Genre: Familjedrama
Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, Ben Coccio, Darius Marder
Längd: 140 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ray Liotta, Ben Mendelsohn, Rose Byrne, Mahershala Ali, Bruce Greenwood, Harris Yulin, Dane DeHaan, Emory Cohen, Robert Clohessy, Olga Merediz, Gabe Fazio, Luca Pierucci, Ephraim Benton
Ensamvargen Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning när han åker ut ur cirkustältets motorcykeldödsglob och in i den skogsbelägna New York-småstaden Schenectadys bakgator. I ett försök att återförenas med en gammal flirt han övergav ett år tidigare – Romina, får han veta att hon har en liten son och att han är pappan.
Luke inser att han måste förändra sitt eget liv för att kunna ta hand om deras son då han vet betydelsen av en fadersgestalt och vad frånvaron av familjeband kan betyda. Kärlek, svek och ånger sätter alla djupa spår. Det enda skyddet finns i samhället bortom talltopparna…
De bästa av bioupplevelser är de stunderna då man måste pusta ut när filmen är slut och bara sitta tyst i biosalongen medan eftertexterna rullar. Samla tankarna och i ett form av rus tänka efter vad man har sett för att över huvud taget kunna dela med sig vilken speciell upplevelse man varit med om.
Att påstå att The Place Beyond the Pines är en film som gjorde mig stum av förtjusning och fylld av känslor är inte en underdrift av ord. Sällan har en mening beskrivit min upplevelse av en film så pass väl.
Först och främst vill jag säga att jag inte alls förväntade mig den film jag såg.
Filmskaparen Derek Cianfrance imponerade på ett modigt och nästan unikt sätt med sitt diskbänksrealistiska relationdrama Blue Valentine för tre år sedan, där han genom att träffa de verkliga, ouppblåsta nerverna i en relations svårigheter lyckades skapa filmmagi av vemod. Huvudrollerna Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Lars and the Real Girl) och Michelle Williams var elektriska tillsammans.
I The Place Beyond the Pines spelar Ryan Gosling återigen huvudrollen, men karaktären är en helt annan. Karaktären ”Lukes” likheter med den namnlöse, tyslåtne stuntförardesperadon i Goslings succéfilm Drive (2011) är däremot mer slående – dock visar Gosling en rikare utmålning av karaktären här och hans historia lyser både introvert och extrovert över hela hans gestalt.
Vi känner för honom utifrån och inuti och så ut igen på ett sätt endast de största skådisarna lyckas förmedla.
Eva Mendes (Hitch, 2 Fast 2 Furious, We Own The Night) spelar Lukes före detta flickvän ”Ramona”. Hennes insats – fylld av ärlighet, är formidabel. Jag skäms över att jag tyst för mig själv tvekade över att hon skulle kunna hålla den nivån Cianfrance avsett, men hon fångar verkligen den samvetstyngd karaktären bär på.
Australienske kvalitetsskådespelaren Ben Mendelsohn (Animal Kingdom, The Dark Knight Rises, Killing Them Softly) har också en liten, men stark roll för filmens berättelse. Han är en bilmekaniker med ett smutsigt förflutet och trots att han är en karaktärstyp vi sett förut så finns det en avgrund som når mycket djupare både tack vare manuset och hans egen insats.
Mendelsohn gör något nytt i varje film han är med i, trots att det är roller fyra av fem skådisar bara skulle ”spela av” på klichéfylld säkerhet. Hjärtat han visar i denna film är pulserande och berör.
När sedan Bradley Cooper (The Hangover-trilogin, Limitless) och ett gäng andra skådisar på sidan av gör sina livs rollprestationer blir filmen en ren pers för mig, av episka mått.
Cooper oscarsnominerades för sin roll som bipolär charmspoling i Silver Linings Playbook (2012), men hans birollsinsats här slår den och en andra oscar är inte en önskan från mig utan ett krav. Han visar lager jag aldrig räknat med från hans sort och håller jämn nivå med Goslings insats.
Det bästa med filmen finns dock redan på pappret, i berättelsestadiet och det gör mig imponerad. Filmen är verkligen en trappa av händelser som stegrar till hisnande emotionella höjder med små, små medel.
Trots att den i de stora dragen följer en konventionell manusstruktur gör den det på ett otroligt genomarbetat, välskrivet och framför allt modigt sätt. Det är få förunnat att ett drama kan kollidera så våldsamt rätt in i bröstet som denna historien gör och krockskadorna sitter kvar långt efter.
För övrigt har vapen sällan använts så till bristningsgränsen effektivt som dramatiskt verktyg. I The Place Beyond the Pines känns tyngden och risken av ett vapen på ett sätt jag knappt känt i en låtsasvärld förut.
Filmens små ögonblick av fåniga men emotionellt träffande vardagsdetaljer bränner också in bestående intryck som överträffar andra filmers livsomvälvande händelser med hästlängder.
Bilderna när filmens huvudkaraktärer flyter fram på de ensamma skogsvägarna har en sådan poetisk tyngd att man vill böla. Mycket tack vare multimusikern Mike Pattons (otrolig sångare i Mr. Bungle, Faith No More och Fantômas – bland annat) helt fantastiska filmmusik!
Spoiler!
Och scenen när Ben Mendelsohns karaktär, Robin, fånigt övertygar Jason om att ta på sig sin pappas plastiga fejk-glasögon är ett ögonblick som fick känslorna att välla över hos mig. Den genuina stoltheten Jason visar är så fånig, men så fruktansvärt vacker och äkta.
Filmens tydliga treaktsberättande har fått vissa att jämföra vilka akter som är bäst. För mig är det helt fel då filmen trots tre delar är en sammanlänkad historia. Att sista akten fått för lite beröm är förståeligt då det är svårt att prata om den utan att avslöja filmens struktur, men relationen mellan sönerna Jason och A.J. är gripande vacker och fylld av bubblande ungdomsångest.
Nya ansiktet Emory Cohen och framför allt Dane DeHaan (Chronicle, Lawless) storspelar! DeHaan var starkast i gangsterfilmen Lawless förra året trots konkurrens från en hel ensemble av supernamn och här är han återigen på väg att stjäla showen.
Det är också fint att se hur Jasons styvpappa i sig blir en ytterligare en fadersroll som visar vägen på sitt sätt. Jag kan inte understryka för många gånger hur bra skrivet jag tycker att den här historien är! Som tre fantastiska filmer i en, skulle man kunna säga.
Spoiler slut.
Det är en av mina mäktigaste bioupplevelser och det förväntade jag mig aldrig – särskilt eftersom konkurrenterna den gott och väl klår består av bombastiska miljardexplosioner som Titanic, Inglourious Basterds och The Dark Knight Rises.
Filmen är en helhet av stunder i klass med det bästa Michael Mann (Heat, Collateral), Francis Ford Coppola (Gudfadern-trilogin, The Conversation) och Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant) har behandlat och lyckats med under deras karriärer.
Det är Michael Manns suggestiva vemodsatmosfär, Coppolas familje- och faderstematik samt Van Sants poetiska vilsenhetsskildrande i en och samma film.
Har du fastnat för något av detta så kommer du garanterat hitta någonting i Derek Cianfrances mästerliga epos.
Jag har tamejtusan sett årets bästa film och har svårt att tro att någon film kommer trollbinda mig så som The Place Beyond the Pines för en lång, lång tid framöver. Vilken upplevelse!
Absurd Cinema 