Etikettarkiv: Knark

Spun (2002)

Mkrorecensioner-headerSpun poster 3Genre: Drama, Komedi, Kriminalare
Produktionsland: USA
Manus: Will De Los Santos, Creighton Vero
Regi:
Jonas Åkerlund
Längd:
 101 min
Skådespelare:
Jason Schwartzman, John Leguizamo, Mena Suvari, Patrick Fugit, Peter Stormare, Brittany Murphy, Alexis Arquette, Deborah Harry, Chloe Hunter, Eric Roberts, Mickey Rourke, Nicholas Gonzalez, Charlotte Ayanna, Ron Jeremy, Josh Peck, Julia Mendoza, Elisa Bocanegra, China Chow, Larry Drake, Rob Halford, Billy Corgan, Lisa Brounstein

Based on the truth… and lies

En utflippad metamfetaminberoende man introduceras till sin dealers rekommendation, vilket blir inledningen på en tre dagar lång galenskap.

Spun 9

Svenske musikvideoregissören Jonas Åkerlund gör emellanåt fiktionfilm. Spun är en riktig kultfilm som jag antar har en trogen skara beundrare, för den levererar som en fyrverkerisnurra. Skildrar ett gäng neurotiska kaninknarkare i deras ”white trash”-liv. Oerhört fin, dysfunktionell ensemble med Brittany Murphy (R.I.P.), Mena Suvari, Mickey Rourke, Jason Schwartzman, John Leguizamo, Peter Stormare och andra roliga nunor. En ovanligt trevlig ensemble knäppisar.

”She can’t handle her shit, man. You know? She’s been, like, partying with the candy for ten, eleven days. And then the bitch crashes, and then she starts freaking out. Man, you know, she’ll split for a day or two then she’ll come back. She’s just spun.”

Spun 3

Fotot är skateboard-märkt ultravidvinkel vilket jag älskar och det är som gjort för filmens miljöer och perspektivet dom ses igenom. Klipptekniken är riktigt flashig och det flippiga ADHD-berättandet på stissiga doser speed ger mig starka vibbar av Gregg Arakis filmer (som Totally F***ed Up, Nowhere, Kaboom etc.) och det bästa från det rave-osande 90-talets undergroundkultur. En riktigt frisk filmfläkt som känns fräsch och nyskapande även 14 år senare. När får vi se en flippig, edgy film på svenska av Jonas Åkerlund? Snart! Snart!!

– Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
4 – Musik
———-
20 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Fotnot: Filmkollektivet Har Du Inte Sett Den snackade ganska kärleksfullt om Spun i ett av avsnitten av deras podcast, under filmspanartemat ”Knark”.

Annonser

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

More is never enough – straffet för den totala glädjen

Filmbloggarnätverket ”Filmspanarna” har den här månaden utlyst en önskan att temaskriva kring ämnet ”Knark”. Ett flertal filmer poppar upp ur mitt huvud; Easy Rider (1969), Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Enter The Void (2009), för att nämna några.

Jag har dock valt att recensera två kanske lite mindre uppmärksammade filmer – bägge från året 2006, med knarket i bakhuvudet.

Dels det tragiska dramat Factory Girl (2006), som baseras på den verkliga kvinnan Edie Sedgwicks öde under 60-talets New York-konstscen, där hon genom att samarbeta med Andy Warhol blev en modeikon, underground-skådespelerska, partydrottning, ”It-Girl” och en superstar av historiska mått – men hennes liv blev lika kort som det var händelserikt.

Hon dog, 28 år ung, efter ett långt liv av hårt festande och drogberoende.

Den andra filmen jag har valt att recensera är det australienska relationsdramat  Candy (2006), med Heath Ledger och Abbie Cornish i huvudrollerna som ett ungt par som tillsammans får kämpa för och emot sitt drogberoende.

Filmen är baserad på romanen Candy: A Novel of Love and Addiction, av Luke Davies. En film vars tagline beskriver knarket och beroendets baksida väldigt bra; ”More is never enough”.

Här under har jag länkat till mina recensioner av dessa två filmer, som jag hoppas kan ge lite trevlig läsning till ”anti-äran” av knarket och dess påverkan på sina undersåtar…

Factory Girl (2006)

Candy (2006)

Här är alla de andra i filmbloggosfären som har skrivit kring temat ”Knark” denna dag. Spana in dem med!

Fiffis filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Flickorna (1 och 2)
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Candy (2006)

Genre: Drama, Romantik, Relationsdrama
Regi: Neil Armfield
Manus: Neil Armfield, Luke Davies (efter en roman av Luke Davies)
Längd: 116 min
Skådespelare: Heath Ledger, Abbie Cornish, Geoffrey Rush, Toni Martin, Noni Hazlehurst, Paul Blackwell, Tom Budge, Jason Chan, Nathaniel Dean

Candy blir kär i Dan – en heroinist, och vi får följa dem i jakten efter en sil att injicera, från missbrukarlivet i Sydney, till livet i Melbourne för att bli fri från drogmissbruket.

More is never enough.

Det är filmens tagline, och de orden förklarar bättre än de flesta livet i ett beroende, om det så handlar om mat, träning, sex eller droger – och allt utöver det.

Straffet för den totala glädjen är att du vill ha mer av den, en gång till och en gång till. Glädjen blir mer och mer kortvarig eller diffus, så du fortsätter, mer och mer och mer.

Det här livet råkar det förälskade paret Dan och Candy ut för. De är unga, men de har liksom många sina hinder att kämpa mot. Inte mycket till utbildning, men drömmar om att bli konstnär och poet. Inga jobb, eller åtminstone ingen trygg ekonomi.

Candy hade en problemtyngd relation med sin mamma sedan tidig ålder. Dan fastnade för drogerna. Drogerna som ledde till heroinet. Det korsade även Candys liv och snart även hennes vener.

Men de var kära. De hade varandra och i begynnelsen av spirande kärlek behövs inte så mycket mer än så. Men knarket är ännu starkare.

De levde aldrig det rikaste livet. Vinet dracks ur kaffemuggar. Pengarna tog slut. De snattade. Han begick bedrägerier. Hon sålde sig på gatan. Allt för att leva ett liv tillsammans. Tillsammans, med drogerna.

Filmen bygger på den gripande romanskildringen av australienske författaren Luke Davies. Stjärnskottet Abbie Cornish (A Good Year, Bright Star, W.E) spelar Candy och det avlidne stjärnskottet Heath Ledger (Brokeback Mountain, I’m Not There, The Dark Knight) spelar Dan.

Deras prestationer i rollerna är fruktansvärt bra. Jag ser vad de tänker. De behöver inte säga det. Det syns på så små saker som ögats rörelse i närbilder för att jag ska ta till mig deras kval. De är rörande tillsammans som ensamma.

Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean, The King’s Speech) spelar Casper – kemilärare och deras hjälpande hand till knarket. En vänlig gentleman som vet vad ett beroende innebär, men som samtidigt känner att han har rollen som den kloke att bevara, vilket gör honom till en subtilt kluven karaktär.

Rush är som alltid stabil och spelar excentriskt, men inte så att det blir för skärande mot karaktären.

Filmen är väldigt varm när den visar värme, men den dominerande känslan är sandgrå. Väldigt vardagsrealistisk och med rörande, mer drömmande inslag. Särskilt den smärtsamt vackra Tim Buckley-sången ”Song to the siren” används på ett hjärttryckande bra sätt under filmens gång.

Vem som är haren och vem som är räven av Dan och Candy är svårt att veta. Är det så tragiskt som att ifall Candy inte hade träffat Dan så hade drogerna aldrig svalt henne. Är haren då hon? Men om inte Dan hade träffat Candy så hade han aldrig kunnat motstå räven – som är drogerna, ensam.

Då är de alltså harar bägge två. Med en räv som dreglar ovanför dem.

Candy är en film om kärlek och om beroendet som krymper kärleken. Begäret kommer alltid överträffa slutmålet eftersom det intalar dig att det alltid finns längre fram. Kärleken är sällan lika stark som det begäret.

Factory Girl (2006)

Genre: Drama, Romantik, Tragedi
Regi: George Hickenlooper
Manus: Aaron Richard Golub, Captain Mauzner, Simon Monjack
Längd: 99 min (unrated)
Skådespelare: Guy Pearce, Sienna Miller, Hayden Christensen, Jimmy Fallon, Meredith Ostrom, Beth Grant, Mena Suvari, Tara Summers, Alexi Wasser, Edward Herrmann, Shawn Hatosy, Illeana Douglas, Johnny Whitworth, Colleen Camp, Mary Elizabeth Winstead

Baserad på den verkliga historien om ”The It-Girl” Edie Sedgwick, som hoppade av Radcliffe 1965 och gav sig iväg till New York för att söka framgång för hennes konstnärliga ambitioner.

Där träffar hon den unga artisten Andy Warhol. Han lovar att göra Edie till en ”superstar” – och likt en super nova exploderar hon över 60-talets vilda New York-scen bara för att upptäcka hur hon tappar greppet om hennes liv…

Edie Sedgwicks liv är en tragisk saga från verkligheten. För några år sedan såg jag en bild på henne och blev direkt sällsynt nyfiken på vem hon var. Jag läste om hennes korta men intensiva liv. Om hennes status som modeikon. Om henne som en uppenbar förebild för Twiggy. Om hennes romans med Bob Dylan. Om hur hans sång ”Just like a woman” antagligen handlade om henne.

”(…)Ev’rybody knows
That Baby’s got new clothes
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl

Queen Mary, she’s my friend
Yes, I believe I’ll go see her again
Nobody has to guess
That Baby can’t be blessed
Till she sees finally that she’s like all the rest
With her fog, her amphetamine and her pearls(…)”
Just Like A Woman (Bob Dylan)

Jag blev besatt av henne och försökte få tag på alla hennes filmer av Andy Warhol, som hon gjorde under sin karriär som modell och skådespelerska i hans konstnärsnäste ”The Factory”. Jag förstod precis vad folket som levde i hennes tid menade när de berättade om hennes märkliga magi.

”She had a poignantly vacant, vulnerable quality that made her a reflection of everybody’s private fantasies. She could be anything you wanted her to be — a little girl, a woman, intelligent, dumb, rich, poor — anything. She was a wonderful, beautiful blank. The mystique to end all mystiques.”Andy Warhol

”There seemed to be this almost supernatural glow to her that’s hard to describe. Literally there was an aura emanating from her, a white or blue aura. It’s as if Edie was illuminated from within. Her skin was translucent — Marilyn Monroe had that quality.”Robert Heide

”It was sad but not shocking. There was something about Edie that said, ”This is a one-act play. It’s not going to go on forever.”Fred Eberstadt, om Edies död.

Vid 28 års ålder var hon död. Hennes låga slocknade efter ett turbulent liv, kantat av trauman, depression, festande och drogberoende.

I filmen Factory Girl spelar modellen och skådespelerskan Sienna Miller (Casanova, Interwiew, Stardust) rollen som Edie och bortsett från vissa dokumentära sekvenser så gör hon ett riktigt bra jobb i att visa på Edies sköra och magnetiska personlighet. Hon växer ju längre filmen pågår och visar att hon är en skådespelerska även för tyngre roller.

Australienske Guy Pearce (L.A. Confidential, Memento, The Proposition) glänser dock rakt igenom då han förvandlar sig fullständigt i rollen som den karismatiske ikonen Andy Warhol. Det märks att han älskar sin roll då han gärna drar sig till färgstarka karaktärer och i den här filmen gör han sin karriärs bästa prestation. Hade filmen gått hem bättre kommersiellt så hade han helt klart kunnat varit en av de nominerade på Oscarsgalan för denna film.

Två andra som dyker upp i filmen är dels talk-show-programledaren Jimmy Fallon i rollen som Edies närmaste vän (en roll han gör med fin känsla), samt Hayden Christensen (Anakin i Star Wars: episod II-III) som folksångaren Billy – en fiktiv kopia av Bob Dylan (eftersom Dylan givetvis inte stöttade filmprojektet).

Christensen imiterar Dylan och det blir stundtals just bara imitation, men då Dylan har ett väldigt karaktäristiskt sätt att uttrycka och formulera sig så är det inte den lättaste uppgiften. Jag hade dock önskat mig att han och manusförfattarna hellre distanserade sig lite mer från originalet, för i de mer avskalade scenerna levererar även Christensen.

Manuset är i sig inte helt oproblematiskt då det dels känns som att delar av filmens scenföljd har skapats i klippningsrummet snarare än på pappret, samt så låter de karaktärerna tala med väldigt citatmässiga repliker flera gånger. Jag ställer mig lite kluven till det då jag oftast gillar mer realistisk dialog, men samtidigt är intrigen en väldigt tidlös tragedi i grunden, vilket gör att den förhöjda dialogen förstärker känslan av en pjäs eller opera.

Vissa stunder skär det sig och flertalet gånger passar det och jag blir väldigt emotionellt berörd då jag känner till bakgrunden. Filmen lyckas dock verkligen hitta en stark känsla av ett autentiskt New York under 60-talets kreativa glansdagar och drogerna som cirkulerade i konstnärskretsarnas skuggor.

Filmen lyckas enligt mig skildra Edies senare liv på ett gripande sätt trots vissa brister. Livet hos en kvinna fylld av känslor och drömmar, men som alltid kastade sig handlöst, rätt in i en okontrollerbar storm.

Drogerna började som presenten för att hon tog för sig och utvecklades till vikten som skulle hålla henne kvar i det lyckliga tillståndet, men ju turbulentare hennes liv blev, ju svårare blev det att kontrollera reglaget för glädje eller sorg genom dem.

Filmen diktar delvis med sanningen, men inte ens sanningen är fakta när det gäller Edie Sedgwick. Om hennes romans med Bob Dylan är romantiserad och överdriven går inte att svara på. Vissa hävdar att Edie väntade hans barn men tvingades göra abort på grund av Dylans äktenskap med sin blivande fru, medan andra påstår att det var hennes påhittade drogfantasier.

Myten eller sanningen kring allt som hände kring ”the New York scene” och hennes boende Hotel Chelsea (som hon vid ett tillfälle råkade tända eld på) under ”the swinging 60’s” är fasligt spännande.

Jag uppmuntrar fler att upptäcka hennes levnadsöde och framför allt hennes person, för få kvinnor – om någon, har den dragningskraft som hon hade och det är därför som Andy Warhol – säga vad man vill om honom, myntade uttrycket ”Superstar” på henne.

Denna ”The Queen of Underground Cinema”, Warhols musa (hatar för övrigt uttrycket ”musa”) och världens första ”It-girl”, men framför allt en av de vackraste tragedierna från verkliga livet.

En ikon som förtjänar att alltid kommas ihåg.

Fotnot: Här under är några urklipp från verklighetens Edie Sedgwicks liv. Dels en interju med henne själv och dels en tillsammans med Andy Warhol. Jag uppmuntrar till att ta reda på mer om henne.