Etikettarkiv: Grekland

Stockholm Filmfestival: Miss Violence (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

MissViolencePoster1Produktionsland: Grekland
Genre: Drama
Regi: Alexandros Avranas
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis
Längd: 98 min
Skådespelare: Kostas Antalopoulos, Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Martha Bouziouri, Rafika Chawishe, Yiota Festa, Giorgos Gerontidakis-Sempetadelis, Eleni Roussinou, Themis Panou, Reni Pittaki

När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka.

Miss Violence är en stilistisk, provokativ film av debuterande Alexandros Avranas som följer den grekiska traditionen som Dogtooth satte för några år sedan. Likheterna är temamässigt väldigt relevanta att jämföra med Dogtooth.

Vi följer en familj där den äldre fadern har en märklig dominans över sina avkommor, men det målas upp med snyggt komponerade bilder som skulle kunna liknas med Wes Anderson ifall han var psykopat. Att filmen är snygg råder det ingen tvivel om.

Miss Violence:s inledningsscen är en av dom bättre jag sett på film – någonsin! Den fungerar som en helt suverän ”teaser” för handlingens utveckling. Scenen jag talar om är mallen för trailern här under även om den är bättre i själva filmen…

I en lägenhet hålls ett avskalat barnkalas för familjen. Barn och vuxna som tillsammans dansar till fantastiska ”Dance me to the end of love” av Leonard Cohen. En 11-årig flicka – flickan som firar sin födelsedag, går åt sidan och hoppar från balkongen, men inte utan att leverera ett mystiskt leende på sina läppar.

Filmen förvandlas steg för steg till en rent ut sagt tragisk historia, från att man tidigare har kunnat se en bäcksvart humor i det hela. Tempot är inte högt och allt vad känslor heter kvävs och trängs bort stilmässigt, som en spegel av den uppfostran pappan i filmen har på sin familj. Han plockar bort toalettdörren eftersom ”i den här familjen har vi ingenting att dölja”. Jahaa??!

Det är hårda tyglar och kall diciplin som gäller. Belöningen är pizza och glass, eller en sväng ner till stranden ifall barnen sköter sig och gör läxorna. På väggen i hemmet hänger en tavla vars porträtt är ett gråtande barn.

miss-violence-15209

Filmens fadersgestalt örfilar sin son, sina döttrar och sin gamla mor. Satan vad människor reagerar starkt på fiktiva örfilar, sitter jag och tänker när människor i publiken gång på gång flämtar till som om dom inte sett något otäckare. Tabu! Skandal!

Tempot på utdelande av örfilar blir så pass snabbt att jag nästan ser det som parodiskt och själv sitter jag nästan och ler, som den underhållningssadist jag tydligen är.

Filmen kommer sedan till ett läge då jag blir riktigt obekväm. Jag överdriver inte nu. Jag – samme person som konsumerar obehagliga filmer av rent intresse, älskar Gaspar Noé (I Stand Alone, Irréversible, Enter The Void) och ser ett nöje i provokation och exploitation.

Jag känner mig i detta ögonblick kränkt, ledsen, förbannad och överväger under ett par minuter att fly salongen. Dels är det en fruktansvärt plågsam scen men framför allt känner jag att den inte förtjänats att existera sett till vad filmen byggt upp tidigare. Jag är lurad och bedragen och för det ska jag dessutom må dåligt.

missviolence_still13

Det är inte första gången jag känt mig våldtagen av en film (första gången var av Irréversiblese recension), men det är första gången jag varit beredd att fly mitt i själva sexakten, om man får uttrycka det så.

Jag sitter dock kvar och tar faktiskt tillbaka denna starka invändning och reaktion en aning då jag trots allt börjar binda ihop trådarna som filmskaparen har lagt upp för mig. Dock är jag fortfarande inte helt säker på om jag kan acceptera scenen och på något sätt skäms jag nästan lite över att säga det. Jag ska ju klara av lite provokation och obehag.

Filmen slutar inte provocera där utan utvecklar det ytterligare. Vissa i publiken sitter i princip och gråter. Vissa verkar tappa andan.

Jag har svårt att försvara mitt påstående om att Miss Violence skulle vara mer provocerande än filmer som Irréversible och A Serbian Film, men av min reaktion att döma så var den det för mig just där och då jag såg den. Ibland går man för långt och ibland går man ännu längre. miss-violence-2

Så jag säger det; Miss Violence ÄR den mest provokativa film jag sett, hur förvånad jag än är över min reaktion – som är väldigt lite ”mig”.

Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag?  Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Vad gäller Bechdel-testets kriterier tror jag att det finns ett par scener där familjens kvinnor pratar med varandra om något annat än faderns lama järnhand, men filmen borgar sannerligen för en rafflande, feministiskt diskussion vad gäller innehållet. Har filmen rätt att gå så långt för att visa det den gör? Porträtteras kvinnorna alldeles för handlingsförlamade? Jag hoppas faktiskt att fler ser den här filmen för jag vill vara med i den diskussionen. Men jag varnar er…

Annonser

Stockholm Filmfestival: The Eternal Return of Antonis Paraskevas (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2eternal print 70x100 outlinesOriginaltitel: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva
Produktionsland: Grekland, Tjeckien
Genre: Drama
Regi: Elina Psikou
Manus: Elina Psikou
Längd: 88 min
Skådespelare: Christos Stergioglou, Maria Kallimani, Yorgos Souxes, Theodora Tzimou, Syllas Tzoumerkas, Lena Giaka, Vasilis Dimitroulias

När kommersiell television sjösattes i Grekland på 80-talet var Antonis ett av ansiktena utåt. Numera är han en föredetting som ingen bryr sig om. Hans comebacklängtan får honom att iscensätta sin egen kidnappning och fly till en vinterstängd hotellresort, men väl där utsätts hans sårade ego för hjärnspöken.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas är något av en grekisk, lågmäld men virrig blandning mellan Avalon och The Shining skulle man kunna säga.

Filmen är regisserad av Elina Psikou och det här är hennes första film, men hon har en betydligt mer gedigen bakgrund som assisterande regissör och producent.

Filmen följer enbart en person och det är den livströtte men oroväckande skönt oberäknelige TV-programledaren Antonis Paraskevas. Han skulle kunna offra ett finger bara för att det faller honom in, typ.

Allt centreras kring honom och hans ensamma vardag på ett ödsligt hotell och övrigt liv cirkulerar endast i periferin – i hans yttre, grumliga sfär. Det blir svårt att veta vad som är fantasi och vad som är verklighet i det läget, då vi endast har Antonis egna upplevelser att referera till och förlita oss på. Det är ett skönt obehagligt läge som filmtittare.

eternal paraskevas1

Huvudkaraktären spelas av grekiske Christos Stergioglou och han gör sin lågmälda figur bra och uppoffrande utan att egentligen glänsa.

Han vandrar omkring i det tomma hotellet där han ser ut att återupprepa sina kockuppvisningar från TV om och om igen vilket mest verkar få honom ur leda. Då och då tar han en lång promenad ute i det fria, helt solo. Väldigt fridfullt, men väldigt dött och det skapar stämning.

Kopplingen som jag vill göra till Avalon har med att jag ständigt för tankarna till Johannes Brost liknande prestation i den filmen, samt att bägge har den där svävande Cinéma Vérité-känslan men där drömska, David Lynch-aktiga inslag då och då färgar den grått vardagliga tillvaron. Minns den underbara discoscenen i just Avalon.

Men ännu en gång – för andra gången hittills av två på Stockholm Filmfestival 2013, sitter jag och väntar på en payoff som i mångt och mycket uteblir. Bristen på slut i The Eternal Return of Antonis Paraskevas säger dock något om huvudkaraktärens utveckling, men det gör också utvecklingen i själva filmen mer ”onödig” att se.

eternal_return_of_antonis_paraskevas_press

Det känns ett flertal gånger som att repetitiva sekvenser hade klippts ner vilket i ögonblicken gör mig lite kritisk, men när filmen är över är jag nog ganska glad att upprepningar uteblev då dom inte hade gjort mycket för filmens slutpoäng ändå.

Filmen är i slutändan en intressant idé som utvecklas till… inte så värst mycket, tyvärr. Visst, den kommenterar indirekt Greklands ekonomiska kollaps genom varslande TV-bilder där filmens huvudperson presenterar Greklands övergång till den nya valutan Euro, men jag drar inga större egna slutsatser utifrån det.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas sätter avtryck men hade kunnat blivit något ännu bättre.

Samtidigt leker jag med idén i mitt huvud och hittar en viktig dimension som hade kunnat vända totalt på myntet för mig personligen. Jag funderade på ifall om huvudkaraktären i filmen var en grekisk TV-profil även i verkligheten och därigenom i princip spelade en alternativ inkarnation av sig själv i en absurd, förvriden verkliget.

_DSC0051

Så verkar dock inte vara fallet, men tänk ifall exempelvis H:r Landshövding– och Hassel – Privatspanarna-regissören och Cinéma Vérité-romantikern Måns Månsson (som fotade Avalon) gjorde en svensk variant av den här filmen, med – och jag har sagt det förr, Malou von Sivers i huvudrollen som sig själv!

Hon hade varit perfekt, med en liknande persona som Antonis; före detta TV-stjärna, numera äldre, avdankad och stundtals väldigt hånad.

Filmen hade fått en helt ny dimension av intresse hos mig och jag hade förmodligen förlåtit allt vad story heter om jag fick uppleva en sån underbart absurd film! Det är dock något jag bara kan drömma om…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2