Carne (1991)

Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.

Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.

För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:

Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Carne (1991)

Genre: Drama (kortfilm)
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Det har han varit hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde.

Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumme dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Carne är en, på ytan, lågmäld kortfilm av fransk-argentinske auteuren Gaspar Noé (Irréversible, I Stand Alone, Enter The Void). Den går efter ett väldigt simpelt mönster, med ett tyst, minimalt skådespeleri, och ändå så är undertexten – själva handlingen, hela tiden så laddad. Butchers tankar och funderingar är hörbara som mycket privata monologer i hans huvud och tillsammans med de näst intill obetydliga ansiktsuttrycken gör det att hans känslor verkligen griper tag om mig.

Detta borde fler filmskapare ta fasta på då det är ett mycket bättre grepp för att göra karaktärer levande, än att låta dem uttrycka sig teatraliskt och med klicheér. Ett annat annorlunda grepp från Noé är att han använder sig av stora, textade budskap i sina filmer – sannolikt inspirerad av landsmannen Godard och den moderna konsten. Det är ett smart drag, som ger ytterligare bränsle åt reflektioner.

Gaspar Noé är en provokativ regissör som strävar efter ett budskap som sällan visats i film, och han slösar inte bort chansen att få visa det. Han är alltid lika skoningslös med komplicerade ämnen som övergrepp, incest och våldtäkt.

Den tekniska känslan är det heller inget fel på. Fotot i Carne är riktigt snyggt, med statiska bilder och speciella utsnitt i en slags serietidningsanda. Valet av musik (en blandning av häftiga ödestoner och radiopop) skapar också en speciell känsla, men ett speciellt grepp i filmen är en dramatisk ton så fort vi hoppar i tiden. Jag skulle vilja säga att det är den samlade känslan av Godard, Tarantino, Karim Hussain och Aki Kaurismäki – och minst lika bra.

Man ska också ha i åtanke att den här kortfilmen kom redan 1991 och den detaljen är faktiskt mycket svår att förstå när jag bevittnar filmen.

Philippe Nahon har gjort mycket under sin karriär i hemlandet, men jag har ingen aning om han har gjort samma insatser som han gjort i Gaspar Noés filmer. Kombinationen Noé/Nahon är riktigt, riktigt bra och jag vill hela tiden ha mer.

Svagheter är svåra att hitta i Carne då det är en kortfilm det är fråga om – möjligtvis att den inte når någon absolut topp och att den gärna fått vara längre trots sina 39 kortfilmsminuter. Gaspar Noé tog fasta på det och hans första långfilm, I Stand Alone (1998) blev den ännu bättre uppföljaren. Men se Carne först! Eller efter I Stand Alone om du redan sett den. Carne är definitivt en av de bästa kortfilmerna jag kan rekommendera.

En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den. Det är kort och gott Gaspar Noé i ett nötskal.

Philippe Nahons personliga karaktärsinsats, den stilistiska berättartekniken, det provocerande temat som fortfarande känns modigt och nyskapande
Den känslolösa stämningen som kontrast till det provocerande innehållet kan avskräcka vissa känsliga personer (dock ett plus enligt mig personligen)

Fotnot: På grund av min pedantiska ådra publicerar jag några recensioner som jag redan publicerat på min tidigare blogg, för att samla det läsvärda på ett och samma ställe. Så ni som vet att ni läst dessa tidigare kan göra vad ni vill, ni som inte minns att ni redan läst kan ju färska upp minnet och ni som aldrig läst recensionerna får förhoppningsvis inspiration till att se dessa filmer eller för all del se om dem.