Etikettarkiv: Jennifer Connelly

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 26-50

labyrinth-53a8a1ba2954f

Tidigare bidrag i serien:

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 51-75
Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

I fyra inlägg kastar jag ur mig dom enligt mig själv 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag har tidigare skrivit om själva filmen och den recensionen kan du läsa här.

Nu har jag kommit fram till plats 26-50.


labyrinth_ver2 7e884a3373f76f9cbca75d6f0584f1af 41cd591ab54f651823627288be7bedf1 1a8bc1aa6e7d340d1a10fc16d7ad0853tumblr_n93fw80h9z1tflwrzo1_500tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo8_500tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo4_500tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo3_500sailor_labyrinth_poster_by_artistmeli-d58qd1srtl_4_2nr000771-47_1labyrinthbg-1labyrinth-by-maddithongb3ae71f8af00b9b0be1e96da36cfcc21ab8b78d508ce227c024e89448a740f5aa3f98c073c1887c7dcbfb17488e912a99140b1c53ed8fe37ec4d726bd83fb4a6483e3886076d2686386120653ee263f281ed637679d33dc3e4225c33d169a9c218ybdpcfy0rksjpg9cf466940d8bbf99641fafac3839672f4ce59e8713f5d2f6b7c4e78bf1f95abb-d46iy9r3f385c276a6556e70c34dc44a4821eb6 57a0e0542d670

Annonser

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 51-75

labyrinth-53a8a1ba2954f

Tidigare bidrag i serien:

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

Under ett antal dagar fram till oktober kastar jag ur mig fyra inlägg med dom enligt mig 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag skrev om filmen för en månad sedan och den recensionen kan du läsa här.

Nu har jag kommit fram till plats 51-75. Där hittar du – bland mycket annat, två omslag till mangaserien Return to Labyrinth som är en fritt tolkad fortsättning på filmen av Jake T. Forbes och Chris Lie. Den kom i fyra volymer mellan åren 2006-2010.  Själva omslagen tecknades dock av Kouyu Shurei.


 

e72822b4c46e09fac007dc2df2a6ee7d 25accad68e51836daba3d58dd1fa41e4 239d0414050339ba2e312d595f19ee3d 451a518c2d2f4a20ed65a5f4f16694fb-d5eq1dq 672full-labyrinth-poster-1

5b8fb6b7772f1a4f8ae6e40db6c00fb3

900 965f92a8ced29b63e40207fb7dfc0101 969ca5a10d7ed86b8fedefc57baaf10c 2524ee895e29fc454759f1666be562fe 4784e24535aa5bad5996ef2133a41967 1243077d84f7452d7cdc37675721e16b b319c7d27558a85b39dbef245f62a604 christiawan-lie die-reise-ins-labyrinth ea79e346f8b44ed8d5a980fb151a3e8b labyrinth-1986-spain labyrinth_by_cold_blooded_angel

8eb9230b33da2c38ef80d57451ec4e87

return_to_labyrinth_ii tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo5_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo6_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo7_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo9_500 tumblr_mai3g70zqs1qg8i80o1_1280

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

labyrinth-53a8a1ba2954f

Under ett antal dagar fram till oktober kastar jag ur mig fyra inlägg med dom enligt mig 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag skrev om filmen för en månad sedan och den recensionen kan du läsa här.

Varför denna oerhörda mängd graphic art? Jag kan inte säga att majoriteten är särskilt hisnande snygg, även om det finns många bilder som har sin charm, helt klart. Jo, när jag sätter igång och samlar på mig den här formen av digital data och sållar genom hela internet tycker jag att det är skönt om mödan ger någon utdelning. Det kanske finns en eller annan beundrare eller nybliven labyrinthnörd där ute i världen, som blir tillfredställd av att få allt samlat och sållat på detta representativa sätt, istället för att behöva göra allt sökarbete själv i sin jakt på ”labyrinthgodis”.

Är inte det skäl nog? Då får jag ursäkta mig med att det här är en del i min sorgeprocess av David Bowies bortgång tidigare i år. Mannen måste hyllas. Även Jim Hensons arv måste lyftas upp till nya generationers medvetande! Herregud…

Här är plats 76-100 utan inbördes ordning, därefter kommer 51-75, 26-50 och slutligen en numrerad topplista med dom 25 allra snyggaste jag kunnat hitta, ur denna hundring till mängd. Mycket nöje, får jag väl lov att säga…


1b5c43f569b40887aa8d34c35a3a8226 tumblr_mrjw5mknop1r00z27o1_400 labyrinthbg labyrinth_web_by_chrisables-d9g8cya labyrinth_poster_by_hiddengems labyrinth-by-todd-slater fayewest_labyrinth700 f1314121ceb67ff6dbcd0646837e56a4 e331efaa80c2a001e9ddabd776a0d0ce dreaming_of_the_goblin_king_by_the_labyrinth_club danielnorris_labryinth700 ca18667251d9658dd174e0af50c21065 c8d59dad7ea31ae7ddfc2b6ec2be120c b11cf2dca0f33354a22719662380141f b7f26ec844a281b6623f5aa284b337c2 af3842efe5064fdd0f7fcebc927fa304 aefb1811ead91e686b7e097a662b380d ad3a3d465fabb54a9cd444ee7229a672 3754976-03 121325-63096354_1000x1000 4260d44c85dcc0d745eb4b8fdce68458 956e8295295e34b8586c26161d694c5c 369b3b767f6d7fdc89be1e23f2e89376 240e801c6b60fbae2427a4d93359eb2f 2fba0d84a6755c92a18bc0ca382a29fc

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Phenomena (1985)

Genre: Rysare, Mysterium
Regi: Dario Argento
Manus: Franco Ferrini, Dario Argento
Längd: 110 min
Skådespelare: Jennifer Connelly, Donald Pleasence, Patrick Bauchau, Fiore Argento, Dalila Di Lazzaro, Federica Mastroianno

Jennifer anländer till Richard Wagner Acadamy, ett internat för flickor i Schweiz där en galning med kniv mördar unga kvinnor. Jennifer går i sömnen och skolans ledning försöker stoppa hennes nattliga vandringar som verkar sammanträffa med morden. Vid en av hennes nattliga vandringar träffar hon på Entomologen John och han blir förvånad av hennes extraordinära förmåga att förstå insekter. Med en väldigt speciell liten vän ger sig Jennifer ut på jakt efter mördaren men det blir mer fruktansvärt än vad någon hade kunna föreställt sig.

Dario Argento visar tydlig kontrast när det gäller kvaliteten på hans filmer. Från och med sitt genombrott på 60-talet och fram till hela 80-talet har han levererat filmer med både intressanta storys, visuellt godis och ambitiöst utförande. När 90-talet började hade han tagit vändan över till USA och tillbaka och tappade stadigt ambitionsnivån med svaga storys och mindre personlig ambition och har dalat i filmkännares medvetanden. Phenomena kom dock precis innan hans storhetstid var över och om han under denna tid inte kunde filma ett alltför bra manus så var det i alla fall mycket blod och annat visuellt att gotta sig i – och i bästa fall både och! Denna film har alla komponenter till 80 procent ungefär.

Phenomena är hans första engelskspråkiga film och har en 14-årig Jennifer Connelly (Requiem for a Dream, A Beautiful Mind) i huvudrollen, som insektsglad överklassflicka på en dansinternatskola i Schweiz. I trakten har en mystisk psykopat mördat småflickor under en längre tid och tillsammans med insektsexperten Donald Pleasence (allmänt känd som Dr. Loomis i Halloween-filmerna, givetvis) börjar Jennifer sökandet på mördaren.

Historien är typisk för Dario Argento, och han har som vanligt Claudio Simonetti och Goblins till hands för det stämningsfyllda soundtracket, som tillhör de bästa melodierna de gjort. Men där finns även Iron Maiden, Motörhead och andra metal-band för att göra musiken ännu mer ”hipp” och tidsenlig, vilket är synd och skam då det numera känns föråldrat och hämmar vissa scener som hade mått mycket bättre av krypande stämning. Det känns som att metal-musiken bara lagts till för att fylla en dialoglös scen, utan någon egentlig, konstnärlig tanke bakom. Dessutom innehåller filmen några föråldrade specialeffekter som är skapade i en dator stämplad ”80-tal”.

Men utöver det så är det en ganska trevlig film och Jennifer Connelly är imponerande säker – speciellt med tanke på att det är hennes första huvudroll. Donald Pleasence är också skön och leverar i den bekväma miljön, som inte är alltför lik den enstyriga rollen i Halloween-serien. Det som är det bästa med filmen är landskapsmiljöerna som verkligen skapar stämning. Men trots att mycket är som det brukar med Argento-filmer så är Phenomena ändå aldrig särskilt läskig.

Det övriga skådespeleriet är som vanligt klent, men det får man ta då det precis som med spaghetti westerns är handlingen, det visuella och musiken som betyder mest. Jag föredrar helt klart Suspiria, Bird with a crystal plumage, Deep Red, Cat O’Nine Tails eller allra mest, Tenebre framför Phenomena. Det betyder inte att detta är en bagatell, för det här är fortfarande en väldigt intressant och sevärd film, men han har gjort ännu bättre tidigare.

Om ett år får vi se Dario Argentos nästa projekt skåda dagens ljus, då han tar sig an Dracula 3D, vilket kan bli lika platt fall som hans tidigare, minst lika ambitiösa och intressanta comebackförsök på 2000-talet, men än så länge kan vi hoppas att hans visuella briljans och gothiska ryktbarhet kan ge Dracula nytt liv.

6/10