Etikettarkiv: Angelo Badalamenti

Wild at Heart (1990) eller: Passion på drift med en räv bakom örat

121440822080150000Sex, drugs and rock ‘n’ roll signerat David Lynch är allt Jack Kerouacs ”På Drift” hade velat vara. Efter en handfull comebacks till Lynchs förspel/snedfylla on the road växer upplevelsen till nya höjder.

Sailor flyr i bil genom den amerikanska södern med flickvännen Lula. Lulas mor drar sig inte för något för att stoppa parets flykt, inte ens att anlita en gangster om hjälp.

Passion flödar ur alla ändar från David Lynchs Wild at Heart. Inte en karaktär saknar den och det måste sägas vara ledsnöret genom filmen – kraften och den hisnande farten som passionen ger människorna som inte bara möter den halvvägs, utan kör gasen i botten mot den utan att titta. Angelo Badalamenti har gjort många musikaliska underverk tillsammans med David Lynch, men den där ljudiska atmosfären som han ger alla mörka hörn av Wild at Heart är som en vibrerande, svullen trumhinna i slow-motion!

Och aldrig – varken förr eller senare, har en lynchfilm kryddats med så magnifika ”one shot”-gästkaraktärer, som finns där för att stjäla en scen var, på dom mest besynnerliga sätt. En man tappar sin hand till en hund, en annan yrar om vad som verkar vara allt annat än hundsnack och en tredje har kackerlackor i kalsongerna. Och om det här är hur Lynch ser på Trollkarlen från Oz, hade jag nog som barn varit tryggare utan hans godnattsagor innan jag ska sova.

Lula: One of these days the sun’s gonna come up and burn a hole clean through the planet like a giant electrical x-ray.
Sailor: I wouldn’t worry about that, Peanut. By then people’ll prob’ly be drivin Buicks to the moon.

Samtidigt – en barndom med den tryggheten hade varit oerhört grå och överskattad i jämförelse med Wild at Heart. Det är sorgligt att avsäga sig lite galenskap i trygga händer. Jag har efter en handfull återseenden av Sailor och Lulas roadtrip genom ett stekande lynchland kommit till insikten att jag nu älskar den för helheten. Det är början på den upptrappning av Lynchs ”stream of consciousness”  jag ser.

När Lynch får tolkningsföreträde på andras idéer händer grejer som är lite mer distanserade och med räven bakom örat – än när han skriver saker utan utomstående inblandning (The Grandmother, Eraserhead, Blue Velvet, Mulholland Drive, Inland Empire). Den räven bakom örat syns i Wild at Heart. Lite mer djävulskt skoj över galenskapen. Lite mer korsdrag mot svärtan i dom absurda lufthålen. Jag älskar bilkrascher. Scenen med en blodig Sherilyn Fenn i öknen.

wild4wild-at-heart-05zabriskie-pointscreenshot-lrg-23 wh10

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Annonser

Twin Peaks: Uppsnack inför nya säsongen #5

Twin-Peaks-Nyheter-headerTwin-Peaks-spoilers-header

Previously on Twin Peaks:
Uppsnack inför nya säsongen #4: Casten i nya Twin Peaks nu offentliggjord – 217 namn!

I detta uppsnack:

Inspelningsteam, trailer på gång (?) och seriens totallängd


13087028_1143268449037465_2938046514911401547_o

Dagen efter att (vad det verkar) den kompletta skådespelarlistan för nya Twin Peaks släpptes (här har du en behändig lista på alla inklusive foton på hur dom ser ut ifall du är nyfiken), har nu även produktionsteamet bakom inspelningen tillkännagivits. Hela listan går att se längre ner i inlägget.

En fråga som vi nu måste ställa oss; innebär detta att kaptenerna David Lynch, Mark Frost och Showtime efter drygt 140 dagars inspelning (förra veckan sägs ha varit slutet på hela inspelningen) och ett halvårs klippning förbereder oss för en första, riktig TRAILER redan i samband med säsongspremiären av Penny Dreadful på söndag, den 1 maj?

Indiewire skriver dock kring varför Showtime gått ut med namnen på produktionens samtliga skådespelare (som förmodligen inte är riktigt samtliga, after all) och inspelningteammedlemmar. Enligt insiders är det av sympati för dom inblandades jobbsökanden;

”Why make the announcements now? According to insiders, now that principal photography has wrapped on ”Twin Peaks,” executive producers David Lynch and Mark Frost wanted to allow the show’s cast to start sharing the credit (such as on their resumes and sites like IMDB) as they move on to their next gigs. Ditto the show’s crew members, who now must move on to new jobs.”

Vad som är anmärkningsvärt med produktionsteamlistan är att David Lynch även står som ”editor” (klippare) av TV-serien tillsammans med yrkesklipparen Duwayne Dunham (som jag tidigare skrivit om). Nog för att regissörer brukar vara med och vägleda klipparen i klipprummet, men om Lynch står som delaktig klippare bör det betyda att han suttit och klippt avsevärda delar av serien aktivt det senaste halvåret parallellt med den intensiva inspelningen av den. Flitigt, minst sagt. Han verkar ta igen sin nästan tioåriga exil från nya film/tv-sysslor genom att producera mer än han någonsin gjort tidigare.

Badalamenti

Sannolikt blir serien minst 20 timmar vilket öppnar upp för möjligheten att serien sänds med runt 10 avsnitt våren 2017 och 10 avsnitt hösten 2017. Showtime eller dramaserier överlag idag sänder generellt inte längre säsonger än drygt 10 avsnitt åt gången, men kanske sänds Twin Peaks i ett långt kör. Osäkert än så länge.

Då det tidigare talats om okonventionella medel för att sända nya Twin Peaks har spekulationerna gått kring att det kan bli biovisningar av avsnitt och/eller att avsnitten är längre än normalt – kanske rentav långfilmslånga, och skiftar i längd. Spännande, säger jag. Att se Twin Peaks i längre avsnitt än 45 min åt gången är enligt mig enbart positivt för upplevelsen, men jag hoppas att serien håller sig till television och digital streaming, för jag vill gärna kunna se det hemma på min TV-skärm första gången jag upplever allt.

Uppgifterna om att serien kommer bli minst 20 timmar kommer från den initierade Twin Peaks-nörden Jerry från Twin Peaks Archive i ett rykande färskt samtal om kommande Twin Peaks för podcasten The Brad Dukes Show. Han avslöjar också att 15-18 timmar av TV-serien redan är färdigklippt och att det inte är mycket kvar innan allt är klart (vilket innebär post-produktion såsom ljudläggning och annan efterbearbetning, givetvis). Det lär innebära att skaparna nu bör veta ungefär hur avsnitten kommer delas upp i för längder, utgår jag ifrån.

David_Lynch-30-moongirlstar(2)

Dessutom nämner Jerry för Brad Dukes (författaren bakom den fantastiska och mycket köpvärda intervjuboken Reflections: An Oral History of Twin Peaks) att en insiderkälla påstår att komplexiteten i nya Twin Peaks kommer få Eraserhead (1977) att framstå som en ”after school special”.

rabbits

Det är tunga ord, som hintar om att fortsättningen av Twin Peaks helt enligt Lynchs berättarutvecklingskurva förmodligen kan ta surrealistiska berättarsvängar som motsvarar dem i Lost Highway (1997 – läs min första och andra recension), Mulholland Drive (2001) och kanske till och med Inland Empire (2006). Kan knappt bärga mig för utformningen. Även han misstänker med ganska hög ton av förhoppning i rösten att Showtime kan komma att släppa en första trailer med nyfilmat material mycket snart, sannolikt 1 maj. Det är bara att hålla tummarna…

Jag rekommenderar för övrigt att lyssna på fler avsnitt av podden The Brad Dukes Show då den innehåller flera intervjuer relaterade till Twin Peaks och Fire Walk With Me (1992). Bland annat en intervju med Pamela Gidley som spelade den mystiska Teresa Banks i den sistnämnda produktionen. Hon har en hel del fascinerande saker att dela med sig av – bland annat kring David Lynchs excentriskt bestämda ogillande av luft, vind och fläktar. Bara att klicka in och lyssna.


 

tumblr_o3n8n1EJyb1qea3oqo1_1280

Här är så listan med produktionsteamet bakom dom nya avsnitten. Märk tydligt att varken kompositör Angelo Badalamenti eller någon annan inom filmmusikdelen står märkta här.  Detta ska inte vara något att oroa sig över, då det handlar om att dom inte var på plats under själva inspelningsperioden. Av samma anledning står inte heller Mark Frost och David Lynch med i listan som manusförfattare.

Uppgifter från marken talar om att Badalamenti (enligt Lynchs önskan om att ha musiken till hands under inspelningen) redan spelat in musiken för nya Twin Peaks för flera år sedan och att en anonym musiker som hört den blev så tillfredsställd att han ”inte behöver se fortsättningen av Twin Peaks. Det räcker med att höra musiken.”

badalamenti-cafc3a9-5

Från facebooksidan för Twin Peaks;

Through the darkness of future’s past,* the new Twin Peaks came to be.

DIRECTOR/PRODUCERS
Director/Executive Producer: David Lynch *
Executive Producer: Mark Frost *
Producer: Sabrina S. Sutherland *
Line Producer/UPM: Christine Larson-Nitzsche

PRODUCTION
Assistant UPM (WA): Fon Chen Williams
Production Supervisor: Kate Kelly
Production Coordinator: Matthew Rockel
Production Coordinator (WA): Alison Kelly
Production Secretary: Daniel Fisch
Production Secretary (WA): Kylie Walchuk
Assistant To D. Lynch: Michael Barile
Production Assistant: Dana Marie Farley, Zachary Robert Craft, Chrissy Maroon
Production Assistant (WA): Brendan Griffin, Antonio Decossio

ACCOUNTING
Accountant: Beverly Rose Kubik
1st Assistant Accountant: Lenore Sena, Dana Michaelsen
1st Assistant Accountant / Payroll: Stephanie Cornick
2nd Assistant Accountant: Samantha Dabkey
Payroll Accountant: Jean Marc Madelon
Accounting Clerk: Lorene Sponsel
Accounting Clerk (WA): Alex Schulz

ART DEPARTMENT
Production Designer: Ruth De Jong
Art Director: Cara Brower
Set Designer: Nancy Deren, Scott Herbertson, Barbara Mesney
Graphic Designer: Jason Perrine, Karen Teneyck
Art Department Coordinator: Carolyn King
Art Department PA: Jake Cavallo, Keara Birmingham
Art Department PA (WA): Evelyn Weston

ASSISTANT DIRECTORS
1st Assistant Director: Scott Cameron *
2nd Assistant Director: Ime N. Etuk
2nd 2nd Assistant Director: Lori Ashfield
DGA Trainee: Mindy T. McKoin, Cody Gallo
Production Assistant: John Sclimenti *, Riley Lynch, Magdalene Serpa
Production Assistant (WA): David R.D. Goodman
Add’l Production Assistant: John Pullano
Add’l Production Assistant (WA): Haley Watson, Paul Dahlke, Micaela Colman

CAMERA
DP / A Camera Operator: Peter Deming
A Camera 1st Assistant: David Eubank
A Camera 2nd Assistant: Eric Amundsen
B Camera/Steadicam Operator: George Billinger, Soc
B Camera/Steadicam Operator (WA): Manolo Rojas
B Camera 1st Assistant: Lisa K. Ferguson, Steve Cueva, Tommy Klines *
B Camera 1st Assistant (WA): Steve Itano *
B Camera 2nd Assistant: Robin L. Bursey
C Camera 1st Assistant (WA): Bob Webeck
Loader: Brendan Devanie
Loader (WA): Alisa Tyrrill
DIT: Maninder ”Indy” Saini
Digital Utility Technician (WA): Nick Kelling, Robyn Scaringi
Still Photographer: Suzanne Tenner

CASTING
Assoc. Producer / Casting Director: Johanna Ray *
Casting Director: Krista Husar
Location Casting (WA): Heidi Walker *

CATERING
Catering: Bruce’s Gourmet Catering
Chef: Maurice Sok
Assistant Chef: Edgar Gomez, Marcos E. Ramirez Ponce, Alfonso Pano, James Lilley, Andrew Demarest
Catering (WA): McGuffin Catering, Cameron Catering

CONSTRUCTION
Construction Coordinator: Karen D. Higgins
General Foreman: David Ott
Paint Supervisor: Jason Byers
Construction Buyer: Brian Tipton
Labor Foreman: John F. Karas
Toolman: Steve R. Valenzuela
Propmaker Foreman: Clete Cetrone, Neal Garland, Brett Mangiarelli, Chris Parkinson
Propmaker Foreman (WA): Alan Feffer
Propmaker: Alan C. Alvarado, Paula Burnett, Bill Cash, Chris Chichotka, Daniel C. Colegrove, Robert Espinoza, John David Harris, Mats Holmberg, Mike Kissick, Jose Miranda
Propmaker Welder (WA): Dan Laclergue (Danclerg)
Propmaker (WA): Nathan Rivers, Gary P. Barks, John Lammon
Labor Foreman: Ted Kerr
Labor Gang Boss: Ernesto Garcia
Labor: Paul Ruiz, Fred Valenzuela
Labor-Plaster HOD: Roy G. Decauwer
Paint Foreman: Dennis Murillo
Paint Foreman (WA): James Workman
Paint Gangboss: Jennifer Carruthers, Rafael Lopez, Robert Perez Jr.
Painter: Jimmy Garcia, Thomas Moffitt, George Picero, Richard Suarez, Michael Sweda, Kevin Valentine, Amy Wadworth, Bill Williams
Painter (WA): Ellen Lepinski, Lilly Kristin Frank, Jeff Ringer, Beth E. Peterson
Scenic Painter (WA): Steven Larose
Plaster Foreman: Ronald Savini
Welder Foreman: Mark Caplan
Welder: Bret Barrett
Standby Painter: Aaron Rodriguez
Utilty (WA): Matt Sage, Alex C.D. Chalk
Greens (WA): Nick Worsfold, William Chalk

COSTUMES
Costume Designer: Nancy Steiner
Costume Supervisor: Leslie Sungail, Sue Bub
Key Costumer: Tasha Goldthwait, Jennifer Starzyk, Mila Hermanovski
Set Costumer: Anita ”Snoops” Brown, Lori D. Harris
Set Costumer (WA): Kimberlee Iblings
Costumer: Laura Wong
Costumer (WA): Frances Kenny, Gerard Parr, Linda Scott
Buyer: Adrienne Greshock
Seamstress/Ager-Dyer (WA): Ledawn King, Victoria Simons
Costume PA: Jenelle Kinney, Meredith Murphy, Valeria Barrera
Costume PA (WA): Aidan Vitti, Kristen Bonnalie

CRAFT SERVICE
Craft Service Foreman: Curt L. Ayers
Craft Service: John Burns
Craft Service (WA): Justina Panther-Renaud
Add’l Craft Service: Curtis ”Tug” Ayers
Craft Service Assistant (WA): Brian M. Gurnett

EDITORIAL
Editor: Duwayne Dunham, David Lynch
Additional Editor: Jonathan Shaw, Brian Berdan, ACE, Justin Krohn
Assistant Editor: Noriko Miyakawa, Mathias Hilger, Michelle Gold, Ken Ramos
Editorial PA: Angie Browne

ELECTRIC
Chief Lighting Technician: Michael Laviolette
Assistant Chief Lighting Technician: Eric Sandlin
Best Boy Electrician (WA): Jeremiah Skender
Dimmer Board Operator / Set Lighting Technician (WA): Chris ”Chalky” Chalk
Set Lighting Technician: Dessie Coale, Lee Ramsey, Chris Andersen, Wesley Alley, Ken Sylvester
Set Lighting Technician (WA): David Ray Robinson, Travis Becker, Joey Feffer
Rigging Gaffer: Steve Kucharski, Steve Zvorsky
Rigging Electrician: Kevin Cadwallader, Norbert Quiban, Vince Manocchia, David Diamond

EXTRAS CASTING
Extras Casting Director: Christopher Gray
Extras Casting Assistant: Christopher Gonzalez
Extras Casting Director (WA): Denise Gibbs

GRIP
Key Grip: Paul Wilkowsky
Best Boy Grip: Joe Guzman, Bruce Carothers
Best Boy Grip (WA): Keegan Larson
Dolly Grip: Tim Collins
Grip: William Clouter, Christopher Goe, David Gamble, Anthony Lockerman, Douglas L. Wall, Shaun Sangkarat, Bruce Letterman, Adam Camacho
Grip (WA): Donald Robert Stier, Mike Astle, Norman Tumolva, Niall James
Rigging Key Grip: Jayson Rury
Rigging Key Grip (WA): Gregory D. Smith
Best Boy Rigging Grip: Kevin Enright, Jr.
Best Boy Rigging Grip (WA): Jon Lafollette

HAIR
Department Head Hair: Clare M. Corsick
Key Hair: Bryn E. Leetch
Additional Hairstylist: Sheryl Blum
Additional Hairstylist (WA): Akemi Hart

LOCATIONS
Location Manager: Eric Fierstein
Location Manager (WA): Dave Drummond
Key Assistant Location Manager: Philip Barnes, Andrew J. Areffi
Key Assistant Location Manager (WA): James E. Canavan
Assistant Location Manager: Christian A. Fechser, Susanne Medina
Location Assistant (WA): Niles Compau, Kevin Demunn, Zachary Bennett

MAKE-UP
Department Head Make-Up: Debbie Zoller
Key Make-Up: Richard Redlefsen
Additional Make-Up (WA): Eva Lohse

MAKE-UP EFFECTS
Make-Up Effects: Carey Jones, Knb Efx Group Inc.
Additional Prosthetics: Debbie Zoller

MEDIC
Set Medic: Dan Harder
Supervising Medic: Chris Carrington
Medic Coordinator (WA): Ed Gorre
Medic: Nathan Bell, Evan Liss
Medic (WA): Lori Starke, Kris Hampton, Tyler Beahan, Kim Becerra, Fred Jaross, Desiree Ramirez, Erik Keyes, Ryan Murphy, Scott Ruijters, Scot Beahan, Adam Chamberlin, Matthew McSharry, Christopher Dideon

PROPERTY DEPARTMENT
Property Master: Mick Flowers
Assistant Property Master: Laura Sherrier, Drew Pinniger, Josh Ritcher
Assistant Property Master (WA): O.N. Lofgren
Prop Assistant: Claudio Vergara, Hunter Brown
Armorer: Tony Didio
Armorer (WA): Daniel Smith

SCRIPT
Script Supervisor: Cori Glazer *

SET DECORATION
Set Decorator: Florencia Martin
Leadman: Thierry Labbe
Buyer: Allison Isenberg
Set Dresser: David L. Bush, Chris Hayes, Sean Smith, Glenn Strauss, R. Gregg Szabo Jr., Shane Valentine, Brenner Harris
Set Dresser (WA): Tania Kupczak, Aaron A. Fink, Damian Lund, Erin O. Kay
Draper: Jory Alvarado, Michael Garcia
On Set Dresser: Mike Malone *

SOUND
Sound Mixer: Douglas Axtell
Supervising Sound Editor: Dean Hurley
Boom Operator: Gunnar T. Walter
Sound Utility: Anna D. Wilborn, Steve Blazewick
Sound Utility (WA): Kelsey Wood

SPECIAL EFFECTS
Special Effects Coordinator: Phil Bartko
Special Effects Supervisor: Gary D’amico
Special Effects Tech: Jay Bartus, Blair Foord, Chris Nelson, Ryan Dodd, Teizo May

STAND-INS
Stand-In: Skip Buccola *, Ashley Siloac, Sean Michael Quezada, Tyler James Neuhengen, Leah Chapple

Studio Teacher
Studio Teacher: Josie Batorski
Studio Teacher (WA): Linda Bloom

STUNTS
Stunt Coordinator : Mark Norby, Brian Duffy, Tad Griffith
Stunts: Koby Azarly, Helena Barrett, Richard Bucher, Darrell Davis, Courtney Farnsworth, Tait Fletcher, Kirsten Foe, Kiralee Hayashi, Cassidy Vick Hice, Michael Hilow, Casey O’Neill, Ryan Sturz, Trampas Thompson, Cody Thornbury, Kyle Weishaar.

TRANSPORTATION
Transportation Coordinator: Dusty Saunders
Transportation Captain: Chad S. Moore, Steve Rawson
Transportation Captain (WA): Ronnie King
DOT: Steven Saunders
Picture Car Captain: Patrick Peña
Driver: Joe Auger, Hector M. Gonzalez, Heriberto Osorio, Jose Sanchez, Reese Lane, John ”JJ” Jordan, Mary Fritts, Phil Balani, Mark J. Quinn, Martin Tajra, Mike Santana, Bryan Cawthon, Sammy Danielsen, Harold Bud Lacy, Mike Phillips, Jerry Shore, Glen Walker, Richard Vestal, Ric Wiley, Devon Moore, Randy Werner, Steve Deleon, Gary Watts
Lunchbox Driver: Justin Howard
Camera Car Driver: Byron Carter, Lyle Christensen
Water Truck Driver: Ricardo Sepulveda
Driver (WA): Jim Charleston, Robert Mair, David Anderson, Chester Sohn, Jeannie Mccarthy, Jimmy Hicks, Bill McCarthy, Diana Yarborough, Leslie Church, Rick Wiley, Grady Hughes, Ian Savage, Herman Esau.

VIDEO
Video Assist: R. Scott Lawrence

VISUAL EFFECTS
VFX: Pierre Buffin, Stephane Vogel, Robert Schajer, Coline Six, India Osborne, David Lynch *, Noriko Miyakawa

Lost Highway (1997)

Idag har jag och ytterligare tre filmbloggarkollegor slagit våra filmkritikerhjärnor ihop för att knäcka den berömda David Lynch-koden i mysteriet Lost Highway – eller åtminstone för att knäcka Lynch. Inga ordvitsar om att ”lyncha” honom däremot. De tre filmbloggare utöver mig som idag skriver bra – eller dåligt, om Lost Highway är;

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Psykologisk thriller, Mysterium, Neo-Noir
Regi: David Lynch
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Längd: 135 min
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Loggia, Robert Blake, Gary Busey, Richard Pryor, Jack Nance, Giovanni Ribisi, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

David Lynch har en yrkeskarriär av sällan skådat slag. Hans gränslösa inställning till kreativitet är hans verktyg och den har utmynnat i yrken som konstnär, målare, fotograf, filmregissör, manusförfattare, producent, ljuddesigner, bilddesigner, tecknare, dokumentärfilmare, musiker samt föreläsare om kreativitet och Trancedental Meditation.

Han ligger bakom surrealistiska kultfilmer som Eraserhead (1977), Blue Velvet (1986), Wild At Heart (1990), Mulholland Drive (2001) och Inland Empire (2006), men även mer konventionella draman som The Elephant Man (1980) och The Straight Story (1999). För att inte nämna den nyskapande TV-serien Twin Peaks (1990-1991) och en rad intressanta kortfilmer.

Jag håller sedan jag upptäckte honom som min absoluta favoritregissör och största inspirationskälla. Twin Peaks-uppföljaren Fire Walk With Me (1992) räknar jag till en av mina två absoluta favoritfilmer genom tiderna.

1

Lost Highway var dock en tudelad upplevelse första gången jag såg den, men en upplevelse som oavsett lämnade djupa avtryck hos mig.

Mitt största missnöje mot filmen efter att jag såg den första gången var att Lynch blandade in kontemporär rockmusik med artister som David Bowie, Rammstein och Marilyn Manson i filmen (varav den sistnämnde även gör en cameo), medan jag var mer frälst i hans suggestiva ljudarbete och samarbete med kompositören Angelo Badalamenti.

Efter en omtitt bildade jag dock en ny uppfattning då rockmusiken slår ann en särpräglad karaktär på filmen. Lynch skapar oftast sina filmlandskap genom att blanda den kontemporär tidperioden med en mer idyllisk 40/50-talston men Lost Highway känns itsället enbart kontemporär med 90-talet.

Angelo Badalmentis musik finns även den där, trots att den är väldigt underliggande och tonlös, men Lost Highways musik är enligt mig något av hans starkaste samarbeten med Lynch och mycket just tack vare fokuset på det mer suggestiva.

6

Lost Highway gjorde Lynch efter en flera år lång paus från filminspelningens värld för att istället koncentrera sig på konst, musik och fotografier. Förarbetet till filmen påbörjades dock ganska direkt efter hans föregående film och det var under bilresan hem efter sista inspelningsdagen av Fire Walk With Me som idén till Lost Highway kläcktes i Lynchs huvud.  

Filmen skrevs sedan tillsammans med Barry Gifford – romanförfattaren bakom boken Wild At Heart och som Lynch snabbt filmatiserade och vann Guldpalmen med i Cannes. De hade tidigare samarbetat med TV-filmen Hotel Room (1993), där Gifford skrev två av de tre episoderna och Lynch var en av regissörerna.

Lost Highway möttes – som alltid när det gäller Lynch, av väldigt blandad kritik och i filmens reklam skyltade Lynch med kritikerna Gene Siskels och Roger Eberts ”two thumbs down” som ”two good reasons to go and se Lost Highway!”

Utöver införandet av en större dos rockmusik i soundtracket så undviker Lynch i Lost Highway även mycket av den absurda humor som ofta brukar krydda hans märkliga filmuniversum. Visst innehåller den komiska ögonblick, men humorn är vid dessa fåtalet tillfällen sällan uppenbara.

7

Just Lynchs vilja att avfyra humorelement vid tillfällen då det är osäkert ifall det är ”tillåtet” eller ”meningen” att man får skratta är alltid uppfriskande enligt mig och då funkar principen ”gärna hellre än ofta” utmärkt.

Spoiler!

En av inspirationerna till Lost Highway ligger i det mentala störningstillståndet ”pychogenic fugue”, i vilket den som drabbas av det oavsiktligt glömmer sitt pågående liv totalt och skapar en helt ny identitet med alternativ personlighet, familjeband och till och med nya ”minnen”. Blev du ”lost” av handlingen i Lost Highway kan den vetskapen eventuellt få dig att tolka filmen lite klarare, men kom ihåg att detta endast är inspiration och inte någon ”förklaring” som löser något slags konceptuellt pussel till punkt och pricka.

Spoiler slut.

För även om likheterna mellan Lost Highway och Mulholland Drive finns där så är den förstnämnda enligt mig betydligt rakare berättad. Den berättar från punkt till punkt med endast ett fåtal karaktärer, som en slags Neo-Noir-historia med kriminalitet i skuggan av den ensliga stadmiljön, med  femme fatales och gangsters i varje hörn. Även om post-modernt filmskapande med noir-drag har legat Lynch varmt om hjärtat är Lost Highway den film som lägger mest vikt vid just det moderna i post-modernismen.

Min raka vy av Lost Highway har dock kommit efter ett par omtittar. Första gången såg jag den som ”svårare” än både Mulholland Drive och Eraserhead, men Lost Highways rakare fokus har fått den att utvecklas snabbare än de andra filmerna jag jämför med.

8

De första 45 minuterna av filmen brukar beskrivas som en ”skräckfilm signerad Lynch” och jag är verkligen beredd att hålla med då de stilrena, nakna och mörka rumsmiljöerna gör mig både paranoid och i hypnotiskt tillstånd över att följa var karaktärerna är på väg. Filmfotot är fruktansvärt bra och insugande. Det är verkligen Film-Noir fast i färg!

Bill Pullman (Spaceballs, Independence Day) är den saxofonspelande (rättelse; saxofonskrikande), välbetalde Fred – vilket är stor ironi från Lynch då hans musikaliska yrke kan ses som okonventionellt jazzande eller överskattat bogus beroende på vilken inställning till kreativitet man har.

Fred har en lika luxuös fru – Renee, som är precis lika fåordig och inåtvänd som Fred är. Vad vi börjar ana är dock att Fred lider av ohälsosam svartsjuka och ständigt oroas över vad Renee kan vara när hon inte är med honom. Renee spelas av Patricia Arquette (A Nightmare on Elm Street III, True Romance, Medium).

En dag hittar Renee ett videoband utanför deras villaentré och de börjar ana att någon övervakar dem. Fred får också syn på en mystisk, väldigt svartvit liten man – trollbindande spelad av hustrumordanklagade Robert Blake (In Cold Blood, Baretta) och härifrån tar den svartsjuka paranoian över på ett väldigt absurt, skrämmande sätt.

3

Spoiler!

Teorierna över vem denne ”Mystery man” egentligen är har tolkats på olika sätt, men som en bekant till mig antydde kan symbolismen kring honom tolkas som svartsjukan i mänsklig form. Han verkar där du inte är, han övervakar ständigt när du inte ser. Mitt ute i ingenstans har han en kall fristad – ett gömställe bortom konsekvenser men som håller på att brinna upp. Han får saker i rullning, likt en listig orm eller varför inte halvguden Loke. Han är beräknande och svartsjukan delar definitivt hans karaktärsdrag.

Spoiler slut.

En annan del av filmen berättar hux flux om en ung bilmekaniker – Pete, spelad av relativt okände Balthazar Getty. Han har en flickvän, men är inte nöjd med sin tillvaro. Han servar Mr. Eddies – en gangsterhöjdares, skrytbil. Mr. Eddie visar med uppenbar tydlighet att han är beredd att offra ett och annat liv för att få som han vill och för att visa att det är han som bestämmer.

Han spelas av oscar-nominerade Robert Loggia (Big, Jagged Edge). David Lynch erbjöd honom rollen som den machorytande djävulskaraktären eftersom skådisen mer än 10 år tidigare gett ett sådant ursinnigt machointryck efter att han inte blivit castad som Dennis Hoppers karaktär i Lynchs film Blue Velvet. Det behövs inte nämnas att han gör Mr. Eddie-rollen som en smäck.

Det visar sig även att Mr. Eddie har en kvinnlig blondin i bekantskap och unge Pete blir frestad att dra sig in i ett farligt äventyr som givetvis riskerar att sluta väldigt olyckligt.

5

Spoiler!

Blondinen – vid namn Alice, är märkligt lik Freds fru, Renee. Petes relation till Alice är på många sätt en konstrast till Freds relation med Renee. Pete besitter en naturlig dragningskraft och Alice är beredd att leva farligt för hans skull, precis som han är beredd att riskera livet för att få känna det farliga med Alice. Pete har sex gång på gång och är otrogen mot sin flickvän.

Pete är på många sätt den önskepersonlighet Fred vill vara. Pete är också Freds inneboende revanch mot sin fru Renee, men problemet är att väldigt mycket i den här soppan är spekulativa dröm- och mardrömsscenarion skapade i Freds fantasi. På så vis verkar filmen vara Freds mentala kollaps efter den sjukliga svartsjukeparanoian han upplever och som sedan resulterar att han i någon slags tillfällig psykos mördar sin egen fru. Fred förlorar sig i sin fantasi och faller över i en alternativ personlighet.

Slutet kan betyda mycket, men kanske är det Freds verklighet och brott som börjar inkräkta/klarna för honom och han måste återigen fly iväg genom en personlighetsförträngning.

Spoiler slut.

Lost Highway visar på så pass introverta, innestängda karaktärer att den aldrig ger något totalt utlopp på samma sätt som mina absoluta favoritfilmer av Lynch, men det är också filmens syfte att visa dessa karaktärer då filmens underliggande konflikt finns att hämta just i denna ”mentala implosion”. Filmens 135 min flyger förbi fasligt fort för mig varje gång jag ser den och det är David Lynchs klart mest tempofyllda film.

9

Originella skådespelare som Richard Pryor (Silver Streak, Blue Collar, See No Evil Hear No Evil), nämnde Robert Blake och framför allt Lynchs återkommande favoritskådis Jack Nance (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks) gör sina sista roller och även om dom är små skänker det ännu mer handplockad finkänslighet till den minst sagt speciella stämningen som genomsyrar filmen.

Den djupa, ”lynchiska” drömkänslan är definitivt mer enhetlig här än i Mulholland Drive och stämningsmässigt på det stora hela är Lynch närmare debuten Eraserheads drömvärld än någonsin. Filmen är otvivelaktigt intressant, stundtals briljant av sällan skådat slag och ett mycket intressant svartsjukekomplement till Lynch-beundraren (och min näst störste favoritfilmskapare) Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999)!

Och på tal om hanterandet av minnen;

Ed: ”Do you own a video camera?”
Renee Madison: ”No. Fred hates them.”
Fred Madison: ”I like to remember things my own way.”
Ed: ”What do you mean by that?”
Fred Madison: ”How I remembered them. Not necessarily the way they happened.”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost