Angst (1983)

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Carne (1991)

Genre: Drama (kortfilm)
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Det har han varit hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde.

Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumme dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Carne är en, på ytan, lågmäld kortfilm av fransk-argentinske auteuren Gaspar Noé (Irréversible, I Stand Alone, Enter The Void). Den går efter ett väldigt simpelt mönster, med ett tyst, minimalt skådespeleri, och ändå så är undertexten – själva handlingen, hela tiden så laddad. Butchers tankar och funderingar är hörbara som mycket privata monologer i hans huvud och tillsammans med de näst intill obetydliga ansiktsuttrycken gör det att hans känslor verkligen griper tag om mig.

Detta borde fler filmskapare ta fasta på då det är ett mycket bättre grepp för att göra karaktärer levande, än att låta dem uttrycka sig teatraliskt och med klicheér. Ett annat annorlunda grepp från Noé är att han använder sig av stora, textade budskap i sina filmer – sannolikt inspirerad av landsmannen Godard och den moderna konsten. Det är ett smart drag, som ger ytterligare bränsle åt reflektioner.

Gaspar Noé är en provokativ regissör som strävar efter ett budskap som sällan visats i film, och han slösar inte bort chansen att få visa det. Han är alltid lika skoningslös med komplicerade ämnen som övergrepp, incest och våldtäkt.

Den tekniska känslan är det heller inget fel på. Fotot i Carne är riktigt snyggt, med statiska bilder och speciella utsnitt i en slags serietidningsanda. Valet av musik (en blandning av häftiga ödestoner och radiopop) skapar också en speciell känsla, men ett speciellt grepp i filmen är en dramatisk ton så fort vi hoppar i tiden. Jag skulle vilja säga att det är den samlade känslan av Godard, Tarantino, Karim Hussain och Aki Kaurismäki – och minst lika bra.

Man ska också ha i åtanke att den här kortfilmen kom redan 1991 och den detaljen är faktiskt mycket svår att förstå när jag bevittnar filmen.

Philippe Nahon har gjort mycket under sin karriär i hemlandet, men jag har ingen aning om han har gjort samma insatser som han gjort i Gaspar Noés filmer. Kombinationen Noé/Nahon är riktigt, riktigt bra och jag vill hela tiden ha mer.

Svagheter är svåra att hitta i Carne då det är en kortfilm det är fråga om – möjligtvis att den inte når någon absolut topp och att den gärna fått vara längre trots sina 39 kortfilmsminuter. Gaspar Noé tog fasta på det och hans första långfilm, I Stand Alone (1998) blev den ännu bättre uppföljaren. Men se Carne först! Eller efter I Stand Alone om du redan sett den. Carne är definitivt en av de bästa kortfilmerna jag kan rekommendera.

En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den. Det är kort och gott Gaspar Noé i ett nötskal.

Philippe Nahons personliga karaktärsinsats, den stilistiska berättartekniken, det provocerande temat som fortfarande känns modigt och nyskapande
Den känslolösa stämningen som kontrast till det provocerande innehållet kan avskräcka vissa känsliga personer (dock ett plus enligt mig personligen)

Fotnot: På grund av min pedantiska ådra publicerar jag några recensioner som jag redan publicerat på min tidigare blogg, för att samla det läsvärda på ett och samma ställe. Så ni som vet att ni läst dessa tidigare kan göra vad ni vill, ni som inte minns att ni redan läst kan ju färska upp minnet och ni som aldrig läst recensionerna får förhoppningsvis inspiration till att se dessa filmer eller för all del se om dem.