Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd: 80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn
Run, little girl! Innocence is in peril tonight!
Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.
Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.
Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.
Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.
Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.
Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.
Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.
Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.
Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P. Lovecrafts litteratur.
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt
Absurd Cinema 