Etikettarkiv: Japan

Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom (1973) eller: Anarkafeministiska, våldsamma, japanska skolflickor

Vad får du om Jan Guillous Ondskan istället hade varit mer av en anarkafeministpositiv exploitationfilm på 70-talet med våldsamma skolflickor, hämndsex och kisstortyr i centrum? Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom förstås, dummer!

Remi, Kyoko and Noriko är värstingbrudar som slåss, snor bilar och utnyttja korrupta poliser. De blir skickade till Hoppets Gymnasium där ordningen hålls av diciplinkommittén — ett dussin tjejer som inte drar sig för att tortera ihjäl bråkstakar på vicerektorns order. Tack vare de tre tjejerna och en anonym utpressare börjar en revolt ta form mot den korrupta organisationen.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Inledningen visar hur ett gäng tjejer – skolans diciplinära kommitté, river sönder skjortan på en fastbunden tjej så att hennes bröst blottas. Dom torterar henne – hela tiden till tonerna av ett funkigt 70-talsoundtrack. Dom börjar tömma henne på blod med en slang för att sedermera putta henne nedför taket på ett höghus till en säker död.

Den starten sätter direkt standarden för denna films våld, kreativa tortyr och råa uppenbarelse. Det är egentligen den fristående första uppföljaren i en serie av fyra filmer i Terrifying Girl’s Highschool. Den första filmen  kom året innan och är hopplös att få tag på köpfilm. Där var skoluniformerna vita och tonen ganska larvigt lättsam mitt i allt våld, men här skyr regissör Noribumi Suzuki inga medel och skapar en mer rivig tillställning. Suzuki; helt klart en av japansk exploitations allra främsta filmskapare och oerhört driftig under tidiga 70-talet. Du kanske har hört talas om samurajsexploitationrullen
Furyô anego den: Inoshika Ochô / Sex and Fury (1973) med gästspel av svenska Christina Lindberg, eller den tjusiga nunsploitationfilmen Seijû gakuen / School of the Holy Beast (1974)?

”Pinky violence” eller ”pinku eiga” (ピンク映画) är ett samlingsnamn för japanska biofilmer med mycket naket och skildrar generellt kvinnliga karaktärer i tuffa miljöer. Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom brukar räknas till en av dom starkaste i den filmtraditionen och tjejerna här är inte så värst nakna, men stenhårda. Skolflickor fäktas med rena jakuzametoder för att förnedra varann och områdets auktoriteter. Männen är i regel riktiga töntar, med gravt skenhelig fasad och sexuella böjelser som inte gör deras karriärer lättare. Filmen tar aldrig slut på scener som gör det till sitt syfte att visa att Lynch Law Classroom går in helhjärtat för en exploitationstämpel.

”All of you, listen well to the sound of School of Hope collapsing.”

Ganska omgående får vi se en skoltjej sparka en ung man i kulorna när hon ska sno hans bil. Ett gäng killar som kaxigt stöter på en annan tjej blir avhunsade när hon slår tillbaka och snittar deras ansikten en efter en med ett rakblad. En tredje tjej som liftar med en lastbil får höra att hon måste ha sex med honom som betalning. Hon svarar med att runka av honom så hårt att han paralyserat tappar kontrollen över lastbilen och kör ihjäl sig själv.

Det är bara ett axplock av den uppfriskande kvinnliga grymheten filmen demonstrerar. Härifrån blir det bara ännu mer galet och intensivt. Och trevligt! Jag skrattar till ett flertal gånger och sitter med ett gapande leende mest hela tiden över det punkiga drivet. Helt enkelt underbart. Musiken groovar på i bästa Tarantino-anda och just Quentin Tarantinos charm är något jag tänker på gång på gång i filmen.

”I can’t wait to see your little cat fight. It might make more money than Tom Jones.”

Replikerna är emellanåt så där kaxigt slicka och filmmedvetet nördcoola som han vill ha dem och en karaktär kallas faktiskt ”The Boss with the Cross”. Som hämtat från Kill Bill. Vad som icke ska förglömmas i min hyllning är det rakt igenom mysiga fotot, som vrider och vänder på sig själv för att fånga festen vitt och brett. Det här ser jag gärna om!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Annonser

The Wolverine (2013) eller: Ett steg bakåt och två steg fram

Efter att ha golvats av Logan två gånger på bio, testade jag i abstinensen att återbesöka även förra samarbetet mellan indieregissören James Mangold och Wolverine (Hugh Jackman). 

Wolverine har dragit sig tillbaka och lever en anonym tillvaro ute i vildmarken. När han kontaktas av en gammal bekant som ligger på dödsbädden reser han till Japan där han kommer att möta sin värsta fiende. Sårbar för första gången och pressad till det yttersta, både fysiskt och emotionellt, ställs han inte bara mot dödligt samurajstål utan tvingas även brottas med sin egen odödlighet. En kamp som för evigt kommer förändra honom.

Uppskattar:

  • Ett behövligt steg mot mer seriös bearbetning av karaktären, efter den kräkdåliga föregångaren X-Men Origins: Wolverine (2009 – herregud, det känns som en evighet sedan den kom).
  • Att filmen är mer intim mot Wolverine.
  • Jackmans fysiska hängivenhet inför rollen. Han har aldrig varit så välgjuten som här.
  • Japansettingen.
  • Den adrenalinpumpade tågscenen, mycket.
  • Den symboliska vägen upp till tornet…

Ogillar:

  • …som tyvärr leder fram till filmens mest oinspirerade fas.
  • Inblandning av mutanten Viper. Skulle varit en mutantfri film utöver Logan och den kvinnliga livvakten.
  • Hur CGI överexponeras. Ska du blanda in CGI, dölj det istället för att blotta hela paketet som om du tycker det är tjusigt.
  • Antagonistmotivets utveckling. Berördes inledningsvis hyfsat men bryr mig inte det minsta hur filmen bygger det vidare.
  • Silver CGI Samurai. Här tappar Mangold mig. Jag faller i backen och går sönder.

The Wolverine är ömsom vin, ömsom vatten. Var inte helt tillfreds när jag först såg den och ännu mindre denna andra gång, trots att det var den så kallade ”Extended Cut” som tydligen ska klassas som ”Rated R” (något James Mangold kämpade för redan till denna film), men det är knappast så det märks. Minns att när jag såg The Wolverine på bio för knappt fyra år sedan och sedan fick höra att James Mangold var kopplad även till en uppföljare så blev jag lite irriterad. Mangold visade inte mycket till personlig touch (även om tågscenen var imponerande på egna meriter) och det intressanta han förde in var hämtat från ett klassiskt seriealbumWolverine (1982), av Frank Miller och Chris Claremont.

Jag tvivlade på att denna skuggdrivne ”actor’s director” hade mer att tillföra Wolverine och fruktade att en till Logan/Mangold-kombo skule riskera att vara än mer urvattnad åt det trista. Lyckligtvis hade jag fel.

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
25/50 – Totalt


På tal om Frank Millers och Chris Claremonts klassiska seriealbum som den här filmen har sina rötter i … Enligt mig ÄR det inte en så stark serie som ryktet gör det gällande. Illustrationerna är ganska stela och liksom frusna i platta stillbilder, även om berättelsen är stabil och även där tack vare dom japanska influenserna.

Läs då hellre den visuellt mästerliga Logan-berättelsen Weapon X (1991), författad och fenomenalt illustrerad av Barry Windsor-Smith.

Kometen Kommer (1992)

Mkrorecensioner-header84a6bbebdc836189cb55e12691af44ec

Genre: Drama, Animerat, Animé, Familjefilm, Barnfilm
Produktionsland: Japan, Nederländerna
Alternativ titel: Comet in Moominland (USA), Muumipeikko ja pyrstötähti (Finland)
Manus: Lars Jansson, Dennis Livson, Akira Miyazaki (baserad på förlagor av Tove Jansson)
Regi: Hiroshi Saitô
Längd: 70 min
Röster:
Sixten Lundberg (Mumintrollet), Johan Simberg (Muminpappan), Margit Lindeman (Muminmamman), Lilli Sukula-Lindblom (Lilla My), Michel Budsko (Snusmumriken), Riko Eklundh (Sniff), Dick Idman (Snorken, Bisamråttan och cyklist), Ragni Grönblom (Snorkfröken), Peik Stenberg (Hemulen och astronom), Sam Huber (Polismästaren och astronom), Chris af Enehielm (Filifjonkan)

Baserad på Tove Janssons roman. Mumintrollets födelsedag närmar sig och samtidigt håller ovanliga saker på att hända i Mumindalen. Filosofen Bisamråttan anar en storkatastrof. Mumintrollet och hans vänner vill veta om risken är verklig. På vägen träffar Mumin, Lilla My och Sniff den vandrande Snusmumriken, Snorkfröken och hennes bror Snorken. Äventyret för dem till ett observatorium där de får se kometen komma allt närmare. Snusmumriken vet att alla de ovanliga sakerna händer därför att kometen närmar sig Mumindalen. Ingen vet vad man skall göra. Mumintrollet och hans vänner vill fara hem så snabbt som möjligt.

Kometen kommer 001

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt (men fungerar som en prequel till det som händer i serien), där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det. Och även om Lilla My inte fanns med i originalberättelsen platsar hon bra i filmversionen och säger några av dom mest intressanta sakerna filmen har att erbjuda, med ”tove janssonska” kvaliteter.

Kometen kommer 2

Det visuella är trots (jämfört med förlagorna) den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången gentemot den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYD-Betyg-09