I denna episods ”I backspegeln” tar jag konceptet väldigt bokstavligt och blickar tyst och stilla bakåt hela vägen till 1988.
Det har tydligen (enligt okända källor) gått en internationell trend de senaste dagarna att lista de senaste 25 årens 25 bästa filmer och det upplägget gillar jag skarpt. Framför allt eftersom jag själv är 25 år gammal och det innebär att jag listar de bästa filmerna under min livstid, vilket också på något vis innefattar det vi på ett sätt skulle kunna kalla för ”moderna klassiker”.
En av anledningarna till att jag har startat denna bloggserie var ju för att kunna skriva kortfattat (med mina mått mätt) och det var också något av ett nyårslöfte. I och med denna ”top 25”-lista tar jag detta till sin spets genom att presentera mina favoritfilmer de senaste 25 åren med endast namn och bild.
Med så pass många filmer får du nog ändå en hyfsad inblick i min filmsmak och förhoppningsvis finns det åtminstone en eller annan film du ännu inte sett och därför blir mer nyfiken på? Hoppas det.
…
1. Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992)
…
2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)
…
3. Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 1996)
3. Paradise Lost 2: Revelations (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2000)
3. Paradise Lost 3: Purgatory (Joe Berlinger & Bruce Sinofsky, 2011)
…
6. Titanic (James Cameron, 1997)
…
7. Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003)
…
8. Irreversible (Gaspar Noé, 2002)
…
9. Eyes Wide Shut (Stanley Kubrick, 1999)
…
10. Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)
…
11. The Tree of Life (Terrence Malick, 2011)
…
12. Léon (Luc Besson, 1994)
…
13. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)
…
14. The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig, 2005)
…
15. Lilja 4-ever (Lukas Moodysson, 2002)
…
16. The Assassination of Richard Nixon (Niels Mueller, 2004)
Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.
Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.
Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.
Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”
…
Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)
”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.”Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…
…
Nachos i Death Proof (2007)
Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!
Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.
…
Tappad öl i Django Unchained (2012)
Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.
…
Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.
Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.
Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.
Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).
Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).
Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).
Störst av allt är dock att Ennio Morricone– spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.
Vad hände då med Frank Ocean?
Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?
Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.
”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;
“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.
Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.
Wiseman closed his mouth Madman closed his fist Young man shows his age Judge man named it sin Bad man don’ exist no No evil man exists Good man don’t exist no No righteous man exists Sad man cannot cry in place where man can see Never witnessed father weep This old man thought it weak But strong man don’t exist No undying man exists Weak man don’t exist no Just flesh and blood exists But your mother would be proud of you I bet your mother would be proud of you
The beast will crawl this earth Then fall in the dirt to feed the crows They’ll rip apart his flesh Til all that’s left is glorious bone So you’ll bury your own Too vain You saw it unfold What you know And you claimed all you could hold Until death did you part from the mess you made I bet your mother would be proud of you I bet your mother would be proud of you
Primate sharpens tool To survive and thrive in the jungle Maybe hearts were made to pump blood Maybe lungs were made for flood I won’t blunt my blade for cut these chains Rather let my limbs be drug through mud You’re my brother but your eyes are cold You’re my sister but your womb is bare
I bet our mother would be proud of you I bet our mother would be proud of you
Bad man don’t exist No evil man exists I know good man don’t exist No righteous man exists Strong man don’t exist No undying man exists Weak man don’t exist No just flesh and blood exists
Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.
Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie Regi: Tony Scott Manus: Quentin Tarantino Längd: 121 min
Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.
För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.
Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.
Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).
Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.
Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.
Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).
Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.
Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!
Absurd Cinema 