Enemy | Absurd Cinema

Genre: Absurt drama, Psykologiskt drama, Thriller
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine (baserad på förlaga av Fjodor Dostojevskij)
Regi: Richard Ayoade
Längd: 93 min
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Chris O’Dowd, Sally Hawkins, Wallace Shawn, Noah Taylor, James Fox, Paddy Considine, Cathy Moriarty, Craig Roberts, Rade Serbedzija, Gemma Chan, Yasmin Paige, Nathalie Cox, Tony Rohr, Phyllis Somerville

Simon James är en medioker men vänlig kontorsarbetare som drivs till vansinne när han upptäcker att han har en dubbelgångare.

Engelske filmskaparen Richard Ayoade står för manus och regi till 2010 års brittiska indiepärla Submarine men utöver musikaler, skådespelande, musikvideos åt Arctic Monkeys och musikdokumentärer ligger han även bakom den engelska kult-miniserien Garth Marengi’s Darkplace (2004).

Förutom briljant visuellt tänkande och en speciell komisk timing får ett av hans signum anses vara sitt skickliga skildrande av ett brett spektra känslor samtidigt. Ayoade är uppvuxen i England av en norsk mor och en nigeriansk far så även Ayoade själv är lite ”all over the place”, positivt menat.

Hans nya film The Double är faktiskt skriven tillsammans med Avi Korine (Mister Lonely) och delvis producerad av indiekungen Harmony Korine (Spring Breakers, Gummo, Kids). Vi följer en mycket ängslig medarbetare vid namn Simon James på en minst sagt deppig statsförvaltning, där han får konkurrens av sin flitiga och självsäkra motsats – James Simon, som ruskigt nog delar ett identiskt utseende. Den oharmoniska, personliga magnetismen dem emellan är dömd att sätta deras gemensamma framtid på spel, såväl som deras anhörigas.

Den apokalyptiskt fabrikskokande och ångestosande spelplatsen för tankarna till det forna Sovjet och det är ingen visuell tillfällighet då The Double är starkt inspirerad av Fjodor Dostojevskijs psykologiska kortroman Dubbelgångaren, som i sin tur är starkt influerad av Nikolaj Gogols författarstil.

Det klassiska temat som även är starkt förknippat med Franz Kafka; om den ensamme karaktären som riskerar att imploderas i sin paranoia – omringad av den själviska ignoransen från sin omvärld, utförs engagerande i varje moment och ångesten, skräcken och humorn fungerar i sådan samklang att nog Gogol själv skulle blivit road.

Medarbetaren och dubbelgångaren i The Double spelas av en Jesse Eisenberg (Zombieland, Adventureland, The Squid and the Whale) i absolut högform, som dom flesta minns från oscarsbelönade ”facebook-filmen” The Social Network. Insatsen här är av naturliga skäl mer dynamisk, då han får spela två absoluta motsatser och dessutom agerar mot sig själv.

Han har ett reaktionärt detaljskådespel man sällan får nöjet att uppleva och får mig att tänka på giganter som Peter Sellers, tillfört med en stor nypa ångest. Lika mycket visar träffsäkerheten prov på Ayoades intelligenta regitaktkänsla som verkligen kommer igenom.

Utöver Eisenberg ser vi framför allt australiensiska Mia Wasikowska (Only Lovers Left Alive, Jane Eyre, Stoker) i en liten biroll, som fortsätter göra intressanta filmval efter det avstickande genombrottet med Alice in Wonderland för fyra år sedan även om hon är desto mer endimensionell här jämfört med Eisenbergs karaktär.

Filmens paranoida stämning är suverän och det är för mig givet att Richard Ayoade utöver Hitchcock framför allt har inspirerats av filmskapare som David Lynch (Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive) för att skildra den absurda misstänksamheten att omvärlden är mer skruvad än huvudkaraktären, men ständigt behandlar honom som den utstickande.

Filmen kommer nog att jämföras mer med förra årets höjdare Enemy som även den innehåller två identiska karaktärer (där spelade av Jake Gyllenhaal) som motarbetar varandra i en kraftigt förvriden samtid, men för mig ger både den fantastiska estetiken och selektiva ljudarbetet kraftigare vibbar av den kafkanska Eraserhead (1977). Hantverket i The Double är överhängande bättre än Enemy och kan i sina bästa stunder mäta sig med just Lynchs filmkonst.

Om Submarine var en stark entré för Richard Ayoade in i filmvärlden så är det här filmen som tar honom till nästa liga och jag är mycket intresserad av vad han kan leverera härnäst.

Här är sju relativt olika filmer på Stockholm Filmfestival 2013 som jag tycker att folk ska hålla ett extra öga på i programmet då dom ser ut att tillföra den där lilla extra kryddan som man brukar ha nöjet att få uppleva just under filmfestivaler.

Jag gifter mig framför allt med det poetiska skildrandet av någon slags ensamhetsbubbla mitt i en större värld, som flera av filmerna på min lista verkar kunna bjuda på.

Enemy är Denis Villenevues andra film i år, då han samtidigt fått publiken på helspänn med den maffiga kriminalthrillern Prisoners i samma veva som detta andra samarbete med Jake Gyllenhaal visas på festivalen.

Jag hörde av en amerikansk recensent jag uppskattar att VHS-filmade semi-mumblecoreprojektet Computer Chess är hans personliga favorit från året hittills och en modern Dr. Strangelove. Miss Violence ser ut som en riktigt vågad familjeskildring från Grekland med ursnyggt foto.

Både Hide Your Smiling Faces och Jin visar i sin tur på en enormt känsligt, poetiskt skildrande av barn i olika former av kriser och livsformande vägskäl i livet där naturen spelar en oerhört framträdande roll.

Särskilt storyn i Hide Your Smiling Face tilltalar mig enormt då jag själv har haft en liknande filmidé – även den med två unga pojkar, tysta och frånvarande från de vuxna och med en död person som avgörande roll för handlingen.

Det kusligaste är att min idés handling cirkulerade kring en ödslig bro i det gröna, så när jag ser bilden på bron i trailern är det som att se min egen filmidé komma till liv någon helt annanstans i världen.