Etikettarkiv: Barnfilm

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

Annonser

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

Tom and Jerry: The Movie (1992)

Mkrorecensioner-headertom_and_jerry_the_movie_ver1

Genre: Äventyr, Animerat, Barnfilm
Produktionsland: USA
Svensk titel: Tom och Jerry Gör Stan Osäker
Manus: Dennis Marks
Regi: Phil Roman
Längd: 84 min
Budget: Okänt
Röster: Richard Kind, Dana Hill, Anndi McAfee, Tony Jay, Rip Taylor, Henry Gibson, Michael Bell, Ed Gilbert, David L. Lander, Howard Morris, Sydney Lassick, Raymond McLeod, Mitchel D. Moore, Scott Wojahn, Tino Insana, Don Messick, B.J. Ward, Greg Burson, Charlotte Rae

To save the life of a young girl, this cat and mouse will have to do the impossible. They’ll have to get along.

Tom och Jerrys första animerade långfilm! De har blivit hemlösa och ska rädda en ung flicka från hennes elaka styvföräldrar, men allt går inte vägen…

b7d1cc8fd0ab5d7a5048327667540e48

Denna film är ett varmt barndomsminne, som jag härom månaden återigen påmindes om med värme och publicerade strax därefter denna recension, i samband med årsbästalistan för filmåret 1992.

Welcome to the 90’s. The Cold War is over. Western Europe is unified. The whole world is a kindler, gentler place to be. Well…almost.

Jag såg den när jag var i 7-årsåldern ungefär, på TV1000 eller något sånt. Det lustiga var att det var någon bugg i TV-systemet (eller som jag åtminstone då tolkade som ett något opraktiskt val), som gjorde att ungefär första 20 minuterna av filmen var dubbade till både engelska, svenska, danska, norska och finska – samtidigt! Jag fick anstränga mig för att isolera ett av ljudspåren i mitt huvud, och hänga med på färden.

MOUSE MANHATTAN 4

I varje fall gillade jag äventyret som (dom här fullt talande och numera goda vännerna) Tom & Jerry bjöd mig på, tillsammans med flickan Robyn (då lärde jag mig att killar och tjejer kan heta samma sak), som i filmen försöker fly hennes rika, ondskefulla styvföräldrar och hitta hennes riktiga pappa som typ bor i någon stuga ute i dom stora skogarna, långt borta.

Jag minns inte exakt varför han lämnade henne och var hennes mamma tog vägen, men jag minns hur intressant jag tyckte det var att hon blev efterlyst på baksidan av mjölkkartongförpackningar! Och att pengar gör människor onda!

Tom_and_Jerry_The_Movie_1350130601_0_1992

Puggsy: [till Tom och Jerry] You guys are fighting like a cat and a mouse.
Frankie da Flea: They are a cat and a mouse, Puggsy.
Puggsy: That’s true, Frankie, but they gotta learn to be pals or they ain’t gonna make it out here.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
1 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
3 – Action
2 – Prat

sddefault

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Röster
3 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
3 – Animation
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


A70-11294

Kometen Kommer (1992)

Mkrorecensioner-header84a6bbebdc836189cb55e12691af44ec

Genre: Drama, Animerat, Animé, Familjefilm, Barnfilm
Produktionsland: Japan, Nederländerna
Alternativ titel: Comet in Moominland (USA), Muumipeikko ja pyrstötähti (Finland)
Manus: Lars Jansson, Dennis Livson, Akira Miyazaki (baserad på förlagor av Tove Jansson)
Regi: Hiroshi Saitô
Längd: 70 min
Röster:
Sixten Lundberg (Mumintrollet), Johan Simberg (Muminpappan), Margit Lindeman (Muminmamman), Lilli Sukula-Lindblom (Lilla My), Michel Budsko (Snusmumriken), Riko Eklundh (Sniff), Dick Idman (Snorken, Bisamråttan och cyklist), Ragni Grönblom (Snorkfröken), Peik Stenberg (Hemulen och astronom), Sam Huber (Polismästaren och astronom), Chris af Enehielm (Filifjonkan)

Baserad på Tove Janssons roman. Mumintrollets födelsedag närmar sig och samtidigt håller ovanliga saker på att hända i Mumindalen. Filosofen Bisamråttan anar en storkatastrof. Mumintrollet och hans vänner vill veta om risken är verklig. På vägen träffar Mumin, Lilla My och Sniff den vandrande Snusmumriken, Snorkfröken och hennes bror Snorken. Äventyret för dem till ett observatorium där de får se kometen komma allt närmare. Snusmumriken vet att alla de ovanliga sakerna händer därför att kometen närmar sig Mumindalen. Ingen vet vad man skall göra. Mumintrollet och hans vänner vill fara hem så snabbt som möjligt.

Kometen kommer 001

Jag har alltid fascinerats av Tove Janssons mumintroll och sugits in i deras värld – dock mestadels genom den tecknade, mer färgglada TV-serien. Detta är långfilmen som avrundade allt efter en mängd avsnitt (men fungerar som en prequel till det som händer i serien), där vissa byggde på Tove Janssons berättelser, medan andra var mer fristående från hennes fantasi.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag dock blivit stundtals besatt av Tove Janssons fantasivärld. En sak som TV-serien och filmen om mumintrollen saknar, är förstås Tove Janssons makalöst stämningsfulla illustrationer. Dock är så fantastiskt mycket av hennes mystiska, psykologiskt intressanta och mästerligt beskrivande berättande kvar trots det. Och även om Lilla My inte fanns med i originalberättelsen platsar hon bra i filmversionen och säger några av dom mest intressanta sakerna filmen har att erbjuda, med ”tove janssonska” kvaliteter.

Kometen kommer 2

Det visuella är trots (jämfört med förlagorna) den lite mer muntra färgtonen och penseldragen mycket sagolikt vackert – och målande. Alla känslor och tankar som förmedlas. Alla bedårande karaktärer födda ur en ännu mer bedårande natur. Naturen här är som väggarna mellan dag och natt, som vaggar allt jag upplever till mystisk ro . Det jag får ta del av är som en kittel av det allra djupaste dagdrömsdiktande, som får mig att rysa av blotta tanken. Genom skildrandet av den skälvande förvirringen när kometen kommer så faller allt det magiska på plats!

Filmen i sig bygger på Janssons egna förlagor, den har en underligt vacker undergångsstämning som knäpper Melancholia (2011) på fingrarna och den är alldeles, alldeles underbar. Inte minst Bisamråttan – den pessimistiske filosofen, som ständigt försöker vara rationell om undergången gentemot den sorglösa, gästvänliga Muminmamman. Det finns väl knappast något som bräcker den poesin.

5 – Manus
– Röster
5 – Stämning
– Animation
4 – Musik
———-
23 – Totalt

SYD-Betyg-09

Inside Out (2015)

Mkrorecensioner-headerInsideOutGenre: Familjefilm, Barnfilm, Animerat
Produktionsland: USA
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve, Josh Cooley
Regi:
Pete Docter, Ronaldo Del Carmen
Längd:
 90 min
Röster: 
Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling, Richard Kind, Kaitlyn Dias, Diane Lane, Kyle MacLachlan, Dave Goelz, Frank Oz, Josh Cooley

Meet the little voices inside your head.

Riley och hennes familj flyttar från hemstaden i Minnesota till San Francisco och Riley måste lämna alla sina vänner och sitt gamla liv – men trivs varken i den nya staden eller i den nya skolan.

INSIDE-OUT-13

Jag hade inga förväntningar på Inside Out just utöver att jag åtminstone gillade den på idéstadiet. När jag väl såg den fängslades jag av att;

  • Inside Out dels skildrar ett barns huvud nästan löjligt psykologiskt och känslomässigt. Det enda jag visste om filmen på idéstadiet var att den skildrade olika känslor som fysiska karaktärer, i största allmänhet, inte hos just ett barn (även om jag kunde förstått det). Jag blir bara svagare och svagare för barns själar och Inside Out plockar fram barnasjälen och dissekerar den, till min barnsliga (och skadeglada?) förtjusning. Frågan är om det är faderskänslor eller första spåren av att jag vill kidnappa barn, låsa in dem i min källare och suga ut deras små själar?

inside-out

  • Inside Out dels är flummigt fantasifull i stil med Alice äventyr i Underlandet (berättelsen, inte disneyfilmen) och jag kan inte motstå fantasidimensioner på en så frisläppt, odefinierbart drömsk nivå som denna. På det sättet får filmen mig att dra känslomässiga paralleller med både Alice och David Lynchs mest utomjordliga skapelser, vilket inte är illa alls i min bok. Inte illa alls.

När jag tänker på det närmare är nog Inside Out den första animerade filmen sedan Per Åhlins mästerverk Resan till Melonia (1989), som får mig riktigt känslomässigt berörd (flickan) och intresserad (det psykologiska och skapandet av fantasidimensioner) på samma gång. En jackpot, helt enkelt.

Pluspoäng för att Twin Peaks-skådisen Kyle MacLachlan har en röstroll som flickans pappa.

4 – Manus
4 – Röster
4 – Stämning
3 – Animation
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Slutnot: Det har dock kommit en underbar, tecknad miniserie mellan dessa (Over the Garden Wall, 2014), som träffade mina nerver mycket djupt, nästan i klass med MÄSTERVERKET (det tål att upprepas) Melonia. Denna fina, lilla serie får jag se om och recensera en vacker dag.