Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl
En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.
Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.
En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.
Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).
Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).
Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.
Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.
3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt
Absurd Cinema 
Denna fastnade jag för när jag såg den för många år sen för första gången. Gillade verkligen kamerarbetet, musiken av Tangerine Dream-mannen Klaus Schulze och det övertygande skådespeleriet av Erwin Leder. Har sett om den och även om effekten inte var densamma var det fortfarande en häftig och unik filmupplevelse som inspirerat andra filmmakare, bl.a. Gaspar Noé som du nämner.
En av 1983 års bästa. Eller åtminstone en film som gick hem hos mig på många sätt. Så här skriver jag om Angst.
Ja, det är mycket troligt att det var du som nämnde den här filmen för mug för första gången, för över 10 år sedan på Filmsnack. Någon där som jag tror var du tipsade mig om den när jag uttryckte mitt gillande för Irreversible och sedan dess har jag haft den i pipelinen. Det tog ett bra tag att se den, men förutsättningarna var nog som bäst just nu.
Jasså, jag förstod aldrig att Klaus Schulze var en del av Tangerine Dream. En musikakt som jag till viss del uppskattar väldigt mycket! Ytterligare en likhet med Noé då, som återkommande arbetar med Thomas Bangalter från Daft Punk för filmmusiken i hans filmer.
Jag älskar när oväntade namn skapar filmmusik. Hade inte svensk film varit så liten och ofta fyrkantig, hade jag gärna sett fler soundtracks från syskonparet The Knife. Gamla obskyra ungomsfilmen ”Hanna med H” samt ett par teaterpjäser är mer än vad dom flesta musiker hunnit med, men skulle vara kul att se dem arbeta mer med film.