Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman).
Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.
Uppskattar:
- Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
- Att filmen är mer intim mot Wolverine.
- Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
- Japansettingen.
- Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
- Den symboliska vägen upp till tornet…
Ogillar:
- …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
- Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
- Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
- Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
- Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.
The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbum – Wolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.
Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.
Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt
På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.
Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.
Absurd Cinema 
