Kategoriarkiv: Stockholm Filmfestival 2013

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

Stockholm Filmfestival: Autumn Blood (2013)

Autumn Blood posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Österrike, USA
Regi: Markus Blunder
Manus: Markus Blunder, Stephen T Barton
Längd: 100 min
Skådespelare: Sophie Lowe, Maximilian Harnisch, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård, Samuel Vauramo, Tim Morten Uhlenbrock, Annica McCrudden, George Lenz, Nelly Gschwandtner, Jacqueline Le Saunier, Jonas Laux, Hansa Czypionka

På en isolerad gård uppe i bergen dör en kvinna och lämnar sina två barn helt ensamma. Den 16-åriga systern är oskuldsfull och naiv, medan den 10-årige brodern redan är traumatiserad efter att ha bevittnat faderns död några år tidigare. Nu är det upp till syskonen att ta hand om sig själva och överleva de barbariska byinvånarna.

”En modern western utspelandes i dom vackra, österriskiska bergen och formad av filmskapare som eftersöker skönhet och tydliga förutsättningar snarare än substans och trovärdighet.”

Det är min finare beskrivning av denna österrikisk-amerikanska samproduktion. Jag har inte läst någon som slaktat den här filmen ännu, så tillåt mig hänga av finkostymen, iträda det vita vaxförklädet och trimma upp köttsågen en aning.

För det första, andra och tredje så är Autumn Blood riktigt vacker med sina vida bilder över Österrikes öde bergslandskap och naturalistiska joddlingsmusik som sätter den operamässiga inramningen. Jag kommer snabbt att tänka på Sergio Leones bultande känsla för att skruva upp spelplatsen till något gudalikt.

Vi ser snötäckta bergstoppar, rinnande forsar och bergssamhällen som lever kvar i en annan tid rent arkitekturmässigt.

Autumn Blood 2

Filmen skildrar två unga syskon – en 16-årig storasyster och hennes 10-årige lillebror. Storasystern spelas av brittisk-australiensiska skådespelaren Sophie Lowe (Beautiful Kate, Blame, Road Kill), vilken får mig att tänka litegrann på snarlika skådespelaren Saorise Ronan (Atonement, The Lovely Bones, Hanna).

Efter att föräldrarna dött lever dom ensamma på en bergsgård, där dom tar hand om djur och insuper den enkla naturen. Deras far sköts nämligen kallblodigt av en skäggig, tystlåten buffel spelad av svenske Peter Stormare (Fargo, Prison Break, Jägarna 2). Anledningen är oklar men man får anta att det rör sig om någon ouppklarad affär, bergsbönder emellan.

Grejen är den att det tydligen inte räckte där, för tre yngre män får för sig att i nutid åter sprida terror över syskonen – varav en i detta gäng är slaktare och spelad av ytterligare en svensk nämligen Gustaf Skarsgård – den Skarsgårdsonen som faktiskt fick en del talang (Ondskan, Kon Tiki, Vi). Dom andra två känner jag igen utan att kunna sätta dem i nåt sammanhang.

Dom smyger sig på syskonen – eller snarare smyger sig på storasystern, och våldtar henne helt utan förklaring. Gång på gång. Deras ovilja att yttra några ord är konstant och blir i längden rent ut sagt patetisk. Det enda läte dom kan få ur sig är grymtningar och dessa märkliga ljud blir under filmens utveckling bara fler och fler ju mer desperata dom är.

Det känns verkligen som att manusförfattaren och regissören går efter Sergio Leones westernberättande då byterrorn påminner väldigt mycket om den magiska entrén Henry Fonda och hans lakejer gör i Once Upon A Time In The West (1968) och det ordlösa manuset i Autumn Blood är verkligen en Leone-hyllning, men det spelas ut helt fel.

Autumn Blood 1

Det totala antalet av replikskiften i filmen är nog fyra stycken. Till och med när det känns fullkomligt nödvändigt för karaktärerna att åtminstone säga ett par ord så grymtar dom istället! Jag glömde för övrigt säga att alla karaktärer talar engelska och inte österrikiska, trots spelplatsen. Ytterligare en spaghetti western-koppling som bara känns fel och distanserande.

Storyn är dessutom orealistisk, ologisk och i flera stunder rent pinsam. Ingen förklaring ges till varför någonting sker, någonsin. I ett skede av filmen flyr storasystern genom skogen och som ett sätt av filmmakarna att visa hur mycket ”ett med naturen” hon är så klär hon av sig naken för att – likt ett djur, fly… utan kläder, eller nåt.

Det är meningen att det ska vara poetiskt, men både manuset och utförandet av det känns som en vilset ambitiös studentproduktion. En påkostad och mycket snygg studentproduktion, men trots det patetiskt hafsig i sitt spaghetti western-berättande. Sedan ränns det runt i skogen utan att filmen vill ta slut, trots att den zonar ut flera gånger.

Slutet summerar filmens ologik, patetik och ogenomtänkta uppmålande av dramatiska händelser – och håll i er nu, för jag tänker fanimej spoila den här skiten!

Storasystern har varit på flykt i skogen, men kommer slutligen tillbaka till hemtrakterna och möts av lillebror och nån slags socialkvinna som försökt fått tag på dem under filmen då hon misstänkt att barnen varit i knipa. En av dom stumma, grymtande byterroristerna kommer – äntligen (!), ifatt storasystern med sitt gevär och tänker nu slutligen knäppa henne till varje pris. Socialkvinnan spänner käkbenen utan att säga ett skit (även hon vill ju leka tystlåten desperado givetvis).

Autumn_Blood_01

Byterroristen tvekar en sekund. Pang! Nu är han själv skjuten! Herregud! Av vem? Jo, av Peter Stormare såklart, som hållit sig borta genom halva jävla filmen! Varför? Spelar inte så stor roll. Dom andra ler, för att dom är dumma i huvudet och för att regissören vill att det här ska vara något slags lyckligt slut. Stormare ger storasystern geväret (utan att säga något alls, givetvis) och antyder att hon ska skjuta honom. Jävla pissfilm!

Hon gör det dock givetvis inte, utan vandrar bara därifrån med brorsan och socialkvinnan och som dom westernhjältar dom är fattas det bara en solnedgång och en horisont som deras silhuetter kan mynna ut i. Kvar står en sloken Peter Stormare som en förlorad man. Satan vad löjligt det kändes.

För övrigt såg jag filmen på Victoria tillsammans med en skolklass. Det innebar givetvis en biosalong fylld av nervöst skrattande och flamsande, ironiska kommentarer, mobiler som åkte upp och ner och någon i publiken som röt; ”Men kan ni hålla KÄFTEN!!” Det var dock inte jag. Filmupplevelsen blev nästan trevligare med all denna action i salongen än utan den.

Jag tänkte dock att det nog var lite fel film att bjuda in en skolklass till, då filmen var en kavalkad av pretentiöst skjutande, våld, konstnärligt naket och framför allt våldtäkter. Jag tycker lite synd om läraren. Och Gustaf Skarsgård. Och Peter Stormare. Vilket haveri alltså.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot:
Med tanke på hur lite karaktärerna pratar hade den här filmen inte klarat Bechdel-testet ens om den innehöll 100 kvinnor och inga män. Huvudrollskådisen Sophie Lowe utnyttjas både som karaktär och som skådespelare. Hon är naken flera gånger utan att det byggs upp tillräcklig befogenhet för att jag ska köpa det. Hon blir våldtagen utan att det byggs upp någon förklaring till varför, bortsett från att männen i filmen är kåta djur som måste våldta alla kvinnor dom ser, alternativt mörda dem. Manuset är våldsam poesi utan någon som helst substans, endast för att några teknikkåta filmskapare skulle få en anledning att visa våld, dramatik och storslagna vyer.

Stockholm Filmfestival: Losers (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2Losers artwork no frameGenre: Drama, Svart komedi, Thriller
Produktionsland: Sverige
Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Längd: 72 min
Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson

Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.

En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.

Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.

Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.

Losers 4

Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.

Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.

Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.

Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.

Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.

Losers 3

Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.

Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.

Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.

Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.

Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).

Losers1

Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club (1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.

Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.

Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad  i flera olika delar.

Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.

Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.

Losers 2

I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.

Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.

I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.

Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.

Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.

losers 1

Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!

Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!

Stockholm Filmfestival: Miss Violence (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

MissViolencePoster1Produktionsland: Grekland
Genre: Drama
Regi: Alexandros Avranas
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis
Längd: 98 min
Skådespelare: Kostas Antalopoulos, Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Martha Bouziouri, Rafika Chawishe, Yiota Festa, Giorgos Gerontidakis-Sempetadelis, Eleni Roussinou, Themis Panou, Reni Pittaki

När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka.

Miss Violence är en stilistisk, provokativ film av debuterande Alexandros Avranas som följer den grekiska traditionen som Dogtooth satte för några år sedan. Likheterna är temamässigt väldigt relevanta att jämföra med Dogtooth.

Vi följer en familj där den äldre fadern har en märklig dominans över sina avkommor, men det målas upp med snyggt komponerade bilder som skulle kunna liknas med Wes Anderson ifall han var psykopat. Att filmen är snygg råder det ingen tvivel om.

Miss Violence:s inledningsscen är en av dom bättre jag sett på film – någonsin! Den fungerar som en helt suverän ”teaser” för handlingens utveckling. Scenen jag talar om är mallen för trailern här under även om den är bättre i själva filmen…

I en lägenhet hålls ett avskalat barnkalas för familjen. Barn och vuxna som tillsammans dansar till fantastiska ”Dance me to the end of love” av Leonard Cohen. En 11-årig flicka – flickan som firar sin födelsedag, går åt sidan och hoppar från balkongen, men inte utan att leverera ett mystiskt leende på sina läppar.

Filmen förvandlas steg för steg till en rent ut sagt tragisk historia, från att man tidigare har kunnat se en bäcksvart humor i det hela. Tempot är inte högt och allt vad känslor heter kvävs och trängs bort stilmässigt, som en spegel av den uppfostran pappan i filmen har på sin familj. Han plockar bort toalettdörren eftersom ”i den här familjen har vi ingenting att dölja”. Jahaa??!

Det är hårda tyglar och kall diciplin som gäller. Belöningen är pizza och glass, eller en sväng ner till stranden ifall barnen sköter sig och gör läxorna. På väggen i hemmet hänger en tavla vars porträtt är ett gråtande barn.

miss-violence-15209

Filmens fadersgestalt örfilar sin son, sina döttrar och sin gamla mor. Satan vad människor reagerar starkt på fiktiva örfilar, sitter jag och tänker när människor i publiken gång på gång flämtar till som om dom inte sett något otäckare. Tabu! Skandal!

Tempot på utdelande av örfilar blir så pass snabbt att jag nästan ser det som parodiskt och själv sitter jag nästan och ler, som den underhållningssadist jag tydligen är.

Filmen kommer sedan till ett läge då jag blir riktigt obekväm. Jag överdriver inte nu. Jag – samme person som konsumerar obehagliga filmer av rent intresse, älskar Gaspar Noé (I Stand Alone, Irréversible, Enter The Void) och ser ett nöje i provokation och exploitation.

Jag känner mig i detta ögonblick kränkt, ledsen, förbannad och överväger under ett par minuter att fly salongen. Dels är det en fruktansvärt plågsam scen men framför allt känner jag att den inte förtjänats att existera sett till vad filmen byggt upp tidigare. Jag är lurad och bedragen och för det ska jag dessutom må dåligt.

missviolence_still13

Det är inte första gången jag känt mig våldtagen av en film (första gången var av Irréversiblese recension), men det är första gången jag varit beredd att fly mitt i själva sexakten, om man får uttrycka det så.

Jag sitter dock kvar och tar faktiskt tillbaka denna starka invändning och reaktion en aning då jag trots allt börjar binda ihop trådarna som filmskaparen har lagt upp för mig. Dock är jag fortfarande inte helt säker på om jag kan acceptera scenen och på något sätt skäms jag nästan lite över att säga det. Jag ska ju klara av lite provokation och obehag.

Filmen slutar inte provocera där utan utvecklar det ytterligare. Vissa i publiken sitter i princip och gråter. Vissa verkar tappa andan.

Jag har svårt att försvara mitt påstående om att Miss Violence skulle vara mer provocerande än filmer som Irréversible och A Serbian Film, men av min reaktion att döma så var den det för mig just där och då jag såg den. Ibland går man för långt och ibland går man ännu längre. miss-violence-2

Så jag säger det; Miss Violence ÄR den mest provokativa film jag sett, hur förvånad jag än är över min reaktion – som är väldigt lite ”mig”.

Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag?  Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Vad gäller Bechdel-testets kriterier tror jag att det finns ett par scener där familjens kvinnor pratar med varandra om något annat än faderns lama järnhand, men filmen borgar sannerligen för en rafflande, feministiskt diskussion vad gäller innehållet. Har filmen rätt att gå så långt för att visa det den gör? Porträtteras kvinnorna alldeles för handlingsförlamade? Jag hoppas faktiskt att fler ser den här filmen för jag vill vara med i den diskussionen. Men jag varnar er…

Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

filmspanarnaI lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta OrdFiffis FilmtajmJojjenito och The Velvet Café.

tom-a-la-ferme-poster-Tom_aGenre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tom-a-la-Ferme-de-Xavier-Dolan-Photo-c-Clara-Palardy

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Tom-At-The-Farm

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

tomalaferme_09_automne2013_12116

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?

Tom At The Farm och Julien Donkey-Boy

Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2La_vie_d'Adèle-poster-01Genre: Uppväxtsdrama, Relationsdrama, Romantik
Alternativ titel: Blue Is the Warmest Colour, Blå Är Den Varmaste Färgen – Kapitel 1 & 2, Adele: Chapters 1 & 2
Produktionsland: Frankrike
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix
Längd: 177 min
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Jag roffade åt mig en sista minuten-biljett till det omtalade, guldpalmenbelönade franska dramat som enligt flera källor skulle innehålla hela 23 minuter långa (!) och explicita lesbiska sexscener (som om någon satt och tog tid med tidtagarur så fort det skulle till att gökas).

Jag minns när jag läste om den under Cannesfestivalen och hoppades att den skulle kamma hem högsta pris (vilket den sedan gjorde) på grund av den utmanande utformningen att dels ta upp homoteman, vara frikostig i sexskildrandet och dessutom vara hela tre timmar lång.

Dessa inslag ser man ju annars vanligtvis i små independentfilmer, porrfilmer samt episka blockbusters. Kul att göra en soppa av alltihop, tänkte jag.

Adele 13

Väl inne i salongen har jag inte mycket annat val än att sätta mig i mitten allra, allra längst fram på självaste Skandiabiografen. Jag sjönk ner i sätet, spände blicken på duken som vällde över framför mig. Jag bokstavligt talat lade upp mina fötter och ben på scengolvupphöjningen där framme.

Frankrikes ambassadör för Sverige stod ett par meter framför mig och sade några (läs; många) ord om hur viktig filmen är och sedan började den omtalade föreställningen.

Regissör för filmen är tunisisk-franske Abdellatif Kechiche (La Faute à Voltaire, Vénus Noire), med en resumé av mastiga filmer om social kamp på meritlistan. Han har särskilt varit i ropet sedan filmens succé i Cannes, då han av filmens huvudrollskådespelare utmålats som en sadistisk tyrann i registolen och relationen dem emellan verkar infekterad.

Jag märker snabbt att han har en fetish för munnar – eller läppar.

Adele 6

Nu kan det bero på att jag satt allra längst fram och karaktärernas munnar alltid låg mig närmare att fästa ögonen på än karaktärernas ögon – som vanligtvis är den punkt vi fäster blicken på, men närbilder vilar ständigt på framför allt huvudrollen Adèle Exarchopoulos barnsliga mun som sover, dräglar och röker cigaretter om vartannat.

Några personer på raden bakom mig reagerar gång på gång åt dom utstuderade bildvalen. När filmen ett par gånger dessutom fokuserar på några småbarns munnar så blir det lite obehagligt, faktiskt. Fotot är dock väldigt vackert rakt igenom, trots sin väldigt vardagliga estetik.

Men nog om det, för La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 – även kallad Blue is the Warmest Colour – också kallad Blå Är Den Varmaste Färgen, är ett starkt, välspelat och välbalanserat drama som tillåter sig att sträckas över längre tid och berätta mycket utan att någon gång förstöra känslan av att det verkligheten den skildrar och inte någon saga.

Bägge huvudrollerna – nämnde Exarchopoulos (Boxes, La Rafle, I Used To Be Darker) som titelrollen vi följer samt Léa Seydoux (La belle personne, Lourdes, Robin Hood, Midnight in Paris, Mission Impossible: Ghost Protocol, Grand Central m.fl.) som hennes kärleksintresse, är fenomenalt bra och hängivna sina roller.

Adele 10

Jag tycker dock att det är skevt att den som lyfts fram mest efter filmens succé är birollen och filmpampättlingen Léa Seydoux – genom andra filmerbjudanden och på posters, trots att Adèle Exarchopoulos både är huvudrollen och den som imponerar klart mest genom hela filmen.

Seydoux var dock en filmstjärna sedan tidigare i Frankrike så hiearkin var väl svår att rubba, anar jag. Hon har även en minimal roll i Quentin Tarantinos i Frankrike utspelande Inglourious Basterds (2009), i första scenen. På Cannesfestivalen fick dock bägge skådespelarna dela på ett specialpris för deras prestationer vilket känns allra mest rättvist.

Värt att nämna är att filmen baseras på ett seriealbum från 2010, av Julie Maroh. Inte en fläskig roman, inte en omtalad teaterpjäs, utan ett seriealbum (vars engelska titel är Blue Angel). Det är ytterligare någonting som gör filmens existens ännu lite mer speciell, med tanke på synen på serier som medium.

Berättelsen har i filmform inte något som jag kan känna borde ha lagts till eller tagits bort. Trots dom hela tre timmarna filmen håller på blir den aldrig tråkig eller långrandig.

Adele 4

Visst, sexscenerna håller på i flera minuter – så pass att det i en film med standardlängd hade klassat filmen som ett försök att göra lesbiskt mjukporr med handling, men genom att filmen är så pass omfattande så fyller även dom avslöjande, intima sexscenerna en funktion genom sin längd, då dom måste sätta ett bestående avtryck när dom väl upphör.

För filmens kärleksförhållande är just väldigt passionerat och sexdominerande, då filmens huvudkaraktär utforskar sin sexuella identitet. Eftersom det är en historia om henne, varför ska inte även vi ta del av utforskandet? En argumentation i fråga om sexscenerna kunde varit kortare eller mindre explicita är dock nyttig, oavsett vad man tycker.

Dramat är dock ingenting extraordinärt, trots alla stora ord filmen har fått. Visst, att uppskatta ett vardagsskildrande i tre timmar gör man inte varje dag, men dom gånger jag upplevt draman i massiv filmlängd (Fanny och Alexander, Once Upon a Time in America, Gudfadern-filmerna, riktigt bra TV-serier) så har jag även då suttit hänförd över den – likt en riktigt bra bok, omfattande upplevelsen jag varit med om.

Det jag försöker poängtera är att med tid kommer också djup, och med djup kommer helheten bli mer givande. Att filmen sedan skildrar homosexualitet är givetvis jättebra, men jag hyllar inte automatiskt filmen som om det vore slutet på Andra Världskriget för det.

Adele 11

Jag har sett starkare draman i år (The Place Beyond The Pines). Jag har sett starkare draman med kvinnliga huvudroller i år (Vi Är Bäst!). Jag har till och med sett starkare franska draman med kvinnor i huvudrollen som lär sig att växa upp och hitta sig själva i år (Jeunessese recension).

Trots det är La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 en film alla borde se – den håller från början ända till det kraftfulla slutet och jag är helt säker på att väldigt, väldigt få kommer bli besvikna. Filmens viktigaste kvalitet är i det

långa loppet att den kan inspirera och öppna upp människors traditionella syn. Det är inget konstigt med att vara homosexuell, bisexuell eller liknande. Det är inte farligt att berätta riktigt långa historier. Det är inte fel att filmatisera serier och det är inte fult att låta sex ta sin tid framför dina ögon.

Jag har dock hakat upp mig på regissör Kechiches fetish för munnar. Det kan vara något fel i hans munexploatering, men jag ska tänka på saken. 

Och några 23 minuter lesbiskt sex var det nog ändå inte riktigt, även om jag inte direkt satt där med tidtagaruret i min hand. Snarare 17-18 minuter. Men det får duga. 

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Jag har sagt det mesta i recensionen, så övriga kommentarer är nästan överflödiga här och nu. Dock kan man poängtera den traditionella man/kvinna-relationen som karaktärerna Adéle och Emma har. Adéle är dock yngre, men hon får i mångt och mycket ta rollen som den traditionella kvinnan som låter sig ledas av den mer erfarne Emma. Hon arbetar på klassiskt vis, agerar nakenmodell och lagar mat, medan Emma hänger sig åt konsten och mer sofistikerade intressen, likt även mannens roll så ofta är i filmförhållanden. Bechdel-testet klarar den i vilket fall av – det behöver knappast tydliggöras.