Frank Henenlotter | Absurd Cinema

Genre: Skräck, Komedi, Absurdism
Produktionsland: USA
Manus: Robert Martin, Frank Henenlotter
Regi: Frank Henenlotter
Längd: 85 min
Skådespelare: James Lorinz, Joanne Ritchie, Patty Mullen, J J Clark, Louise Lasser, Joseph Gonzales, Carissa Channing, Charlotte J Helmkamp, Kimberly Taylor, Heather Hunter, Gittan Goding, Beverly Bonner, Jennifer Delora, Lia Chang, Susan Napoli

En man förlorar sin flickvän i en olycka och bestämmer sig för att försöka lappa ihop henne igen. Tyvärr har han bara kvar hennes huvud så han behöver samla ihop kroppsdelar från prostituerade.

Frank Henenlotter är en av filmhistoriens klart mest intressanta regissörer när det kommer till absurd film. Den Manhattan-etablerade filmgalningens genombrott Basket Case (1982) handlade om en kille som bar omkring på sin deformerade, livsfarlige tvillingbror i en korgväska. Hans andra film Brain Damage (1988) handlar om en tonårskille som har en köttätande liten mask vid namn Elmer som kryper in i hans hjärna och ställer till kalas. Senaste filmen Bad Biology (2008) skildrar en kvinna med rovdjurskåtslag och en man med mördarpenis.

Henenlotter skulle alltså kunna vara David Cronenbergs muntrare clownbror inom subgenren ”body horror”.

Frankenhooker börjar bra. Jeffrey (spelad av James Lorinz som senare kom att medverka i RoboCop 3) är en insnöad vetenskapsman som får en gräsklippare i present av sin flickvän Elizabeth Shelley (spelad av ”Penthouse pet of the year 1987” Patty Mullen från Doom Asylum). Tyvärr kör gräsklipparen omedelbart över Elizabeth så att hon dör. Utvecklingen därefter är given. Jeffrey – expert på människans fysiologi, påbörjar ett projekt där han ska väcka liv i henne igen. För att åstadkomma det behöver han först ge henne en ny kropp. Hans sunda förnuft leder honom till Manhattans fnaskgator – för där går det ju att köpa människokroppar, eller hur?

”In a blaze of blood, bones, and body parts, the vivacious young girl was instantly reduced to a tossed human salad… a salad that police are still trying to gather up… a salad that was once named Elizabeth.”

Henenlotter bjuder på sin obligatoriska lek med ”old school”-effekter och kompromisslös absurdism, där samtliga karaktärer är pantade människor i en pantad värld, men där kombinationen gör inramningen fullkomligt logiskt. Allt är barnsligt kul och gång på gång suckar jag nöjt över var sjutton han får allt ifrån. Det är lätt att uppmärksamma det som syns, men dialogen i hans filmer är nästan höjdpunkten. Han tänjer hela tiden på gränserna för vad som är korrekt, på ett sådant sätt att jag gapar av förtjusning.

Det är som gjort för min smak av underhållning och för det förtjänar han en medalj. Enkelt, idiotgenialt lågbudgetfilmskapande från en given konstnär.

Det jag saknar är den intensitet som jag kände i Brain Damage. Frankenhooker går – trots det bisarra innehållet, mer från punkt A till B än Brain Damage och det vibrerande klimaxet kommer aldrig riktigt på samma sätt (ursäkta referensen). Frankenhooker blir därför inget mästerverk, men ett stadigt, lättsett och klart underhållande bidrag med mängder av 80-talsmumma och galenskap för dig som gillar Re-animator, Quentin Dupieux eller David Lynch. Absurd Cinema aproved!

Fotnot: En av skådespelerskorna i filmen heter Gittan Goding. Det är bland dom festligaste namn jag hört på år och dagar. Hon måste ha en fribiljett till Ankeborg för jag kan redan se hur hon skulle se ut som tecknad figur. Genom lite närmare efterforskning (hon har självklart en egen flashback-tråd) får jag reda på att hon är en svensk strippa och 80/90-talsprofil, som även hade en statistroll som strippdansös i Mickey Rourke/Kim Basinger-filmen 9 1/2 Weeks (1986).

Magnus Uggla namedroppade henne i sången ”Paroles Svensexan”, dragspelaren Roland Cedermark har en låt med hennes namn, hon har drivit strippskola och detta är en anekdot från flashback om henne från signaturen Aproev;

”Jo, hon var en strippa som bland annat brukade hyras in till svensexor. Gittan drog av palterna (hon hade bra stuns i kroppen på den tiden ska gudarna veta), svenne satt med röda öron och instamatickamrorna rasslade. Hon hade också en beryktad låda som kunde komma fram. I lådan fanns, enligt ryktet, blandade dildos osv. Den svensexa jag var på där GG hyrdes in bestod av ganska så städade gossar med idel röda öron.”

Genre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alone – se recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärta – se recension) och Harmony Korine (Spring Breakers – se recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!