Etikettarkiv: 2013

The Wolverine (2013) eller: Ett steg bakåt och två steg fram

Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman). 

Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Uppskattar:

  • Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
  • Att filmen är mer intim mot Wolverine.
  • Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
  • Japansettingen.
  • Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
  • Den symboliska vägen upp till tornet…

Ogillar:

  • …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
  • Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
  • Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
  • Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
  • Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.

The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbumWolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.

Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt


På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.

Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.

Återträffen (2013)

Mkrorecensioner-headerÅterträffen posterGenre: Drama, Experimentfilm
Produktionsland: Sverige
Manus: Anna Odell
Regi:
Anna Odell
Längd:
 89 min
Skådespelare: 
Anna Odell, Sandra Andreis, Anders Berg, Niklas Engdahl, Sanna Krepper, Henrik Norlén, Rikard Svensson, Christopher Wollter, Mikaela Ramel, Ulf Stenberg, Andreas Kundler, Malin Levanon, Cilla Thorell, Lena Mossegård, Erik Ehn, Fredrik Meyer

I Återträffen bjuder Anna Odell in till en nervig klassåterträff. 20 år har gått sedan eleverna slutade grundskolan och gick skilda vägar. Men feststämningen kommer av sig när gamla konflikter kommer upp till ytan och sanningar ifrågasätts. En rannsakan av ledarskap och styrande hierarkier tar sin början.

Anna Odell har blivit flitigt omskriven – först för hennes konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701” och sedan för denna långfilm. En film som blev guldbaggenominerad, överraskande publikdragande på bio och hyllad av skribenter.

ReunionRegi

Först knappt tre år senare kommer jag över filmen och ser den, utan debatten varken i ryggen eller i bakhuvudet. Jag läste aldrig särskilt mycket om den när den kom då jag ville vara så blank som möjligt för dess innehåll och frågorna den ställer – eller snarare frågetecken. Frågor är för konkreta. Men den sätter igång min tankeverkstad och det är bra och sällsynt med filmer som gör det med sådan stark intention om det.

Det känns inte som att hon nödvändigtvis vill styra in åskådaren i en agenda om skolmobbing och vuxenmobbing utan hon öppnar upp för åskådaren att själv avgöra vad den vill reflektera över. Filmen är på så sätt mer av ett konstverk än vad folk definierar som regelrätt film – precis som hennes psykkonstverk mer är ett experimentellt verk mer än vad folk definierar som konst.

Bägge dessa bryter konventionen genom experimenterande av just konvention och är på så sätt mer genuina som konstverk än vad det mesta vi genom historien definierat som konst. Konst är (enligt min klara tolkning) ett experimentellt uttryck och ordet ”konst” har nu om inte alltid definierats som något helt annat – något inrutat och traditionellt. När jag tänker konst tänker jag dock många gånger något som inte riktigt andas publika intentioner. Vilket är lite annorlunda av mig eftersom själva handlingen att skapa ett konstverk indirekt är ett uttryck, ämnat att uttrycka något utanför skaparen själv, kommet inifrån skaparen. Anna Odell har en enligt mig ganska tydlig vilja att möta publikens tankar, som jag inte har.

original

Filmen är uppdelad i två delar dramaturgiskt, där första delen skildrar en imaginär återträff skildrad av skådespelare som spelar Anna Odells riktiga klass, men med påhittade namn. Andra delen är – som jag förstår det, en skådespelad rekonstruktion av en intervjuserie med hennes riktiga före detta klasskamrater, hämtad från verkligheten. Jag antar att hon främst format det så för att dels inte bli anklagad för att förvanska verklighetens situationer (då detta är ofrånkomligt när människor ska säga sitt och hon själv står i handlingens centrum), men främst för att inte hänga ut personerna i fråga utan snarare människors beteenden i stort, då det här är ett skildrande om mänskliga beteenden och inte ett personligt uthängande. Det är inte en hämnd på personerna i sig.

Jag personligen tycker att hon främst hänger ut sig själv i filmen och öppet visar hennes egna svagheter som människa, även om hennes roll givetvis också bör ses som just en roll. En skriven samt rekonstruerad form av henne själv. Trots det lyckas filmen imponerande nog med allt samtidigt; en utelämnande skildring av Anna Odell, en studie i mänskliga beteenden och dom roller människan spelar för att inte falla ur det gemensamma rollspelet, samt en bonusmässig, sofistikerad hämnd hon kan stå skyddad emot. Det ger filmen en metaenergi. Alla dessa paralleller och nystande kring vad det spelar för roll vad vi spelar för roll (nysta upp den raden om inte annat), var det hon arbetade med även i ”Okänd, kvinna 2009–349701”.

003302d5

Reflektionerna jag nu utvecklar formar jag snarast först efter att jag har upplevt filmen och återspeglar inte riktigt känslan av ögonblicket då filmen utspelades framför mina verkliga ögon. Under filmens gång frågade jag mig vad hon ville få ut av filmen då en konfrontation av det inledande slaget i filmen är en konfrontation dömd att missförstås av dem som borde förstå. Just då övervägde jag att hävda hennes vilja var att vända publikens agg mot skolförtrycket – en redan vunnen match, och deras sympatier till henne som offer och framgångsrevanschör. Nu blev just det också utgången i majoriteten av publikens ögon, men reflektionerna jag skrev visar att jag lämnade den teorin bakom mig och gick vidare i min tolkning av intention och filmens mer konstruktiva värde.

Kom ihåg det; Underskatta aldrig reflektionen efter en upplevelse! Den är minst lika viktig som upplevelsen i sig, då minnen tynar bort men reflektioner alltid kan leva vidare. Perspektiv är visdom.

För när filmen tagit slut och eftertexterna rullade kände jag mig lite tom. Lite understimulerad. Jag visste inte då vad jag ”ska” tycka eller om jag missat något. Precis den reaktion den mindre öppna personen får inför mer genuin konst, fri från givna mallar. Det jag själv brukar kritisera andra för och rekommendera att lägga ner. Hon överlistade till och med min vanligtvis så accepterande öppenhet och gjorde mig för en stund till min egen motståndare. Bravo!

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
15 – Totalt

SYD-Betyg-07

P&LFF 2014: The Double (2013)

dvojnik-2013-film-plakat10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Absurt drama, Psykologiskt drama, Thriller
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine (baserad på förlaga av Fjodor Dostojevskij)
Regi: Richard Ayoade
Längd: 93 min
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Chris O’Dowd, Sally Hawkins, Wallace Shawn, Noah Taylor, James Fox, Paddy Considine, Cathy Moriarty, Craig Roberts, Rade Serbedzija, Gemma Chan, Yasmin Paige, Nathalie Cox, Tony Rohr, Phyllis Somerville

Simon James är en medioker men vänlig kontorsarbetare som drivs till vansinne när han upptäcker att han har en dubbelgångare.

Engelske filmskaparen Richard Ayoade står för manus och regi till 2010 års brittiska indiepärla Submarine men utöver musikaler, skådespelande, musikvideos åt Arctic Monkeys och musikdokumentärer ligger han även bakom den engelska kult-miniserien Garth Marengi’s Darkplace (2004).

Förutom briljant visuellt tänkande och en speciell komisk timing får ett av hans signum anses vara sitt skickliga skildrande av ett brett spektra känslor samtidigt. Ayoade är uppvuxen i England av en norsk mor och en nigeriansk far så även Ayoade själv är lite ”all over the place”, positivt menat.

Hans nya film The Double  är faktiskt skriven tillsammans med Avi Korine (Mister Lonely) och delvis producerad av indiekungen Harmony Korine (Spring Breakers, Gummo, Kids). Vi följer en mycket ängslig medarbetare vid namn Simon James på en minst sagt deppig statsförvaltning, där han får konkurrens av sin flitiga och självsäkra motsats – James Simon, som ruskigt nog delar ett identiskt utseende. Den oharmoniska, personliga magnetismen dem emellan är dömd att sätta deras gemensamma framtid på spel, såväl som deras anhörigas.

Double exlusive trailer

Den apokalyptiskt fabrikskokande och ångestosande spelplatsen för tankarna till det forna Sovjet och det är ingen visuell tillfällighet då The Double är starkt inspirerad av Fjodor Dostojevskijs psykologiska kortroman Dubbelgångaren, som i sin tur är starkt influerad av Nikolaj Gogols författarstil.

Det klassiska temat som även är starkt förknippat med Franz Kafka; om den ensamme karaktären som riskerar att imploderas i sin paranoia – omringad av den själviska ignoransen från sin omvärld, utförs engagerande i varje moment och ångesten, skräcken och humorn fungerar i sådan samklang att nog Gogol själv skulle blivit road.

Medarbetaren och dubbelgångaren i The Double spelas av en Jesse Eisenberg (Zombieland, Adventureland, The Squid and the Whale) i absolut högform, som dom flesta minns från oscarsbelönade ”facebook-filmen” The Social Network. Insatsen här är av naturliga skäl mer dynamisk, då han får spela två absoluta motsatser och dessutom agerar mot sig själv.

Han har ett reaktionärt detaljskådespel man sällan får nöjet att uppleva och får mig att tänka på giganter som Peter Sellers, tillfört med en stor nypa ångest. Lika mycket visar träffsäkerheten prov på Ayoades intelligenta regitaktkänsla som verkligen kommer igenom.

THE-DOUBLE--2-Snakes-Teaser-Trailer

Utöver Eisenberg ser vi framför allt australiensiska Mia Wasikowska (Only Lovers Left Alive, Jane Eyre, Stoker) i en liten biroll, som fortsätter göra intressanta filmval efter det avstickande genombrottet med Alice in Wonderland för fyra år sedan även om hon är desto mer endimensionell här jämfört med Eisenbergs karaktär.

Filmens paranoida stämning är suverän och det är för mig givet att Richard Ayoade utöver Hitchcock framför allt har inspirerats av filmskapare som David Lynch (Twin Peaks, Lost Highway, Mulholland Drive) för att skildra den absurda misstänksamheten att omvärlden är mer skruvad än huvudkaraktären, men ständigt behandlar honom som den utstickande.

Filmen kommer nog att jämföras mer med förra årets höjdare Enemy som även den innehåller två identiska karaktärer (där spelade av Jake Gyllenhaal) som motarbetar varandra i en kraftigt förvriden samtid, men för mig ger både den fantastiska estetiken och selektiva ljudarbetet kraftigare vibbar av den kafkanska Eraserhead (1977). Hantverket i The Double är överhängande bättre än Enemy och kan i sina bästa stunder mäta sig med just Lynchs filmkonst.

Om Submarine var en stark entré för Richard Ayoade in i filmvärlden så är det här filmen som tar honom till nästa liga och jag är mycket intresserad av vad han kan leverera härnäst.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Losers poster 70x100_web

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

Losers 4

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Losers 3

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Losers 2

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Inside Llewyn Davis (2013)

filmspanarnaMånadens filmspanarfilm är oscarsaktuella Inside Llewyn Davis, av filmskaparbröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) och intrycket efter filmen från oss filmbloggare som såg den tillsammans var komplext och svårvärderat. Vill du veta vad dom andra tyckte så har du länkarna till övrigas recensioner av samma film längst ner efter recensionen!

inside_llewyn_davis_ver2Genre: Drama, Musikskildring
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Längd: 105 min
Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, Garrett Hedlund, John Goodman, F Murray Abraham, Adam Driver, Max Casella, Stark Sands, Alex Karpovsky, Ethan Phillips, Jeanine Serralles

Llewyn Davis står vid ett vägskäl i livet. Med gitarren i släptåg, under den obarmhärtiga vintern i New York, kämpar han för att slå igenom som musiker mot oöverstigliga hinder – vissa skapade av honom själv.

Vissa filmer träffar så djupt att man vid en första anblick inte hinner märka det, men man vet att det var något som fastnade. Sedan flyter det med tiden upp till ytan – men endast om man aktivt fiskar efter det där mystiska, retsamma intrycket.

Så var det med Inside Llewyn Davis. Det var något med den, med det krävdes en knapp veckas grubblande innan jag hade fiskat upp exakt vad det var som väcktes inom mig. Jag såg den först en gång, sedan såg jag den en gång till. Men vi tar det från början…

Jag sätter mig nästan längst fram i Skandias fyllda biosalong, ensam och blöt efter att ha vandrat genom februariregnet. Runtomkring mig sitter glada sällskap i exakt alla åldrar. Dom skrattar och blir en enda stor massa av sorglösa medelsvensson, glada över att ta ett break i deras arbetsvecka för lite filmisk underhållning. Dom utbyter artighetsgester och tycks skratta åt allt dom reagerar åt.

Där sitter jag, tyst och utan ett ordentligt jobb på mina axlar sedan jag först gick ut skolan för fyra år sedan.

1

Filmen börjar. En ensam man med hängsen blick presenteras som kämpande folkmusiker i ett grått, kallt Manhattan i 60-talets början, strax innan en viss Bob Dylan slog igenom stort. Han flyttar från soffa till soffa på nätterna för att hanka fram med sin dröm om att kunna överleva på sin kreativa dröm och passion för musiken.

Ganska snart förstår vi att hans dröm inte är något annat än en dröm, eftersom hans melankoliska texter om flyktkänslor och strävandet efter något större i en kall värld inte får något gehör i ett samhälle som hellre vill höra sorglösa visor om sentimental kärlek och arbetet på den där gamla farmen på landet.

Tjoande, tjimmande och trallande från gladlynta artister är mycket trevligare än en hundögd, luggsliten och patetisk man sjungandes metaforiska ballader om hur en hängning inte är så illa mot att kika upp från sin egen kalla grav. Vem vill höra det?

Llewyn Davis har inte alltid varit ensam utan sjöng för något år sedan sina sköra alster tillsammans med sin bästa vän och tillsammans var dom en hyfsat lovande duo. Hans vän hoppade dock trots sin unga ålder från Washington-bron. Vilket skäl hade han till att göra så, med en munter far och mor som älskade honom? Vad fick honom att fatta ett sådant sorgligt beslut?

2

Filmens stämning kan knappast liknas vid ett lustspel, men trots det skrattar salongens sorglösa publik i kör när Llewyn råkar ut för motgång efter motgång på sin knackliga, ensamma resa. Han tappar bort en katt, han blir utskälld och hånad av sitt ex och han blir stämplad som ett misslyckande jämfört med den sorglösa muntergökssoldaten till folkmusiker som exet umgås med nu.

Ett par framför mig verkar tycka att varje motgång är underbar feelgood och jag sjunker ner mer och mer i min missförstådda position och börjar känna genuin identifikation med Llewyn. Då kommer scenen där Llewyn sitter bland publiken på The Gaslight Café och ser sina sorglösa vänner sjunga så att hela caféet nynnar med i en trallvänlig folkcover.

”A hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles, a hundred miles away from home” blir till sorglös allsång samtidigt som Llewyn Davis känner hur alienerad han verkligen är i denna obrydda, vidriga värld. Och där sitter jag i precis samma sits som honom och drabbas av en meta-upplevelse som en gång för alla placerar mig och Llewyn Davis i samma båt.

Llewyn Davis får därefter ännu en utskällning – den här gången av sin syster, för att han har mage att säga att han inte vill bli en vanlig knegare som ger upp sin passion för att endast ”existera” här i världen, som hon och deras dementa, borttynande far på ålderdomshemmet.

3

Den identifikation jag känner är så precis. Där sitter jag, utskolad och utan jobb sedan fyra år tillbaka med en envis dröm om att leva på min passion och inte bara låta livet mynna ut i ett grått ”Jaha?”.

Ignorerad på alla anställningsintervjuer för att jag står upp för min person och självmant sagt farväl till loja kurser och vidriga sommarjobb för att jag inte velat bli behandlad som ett föremål – ett djur i bur, som tickar in FAS 1-pengar åt vinstindrivande rekryteringssystem endast för att få chansen att jobba på en position som ingen tidigare velat tackat ja till frivilligt.

Fått höra från närstående att ”Är det inte dags att släppa den där drömmen om att bli filmskapare och skaffa ett riktigt jobb istället?” eller visan om att ”Jobb får man om man försöker, så står du utan jobb idag så kan det vara bra att fråga sig; Har jag försökt tillräckligt?

Vi lever i ett samhälle där många drömmer om att bli något, tills dom skeppas ut i arbetssökardjungeln och inser att man får vara nöjd om man över huvud taget blir något över huvud taget. Ens drömmar kan man stoppa in i nån arkivpärm och ställa upp på vinden när man blir vuxen. Du är inget förens beviset ligger på banken i form av ett hyggligt pengaöverskott.

4

Vad Llewyn Davis känner är förstås samma sak. Sviken av ett samhälle som inte kan ge dig mycket om du envist följer din dröm, men som kan kontra med att kalla dig naiv för att du ens försöker. Istället ska vi vara glada för att endast ”existera” kort och gott och inte kräva så mycket mer av oss själva som individer.

Önskar vi uppnå något högre är det bara att sälja sig för pengarna och arbeta sig uppåt genom den sociopatiskt inskolande försäljarmarknaden där naiva ex-gymnasister slussas in och spottas ut i system var och varannan månad samtidigt som dom får lära sig vikten av att kunna övertyga människor om att lägga pengar på avbetalningsbundna produkter.

Är du över 24 år, visar civilkurage och ser igenom affärsmodellen är du inte välkommen.

Vart än Llewyn Davis går stöter han på nya svårigheter och motgångar. Skivbolagschefer som avfärdar hans musik som olönsam och uppmuntrar honom att byta bana, empatilösa medmänniskor samt oförstådda, ignoranta blickar. Kommer någonsin dagen då hans uttryck kan beröra någon eller har han enbart att välja mellan att sälja sin själv eller att gå samma öde till mötes som sin duettvän?

5

En viss gul katt som följer med Llewyn Davis på hans envisa men hopplösa resa börjar som ett lättsamt inslag men verkar allt eftersom filmen pågår mer och mer bli ett symboliskt lager som förstärker Llewyns strävan att nå sitt mål. När katten är där är målet klart, men när katten är borta är målet ovisst för stackars Llewyn.

Katten – som liksom Llewyn är känd för att gå sin egen väg, blir i undertextens källare själva ledstjärnan i filmen om du verkligen tänker efter. Förstår du inte Llewyn Davis strävan på egen hand så kan du tänka på vardu har katten nästa gång så kanske du ser den enklare.

Filmen innehar små fragmentariska ögonblick som likt poesins val av rätta ord lyfter upp filmens högre budskap om att den viktigaste vägen att gå inte är den till framgång, utan den väg som du själv har satt upp och om du verkligen ger dig fan på att ge allt du har för din passion så ska ingen ha tillräckligt med murbruk för att stoppa dig oavsett om du så måste frysa tårna av dig för det.

En scen då filmens huvudkaraktär besöker sin skrumpna far är så djupt rörande när jag vid min andra visning av filmen verkligen ser dess innebörd.

INSIDE LLEWYN DAVIS

Hur dom ensamma, missförstådda och av samhället ignorerade själarna på varsin kant på livsstegen kämpat motströms, mot samma vågor, för att fånga sin fisk.

Hur samhället ibland är ett motverkande hav man måste korsa för att nå sitt mål, där dom som gjort det kan känna en gemenskap starkare än dom som endast ”existerar” någonsin kan få. Där och då får Llewyn för första gången ett tecken på gensvar och förståelse, hur otydlig den än må vara.

För det här är en film som kräver att du iakttar noga.

Hur hans kamp går krävs det att du ser filmen för att förstå, men är du inte beredd på att genomleva en gnutta av den hopplöshet Llewyn Davis får genomgå så kommer nog denna film riskera att enbart bli en långsam, grå resa utan innebörd, om en bångstyrig man som vägrar ta sitt ansvar inför samhället.

7

För mig blev det efter två visningar just en långsam, grå resa, likt själva antitesen av en ”road movie”, om en bångstyrig man som kämpar mot ett samhälle som vägrar acceptera det han har att erbjuda.

Ett gensvar på min egen livssituation.

Ett brutalt ärligt exempel på dilemmat vi alla ställs inför, i att välja att tjäna vår passion och låta den gro tills det ignoranta samhället kan se den, eller släppa drömmen, ”växa upp” och istället tjäna ditt ignoranta samhälle.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-märkt2Feministisk slutnot: Denna skildring är starkt fokuserad på en mans liv och han må träffa ett flertal kvinnor, damer och tanter i 60-talsmiljön under filmens gång, men jag tror inte någon av dem ens befinner sig i samma scen.

Fantastiska Carey Mulligan (An Education, Drive, Shame) gör en välgjuten insats som storspelande Oscar Isaacs (Robin Hood, Drive, W.E) exflickvän och man blir sugen på att se mer av henne i den här filmen.

Dessutom drömmer jag nu efter denna 60-talsskildring ännu mer om att få se en riktigt gedigen biopic om Andy Warhol- och 60-talsikonen Edie Sedgwick, skådespelad av snarlika Carey Mulligan. Med hennes svartfärgade hår och mer nätta, bleka i denna filmen får jag – trots relativt få likheter under lupp, starka vibbar av Edie.

Edie Sedgewick-DUAL PHOTO

Här under är övriga filmspanares recensioner på Inside Llewyn Davis av dem som deltog i lördags och jag har svårt att gissa vad dom andra tyckte mer exakt om den här filmen, då det verkligen är en film att reflektera över och inte döma över en kaffekopp eller liknande. Det finns dock gott om omdömen så det ska bli spännande att se om det var bu eller bä den här gången för bröderna Coens mer ”mogna” drama…

Moving Landscapes
We could watch movies
Har du inte sett den (podcast)
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Fripps filmevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

The Wolf of Wall Street (2013)

Wolf posterGenre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

filmspanarna

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

THE WOLF OF WALL STREET

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Wolf 17

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Wolf 5

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

THE WOLF OF WALL STREET

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg8/10

Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Wolf 10

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Filmåret 2013 i backspegeln (#17): Nedräkningen av 2013 års bästa filmer fortsätter med plats 31-50…

I-BackspegelnPål (Adam lundgren) och Eva (Disa Östrand)

Summeringen av filmåret som gått fortsätter med ytterligare 20 filmer till den maffiga topplistan över samtliga filmer jag sett från 2013!

På varje film delar jag (som jag tidigare nämnt) med mig av en jättekort recension som ”rättfärdigar” varför jag placerat den så fasligt högt, samt ett betyg inom parentes.

Följ nu denna länk för att se vilka 20 filmer som hamnade på plats 31-50! Detta gäng filmer kan man säga tillhör det breda mittenskiktet där ingen är särskilt dålig, men där det fattas något för att ta sig upp på gräddhyllan ovanför.

Märk dessutom att jag ändrat schemat för presentationen av dom övriga filmerna på listan en aning. Under nyårsdagen presenteras ytterligare 20 filmer (har jag tänkt mig) innan listan slutligen fullbordas med 10 i topp den 2 januari på grund av publiceringskomplikationer. Den som väntar på det allra godaste får vänta till nästa år, med andra ord!

  • 1-10 publiceras här den 2 januari!
  • 11-30 publiceras här på nyårsdagen!

Gott nytt år ytterligare en gång!