Etikettarkiv: Sverige

Visuella mästerverk: Häxan (1922) – 3 av 3

halloween-banner-2016-ny Visuella-Masterverk-header-COLOR

Alternativ titel: Häxan: Witchcraft Through the Ages
Produktionsland: Sverige
Regi: Benjamin Christensen
År: 1922

haxan-witchcraft-through-the-ages-movie-poster-1922-1020691725

Foto: Johan Ankerstjerne
Scenografi: Richard Louw
Färg: Monokrom film (Sepiatone)
Aspect Ratio: 1.33 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm


 

002

019

020

021

007

061

085

081

023

055

037

015

008

083

Visuella mästerverk: Häxan (1922) – 2 av 3

halloween-banner-2016-ny Visuella-Masterverk-header-COLOR

Alternativ titel: Häxan: Witchcraft Through the Ages
Produktionsland: Sverige
Regi: Benjamin Christensen
År: 1922

haxan-witchcraft-through-the-ages-movie-poster-1922-1020691725

Foto: Johan Ankerstjerne
Scenografi: Richard Louw
Färg: Monokrom film (Sepiatone)
Aspect Ratio: 1.33 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm


 

001

030

005

057

025

058

052

066

047

038

003

016

011

062

Visuella mästerverk: Häxan (1922) – 1 av 3

halloween-banner-2016-ny Visuella-Masterverk-header-COLOR

Alternativ titel: Häxan: Witchcraft Through the Ages
Produktionsland: Sverige
Regi: Benjamin Christensen
År: 1922

haxan-witchcraft-through-the-ages-movie-poster-1922-1020691725

Foto: Johan Ankerstjerne
Scenografi: Richard Louw
Färg: Monokrom film (Sepiatone)
Aspect Ratio: 1.33 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm


 

056

018

086

046

048

013

050

078

059

026

053

028

009

033

Beck: Den Japanska Shungamålningen (2007)

Mkrorecensioner-headerbeck_21_den_japanska_shungamalningen

Genre: Kriminalare, Deckare, Kriminalfeelgood
Produktionsland: Sverige
Manus: Cecilia Börjlind, Rolf Börjlind
Regi: Kjell Sundvall
Längd: 90 min
Budget: ?
Skådespelare: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall, Stina Rautelin, Marie Göranzon, Dieter Pfaff, Måns Nathanaelson, Ing-Marie Carlsson, Jan Malmsjö, Katarina Lundgren-Hugg, Philip Zandén, Dan Bratt

En kvinna hittas skjuten på ett hotell i Stockholm. Det råder en del mystiska omständigheter kring mordet, bland annat har mördaren format kroppen så att den föreställer en känd chagallmålning. Martin Beck tar sig an fallet med hjälp av sin tyske kollega Sperling som är på tillfälligt besök i stan. Ganska snart hamnar man mitt i en förfalskningshärva där ett stort antal falska chagalltavlor är i omlopp – något man inser har samband med mordet. Var kvinnan inblandad och visste för mycket – eller var hon en bricka i spelet? Beck och Sperling förbereder en fälla för mördaren, men vad man inte vet är att mördaren tycks ha situationen under kontroll.

1672161uehiqnbeggtzfkkwxcw_9gt1jhfraxigfnhxslvjvqbr1kuxdechg8sj7pzfqcwre7ytowcbu2qo1xitr_pzsa

Det här något udda recensionsvalet gick på TV hos min mor och jag råkade sitta framför den, när det var för sent för mig att vandra hem till min lägenhet. En fet tysk vid namn Dieter Pfaff gör ett för tysk TV-krimpublik bejublat inhopp spelandes en av sina paradroller, Hans Sperling – Tysklands egen variant på Beck som gick i rutan där mellan 1996-2007. Detta är alltså en spektakulär ”Beck vs Sperling” vi får se här, under regi av Kjell Sundvall (Tomten är Far till Alla Barnen, Jägarna, Vi Hade i Alla Fall Tur med Värdet).

Den överklassbrittiska skurksnobben var riktigt bra och påminde starkt om gamle Jan Malmsjö (Fanny & Alexander), men tänkte att jag borde hört om han varit med i en beckrulle. Sedan facepalmade jag mig själv när poletten trillade ner och jag insåg att det faktiskt var Jan Malmsjö. I övrigt mediokert mys. En TV-räddande Gunvald på poserande uppdrag som superhjälte från order av den trogna publiken. Handlingen delvis förflyttad till engelsk landsbygd för att komma med ännu mer sån där sällsynt frisk luft. Lite svensk krimfeelgood med ”håll i hatten”-kul eurotwist. Beck i Midsomer.

1672167ypt7pmy5lkvdijrnp2232rrcixvh8a_s7n9iswuz4qewaepzzrjpurjbihmuettpjctkiusj0qmdedrko4wa

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
21/50 – Totalt

SYD-Betyg-05

Persona (1966)

I mars 2010 skrev jag om denna film på filmforumet Filmsnack.se tillsammans med övriga skribenter inom den så kallade ”Filmklubben”, där särskilt intressanta filmer valdes ut överenskommet och skrevs om kollektivt. Det här är min text från den tiden om Persona .


Artsy-Fartsy-header1400x2100sr

Genre: Psykologiskt drama, Mysterium, Surrealism
Produktionsland: Sverige
Manus: Ingmar Bergman
Regi: Ingmar Bergman
Längd: 85 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand, Jörgen Lindström

Den store skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullman) bestämmer sig plötsligt för att sluta tala. Ingen vet varför hon får detta infall, utom hon själv. Den unga, naiva syster Alma (Bibi Andersson) kallas in för att ta hand om och studera henne. De får bo tillsammans vid en sommarkåk intill havet. Medan rehabiliteringen går framåt börjar Alma lämna ut sig mer och mer till Elisabet, och frågan är; vem studerar egentligen vem?

Picture 74

Den säregna inledningen måste räknas till en av de mest minnesvärda i filmhistorien. Trots det – eller kanske just därför, var Ingmar Bergman (Smultronstället, Det Sjunde Inseglet, Fanny & Alexander) rädd för att vissa människor inte skulle ta hans film på allvar efter denna sekvens. Bergman utmanar både sig själv och sin publik med Persona och det är ingen överdrift av dem som kallar filmen för hans djärvaste i karriären.

Det första som slår mig efter denna andra gång jag ser den, är att musiken känns så perfekt och tidlös. Den kunde lika gärna vara hämtad ur en Kubrick-film eller ännu bättre – en Lynch-film. Men återigen till inledningen av filmen; Fantastisk, drömsk, symbolisk fantasi sätter tonen för filmen, med en död (?) pojke som inte får någon ro under det vita överdragstäcket. Han läser i en bok, ”En sann hjälte”, och jag undrar vad det är för tecken Bergman vill ge mig? Genom en suddig hinna ser han ett kvinnoansikte – en moder – men kvinnan byter ständigt skepnad. Vem är egentligen kvinnan? Och vem är egentligen pojken?

large_persona_05_blu-ray_

Alma: Jag kanske inte klarar henne.
Läkare: Hur då ”klarar henne”?
Alma: Själsligt.

Det här är alltså mina svävande tankegångar efter filmens första minuter – då vet jag att en film har lyckats fängsla mig. Filmen fortsätter med ett rakare berättande, men känslan av ovisshet finns hela tiden med och kommer ibland upp till ytan när små tecken ges.

persona7

Jag fastnar för de underliga rösterna utanför bild som egentligen kommer från någon som står framför syster Alma, men rösten är så koncentrerad att den verkar komma från Almas huvud lika gärna som personen framför henne. I och med Bergmans och fotograf Sven Nyqvists lek, där de med fotot parar ihop Elisabet Vogler med Alma, så känns teorin mycket möjlig. Elisabet Vogler verkar mer och mer vara ett tyst spöke som studerar Alma.

 

När upplösningen kommer känns det som att allt ställs kring sin spets och jag måste ta ett beslut – är det en och samma person och vem är egentligen äkta? Känslan av desillusion och svåra identitetsproblem lämnar mig när filmen plötsligt tar slut. Galet.

large_persona_x_blu-ray_

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
5 – Prat

title_persona_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Återträffen (2013)

Mkrorecensioner-headerÅterträffen posterGenre: Drama, Experimentfilm
Produktionsland: Sverige
Manus: Anna Odell
Regi:
Anna Odell
Längd:
 89 min
Skådespelare: 
Anna Odell, Sandra Andreis, Anders Berg, Niklas Engdahl, Sanna Krepper, Henrik Norlén, Rikard Svensson, Christopher Wollter, Mikaela Ramel, Ulf Stenberg, Andreas Kundler, Malin Levanon, Cilla Thorell, Lena Mossegård, Erik Ehn, Fredrik Meyer

I Återträffen bjuder Anna Odell in till en nervig klassåterträff. 20 år har gått sedan eleverna slutade grundskolan och gick skilda vägar. Men feststämningen kommer av sig när gamla konflikter kommer upp till ytan och sanningar ifrågasätts. En rannsakan av ledarskap och styrande hierarkier tar sin början.

Anna Odell har blivit flitigt omskriven – först för hennes konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701” och sedan för denna långfilm. En film som blev guldbaggenominerad, överraskande publikdragande på bio och hyllad av skribenter.

ReunionRegi

Först knappt tre år senare kommer jag över filmen och ser den, utan debatten varken i ryggen eller i bakhuvudet. Jag läste aldrig särskilt mycket om den när den kom då jag ville vara så blank som möjligt för dess innehåll och frågorna den ställer – eller snarare frågetecken. Frågor är för konkreta. Men den sätter igång min tankeverkstad och det är bra och sällsynt med filmer som gör det med sådan stark intention om det.

Det känns inte som att hon nödvändigtvis vill styra in åskådaren i en agenda om skolmobbing och vuxenmobbing utan hon öppnar upp för åskådaren att själv avgöra vad den vill reflektera över. Filmen är på så sätt mer av ett konstverk än vad folk definierar som regelrätt film – precis som hennes psykkonstverk mer är ett experimentellt verk mer än vad folk definierar som konst.

Bägge dessa bryter konventionen genom experimenterande av just konvention och är på så sätt mer genuina som konstverk än vad det mesta vi genom historien definierat som konst. Konst är (enligt min klara tolkning) ett experimentellt uttryck och ordet ”konst” har nu om inte alltid definierats som något helt annat – något inrutat och traditionellt. När jag tänker konst tänker jag dock många gånger något som inte riktigt andas publika intentioner. Vilket är lite annorlunda av mig eftersom själva handlingen att skapa ett konstverk indirekt är ett uttryck, ämnat att uttrycka något utanför skaparen själv, kommet inifrån skaparen. Anna Odell har en enligt mig ganska tydlig vilja att möta publikens tankar, som jag inte har.

original

Filmen är uppdelad i två delar dramaturgiskt, där första delen skildrar en imaginär återträff skildrad av skådespelare som spelar Anna Odells riktiga klass, men med påhittade namn. Andra delen är – som jag förstår det, en skådespelad rekonstruktion av en intervjuserie med hennes riktiga före detta klasskamrater, hämtad från verkligheten. Jag antar att hon främst format det så för att dels inte bli anklagad för att förvanska verklighetens situationer (då detta är ofrånkomligt när människor ska säga sitt och hon själv står i handlingens centrum), men främst för att inte hänga ut personerna i fråga utan snarare människors beteenden i stort, då det här är ett skildrande om mänskliga beteenden och inte ett personligt uthängande. Det är inte en hämnd på personerna i sig.

Jag personligen tycker att hon främst hänger ut sig själv i filmen och öppet visar hennes egna svagheter som människa, även om hennes roll givetvis också bör ses som just en roll. En skriven samt rekonstruerad form av henne själv. Trots det lyckas filmen imponerande nog med allt samtidigt; en utelämnande skildring av Anna Odell, en studie i mänskliga beteenden och dom roller människan spelar för att inte falla ur det gemensamma rollspelet, samt en bonusmässig, sofistikerad hämnd hon kan stå skyddad emot. Det ger filmen en metaenergi. Alla dessa paralleller och nystande kring vad det spelar för roll vad vi spelar för roll (nysta upp den raden om inte annat), var det hon arbetade med även i ”Okänd, kvinna 2009–349701”.

003302d5

Reflektionerna jag nu utvecklar formar jag snarast först efter att jag har upplevt filmen och återspeglar inte riktigt känslan av ögonblicket då filmen utspelades framför mina verkliga ögon. Under filmens gång frågade jag mig vad hon ville få ut av filmen då en konfrontation av det inledande slaget i filmen är en konfrontation dömd att missförstås av dem som borde förstå. Just då övervägde jag att hävda hennes vilja var att vända publikens agg mot skolförtrycket – en redan vunnen match, och deras sympatier till henne som offer och framgångsrevanschör. Nu blev just det också utgången i majoriteten av publikens ögon, men reflektionerna jag skrev visar att jag lämnade den teorin bakom mig och gick vidare i min tolkning av intention och filmens mer konstruktiva värde.

Kom ihåg det; Underskatta aldrig reflektionen efter en upplevelse! Den är minst lika viktig som upplevelsen i sig, då minnen tynar bort men reflektioner alltid kan leva vidare. Perspektiv är visdom.

För när filmen tagit slut och eftertexterna rullade kände jag mig lite tom. Lite understimulerad. Jag visste inte då vad jag ”ska” tycka eller om jag missat något. Precis den reaktion den mindre öppna personen får inför mer genuin konst, fri från givna mallar. Det jag själv brukar kritisera andra för och rekommendera att lägga ner. Hon överlistade till och med min vanligtvis så accepterande öppenhet och gjorde mig för en stund till min egen motståndare. Bravo!

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
15 – Totalt

SYD-Betyg-07

Upplev hela Twin Peaks tillsammans med Absurd Cinema

Kommer-Snart-Absurd-Cinema

Efter nyheten om det stilbildande TV-seriefenomenet Twin Peaks (1990-1991) återkomst för två veckor sedan har mitt vardagsfokus på detta komplexa kultmästerverk nått en intensitet som endast kan jämföras med mitt första möte med serien, som 19-åring tidigt 2007.

Jag tänkte därför göra skäl för bloggens nya namn (Absurd Cinema) och avslöja ett framtida projekt jag tänker utföra på denna blogg, efter Stockholm Filmfestivals slut den 16 november. Då kommer jag börja glo igenom hela Twin Peaks återigen. Även om jag har tappat räkningen tror jag att det i så fall blir cirka 5:e gången jag gör det.

I samband med detta ska jag göra en ganska maffig bevakning av Twin Peaks, genom att recensera varje avsnitt var och en för sig! 

Formen för denna Twin Peaks-bevakning ska vara spoilerfri, så att du som tittare inte ska behöva bli avslöjad saker som inte ännu hänt innan dom hänt under seriens gång. Det är alltså anpassat för ”den nya åskådaren”, som ett komplement och umgänge under din första bekantskap med TV-serien. Det är förstås även läsning för ”den etablerade åskådaren”, i form av förhoppningsvis eftertänksam kritik av innehållet samt teorier och analyser för alla 30 avsnitt, i samma takt som jag ser dem.

Scene_from_Twin_Peaks_Pilot_-_Discovery_of_the_body_of_Laura_Palmer

Sedan kommer varje avsnitt innehålla grundlig basfakta som är intressant att veta samt betygsättning – både ett helhetsbetyg men även detaljbetyg för;

  1. Manus
  2. Atmosfär

Detta är enligt mig särskilt intressant då det är två komponenter som bedöms på helt olika grunder och det är också dom två komponenter som skiljer Mark Frost och David Lynch mest och samtidigt gör dem till en så pass dynamisk duo. Frosts berättande och Lynchs stämningsbildande var det som skapade serien och bägge komponenter skiftar nämnvärt under seriens gång av olika anledningar samt olika manusförfattare och regissörer. Tillsammans med helhetsintyget kan det bli kul att se hur mycket dessa olika kvaliteter skiftar allt eftersom.

Och som sagt, inga avslöjanden kommer ske om händelser i TV-serien innan dom skett. Jag kommer ge Twin Peaks chansen att utveckla sig själv och enbart analysera det avsnitten dessförinnan redan skildrat! Jag lägger stort värde i den optimala upplevelsen. 

ronette-pulaski-bridge-snoqualmie

Mitt första möte med serien 2007 förändrade mitt liv då den på ett unik sätt fyllde ett tomrum i mitt medvetande. Det var som att jag alltid hade haft en själslig förbindelse till TV-seriens dimmiga skogsområden med alla dess mysterier och att mitt liv tog vid på allvar när jag äntligen länkades samman med detta kultfenomen.

Eftersom Twin Peaks betyder så mycket för mig och jag tidigare skrivit på tok för lite om David Lynch på den här bloggen – trots att både serien och Lynch är det bästa jag vet, så känner jag att mitt Twin Peaks-projekt är en fin möjlighet att ändra på det och samtidigt ge nya åskådare en expanderad upplevelse genom ytterligare perspektiv utan att behöva leta vidare efter frågor och svar och riskera att bli avslöjad mer än vad som är önskvärt.

Min Twin Peaks-genomgång ska vara som en spoilerfri, säker hand genom hela Twin Peaks-upplevelsen, för den som vill veta mer utan att få reda på för mycket eller för den som vill få en passionerad persons perspektiv på innehållet.

Det hoppas jag i alla fall kunna ge, med start i november!