Genre: Thriller, Drama
Produktionsland: Österrike, USA
Regi: Markus Blunder
Manus: Markus Blunder, Stephen T Barton
Längd: 100 min
Skådespelare: Sophie Lowe, Maximilian Harnisch, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård, Samuel Vauramo, Tim Morten Uhlenbrock, Annica McCrudden, George Lenz, Nelly Gschwandtner, Jacqueline Le Saunier, Jonas Laux, Hansa Czypionka
På en isolerad gård uppe i bergen dör en kvinna och lämnar sina två barn helt ensamma. Den 16-åriga systern är oskuldsfull och naiv, medan den 10-årige brodern redan är traumatiserad efter att ha bevittnat faderns död några år tidigare. Nu är det upp till syskonen att ta hand om sig själva och överleva de barbariska byinvånarna.
”En modern western utspelandes i dom vackra, österriskiska bergen och formad av filmskapare som eftersöker skönhet och tydliga förutsättningar snarare än substans och trovärdighet.”
Det är min finare beskrivning av denna österrikisk-amerikanska samproduktion. Jag har inte läst någon som slaktat den här filmen ännu, så tillåt mig hänga av finkostymen, iträda det vita vaxförklädet och trimma upp köttsågen en aning.
För det första, andra och tredje så är Autumn Blood riktigt vacker med sina vida bilder över Österrikes öde bergslandskap och naturalistiska joddlingsmusik som sätter den operamässiga inramningen. Jag kommer snabbt att tänka på Sergio Leones bultande känsla för att skruva upp spelplatsen till något gudalikt.
Vi ser snötäckta bergstoppar, rinnande forsar och bergssamhällen som lever kvar i en annan tid rent arkitekturmässigt.
Filmen skildrar två unga syskon – en 16-årig storasyster och hennes 10-årige lillebror. Storasystern spelas av brittisk-australiensiska skådespelaren Sophie Lowe (Beautiful Kate, Blame, Road Kill), vilken får mig att tänka litegrann på snarlika skådespelaren Saorise Ronan (Atonement, The Lovely Bones, Hanna).
Efter att föräldrarna dött lever dom ensamma på en bergsgård, där dom tar hand om djur och insuper den enkla naturen. Deras far sköts nämligen kallblodigt av en skäggig, tystlåten buffel spelad av svenske Peter Stormare (Fargo, Prison Break, Jägarna 2). Anledningen är oklar men man får anta att det rör sig om någon ouppklarad affär, bergsbönder emellan.
Grejen är den att det tydligen inte räckte där, för tre yngre män får för sig att i nutid åter sprida terror över syskonen – varav en i detta gäng är slaktare och spelad av ytterligare en svensk nämligen Gustaf Skarsgård – den Skarsgårdsonen som faktiskt fick en del talang (Ondskan, Kon Tiki, Vi). Dom andra två känner jag igen utan att kunna sätta dem i nåt sammanhang.
Dom smyger sig på syskonen – eller snarare smyger sig på storasystern, och våldtar henne helt utan förklaring. Gång på gång. Deras ovilja att yttra några ord är konstant och blir i längden rent ut sagt patetisk. Det enda läte dom kan få ur sig är grymtningar och dessa märkliga ljud blir under filmens utveckling bara fler och fler ju mer desperata dom är.
Det känns verkligen som att manusförfattaren och regissören går efter Sergio Leones westernberättande då byterrorn påminner väldigt mycket om den magiska entrén Henry Fonda och hans lakejer gör i Once Upon A Time In The West (1968) och det ordlösa manuset i Autumn Blood är verkligen en Leone-hyllning, men det spelas ut helt fel.
Det totala antalet av replikskiften i filmen är nog fyra stycken. Till och med när det känns fullkomligt nödvändigt för karaktärerna att åtminstone säga ett par ord så grymtar dom istället! Jag glömde för övrigt säga att alla karaktärer talar engelska och inte österrikiska, trots spelplatsen. Ytterligare en spaghetti western-koppling som bara känns fel och distanserande.
Storyn är dessutom orealistisk, ologisk och i flera stunder rent pinsam. Ingen förklaring ges till varför någonting sker, någonsin. I ett skede av filmen flyr storasystern genom skogen och som ett sätt av filmmakarna att visa hur mycket ”ett med naturen” hon är så klär hon av sig naken för att – likt ett djur, fly… utan kläder, eller nåt.
Det är meningen att det ska vara poetiskt, men både manuset och utförandet av det känns som en vilset ambitiös studentproduktion. En påkostad och mycket snygg studentproduktion, men trots det patetiskt hafsig i sitt spaghetti western-berättande. Sedan ränns det runt i skogen utan att filmen vill ta slut, trots att den zonar ut flera gånger.
Slutet summerar filmens ologik, patetik och ogenomtänkta uppmålande av dramatiska händelser – och håll i er nu, för jag tänker fanimej spoila den här skiten!
Storasystern har varit på flykt i skogen, men kommer slutligen tillbaka till hemtrakterna och möts av lillebror och nån slags socialkvinna som försökt fått tag på dem under filmen då hon misstänkt att barnen varit i knipa. En av dom stumma, grymtande byterroristerna kommer – äntligen (!), ifatt storasystern med sitt gevär och tänker nu slutligen knäppa henne till varje pris. Socialkvinnan spänner käkbenen utan att säga ett skit (även hon vill ju leka tystlåten desperado givetvis).
Byterroristen tvekar en sekund. Pang! Nu är han själv skjuten! Herregud! Av vem? Jo, av Peter Stormare såklart, som hållit sig borta genom halva jävla filmen! Varför? Spelar inte så stor roll. Dom andra ler, för att dom är dumma i huvudet och för att regissören vill att det här ska vara något slags lyckligt slut. Stormare ger storasystern geväret (utan att säga något alls, givetvis) och antyder att hon ska skjuta honom. Jävla pissfilm!
Hon gör det dock givetvis inte, utan vandrar bara därifrån med brorsan och socialkvinnan och som dom westernhjältar dom är fattas det bara en solnedgång och en horisont som deras silhuetter kan mynna ut i. Kvar står en sloken Peter Stormare som en förlorad man. Satan vad löjligt det kändes.
För övrigt såg jag filmen på Victoria tillsammans med en skolklass. Det innebar givetvis en biosalong fylld av nervöst skrattande och flamsande, ironiska kommentarer, mobiler som åkte upp och ner och någon i publiken som röt; ”Men kan ni hålla KÄFTEN!!” Det var dock inte jag. Filmupplevelsen blev nästan trevligare med all denna action i salongen än utan den.
Jag tänkte dock att det nog var lite fel film att bjuda in en skolklass till, då filmen var en kavalkad av pretentiöst skjutande, våld, konstnärligt naket och framför allt våldtäkter. Jag tycker lite synd om läraren. Och Gustaf Skarsgård. Och Peter Stormare. Vilket haveri alltså.
Feministisk slutnot: Med tanke på hur lite karaktärerna pratar hade den här filmen inte klarat Bechdel-testet ens om den innehöll 100 kvinnor och inga män. Huvudrollskådisen Sophie Lowe utnyttjas både som karaktär och som skådespelare. Hon är naken flera gånger utan att det byggs upp tillräcklig befogenhet för att jag ska köpa det. Hon blir våldtagen utan att det byggs upp någon förklaring till varför, bortsett från att männen i filmen är kåta djur som måste våldta alla kvinnor dom ser, alternativt mörda dem. Manuset är våldsam poesi utan någon som helst substans, endast för att några teknikkåta filmskapare skulle få en anledning att visa våld, dramatik och storslagna vyer.
Absurd Cinema 