Genre: Psykologisk thriller, Kriminalfilm, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 140 min
Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes, Cillian Murphy, Liam Neeson, Ken Watanabe, Gary Oldman, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Linus Roache
Bruce Wayne – ende sonen i miljardärfamiljen Wayne, blir vittne till hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner i en gränd av en rånare, efter ett operabesök. Han ger då ett tyst löfte om att konfrontera den ondska som han själv blivit utsatt för. Han är trött på att se ett korrumperat Gotham City och söker sig till ninjan Ra’s Al-Ghul för träning och vägledning.
När han kommer tillbaka till Gotham City är staden i ett värre skick än någonsin med korruption och organiserad brottslighet sida vid sida med självaste polisen. Han bestämmer sig då för att bli brottslingarnas värsta mardröm och inspirerad av sina egna mardrömmar tar han skepnaden av det han fruktar mest. Han blir den mörka vålnaden – en tyst väktare, en vakande beskyddare, en mörk riddare. På gatorna går plötsligt ryktena om ”The Batman”.
Åtta år hade gått sedan den senaste Batman-filmatiseringen – Batman and Robin (1997), innan Batman Begins äntrade biograferna.
Tim Burton väckte 1989 ett stort filmintresse för karaktären i och med den första stora filmsatsningen – Batman. Han regisserade med lika stor framgång även uppföljaren, Batman Returns (1992) och till skillnad från tv-serien med Adam West och Burt Ward 30 år tidigare hade Burtons filmer en gothisk, mörk stil som både hedrade serietidningskällan, samtidigt som han antog en mer seriös ton inspirerad av serieförfattaren/tecknaren Frank Millers revival av karaktären i serietidningarna, som hade givit Batman betydligt mer djup och allvar sedan karaktärens mer sorglösa period före 80-talets mitt och bakåt.
Tim Burton må ha ingett en mörkare känsla i sin Batman-tolkning, men allt grundades egentligen i gothisk, visuell yta, då karaktäriseringen fortfarande var endimensionell och skildrandet mestadels av det lustiga slaget.
Joel Schumacher tog sedan över ”manteln” efter Burton och regisserade de kommande två Batman-filmerna, Batman Forever (1995) och nyss nämnda Batman and Robin. Dessa filmer behöll Burtons gothiska stil men gjordes ännu mer med glimten i ögat och för den lättsamma actionunderhållningens skull. Det är kanske svårt att föreställa sig nu, men innan Batman Begins hade denna legendariska serietidningskaraktär på film gått från en humorfylld tv-serie fylld av slapstickhumor och oneliners, till en stilistisk mörk nytändning på bioduken och tillbaka till en ganska lättsam fars med mycket action och spektakulära skurkar, helt utan egentligt utrymme för något djupare allvar.
Regissören Christopher Nolan hade före denna film gjort sig ett hett namn med den stiliserade filmen Memento (2000) och remaken på norska filmen Insomnia (2002), där han visat prov på ett intresse för en mörk stil med en tydligt, psykologisk ton. När han tog sig ann Batman ingick han tillsammans med manusförfattaren David S. Goyer (som dessförinnan författat Dark City och Blade-trilogin) en tydlig vision.
Goyer skrev ett mer verklighetsförankrat, nutidsanpassat manus, där handlingen skulle fokusera mer på Bruce Waynes resa på ett personligt, psykologiskt plan, snarare än genom actionbetonade möten med välkända superskurkar. Influenserna hämtade dem mestadels från Frank Miller (återigen) och hans banbrytande seriealbum Batman: Year One (1989).
Resultatet blev en film tydligt kretsat kring ett tema – rädsla. Stilen bär tydliga drag av en modern ”film-noir” där berättelsen centreras enbart kring huvudkaraktären och antagonisten blir rädslan i sig självt, snarare än en fysisk skurk. Det spelar längre ingen roll vem som vinner det fysiska slagsmålet – det är rädslan som måste övervinnas.
Vi får därför följa Bruce Waynes psykologiska kamp mot sina inre demoner och hjälplösheten han känt sedan hans föräldrars bortgång, och hur allt detta leder till skapelsen av hans brottsbekämpande persona. Skurkarna är inte mer än brickor i hans kamp. Den talangfulle barn-skådisen Christian Bale castades i rollen som Bruce Wayne, efter succén med American Psycho (2000) och The Machinist (2004).
Det Bale bidrar med till karaktären är en helt ny sida, då den vanligtvis så fyrkantige miljardären Wayne tillika Howard Hughes-liknande playboy-mannen får en obrydd yta fylld av en ynglings otålighet, men i hans blick ser vi hans inre ångest och brännmärken efter den sorg hans ensamma uppväxt kantats av.
Bales totala hängivelse åt rollen hade visat sig i hans tidigare två senaste succéer och han drog inte ner på inställningen här. Hans ansiktsuttryck skriker stundtals på hjälp. Man måste se det för att förstå hur pass mycket han evolverar rollen åt det djupare, mer känslomässiga hållet. Bruce Wayne blir plötsligt den intressanta karaktären och inte Batman.
Att dessutom se Liam Neeson (Schindler’s List, Rob Roy, Taken) i en ovanlig skepnad, i rollen som den beslutsamme och komplexe Rha’s Al-Ghul-lärlingen Henri Ducard, är en av filmens små höjdpunkter och han får verkligen den svårtacklade rollen att komma till sin fulla rätt. Risken är även här att en mindre skicklig skådis går in och gör rollen pasticheartad, men Neeson gör mig inte det minsta besviken.
Genidragen slutar inte där. Nolan plockar in tv-älsklingen Katie Holmes (Dawson’s Creek) i rollen som den idealistiske advokaten Rachel – en nära barndomsvän till Wayne som växt upp och bekämpar brottsligheten enligt lagboken – en lagbok som olyckligtvis alltid är anpassningsbar sedan maffian fått överläget i hiearkin. Hon har en viktig åsiktsosämja gentemot en av sina psykiatrikerkollegor, kallt och skickligt spelad av Cillian Murphy (28 Days Later).
Det karaktären – och inte minst Holmes gestaltning hjälper till, är att visa en rättvis men oskuldsfull och rakryggad kvinna, totalt ren från sexuell åtrå och på det sättet änglalik. Som ett sista tecken på att godheten finns kvar hos dem som tror. I Gothams hopplösa tillvaro lyckas en sådan karaktär ge något genuint istället för fejkade förhoppningar. Hon blir Bruce Waynes positiva ledstjärna, men samtidigt en känslomässig risk på det personliga planet.
På hans sida finns också en annan idealist – kommissarie James Gordon, briljant spelad av Gary Oldman (Sid & Nancy, Bram Stoker’s Dracula, Leon). Denne man är den enda hederliga polisen som finns kvar i Gotham City och precis som Wayne och Rachel känner han sig ganska ensam i rollen som fredstroende. Han ser dock en oväntad strimma hopp i och med ryktena om att en maskerad brottsbekämpare vakar i natten.
Den fenomenale Tom Wilkinson stjäl dessutom en av filmens bästa scener i rollen som Gothams mäktigaste maffiaboss – Carmine Falcone. Scenen symboliserar tydligt hur pass insnärjat Gotham har blivit den senaste tiden, när en poliskommisarie kan vandra in i gangstrarnas samlingsplats utan att någon ens tittar åt han håll.
Batman har dock två närmare medarbetare som vet mer om honom än några andra. Bruce Waynes trogna butler Alfred, som tagit han om honom sedan han var liten och blivit som en fosterfar till Wayne. Veterangentlemannen Michael Caine spelar honom och även här får karaktären tack vare Sheen samt mycket välskrivet manus en flerdimensionell äkthet som inte utnyttjats lika centralt i de tidigare filmerna, där han mest varit Waynes kostymklädda maskot.
Den andra viktiga personen i Batmans inre krets är Wayne Enterprises teknikutvecklare, Lucius Fox (stabilt spelad av Morgan Freeman). Denna karaktär har saknats i tidigare filmatiseringar och det han tillför är en logisk källa till Batmans högteknologiska utrustning.
Denna gång har den visuella skönheten fått stå tillbaka för verklighetstrogna uppfinningar som med spelbara odds skulle gå att skapa även i vår värld för rätt kostnad – något miljardären Bruce Wayne inte behöver oroa sig nämnvärt för. Hela den realistiska biten har Nolan verkligen lyckats förmedla.
Varför rabblar jag då upp all dessa biroller så pass konsekvent. Jo, för att alla dem trots sitt relativt lilla utrymme lyckas bli skildrade så rikt och med så mycket bidragande till den stora handlingen. Tillsammans med den realistiska tonen utgör den rika karaktäriseringen filmens största triumfkort och det är anledningen till filmens storhet.
Batman Begins banbrytande för den så kallade ”superhjälte-genren” då den i och med just realism och karaktärisering innehar kvaliteter personer som vanligtvis inte ser denna typen av film kan uppskatta väldigt mycket. Den tjänar ett större, mer komplext syfte än sina konkurrenter.
Filmen banade väg för en ny våg av serietidningsfilmatiseringar – och Christopher Nolan var inte färdig med sagan om Batman.
Nolan lyfter upp Batman och Bruce Wayne från lättsamhetens grav och placerar honom i en realistisk, hopplös framtid där Bruce Waynes levnadsöde är lätt att förstå och ta till sig på ett seriöst plan.
Slutet kunde dras ännu mer till sin spets och inte vara över så hastigt, men det gör snarare att jag snabbt vill se nästkommande film.
Absurd Cinema 
Väl skrivet o jag håller med om det mesta. Katie Holmes var jag kanske inte överdrivet förtjust i men resten av rollbesättningen satt som smäck.Skrev ihop lite om Batman för en tid sedan.
http://filmitch.wordpress.com/2011/02/13/the-dark-knight-2008-usa/
Jag gillade Holmes just för att mitt påstående om att hon är den renaste källan till godhet passar som hand i handske med utstrålningen hon besitter. Maggie Gyllenhaals skepnad i The Dark Knight var dock ganska mycket mer flirtig och armbågig kändes det som, men det ser jag snarare som en utveckling hos karaktären då hennes yrkeserfarenheter har gjort henne mer självsäker och att kaxigheten samtidigt avslöjar en växande svaghet (som exempelvis tunnelseende och övertro). Dock gillade jag Holmes karaktärsporträttering bättre av de två.
Visst är det väl ändå M. Caine som är den vördnadsvärde Alfred? 😉
Och snälla nån, Katie Holmes… Jag kan hålla med om att karaktären är en bra motvikt men de borde ha castat någon som var lite mer trovärdig som en vuxen förvärvsarbetare, inte en college-fresh man. Bara för det gillade jag Maggie så mycket bättre.
I övrigt en mycket välskriven text!
Attans! Måste gubbarna ha så lika namn. Givetvis vet jag vem som är Alfred – egentligen. 🙂
Jag ser karaktären Rachel i första filmen som en ung kvinna som tack vare att hon är ”fresh in the business” fortfarande är okorrumperad och därför gjort sig en karriär på denna idealism.
Maggie Gyllenhaal i The Dark Knight visar istället att karaktären har tendenser att bli naiv och lättlurad trots allt hon visat i Batman Begins. Sättet hur hon tyr sig till Harvey Dent gör att jag blir bekymrad över henne där, då om jag ska uttrycka det i arketyper ”änglavingarna börjar slokna” hos henne.
Däremot är ju Maggie en bättre skådespelerska, men hon tar över karaktären Rachel i ett skede då jag börjat tappa min tro på henne – karaktären alltså, inte Maggie.
Ska se denna och The Dark Knight innan nästa Batman-film tror jag. Hoppas texten så länge.
Måste också säga att det fortfarande inte funkar att besöka din sida med Firefox. Väldigt konstigt. Eftersom jag använder Firefox besöker jag inte sidan så ofta, tyvärr. Nu startade jag upp IE bara för att besöka sidan, och det funkar utan problem. Nåja, inget att göra åt och jag får helt enkelt starta upp IE lite då och då och besöka din trevliga sida ! 😉
Ja, det är konstigt att just du råkar ut för det här och har tänkt på det många gånger. Kan ju tycka att det är förståeligt att sidan kan ta lite extra tid att ladda, men inte så att det ska störa och om det är layouten som tar emot eller att jag ofta har ganska stora bilder på sidan är ju svårt att veta då jag övergick till bägge dessa samtidigt. Har begränsat bloggen till typ tre-fyra inlägg i rad per sida nu för nån vecka sedan så att det inte ska sega mer än nödvändigt, men eftersom problemet kvarstår kanske det helt enkelt är nåt med layouten/kodningen eller vad man ska säga. Skönt att du tar ”bakvägen” IE i alla fall – det uppskattas! 🙂
Ja, det är verkligen skumt. Har inte problem med någon annan sida när jag surfar, så vet inte vad det är. Och det funkade ju alltså bra innan du ändrade layout. Och det är inte att sidan laddar in och väntar på bilderna. Allt fryser och det går inte att göra något med fönstret i runt en minut innan det hoppar igång. Och om jag sen klickar på något på sidan upprepas detta. Men i IE går allt utan problem, haha.
För mig funkar det med Firefox iallafall. 🙂
Hm, jag gillar nog The Dark Knight mer faktiskt men är ingen större fan av superhjältefilmer. Den här och The Dark Knight är nästan de enda som funkar för mig. De är mörkare vilket är trevligt! Ser fram emot den nya i sommar.
Ja, för mig med på alla datorer jag testat, men något är lurt med min sida och Czechs firefox, i alla fall när de kombineras. Men vad det är fortsätter vara ett mysterium. 🙂
Nolans Batman-filmer har ju just den kvaliteten, att de går hem hos dem som vanligtvis inte gillar superhjältefilmer. Realismen, den djupgående karaktärsfördjupningen och som du säger – mörkret, är sannolikt receptet. Tre ingredienser som sällan syns i superhjältegenren och gör någon av dem det så blir filmen genast mer originell.
The Dark Knight Rises är tillsammans med Prometheus och framför allt Django Unchained (som med svensk tidtabell dock inte kommer förens 2013) de filmer jag ser allra mest fram emot i år. En serietidningsfilm, en western och en science-fiction – det är sällan tre så genredrivna filmer finns med i min topp. 🙂
Håller med i princip allt, fast jag inte tyckte särskilt mycket om den. Nolan är duktig, men filmen är osammanhängande och har noll trovärdighet. Hade jag åtminstone sluppit ninjorna hade jag varit tacksam.
Jag tycker att filmen är imponerande trolig inom en nära framtid med ett oroligare klimat i västvärlden. Det är dock mycket som ska falla på plats och eftersom det redan ”är gjort” på film kommer vi givetvis inte se något snarlikt, men något liknande är inte overkligt om det händer.
I desperata, utsatta länder händer liknande saker hela tiden, fast i mindre skala. Det som behövs är att ett ekonomiskt upppumpat land råkar ut för samma sak så att till och med multimiljardärsmänniskor blir desperata och inblandade på den ena eller andra sidan. En rörelse med inställningen att sänka civilisationer/statsskick som byggt upp ”för mycket” makt är ju precis det som händer med de terrornätverk som vi läst om de senaste tio åren exempelvis.
Så till skillnad från samtliga superhjältefilmer som gfjorts tidigare så är den här realistiskt genomförbar även i vår värld. Men visst, ninjatränade soldater och en ensam man med dräkt kräver viss fantasi, givetvis – dock absolut inte otroligt. 🙂
Jag håller i stort med dig. Men jag delar tyvärr inte din entusiasm.