Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain
”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.
Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.
Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.
För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:
Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)
4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt
Absurd Cinema 