Genre: Animerat, Surrealism, Trippfilm, Mindfuck, Skräck, Kortfilm Produktionsland: USA Manus:Vince Collins Regi: Vince Collins Längd: 5 min Budget: ? Röster: Nej
Denna bisarra och hallucinogena vuxenvänliga tecknade kortfilm, löst baserad på Alice i Underlandet, tar uttrycket ”Man undrar vad han som gjorde det här gick på” till en ny särdeles hög nivå. Inleds med att en propellerande kanin kastas in i en kvinnas sköte, och saker börjar vända sig ut och in.
Temacheck:Jag har vinklat om mitt tema en aning sedan senast. Jag är omotiverad på att kvotera in mäns möjlighet att ingå i temat genom ”dicks”-delaktighet, även om denna film mer än någon tidigare innehåller ”dicks” så det står härliga till. Istället låter jag barnen få ta plats i temat, då jag gillar skräckrelaterade filmer med barn. Dom har förekommit i några av månadens filmer hittills och dom kommer helt klart förekomma i kommande alster.
Malice in Wonderland innehåller en huvudkaraktär med emellanåt barnsligt tecknat ansikte så pass att det tillsammans med övrigt innehåll blir ganska obehagligt. ”Little children”, check. ”Witches” förekommer inte i direkt mening, men hela filmen skildrar däremot ”bitches” i alla dess färger.
Detta är en tecknad kortis på knappt 5 minuter med grafisk design av Miwako som närmast kan beskrivas som en bokstavlig mindfuck in i en kvinnas kön. Ett freudianskt kaninhål in i den oändliga rymden. Freudiansk Inception. En erotisk snedtripp som är både obehagligt mardrömslik på en extremt surrealistisk nivå, samtidigt som den är fascinerande, händelserik och mycket vackert tecknad.
Jag har sett hisnande drogtrippskildringar som är betydligt – BETYDLIGT, nyktrare än det här. Jag har sett skräckfilmer som är betydligt mindre obehagliga. Sällan har jag sett en mer konstig, konstnärlig eller fantasifull tolkning av Alice i Underlandet (?) eller könen.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
4 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt
Genre: Skräck, Slasher, 3D-spektakel Produktionsland: USA Manus: Martin Kitrosser, Carol Watson Regi: Steve Miner Längd: 95 min Skådespelare: Dana Kimmell, Paul Kratka, Richard Brooker, Rachel Howard, Tracie Savage, Larry Zerner, Nick Savage, Jeffrey Rogers, Catherine Parks, David Katims, Gloria Charles, Kevin O’Brien, Steve Susskind, Cheri Maugans
Efter att ha regisserat den andra filmen i serien kom Steve Miner tillbaka för att även regissera den tredje, som filmades – och ursprungligen visades, i 3D och som hade en helt ny uppsättning av unga skådespelare. Denna film är mest känd i serien som filmen där Jason får sin ikoniska hockeymask, som förblev hans signum genom resten av serien.
Chris Higgins och hennes vänner är på väg till Chris familjs sommarstuga, Higgins Haven, för att spendera helgen där. Vid stugan väntar Rick, en kille som Chris är romantiskt involverad med. Medan Chris vänner handskas med allt från tonårsdrama till osämja med ett lokalt motorcykelgäng, försöker Chris själv konfrontera och överkomma sina egna traumatiska minnen från platsen. Som om inte allt detta vore nog lurar den till synes ostoppbare seriemördaren Jason Voorhees i området och slaktar stugbesökarna en tonåring i taget.
Den tredje Fredagen den 13:e-filmen är helt klart svagare än sina båda föregångare och många av sina efterföljare, men den har en hel del charm som inte ska förnekas. Under förtexterna spelas en sorts skräckdiscolåt som mirakulöst nog lyckas vara både kuslig och rolig på samma gång, men mest av allt är den medryckande. Även om ni inte har någon som helst avsikt att se filmen så rekommenderar jag ändå att ni lyssnar på den här låten. Den är störtskön.
Skådespeleriet är betydligt sämre än i ettan och tvåan, och filmen ser mycket äldre ut än vad den är (den ser mer ut att vara från sjuttiotalet än åttiotalet). Dessa faktorer i kombination med överanvändandet av pinsamt övertydliga 3D-vinklar ger filmen en ostig charm som jag inte kan låta bli att tycka om.
Vid ett tillfälle levererar huvudkaraktären Christy en monolog med en tillhörande flashbackscen som känns fullständigt ur ton till resten av filmen och som kommer helt plötsligt och från ingenstans. Denna scen för med sig oavsiktlig humor och bidrar starkt till filmens bisarra ton. En liknande scen skulle dyka upp ett par år senare i Gremlins, när en av den filmens huvudkaraktärer berättar om hur hon fick reda på att Jultomten inte finns på riktigt.
Ett av mina favoritögonblick i hela serien sker i denna film när Chris hugger Jason i huvudet med en yxa, varpå han står stilla i någon sekund, för att sedan hålla fram sina armar som Frankensteins monster. Jasons kroppsspråk, musiken och Chris reaktion är vad som gör detta ögonblick så speciellt för mig.
Filmen är en riktigt kultrulle, och när det kommer till att vara läskig så lyckas den faktiskt nästan lika bra som sin föregångare. Det ger ju dessutom filmen en hel del Fredagen den 13:e-poäng att Jasons numera klassiska hockeymask såg dagens ljus här.
Visste du att:
Denna film är den enda i serien där Jasons namn aldrig uttalas (om man inte räknar prologen där scener från Fredagen den 13:e del 2 återanvänds).
Karaktären Rick hette Derek i filmens manus. Det ändrades till Rick eftersom det var en stavelse kortare och därför lättare att skrika.
Steve Miner, som regisserade filmen, gjorde rösten till nyhetsuppläsaren på tv i en scen.
/Gästrecension av Christer Hedström
Jimmys fotnot: Det är med denna 3D-film som filmerna om Fredagen den 13:e börjar spåra ur och det är då mitt engagemang börjar växa. Jag recenserade denna på bloggen för 4 år sedan, även om recensionen i sig är cirka 3 år äldre än så. Den hittas här.
Jag fortsätter tipsa om gamla sköna, hysteriska skräckfilmtrailers som verkligen sätter dagens trailerarbete på skam – beroende på vad intentionen med hur åskådaren ska reagera, förstås.
Jag personligen blir mest glad och varm i kroppen av att se trailern till Pieces (1982) exempelvis och jag vet inte om det är exakt RÄTT reaktion, men det är åtminstone en reaktion och vi ska ju inte ignorera underhållning, eller hur? Slasher/terror-skräckisen Pieces (1982) är definitivt en film värd sin titel. Trailern är dock några snäpp vassare än själva filmen och framför allt rappare med att komma till saken!
”You don’t have to go to Texas for a chain saw massacre!”
Klockrent! Sedan är den väldigt teasande och övertydlig i en effektiv symbios då den knappt visar någonting, men vi vet att det kommer sågas kroppsdelar i filmen. Det är liksom inte något snack…
”Pieces. It’s exactly what you think it is. Peces.”
Allvar omvandlat till komik på hög nivå! Det karaktäristiska ”drive-in-trailer-tjatet” där man måste banka in filmens namn hundra gånger spär på charmen och gör både trailern och filmen till en given kultklassiker oavsett om man sett filmen i sig eller inte. Här känns det värt att citera shhmost:s youtube-kommentar för trailern; ”This is the best trailer I’ve ever seen. Brilliant sleaze.”
Bakom manuset står pulpskräck(anti)mästaren (aka gore- och sexploitationkungen) Joe D’Amato, som fram till sin död 1999 regisserade 200 (!) ganska kassa filmer såsom Anthropophagus (1980) ett antal Emanuelle-rullar och den beryktade Porno Holocaust (1981). Den sistnämnda eventuellt en film att återkomma till…
Men Pieces skrev han som sagt ”bara” manuset till och istället regisserade spanske Juan Piquer Simón (också kallad J.P. Simon). Skräckregissören Eli Roth (Cabin Fever, Hostel 1 & 2, kommande The Green Inferno och allmänt überskön filmnörd) håller givetvis Pieces som en av sina absoluta favoriter och inspirationskällor.
Jag har – bortsett från viss panik i studentikosa miljöer samt den beryktade vattenssängsdöden, inte så jättestarka minnen från filmen, men den får mig alltid att bli sugen på att se Ti Wests Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) av någon – möjligen skolmiljörelaterad, anledning.
Bägge utspelas nämligen i dessa inte helt ovanliga skolmiljöer stundtals, varför nu det ska spela för roll i deras relation till varandra?
En till indirekt koppling är ju dock att Eli Roth älskar Pieces, han regisserade Cabin Fever (2004) som är den relativt fristående föregångaren till just Cabin Fever 2.
DÄR har vi kopplingen!! Eller jag vet inte ärligt talat…
”Relax, all right? My old man is a television repairman, he’s got this ultimate set of tools. I can fix it.” – från Fast Times at Ridgemont High (1982)
Jag vill pusha för det 3:e och bästa (borträknat alla ”ja”, ”jo” och ”nej” jag tvångsmässigt spyr ur mig) avsnittet av podcasten Popkultur – Film, som görs av Jonas Strandberg med mig som gäst och kan hittas på hans sida Popkultur.nu och givetvis på iTunes.
I denna episod teasar jag för den fantastiske mannen, musikern och levande legenden Daniel Johnstonsamt den nästan lika fantastiska dokumentären om honom, The Devil and Daniel Johnston(2005). Dessutom skummar vi Stålmannen-uppföljare, Clerks 3, Turtles-rebooten och droppar några aktuella Cannes-filmtips som verkar lite mer i skymundan.
Sist men inte minst pratar vi om high school-klassikern Fast Times at Ridgemont High(1982) – den tredje filmen i serien ”skolfilmcirkeln”.
Ni vet, filmen som Sean Penn(Last Man Standing, The Assassination of Richard Nixon, Milk)slog igenom med som pårökta surfarclownen Spicoli och en ung, oerfaren och begåvad Jennifer Jason Leigh (Dolores Claiborne, In the Cut, The Machinist) utforskar high school-sex som om det vore slalom.
I nästa avsnitt tar vi skolfilmcirkeln vidare och diskuterar Mean Girls!
Genre: Rysare, Drama Regi:Sidney J. Furie Manus: Frank De Felitta Längd: 115 min Skådespelare: Barbara Hershey, Ron Silver, David Labiosa, George Coe, Margaret Blye
Det är någonting som jagar Carla Moran. Någonting är ute efter hennes själ. Och hennes kropp. Det går inte att stoppa det. Och hon har ingenstans att fly. Det okända väsendet har kommit för att ta Carla. Hon vet inte varför det jagar henne, men hon är dess utvalda offer.
Väsendet plågar henne i hennes sovrum. Det attackerar henne hemma hos en vän. Det tar till och med kontrollen över hennes bil, vilket nästan dödar henne. Men det okända väsendet kommer inte för att döda Carla, det har andra planer för henne…
Jag fick veta om den här filmen genom Slashfilms publicerande av Martin Scorseses 11 favoritskräckfilmer som jag skrev om tidigare, där denna film låg på plats 4.
En lista som mestadels innehöll gamla klassiker från den svartvita tiden och denna bortglömda, moderna film utmärkte sig därför. Mest fastnade jag dock för den kontroversiella, modiga handlingen att skildra en kvinna som bokstavligt talat utsätts för våldtäkt av en övernaturlig ande.
Inte nog med det så är filmen baserad på ett verkligt fall, som skedde i Kalifornien i mitten på 70-talet. Förvånansvärt mycket av det som sker i filmen har alltså hänt i verkligheten – mer än vad jag kunde ana. Du kan läsa om fallet exempelvis här, men jag råder dig att först se The Entity för att det inte ska hämma en bra filmupplevelse.
Filmen drar mig in snabbt med utsökt krypande orkestralmusik av undersedda Charles Bernstein (Cujo, A Nightmare on Elm Street, Kill Bill, Inglourious Basterds) och inte minst läckert foto med stor känsla för filmens material.
The Entity är sannerligen ett gediget regiverk då filmens drama är det som verkligen imponerar. Skräcken finns närvarande hela tiden men dramat får stor plats och tar övertaget, på samma fina sätt som när jag såg den liknande, underskattade filmen The Exorcism of Emily Rose (2005).
Jag skulle dock bäst vilja beskriva The Entity som en korsbefruktning mellan Såsom i en spegel (1961) och Poltergeist (1982).
Dramat griper tag i mig så pass genuint att jag vid ett par tillfällen blir tårögd. Den påfrestande terrorn som inte bara drabbar huvudkaraktären Carla Moran utan även hennes två döttrar och unge son. Mamman är briljant spelad av Barbara Hershey (Hannah & Her Sisters, Falling Down, Black Swan) då hon får känslorna att svalla fram oförhindrat.
Karaktärens son, spelad av då orutinerade David Labiosa (Blood In Blood Out, 24, Mega Piranha) gör också en grym insats i en roll som lätt hade kunnat gjorts sentimental på ett tradigt vis, men han lyckas ge stor äkthet.
Ron Silver (Chicago Hope, The West Wing, Ali) dyker också upp och briljerar minst sagt även han i rollen som en psykiatriker som inte vet om han ska tro på faktabaserade konventioner eller övernaturliga fenomen.
Just konflikten mellan det som går att förklara genom psykologi och de övernaturliga teorier som parapsykologisk forskning kontroversiellt pekar på som tecken på andliga energier tar filmen till ämnen på ett intellektuellt plan och lyfter tillsammans med dramat filmen till en nivå över den vanliga rysarstandarden.
Psykologiska förklaringar kämpar mot paranormala förklaringar och det mest intressanta med den konflikten är att inget går att faktamässigt bevisa, oavsett vilka beläggen är. Du kan inte bevisa att du sett ett spöke, men du kan inte heller motbevisa det genom faktamässiga bevis.
Jag som tittare tvivlar på vad jag ska tro genom i stort sett hela filmen, men jag blir enormt gripen av huvudkaraktärens gripande livsöde och historia. Dessutom är skräcken i högsta grad på det psykologiska planet där spänning byggs upp genom aningar och tålamod snarare än blod och grafiska otäckheter, vilket är receptet för de bästa skräckfilmerna.
Dock ligger filmens svaghet just i när den vill visa lite för mycket. Jag förstår att det är en utmaning att skildra en ande fysiskt på film, men vissa elektriska effekter är överflödiga, övertydliga och daterade. Detta tillsammans med vissa elgitarrinslag i musiken gör att filmen gör över gränsen i att vara för tydlig.
Sedan är andra halvan av filmen mer förklarande än den första, vilket gör att den som endast vill ha skräck och mindre psykologiskt resonerande kan tappa intresset en aning.
Filmens rakt igenom imponerande skådespel väger dock över detta, då det är kvalitativt på ett sätt jag sällan sett inom skräckgenren.
The Entity har sedan flera år tillbaka inte överraskande varit på gång att få en remake, som ryktades bli regisserad av Hideo Nakata (Ringu, Dark Water, The Ring 2) och med manus av Amy Holden Jones – tjejen som tillsammans med Howard Hughes skrev Beethoven (1992). Projektet är dock numera inaktuellt.
En remake är inte helt och hållet onödig enligt mig, men originalet är tillräckligt bra för att stå pall även idag. Den släpptes dessutom på finfin blu-ray i somras.
Jag rekommenderar filmen att ses av precis alla, med viss acceptans för daterade detaljer men med en stor dos intressant drama och realistiskt skildrande av sensationella händelser. The Entity kräver en mycket bättre plats i skräckfilmshistorien då den slår filmer som Poltergeist och Insidious (2011) på näsan med en distinkt knäpp.
Absurd Cinema 