Etikettarkiv: 1981

Omen III – The Final Conflict (1981)

halloween-banner-2016740full-omen-iii-the-final-conflict-poster

Genre: Thriller, Rysare
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Andrew Birkin
Regi: Graham Baker
Längd:  108 min
Budget: 5 000 000 dollar
Skådespelare: Sam Neill, Rossano Brazzi, Don Gordon, Lisa Harrow, Barnaby Holm, Mason Adams, Robert Arden, Leueen Willoughby, Marc Boyle, Milos Kirek, Tommy Duggan, Louis Mahoney, Richard Oldfield, Tony Vogel

The power of evil is no longer in the hands of a child.

Damien är en framgångsrik ung man som har styrt de multinationella Thorn-industrierna i sju år. Men framgången är inte nog för honom, han är Satans son och har kommit till jorden för att nå världsherravälde.

Den här recensionen skrev jag redan 2008 och kände att det var läge att gräva fram den nu.

Temacheck: En film som blåser näst intill tom på kvinnor, så varken ”witches” eller ”bitches” i den traditionella meningen får särskilt mycket utrymme alls. Djävulska krafter dock, så häxeri i någon mån går att tolka in så det räcker och blir över. Desto mer utrymme för ”dicks” mellan både helvete och jord bjuds det däremot på så det räcker och blir över.


omeniii_5

Det sista officiella kapitlet i Omen-sagan är för mig överraskande bra och håller stilen in i det sista. Jag gillade första filmen bitvis och uppföljaren kändes lite dryg, men hade några minnesvärda scener, men ”Omen III” håller mig i ett stadigt grepp av djävulskhet genom hela filmen. Den känns stundtals till och med nästan bättre än ettan, förutom att det var mer fängslande att se djävulen i ett barns kropp än vad det var att se honom som vuxen man. Men Sam Neill (Jurassic Park, In the Mouth of Madness, The Piano) är övertygande bra som Damien Thorn och känns så passivt överlägsen att jag kapitulerar i min soffa.

Det finns flera minnesvärda scener även i detta kapitel och filmen är förvånansvärt makaber. Dock känns det ibland som att händelserna går lite väl mycket på räls – vilket även är de andra Omen-filmernas svagheter. Att följa en inkarnation av Djävulen är lite som att följa Stålmannen utan inslag av kryptonit.

1982damien

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5

Annonser

Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981)

Mkrorecensioner-header christiane-f-movie-poster-1981-1020197348Genre: Drama
Svensk titel: Vi barn från Bahnhof Zoo
Produktionsland: Västtyskland
Manus: Herman Weigel, Uli Edel (efter förlaga av Kai Hermann, Horst Rieck)
Regi:
Uli Edel
Längd:
138 min
Skådespelare:
Natja Brunckhorst, Thomas Haustein, Christiane Reichelt, Jens Kuphal, Christiane Lechle, Peggy Russiek, Lothar Chamski,Rainer Woelk, Andreas Fuhrmann, Uwe Diderich, David Bowie

Filmen tar oss till drogträsket i 70-talets Berlin. Vi får följa den 14-åriga Christiane som bor med sin mamma och lillasyster i ett tråkigt bostadområde. Christiane är fascinerad av ”Sound”, ett nytt disco. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär. Musik av David Bowie.

Christiane F 1

At 12 it was Angel Dust. At 13 it was heroin. Then she took to the streets.

Oerhört rå och realistisk skildring av heroinmissbrukets dåligaste sidor (väntar fortfarande på den inverterade skildringen, höhö). Spelplatsen Bahnhof Zoo skildras så bra att jag verkligen känner mig isolerad i den zonen som tittare. En magisk tragik jag sällan upplevt på film i mitt liv.

Och vilka fantastiskt trovärdiga skådespelarprestationer från dom mycket unga amatörerna (den kvinnliga huvudrollen Natja Brunckhorst var 14 år vid inspelning)! Säger som regissören Uli Edel; Du tror att dom varit skådespelare eller heroinmissbrukare hela livet.

Christiane F 3

5 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Friday the 13th: Part II (1981)

Halloween-banner-2014Genre: Skräck, Slasher3503606
Produktionsland: USA
Manus: Ron Kurz
Regi: Steve Miner
Längd: 87 min
Skådespelare: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Kirsten Baker, Stuart Charno, Marta Kober, Russell Todd, Walt Gorney, Tom McBride, Bill Randolph, Lauren-Marie Taylor

Ett år efter den första filmen kom uppföljaren. Den regisserades av Steve Miner som sedan även regisserade den tredje filmen, och förutom Adrienne King, Walt Gorney och Betsy Palmer i en liten roll, var rollistan fylld av nykomlingar. Denna film gjorde Jason Voorhees till seriens mördare, vilket han skulle förbli i (nästan) alla uppföljare därefter.

fridaypart221

Jason Voorhees, pojken som alla, inklusive hans mor, trodde drunknade i Crystal Lake för så många år sedan lever och nu är han vuxen. Jason spårar upp Alice, flickan som halshögg hans mor, och dödar henne. På ett sommarkollo vid samma sjö som Camp Crystal Lake men en bit därifrån är lägerledarna fullt upptagna med att förbereda lägret för säsongen. Ungdomarna är dock naturligtvis inte för upptagna för att ha lite kul också, men deras sommarnöjen får abrupta slut när Jason dödar dem en efter en.

fridaypart29

Fredagen den 13:e del 2 är väldigt lik den första filmen, och om det inte vore för att Jasons mamma var mördaren i ettan medan Jason själv tar över i tvåan skulle det nog vara ganska lätt att blanda ihop de två. Både karaktärerna och skådespelarna är enligt mig betydligt sämre än i ettan, även om det inte är något större fel på de flesta av dem. Ett stort plus som är unikt i serien för just den här filmens är Jasons look: han har en rutig skjorta, hängselbyxor och en säck som mask, vilket inger en hillbilly-aktig och väldigt obehaglig känsla.

fridaypart217

Liksom sin föregångare innehåller filmen en del kreativa mordscener, av vilka det vida populära ”rullstolsmordet” är den mest minnesvärda. Fanfavoriten Crazy Ralph dör den här gången, vilket jag tycker är ganska synd eftersom han hade varit intressant att ha kvar som en genomgående karaktär i hela serien (faktum är att både trean och åttan innehåller karaktärer som är ganska solklara Crazy Ralph-substitut).

fridaypart222

Jag tror faktiskt att jag tycker att den här filmen är den läskigaste i serien. När jag såg den första gången blev jag skrämd ett flertal gånger, både av jump scares och av stämningen. För att sammanfatta så tycker jag att filmen är lite för lik ettan (ett problem som även Ghostbusters 2 och Home Alone 2: Lost in New York har), men den är ändå en av seriens bästa.

fridaypart230

Visste du att:

  • Jasons look i filmen är baserad på mördaren i The Town That Dreaded Sundown (Jimmys recension på den filmen hittas här).
  • Trots att Alice och Crazy Ralph är de enda karaktärerna som är tillbaka från den första filmen (om man inte räknar Jasons mamma), nämns aldrig deras namn i denna film.
  • I början av filmen ser man Jasons ben när han går över en gata. Detta är det enda tillfället i serien då Jason har spelats av en kvinna.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna film i en recension publicerad här 2010, men som skrevs på ett filmforum cirkus 2007 och kan läsas här. Det bör vara en av mina mest cyniska recensioner någonsin och jag måste tydliggöra att jag mjuknat i min kritik mot filmen och kan uppskatta 2:an för vad den är, trots att jag vidhåller det mesta och har en avancerad hatkärlek till Fredagen den 13:e-filmerna överlag.

Hysteriska trailers: Porno Holocaust (1981)

Halloween-banner

Trailern till Porno Holocaust (1981) – Joe D’Amatos fan-service åt alla kåta zombieälskare, kan vara en av dom absolut sämsta – om inte DEN sämsta, trailern jag någonsin ägnat tid åt.

Det beror givetvis på hur man vrider och vänder på det. Den är inte ointressant och den säljer defintivt in filmen som en mer rafflande spänningsupplevelse än vad det faktiskt är. För vad det än är så är det väldigt lite zombies i filmen, eller för att citera kultfilmrecensenten The Cinema Snob

”4 minutes in… talking.
10 minutes in… fucking.
13 minutes in… talking.
15 minutes… fucking.
20 minutes… talking.
22 minutes… fucking.
29 minutes… talking. (and that just barely counts beacause minutes later they ease right in to the fucking!)”

En timme och 12 minuter efter att denna ”porrens svar på Förintelsen” började dyker filmens första zombie upp och dödar till slut en kvinnlig karaktär genom zombiegenrens svar på Deep Throat (1972). Suck… (alltså ”suck” som i ”tråkigt” och inte engelskans betydelse på ordet) Sedan fortsätter filmens harvande.

Trailern i sin tur, visar dock en betydligt mer adrenalinfylld film. Ända tills den får för sig att även sälja in den lättsamma publiken genom att presentera filmen som världens mest våldsamma Sällskapsresan-film! Ja, varför inte? Lagom till trailerns sluttexter dyker upp får trailerns klippare slutligen för sig att dra ner på det hiskeliga tempot och visa på filmens psykedeliska ”röka på”-kvaliteter genom weird ”stoner-extravaganza”.

porno_holocaust_poster_01

Den satsar alltså på att hitta 80-talets fyra majoritetsgrupper av biopubliken – äventyrssökaren, den okomplicerade lättsamhetsmissbrukaren och den missbrukande stonern, kort och gott. Den fjärde gruppen då? Med en titel som PORNO holocaust lockar du även den största publiken – den porrsugna.

Efter att ha sett filmen kan man dock konstatera; Är du ute efter zombies blir du säkert besviken. Är du ute efter någon form av förintelse blir du garanterat besviken. Är du ute efter öliv på film får du vänta mer än 40 minuter innan karaktärerna ens beger sig till ön.

Men… är du ute efter porr så håller filmen åtminstone ett hyfsat tempo och bjuder på några riktigt spektakulära inslag! Och det är väl vad du i slutändan får ut av den här märkliga zombiefilmen.

Hela videorecensionen av Porno Holocaust från The Cinema Snob kan du se här under…

Visst ja! En sak till du får ut av filmen!

Utöver ointressant babbel och omotiverat gökande levererar Porno Holocaust helt fantastiskt glad temamusik!! En melodi så medryckande filmitaliensk och feelgood att Benny Hill-musiken nästan blir utkonkurrerad! Någon sade också att det är utmärkt gladporrmusik och jag kan givetvis inte göra annat än att hålla med.

Trots att zombiegenren har levererat otroligt stark musik genom historien så är det få stycken som klår ”Porno Holocaust theme” – en given partyhöjare!

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 0/5
Bildval: 3/5
Tempo: 3/5
Oneliners: 0/5
Löftesgrad: 3/5
B-känsla: 4/5

Totalt: 13 av 31 dagar av Halloween!

Hysteriska trailers: Dead & Buried (1981)

Halloween-banner

Den här trailern levererar verkligen tändvätska åt mitt kultskräckhjärta och sätter eld på det med ett himmelskt leende på läpparna – om nu en trailer hade haft en mun att le med, vill säga. Trailerrösten är perfektion, miljöerna är fantastiskt urblekta…

”This is the road to Potter’s Bluff. Maybe you been there…”

Klart jag har varit i det fluffigt idylliska Potter’s Bluff! Åtminstone i mina drömmar. Oavsett vill man ju bara dit med den där insäljande rösten som guide alltså.

”…Full of old-fashioned friendliness…”

Whatever you say, Lloyd. Den här filmen andas verkligen drive-in-visning och det är för tragiskt att den kom först när VHS-filmerna slagit igenom och mötte ett anonymt öde på videohyllorna.

”Welcome to Potter’s Bluff.”

Jo men visst, dom där härliga människorna som skymtar förbi i den pittoreska byn är ju för mysiga! En jättevänlig sjuksyster också. Bårhus installerat i vardagsrummet på det!

dead_and_buried_poster_01

Potter’s Bluffs invånare beter sig precis lika hemtrevligt som invånarna i mina personliga favoritsamhällen – skogsidyllen i Twin Peaks och det brittiska ösamhället i The Wicker Man. Camp Crystal Lake har inte mycket att komma med i valet om var man ska avtjäna sin semester.

”It will take your breath away… All of it!”

Woooooooowww! Jag dör. Var är bilnycklarna?

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 5/5
Bildval: 4/5
Tempo: 4/5
Oneliners: 5/5
Löftesgrad: 4/5
B-känsla: 4/5

Totalt: 27 av 31 dagar av Halloween!

Film Effects: Förvandlingen i ”An American Werewolf in London” (1981)

John Landis må vara en överskattad regissör i många kretsar då hans ögonblick av storhet och samarbeten med profilerade flmskapare tidigt i karriären har präntat fast honom som en tung regissör, men hans två stora framgångar i karriären är trots allt avundsvärt imponerande, men trots det är det mer effektmakaren Rick Bakers förtjänst och inte i huvudsak Landis egen.

An American Werewolf in London (1981) må vara en ojämn film, men den har mycket hjärta och charm och är under större delen av filmen mycket bra och lekfull med sin mix av genrer. Framför allt har den dock en stilbildande och extremt välgjord varulvsförvandlingsscen helt utan CGI-effekter som slår det mesta i filmeffektsväg till och med 30 år senare.

Scenen är otäck och plötsligt kommer den, i en film som annars ångat på i en till största del sorglös stämning. Scenen blev så omtalad att Landis tilsammans med Rick Baker fick uppdraget att regissera musikvideon till Michael Jacksons största hit, ”Thriller” – and the rest is history. Sedan dess har Landis vilat karriären på dessa två meriter, men det visar också på hur pass gynnande ett bra effekthantverk kan vara för en film och dess filmmakare.

Rick Bakers arbete med ”An American Werewolf…” var så pass imponerande och nyskapande att en ny kategori – ”Bästa Make-Up”, instiftades som pris på Oscarsgalan och givetvis blev Baker den första att få ta emot priset.