Etikettarkiv: Wolverine

Shane / Mannen från Vidderna (1953) eller: En renhjärtad western

Alan Ladd spelar Shane – mannen från vidderna, i filmen som fick Jean Arthur att bryta sin pension för en sista roll och hjälpa hennes vän George Stevens att regissera denna undanröjda berättelse (med evige Jack Palance i en biroll).

Trots budgetmässiga svårigheter lade han stort fokus på allt ifrån klippning, verklighetstrogen scenografi och kostym, till en konstnärs hand i viktiga berättarögonblick. Som när hästarnas omringande panik ramar in ett av filmens slagsmål till närmast Eisenstein-mässigt mytiska proportioner. 

Shane, en mystisk främling, anländer till en dal med nybyggare. Han hamnar genast i konflikt med den lokala ranchägaren då han börjar arbeta hos en av nybyggarna.

Joe Starrett: I wouldn’t ask you were you’re bound?
Shane: One place unknown. Some place I never been.

Shane är en westernfilm som bär på ett hjärta och med budskap om den goda vägen i livet. Inget särpräglat i sig när det kommer till klassiska hollywoods filmform, men när det kommer till gammal hederlig westernfilm gjordes det väl aldrig lika nobelt som här?

Firma John Ford och John Wayne må ha varit den tidens fanbärare, men idag syns den konservativa och rasistiska skuggan av deras filmer med nytt ljus. Shane bär istället på en önskan om ett vapenfritt samhälle där fred och gemenskap mellan alla ska uppmuntras. Den utspelas också i uppfriskande mycket autentisk natur. Den andas uppfriskande fri från studioluft. Just filmens budskap om vapen känns nästan förbluffande för att komma från en amerikansk guldrulle. Mobbingen av Shane och hans beslutsamhet att vara en god hand för bygden tar effektivt fram mina sympatier.

Marian Starrett: Guns aren’t going to be my boy’s life!
Joey: Why do you always have to spoil everything?
Shane: A gun is a tool, Marian; no better or no worse than any other tool: an axe, a shovel or anything. A gun is as good or as bad as the man using it. Remember that.
Marian Starrett: We’d all be much better off if there wasn’t a single gun left in this valley – including yours.

Filmens finaste dragspel kommer i relationen mellan den renhjärtade enslingen och den lille sonen i familjen han vistas hos. Sonen ser upp till Shane och denna dynamik är en alltid återkommande westerntrop – ”barn ser upp till hjälten”, men här blir det så personligt. När filmen är slut ekar den kvar inom mig lika stort som mellan vidderna i filmens förtjusande vackra naturlandskap. Som att jag både får bära barnets och hjältens erfarenheter med mig. En western som lyckas med bedriften att leverera myten så att det känns. Den klassiska westerns finaste ögonblick?

Noteringar: 

  • Öppningsscenen bär tydliga likheter till inledningen av öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009).
  • Wolverine-filmen Logan (2017 – mina recensioner här och här) har lånat ett flertal scener från denna film i uppdaterad tappning. Bland annat Shanes och familjens konflikt med traktens markägargrannar. Den trevliga Clintan-filmen Pale Rider (1985) är närmast en själslig kopia.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Logan (2017) – recension #2 eller: Don’t be what they’ve made you

Ville skriva av mig mer om Logan efter att ha sett den på bio för andra gången och motvilligt avhållit mig från att se den en tredje gång. Allting har sin tid. Jag går in mer kring var filmen triumferar och några fler positiva aspekter kring karaktären X-23/Laura.

His time has come

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

Min första recension av Logan finnes här.

Älskade stumheten hos Laura. Fanns ingen anledning för henne att tala. Drömmen om Eden var riktigt vacker. Älskade hur filmen visar bandet mellan barn och myterna dom influeras av (serier, film). Älskade hur karaktärerna bearbetar barndom och åldrande. Älskade hur filmen sätter karaktärer först – i en westerninramning, och spolar sånt som gör superhjältefilmgenren så plastig. Den skalar av allt som blivit överkonsumerat dödkött inom genren. Den fick för mig hela den genren att bli ett trivialt distanserad luftslott i jämförelse. Lite som att bli kär i en person och plötsligt är alla andra så ointressanta. Jag tänker på allt inom den genren och känner att det är film för barn medan det här är en film för vuxna, fast det är tvärtom.

”Only about a quarter of this is true…”

Logan är en film som kan säga något om barn och till barn, medan superhjältegenren i regel mest är fan service för fans som inte är fans. Vuxna som vill att saker ska vara enkelt. Superhjältar på film blir ofta på sin höjd en förenklad, kristen bibel eller lättsamt allvar efter mall med urvattnad leverans (läs; i Disney/Marvels tappning), medan Logan kommer som en post-modern film med det gamla men får det att kännas så fräscht i nutiden. Gammal är yngst.

Logan hade varit en flera snäpp lamare och för mig mindre rörande film om Laura var en pojke. Briljansen ligger så mycket i att det är ett barn som beter sig oberoende av könsroll (eftersom hon är i ett stadium då könsroller inte i sig präglat individen att skapa en identitet runt könsrollen) men att hon trots detta ändå ÄR en flicka. Hon blir liksom en människa kort och gott, men indirekt ett statement för att flickor inte bara är flickor, utan i första hand människor. Rollen som flicka är en identitet som utformas genom behov präglad av omgivning i första hand. Laura är en förebild. Som pojke blir hon mer av en roll i mängden som inte bevisar något annat än den konvention – det urvattnade ”ideal” många lever efter och som gör att ”boys will be boys” är en självklarhet som ställer flickor i en separat kategori.

”Don’t be what they’ve made you.”

Tycker karaktären X-23/Laura är betydligt svagare skildrad i serietidningarna. Hade velat se serierna bearbetat henne efter filmen mer. När hon är mer utvecklad och närmat sig mer vuxen ålder är hon som samtliga övriga tjejer i serieform; en supermodellbomb med stora bröst och avslöjande klädsel som hela tiden utstrålar sex åt den manlige läsaren, som i ännu högre grad är pojkar och ska influeras av den skiten. Jag förstår att puberteten ska behandlas den också, men den sexuella tappningen av X-23 är ingen ”hit”. Usch.

För att tydliggöra avsaknaden av könsroll; i filmen beter sig Laura utan könsroll och om hon varit pojke hade hennes beteende varit mer förväntat, men eftersom hon är flicka är hennes beteende annorlunda och förebildande. Just eftersom flickor förväntas vara på ett sätt som inte passar hennes beteende i filmen, medan pojkar som beter sig som henne setts förr. Så som hon beter sig gör henne inte grabbig. Det är i sig en fördom där vi förväntar oss en sak av pojkar och annat av flickor. Hon är ingen pojke utan beter sig som hon gör av praktiska anledningar, inte för att hon vill vara en pojke. Hon spelar därför ingen könsroll. Det hon gör är inte baserat på en strävan att vara könet pojke/man utan helt praktiskt. Överlevnadsanpassning, attityd och målmedvetenhet är inte vigt åt det manliga könet. Du blir inte manlig för att du praktiserar dessa beteenden. Det är en fördom.

”It is for Laura.”

Hon är ett barn och ett barn är oerhört lite ett kön så länge inte barnets omgivning influerar barnet att ta efter könet. Vilket dom gör, mycket. Därför är föräldrar och förebilder essentiella för vad ett barn tar efter i beteende. X-23 har inte ens haft en fadersroll. Hon beter sig så som situationen kräver efter dom förutsättningar hon har. En djurisk överlevnadsinstinkt.

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9

The Wolverine (2013) eller: Ett steg bakåt och två steg fram

Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman). 

Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Uppskattar:

  • Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
  • Att filmen är mer intim mot Wolverine.
  • Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
  • Japansettingen.
  • Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
  • Den symboliska vägen upp till tornet…

Ogillar:

  • …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
  • Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
  • Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
  • Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
  • Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.

The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbumWolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.

Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt


På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.

Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.

Logan (2017) eller: Wolverine gör mig barnsligt frälst

logan-2017-posterHugh Jackman kände efter 17 år av Wolverine – den karaktär han ofrånkomligen kommer bli igenkänd som resten hans liv, att det var dags att pensionera klorna. Ålder och hudcancer gjorde att klockan började ticka för två år sedan. Neil Blomkamp frågade efter en pressturné med filmen Chappie vad han hade för planer angående Wolverines framtid, men Jackman hade inget bra svar.

Efter att ha somnat med flera glas vin i kroppen samma kväll vaknade han plötsligt upp i ett febertillstånd. Klockan var fyra på morgonen och han fick han en övertygelse, som han spelade in i sin röstinspelare. Han och James Mangold skulle göra en sista Wolverine tillsammans och den skulle vara en blandning av Unforgiven (1992), The Wrestler (2008) och Shane (1953). Ett farväl, värdigt westernhjältarna från förr. 

I en nära framtid tar en sliten Logan hand om en sjuk Professor X, i en gömma nära den mexikanska gränsen. Men Logans försök att hålla sig undangömd från världen och sitt förflutna ställs plötsligt på sin spets när en ung mutant anländer och som visar sig förföljas utav mörka krafter.

logan-hugh-jackman-car

När jag gick i lågstadiet upptog ett fåtal saker dagarna betydligt oftare än andra. Den lille Jimmy ritade och formade i lera. Detaljerade fantasimotiv av stympade huvuden, avhuggna armar och köttknivar doppade i blodiga lik. Han återbesökte Clint Eastwoods westernfilmer oftare än toaletten. Per un Pugno di Dollari / En Handfull Dollar (1964), Unforgiven / De Skoningslösa (1992) och allt där mellan nöttes inbitet på farfars inspelade VHS-kassetter. Lille Jimmy var besatt av gudar. Inte på något religiöst vis, utan han avgudade det mytologiska berättandet. Han läste inbitet serietidningar. Mega Marvel, Spindelmannen och Spawn varvades med Kalle Anka. Moderna mytologier avhandlades i bilder och bubblor. När våldet inte undertrycktes tillfredsställdes den 7-årige Jimmy som mest.

För att Logan skulle bli av krävde James Mangold (Girl Interrupted, I Walk The Line, Heavy) och Hugh Jackman att filmen skulle bli ”Rated R” istället för ”PG13” eller någon annan barnvänlig, blodfri gradering så som superhjältefilmer presenterats i all evighet. Det var slut på undertryckt våld nu och det första som träffar mig är hur underbart förlösande lite ultravåld kan vara, för en 29-åring. Det var bara början. Logan är en triumf i allt som serietidningshjältefilmer ska vara, men som tidigare filmer inte lyckats fullända. Marvel Cinematic Universe, tidigare X-Men, Christopher Nolans batmantrilogi – jag kan inte ta er på samma allvar längre efter att ha sett vad James Mangold åstadkommit här.

Logan är för superhjältefilmgenren vad spaghetti western var för westerngenren. Saker ställs på ända. Ut med CGI. Ut med mastiga multinarrativ, karaktärspotpurri och hela världen som insats. Ut med ”extra allt”. Logan är en antihjälte, en antisuperhjältefilm och en liten film om människor, med mytologiska kvaliteter. Härdade men sårbara människor – gamla som unga, redo att möta den ofrånkomliga döden. Det är mästerligt hur berättelsen om den helande, odödlige mördaren Wolverine under 17 år har byggt upp för den här saluten.

l1005610-1

Filmen är en postapokalyptisk saga, en pjäs med anor av Shakespeares The Tempest / Stormen, en western och, en roadmovie och ett karaktärsdrama med både visuellt och andligt realistisk puls. En döende ensling vid namn Logan och en dement trollkarl vid namn Charles ”Prospero” Xavier har äntrat vår värld, som att alla tidigare X-Men-filmer är fantasivärlden Oz och vi nu är inne i scenen efter slutscenen av Trollkarlen från Oz (1939), när Dorothy har återvänt till den sepiatonade verkligheten igen. Istället för Dorothy presenteras vi för Laura – en 11-årig flicka som bär samma krafter som Logan. Paralleller dras direkt till japanska följetongen Lone Wolf and Cub. Dom bildar en briljant trio för berättelsen.

Jag trodde inte Logan skulle beröra mig så, men den träffade visst allt gott som gjorde min barndom. Jag gråter av lycka över ultravåldet, gläds åt att fångas av en serietidningsbaserad berättelse som klår sina förlagor så det står härliga till, sugs in i den råbarkade westernberättelsen och hänförs av den mytologiska tematiken. Karaktären Laura är den mest fascinerande mutantkaraktären, barnkaraktären, kvinnliga karaktären och karaktären jag haft nöjet att följa inom film på länge, länge, länge. Barn i viktiga roller tillför något som när det görs rätt slår vuxna karaktärer alla gånger. Dafne Keen 11 år är extraordinär i sitt skådespeleri både vad gäller drama och action (hennes andra riktiga roll någonsin!), medan Patrick Stewart och Hugh Jackman förmodligen gör sina karriärers bästa roller tillsammans med henne.

Jackman kommer knappast oscarsnomineras, men nomineringen för Les Misérables (2012) är ett rent skämt i jämförelse med hans helhjärtade svett och blod här. Eastwood i Unforgiven är inte på den här nivån. John Wayne ska vi inte ens tala om. Högsta betyget skriker efter uppmärksamhet, men jag måste reservera mig inför kommande återseenden, på bioduken. Det var inte igår jag blev så förälskad i en film.

hd_bd2d1f131f

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9