”verklig” verklighet, men massor av symbolik som säger något om vad som försiggår under ytan. Jag menar under ytan av det vi kallar vår verklighet.

Originaltiteln på filmen förklarar trots allt den konkreta grundpremissen; Fire Walk With Me – Teresa Banks and the Last Seven Days of Laura Palmer. FBI utreder med stor sekretess mordet på en ung, blond kvinna i det skogsbelägna samhället Dear Meadow, ett år innan det mytomspunna mordet på 17-åriga Laura Palmer. Resten av filmen skildrar Lauras sista, skälvande dagar i livet, som endast dokumenterades och berättades genom andra karaktärer i själva TV-serien.

Här får vi hela den hisnande upplevelsen rätt i ansiktet med första parkett rakt framför den mörka tunneln som TV-serien bara snuddade vid och Lynch har aldrig kommit närmare ren och skär skräck än så här.

Det är sådant flöde av frihet som förenas i denna film –  symbolberättandet, det psykologiska skildrandet, ljudkonst, miljökonst, Sheryl Lee (Laura Palmer) i en av decenniets starkaste rollprestationer, Harry Dean Stanton (Paris, Texas, Alien) som dyker upp och stjäl showen på bara några minuter, David Bowie och hans vänner som suddar ut begreppen om tidslogik totalt och en atmosfär som både älskar mig och våldtar mig på samma gång. Det är inte skildrandet av drömmar jag känner här – det är verkligen en dröm. En turbulent dröm i slow-motion, som blev för mycket för att ges en ärlig chans i tiden då den damp ner.

Tack vare att David Lynch efter 22 års medlande och tjatande från inbitna nördar lyckades få rättigheterna till dom 1,5 timmar bortklippta scenerna från Fire Walk With Me och släppa dem i blu-ray-utgåvan av Twin Peaks för två år sedan, har givetvis en engagerad entusiast klippt in dessa scener på ett naturtroget vis utifrån originalmanuset och det innebär att vi idag genom fildelning kan ta del av ”den långa versionen”. Den innehåller till största del ”fan service” med fler cameos av karaktärer från originalserien, samt några riktigt intressanta scener som späder på mytologin ytterligare.

Jag väger inte någon av versionerna över den andra, utan vilken version du eller jag borde se beror helt på hur mycket tid vi känner för att investera i Twin Peaks fantastiska drömvärld. Jag rekommenderar dock varmt att uppleva dom bortklippta scenerna integrerade i filmen, då dom gör ännu sin rätt där än genom att ses separat.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt


Läs mina övriga recensioner av Twin Peaks här:

Och mina övriga recensioner av David Lynchs filmer här:


Tom and Jerry: The Movie (1992)

Mkrorecensioner-headertom_and_jerry_the_movie_ver1

Genre: Äventyr, Animerat, Barnfilm
Produktionsland: USA
Svensk titel: Tom och Jerry Gör Stan Osäker
Manus: Dennis Marks
Regi: Phil Roman
Längd: 84 min
Budget: Okänt
Röster: Richard Kind, Dana Hill, Anndi McAfee, Tony Jay, Rip Taylor, Henry Gibson, Michael Bell, Ed Gilbert, David L. Lander, Howard Morris, Sydney Lassick, Raymond McLeod, Mitchel D. Moore, Scott Wojahn, Tino Insana, Don Messick, B.J. Ward, Greg Burson, Charlotte Rae

To save the life of a young girl, this cat and mouse will have to do the impossible. They’ll have to get along.

Tom och Jerrys första animerade långfilm! De har blivit hemlösa och ska rädda en ung flicka från hennes elaka styvföräldrar, men allt går inte vägen…

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme och publicerade strax därefter denna recension, i samband med årsbästalistan för filmåret 1992.

Welcome to the 90’s. The Cold War is over. Western Europe is unified. The whole world is a kindler, gentler place to be. Well…almost.

Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

MOUSE MANHATTAN 4

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

Tom_and_Jerry_The_Movie_1350130601_0_1992

Puggsy: [till Tom och Jerry] You guys are fighting like a cat and a mouse.
Frankie da Flea: They are a cat and a mouse, Puggsy.
Puggsy: That’s true, Frankie, but they gotta learn to be pals or they ain’t gonna make it out here.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
2 – Prat

sddefault

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
3 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
3 – Animation
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


A70-11294

Kometen Kommer (1992)

Mkrorecensioner-header84a6bbebdc836189cb55e12691af44ec

Genre: Drama, Animerat, Animé, Familjefilm, Barnfilm
Produktionsland: Japan, Nederländerna
Alternativ titel: Comet in Moominland (USA), Muumipeikko ja pyrstötähti (Finland)
Manus: Lars Jansson, Dennis Livson, Akira Miyazaki (baserad på förlagor av Tove Jansson)
Regi: Hiroshi Saitô
Längd: 70 min
Röster:
Sixten Lundberg (Mumintrollet), Johan Simberg (Muminpappan), Margit Lindeman (Muminmamman), Lilli Sukula-Lindblom (Lilla My), Michel Budsko (Snusmumriken), Riko Eklundh (Sniff), Dick Idman (Snorken, Bisamråttan och cyklist), Ragni Grönblom (Snorkfröken), Peik Stenberg (Hemulen och astronom), Sam Huber (Polismästaren och astronom), Chris af Enehielm (Filifjonkan)

Baserad på Tove Janssons roman. Mumintrollets födelsedag närmar sig och samtidigt håller ovanliga saker på att hända i Mumindalen. Filosofen Bisamråttan anar en storkatastrof. Mumintrollet och hans vänner vill veta om risken är verklig. På vägen träffar Mumin, Lilla My och Sniff den vandrande Snusmumriken, Snorkfröken och hennes bror Snorken. Äventyret för dem till ett observatorium där de får se kometen komma allt närmare. Snusmumriken vet att alla de ovanliga sakerna händer därför att kometen närmar sig Mumindalen. Ingen vet vad man skall göra. Mumintrollet och hans vänner vill fara hem så snabbt som möjligt.

Kometen kommer 001

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt (men fungerar som en prequel till det som händer i serien), där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det. Och även om Lilla My inte fanns med i originalberättelsen platsar hon bra i filmversionen och säger några av dom mest intressanta sakerna filmen har att erbjuda, med ”tove janssonska” kvaliteter.

Kometen kommer 2

Det visuella är trots (jämfört med förlagorna) den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången gentemot den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYD-Betyg-09

Bad Lieutenant (1992)

Mkrorecensioner-header220px-Bad_Lieutenant_
Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalare, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Den Korrumperade Snuten
Manus: Zoë Lund, Abel Ferrara
Regi: Abel Ferrara
Längd: 96 min
Skådespelare: Harvey Keitel, Brian McElroy, Frank Acciarito, Peggy Gormley, Victor Argo, Vincent Laresca, Eddie Daniels, Frankie Thorn, Paul Calderon, Leonard L. Thomas, Victoria Bastel, Bianca Hunter, Stella Keitel, Zoë Lund

Gambler. Thief. Junkie. Killer. Cop.

En polis är fullständigt nergången, och det kan egentligen bara sluta på ett sätt. Han sniffar kokain, röker brunt heroin, injicerar heroin och röker crack, förutom att han dricker sprit under tjänsteutövning. Han köper prostituerade och stjäl pengar från brottslingar, som han sen låter sticka. Han spelar bort pengar som han inte har. Det finns inget hopp, och han är ett fullständigt kräk…

Jag har bara sett intressante gerillafilmskaparen Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan.

Bad Lieutenant 1

Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags ”Travis Bickle”-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring planlöst i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt där spärrarna är utkastade genom fönstret. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen ”mayhemmar” sitt inre. Den praktiskt handhållna kameran i autentiska, oputsade Bronx-miljöer förstärker effektivt denna instabila atmosfär, men jag behöver se om den igen för att se om jag kan ta in det bättre nu på senare år.

”I’m sorry. I tried to do… I try to do the right thing, but I’m weak, I’m too fucking weak. I need you to help me! Help me! I need you to help me! Forgive me! Forgive me! Forgive me, please! Forgive me, father!”

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, senare tolkning från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Bad Lieutenant 5

Både ”in-your-face!” och symboliskt på ett större plan behandlar bägge filmer samma, utsökta grundtema – det korrumperade samhällets förfall. Vårt förhållande till tron på något större och vad avsaknaden av den gör med oss. Grundhistorien känns mer som ett av Paul Schraders (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus gör, lustigt nog.

”Vampires are lucky, they can feed on others. We gotta eat away at ourselves. We gotta eat our legs to get the energy to walk. We gotta come, so we can go. We gotta suck ourselves off. We gotta eat away at ourselves til there’s nothing left but appetite. We give, and give and give crazy. Cause a gift that makes sense ain’t worth it. Jesus said seventy times seven. No one will ever understand why, why you did it. They’ll just forget about you tomorrow, but you gotta do it.”

4 – Manus
5 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-07

Braindead (1992)

Halloween-banner-2015

Braindead posterGenre: Splatterkomedi, Skräck, Komedi, Svart komedi, Äventyr
Produktionsland: Nya Zeeland
Alternativ titel: Dead Alive (USA)
Manus: Peter Jackson, Stephen Sinclair, Fran Walsh
Regi: Peter Jackson
Längd: 104 min | 85 min (R-rated) | 97 min (unrated) | 80 min (FSK 16) | 92 min (1992) (1993) (cut) | 85 min (heavily cut) | 99 min (DVD edition)
Skådespelare: Timothy Balme, Diana Penalver, Elizabeth Moody, Ian Watkin, Brenda Kendall, Stuart Devenie, Jed Brophy, Stephen Papps, Murray Keane, Glenis Levestam, Lewis Rowe, Elizabeth Mulfaxe, Harry Sinclair

Publiken skrattar och spyr!

En ung mans mor blir biten av en ”rat monkey”. Hon blir sjuk och dör, men återvänder för att döda och äta hundar, sköterskor, vänner och grannar.

Förord: Jag recenserade ursprungligen denna för min lista över dom bästa filmerna från 1992, men eftersom jag på sikt utformar listupplägget med originalrecensionerna fristående från listan, publicerar jag därför denna och övriga 1992-recensioner som separata pjäser i efterhand – med eventuella tillägg.

Dead Alive Braindead

Peter Jacksons splattersprutande, rekordslafsiga kultrulle såg dagens ljus år 1992, nästan ett decennium innan han skulle få ett nytt, vitt skilt genombrott med Sagan om Ringen-filmerna.

”They’re not dead exactly, they’re just… sort of rotting.”

Jag har aldrig varit kåt i effektfilmer, men jag får verkligen lyfta på hatten åt den passion och ambitionsnivå Jackson måste ha haft för att ro denna massaker i land. I princip varje bildruta bjuder på lemmar som flyger, levande och döda människor i panik och skådespeleri som känns som en ren hyllning till Sam Raimis och Bruce Campbells ”crazy train”-prestationer i dom gamla Evil Dead-filmerna. Jackson inleder filmen med att uppenbart hylla Steven Spielbergs och George Lucas äventyr med Indiana Jones för övrigt.

Braindead

Jag trodde faktiskt att budgeten för denna film var av rejält låga lågbdugetmått, då jag fått för mig dig från förr, men med tanke på alla gedigna, praktiska effekter samt vissa inspelningsplatser förstår jag om den kostat en del. Att det var så mycket som 3 miljoner omräknat till amerikanska dollar förväntade jag mig dock inte. Idag är det närmare 25 miljoner kr och på den tiden var det förstås värt ännu mer.

”She’s history! I know what to do, I’ve read the comics! Total… bodily… dismemberment!”

Nog för att det med senaste decenniernas mått mätt är en vanlig totalkostnad för en indiefilm på lågbudgetnivå, men det är inte lite pengar. En större svensk dramafilm kostar väl ungefär lika mycket och en dyrare svensk lågbudgetfilm är inte ens hälften så kostsam. Men svenska filmer innehåller i regel inte heller så här mycket slafs.

Huvudrollen här är inte lika inspirerande som Bruce Campbell när det kommer till slapsticktalang, vilket gör att jag tvångsmässigt placerar Braindead i skuggan av föregångare, men all heder åt Jackson för att han kör ända in i kaklet med slafs, överspel, kameradragningar och allmän galenskap! Det är en riktigt underhållande resa i teknisk, köttig finess.

3 – Manus
– Skådespelare
– Stämning
– Foto
– Musik
———-
13 – Totalt

SYD-Betyg-06