Genre: Rysare, Mysterium
Regi: Dario Argento
Manus: Franco Ferrini, Dario Argento
Längd: 110 min
Skådespelare: Jennifer Connelly, Donald Pleasence, Patrick Bauchau, Fiore Argento, Dalila Di Lazzaro, Federica Mastroianno
Jennifer anländer till Richard Wagner Acadamy, ett internat för flickor i Schweiz där en galning med kniv mördar unga kvinnor. Jennifer går i sömnen och skolans ledning försöker stoppa hennes nattliga vandringar som verkar sammanträffa med morden. Vid en av hennes nattliga vandringar träffar hon på Entomologen John och han blir förvånad av hennes extraordinära förmåga att förstå insekter. Med en väldigt speciell liten vän ger sig Jennifer ut på jakt efter mördaren men det blir mer fruktansvärt än vad någon hade kunna föreställt sig.
Dario Argento visar tydlig kontrast när det gäller kvaliteten på hans filmer. Från och med sitt genombrott på 60-talet och fram till hela 80-talet har han levererat filmer med både intressanta storys, visuellt godis och ambitiöst utförande. När 90-talet började hade han tagit vändan över till USA och tillbaka och tappade stadigt ambitionsnivån med svaga storys och mindre personlig ambition och har dalat i filmkännares medvetanden. Phenomena kom dock precis innan hans storhetstid var över och om han under denna tid inte kunde filma ett alltför bra manus så var det i alla fall mycket blod och annat visuellt att gotta sig i – och i bästa fall både och! Denna film har alla komponenter till 80 procent ungefär.
Phenomena är hans första engelskspråkiga film och har en 14-årig Jennifer Connelly (Requiem for a Dream, A Beautiful Mind) i huvudrollen, som insektsglad överklassflicka på en dansinternatskola i Schweiz. I trakten har en mystisk psykopat mördat småflickor under en längre tid och tillsammans med insektsexperten Donald Pleasence (allmänt känd som Dr. Loomis i Halloween-filmerna, givetvis) börjar Jennifer sökandet på mördaren.
Historien är typisk för Dario Argento, och han har som vanligt Claudio Simonetti och Goblins till hands för det stämningsfyllda soundtracket, som tillhör de bästa melodierna de gjort. Men där finns även Iron Maiden, Motörhead och andra metal-band för att göra musiken ännu mer ”hipp” och tidsenlig, vilket är synd och skam då det numera känns föråldrat och hämmar vissa scener som hade mått mycket bättre av krypande stämning. Det känns som att metal-musiken bara lagts till för att fylla en dialoglös scen, utan någon egentlig, konstnärlig tanke bakom. Dessutom innehåller filmen några föråldrade specialeffekter som är skapade i en dator stämplad ”80-tal”.
Men utöver det så är det en ganska trevlig film och Jennifer Connelly är imponerande säker – speciellt med tanke på att det är hennes första huvudroll. Donald Pleasence är också skön och leverar i den bekväma miljön, som inte är alltför lik den enstyriga rollen i Halloween-serien. Det som är det bästa med filmen är landskapsmiljöerna som verkligen skapar stämning. Men trots att mycket är som det brukar med Argento-filmer så är Phenomena ändå aldrig särskilt läskig.
Det övriga skådespeleriet är som vanligt klent, men det får man ta då det precis som med spaghetti westerns är handlingen, det visuella och musiken som betyder mest. Jag föredrar helt klart Suspiria, Bird with a crystal plumage, Deep Red, Cat O’Nine Tails eller allra mest, Tenebre framför Phenomena. Det betyder inte att detta är en bagatell, för det här är fortfarande en väldigt intressant och sevärd film, men han har gjort ännu bättre tidigare.
Om ett år får vi se Dario Argentos nästa projekt skåda dagens ljus, då han tar sig an Dracula 3D, vilket kan bli lika platt fall som hans tidigare, minst lika ambitiösa och intressanta comebackförsök på 2000-talet, men än så länge kan vi hoppas att hans visuella briljans och gothiska ryktbarhet kan ge Dracula nytt liv.
6/10
Absurd Cinema 
Kul, väldigt kul. Jag har letat efter denna blogg och främst ditt skräckfilmstema under Halloween, men av någon anledning missat det.
Du nämner inte Opera (1987), har du inte sett den eller tillhör den inte dina favoriter ? Personligen tycker jag det är Argentos sista bra film. Det var en av de sista filmerna jag såg av honom faktiskt då jag inte trodde den skulle vara något särskilt, men den överraskade positivt på mig.
Angående Phenomena tycker jag den är ganska stämningsfull och snygg, men håller med dig om att den inte är särskilt skrämmande.
Bra att du hittade hit till slut, trots allt. 🙂
Ja, Opera har jag hemma och har varit på gång att se den under lång tid, men ännu har jag inte slagit mig ner för att se den. Tycker den verkar lovande och den har fått mycket bra kritik trots att det är en av de filmer som hamnat i skymundan i hans katalog. Tror jag kommer gilla den också och den kommer säkert kunna plats bland hans 6-7 bästa filmer. Har heller inte sett Inferno faktiskt, då jag väntat på den ”rätta stunden” att se den trots att jag ägt även den ett antal år.
Rankar Tenebre högst och därefter The Bird with the Crystal Plumage och The Cat o’Nine Tails, så jag har definitivt en förkärlek till hans giallostämplade kriminialfilmer. framför de mer gothiskt skräckbaserade 🙂
Absolut är det så, synd bara att jag missade hela skräckmånaden, haha 😉
Inferno såg jag dubbad och inte under några bra omständigheter så den måste jag se om. Gav den inget högt betyg iaf och som jag minns det var det inte någon vidare musik i den. Men som sagt, måste ses om.
Tenebre är också en av mina favoriter, kanske den jag gillar mest faktiskt. Opera tillhör topp 5 för egen del. Suspiria är ju visuellt snyggast, men jag har lite svårt för det övernaturliga. Gillar mer giallofilmerna, precis som du är inne på.
Inferno har enligt mig bland det bästa i musikväg jag hört från en Argento-film, men det är flera som ligger i toppskiktet där.
Jag har inte så svårt för Suspirias (och Argentos övriga filmers) övernaturligheter, utan det mest störande är de klyschiga, extremt överspelade och i många fall dubbade birollerna, men har lärt mig att se förbi dessa störningsmoment precis som i många spaghetti westerns, där vi råkar ut för samma procedur.
Och för att återkomma till Opera; omslaget med de ”fixade” ögonen är det mest lockande Argento-omslaget någonsin! 😀 Saw-filmerna har extremt mycket att tacka Argento för när det kommer till konceptet att döda på genomtänkta sätt!
Jag minns som sagt väldigt lite från Inferno så den är värd en omtitt. Men av det lilla jag minns var musiken inte speciellt bra. Dock kan jag ha blandat ihop det med någon annan film så jag låter det vara osagt och hoppas det är som du säger 😀
Just det där med dåligt skådespeleri och dubbning är ju ett stort problem med dessa filmer, men man lär sig liksom att leva med det och det är ju som du nämner inte bara Argento-filmer utan många andra italienska filmer som lider av problemet.
Och jag håller med dig, det är många som kan tacka Argento (och även Mario Bava som ju var den som startade hela giallo-genren) och tagit inspiration från deras filmer, utan tvekan.
Jag är väldigt nyfiken på den här. Speciellt soundtracket verkar ju vara vansinnigt. Bra skrivet! 🙂
Tack! Musiken har definitivt en tidstämpel, men ger samtidigt den där lite ”campy” 80-talskänslan som också är så härlig med vissa kultrysare. 🙂