Etikettarkiv: Österrike

Angst (1983)

Halloween-banner-2015 Angst alternative poster

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst 1

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Angst 4

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Angst 6

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

Stockholm Filmfestival: Autumn Blood (2013)

Autumn Blood posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Österrike, USA
Regi: Markus Blunder
Manus: Markus Blunder, Stephen T Barton
Längd: 100 min
Skådespelare: Sophie Lowe, Maximilian Harnisch, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård, Samuel Vauramo, Tim Morten Uhlenbrock, Annica McCrudden, George Lenz, Nelly Gschwandtner, Jacqueline Le Saunier, Jonas Laux, Hansa Czypionka

På en isolerad gård uppe i bergen dör en kvinna och lämnar sina två barn helt ensamma. Den 16-åriga systern är oskuldsfull och naiv, medan den 10-årige brodern redan är traumatiserad efter att ha bevittnat faderns död några år tidigare. Nu är det upp till syskonen att ta hand om sig själva och överleva de barbariska byinvånarna.

”En modern western utspelandes i dom vackra, österriskiska bergen och formad av filmskapare som eftersöker skönhet och tydliga förutsättningar snarare än substans och trovärdighet.”

Det är min finare beskrivning av denna österrikisk-amerikanska samproduktion. Jag har inte läst någon som slaktat den här filmen ännu, så tillåt mig hänga av finkostymen, iträda det vita vaxförklädet och trimma upp köttsågen en aning.

För det första, andra och tredje så är Autumn Blood riktigt vacker med sina vida bilder över Österrikes öde bergslandskap och naturalistiska joddlingsmusik som sätter den operamässiga inramningen. Jag kommer snabbt att tänka på Sergio Leones bultande känsla för att skruva upp spelplatsen till något gudalikt.

Vi ser snötäckta bergstoppar, rinnande forsar och bergssamhällen som lever kvar i en annan tid rent arkitekturmässigt.

Autumn Blood 2

Filmen skildrar två unga syskon – en 16-årig storasyster och hennes 10-årige lillebror. Storasystern spelas av brittisk-australiensiska skådespelaren Sophie Lowe (Beautiful Kate, Blame, Road Kill), vilken får mig att tänka litegrann på snarlika skådespelaren Saorise Ronan (Atonement, The Lovely Bones, Hanna).

Efter att föräldrarna dött lever dom ensamma på en bergsgård, där dom tar hand om djur och insuper den enkla naturen. Deras far sköts nämligen kallblodigt av en skäggig, tystlåten buffel spelad av svenske Peter Stormare (Fargo, Prison Break, Jägarna 2). Anledningen är oklar men man får anta att det rör sig om någon ouppklarad affär, bergsbönder emellan.

Grejen är den att det tydligen inte räckte där, för tre yngre män får för sig att i nutid åter sprida terror över syskonen – varav en i detta gäng är slaktare och spelad av ytterligare en svensk nämligen Gustaf Skarsgård – den Skarsgårdsonen som faktiskt fick en del talang (Ondskan, Kon Tiki, Vi). Dom andra två känner jag igen utan att kunna sätta dem i nåt sammanhang.

Dom smyger sig på syskonen – eller snarare smyger sig på storasystern, och våldtar henne helt utan förklaring. Gång på gång. Deras ovilja att yttra några ord är konstant och blir i längden rent ut sagt patetisk. Det enda läte dom kan få ur sig är grymtningar och dessa märkliga ljud blir under filmens utveckling bara fler och fler ju mer desperata dom är.

Det känns verkligen som att manusförfattaren och regissören går efter Sergio Leones westernberättande då byterrorn påminner väldigt mycket om den magiska entrén Henry Fonda och hans lakejer gör i Once Upon A Time In The West (1968) och det ordlösa manuset i Autumn Blood är verkligen en Leone-hyllning, men det spelas ut helt fel.

Autumn Blood 1

Det totala antalet av replikskiften i filmen är nog fyra stycken. Till och med när det känns fullkomligt nödvändigt för karaktärerna att åtminstone säga ett par ord så grymtar dom istället! Jag glömde för övrigt säga att alla karaktärer talar engelska och inte österrikiska, trots spelplatsen. Ytterligare en spaghetti western-koppling som bara känns fel och distanserande.

Storyn är dessutom orealistisk, ologisk och i flera stunder rent pinsam. Ingen förklaring ges till varför någonting sker, någonsin. I ett skede av filmen flyr storasystern genom skogen och som ett sätt av filmmakarna att visa hur mycket ”ett med naturen” hon är så klär hon av sig naken för att – likt ett djur, fly… utan kläder, eller nåt.

Det är meningen att det ska vara poetiskt, men både manuset och utförandet av det känns som en vilset ambitiös studentproduktion. En påkostad och mycket snygg studentproduktion, men trots det patetiskt hafsig i sitt spaghetti western-berättande. Sedan ränns det runt i skogen utan att filmen vill ta slut, trots att den zonar ut flera gånger.

Slutet summerar filmens ologik, patetik och ogenomtänkta uppmålande av dramatiska händelser – och håll i er nu, för jag tänker fanimej spoila den här skiten!

Storasystern har varit på flykt i skogen, men kommer slutligen tillbaka till hemtrakterna och möts av lillebror och nån slags socialkvinna som försökt fått tag på dem under filmen då hon misstänkt att barnen varit i knipa. En av dom stumma, grymtande byterroristerna kommer – äntligen (!), ifatt storasystern med sitt gevär och tänker nu slutligen knäppa henne till varje pris. Socialkvinnan spänner käkbenen utan att säga ett skit (även hon vill ju leka tystlåten desperado givetvis).

Autumn_Blood_01

Byterroristen tvekar en sekund. Pang! Nu är han själv skjuten! Herregud! Av vem? Jo, av Peter Stormare såklart, som hållit sig borta genom halva jävla filmen! Varför? Spelar inte så stor roll. Dom andra ler, för att dom är dumma i huvudet och för att regissören vill att det här ska vara något slags lyckligt slut. Stormare ger storasystern geväret (utan att säga något alls, givetvis) och antyder att hon ska skjuta honom. Jävla pissfilm!

Hon gör det dock givetvis inte, utan vandrar bara därifrån med brorsan och socialkvinnan och som dom westernhjältar dom är fattas det bara en solnedgång och en horisont som deras silhuetter kan mynna ut i. Kvar står en sloken Peter Stormare som en förlorad man. Satan vad löjligt det kändes.

För övrigt såg jag filmen på Victoria tillsammans med en skolklass. Det innebar givetvis en biosalong fylld av nervöst skrattande och flamsande, ironiska kommentarer, mobiler som åkte upp och ner och någon i publiken som röt; ”Men kan ni hålla KÄFTEN!!” Det var dock inte jag. Filmupplevelsen blev nästan trevligare med all denna action i salongen än utan den.

Jag tänkte dock att det nog var lite fel film att bjuda in en skolklass till, då filmen var en kavalkad av pretentiöst skjutande, våld, konstnärligt naket och framför allt våldtäkter. Jag tycker lite synd om läraren. Och Gustaf Skarsgård. Och Peter Stormare. Vilket haveri alltså.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot:
Med tanke på hur lite karaktärerna pratar hade den här filmen inte klarat Bechdel-testet ens om den innehöll 100 kvinnor och inga män. Huvudrollskådisen Sophie Lowe utnyttjas både som karaktär och som skådespelare. Hon är naken flera gånger utan att det byggs upp tillräcklig befogenhet för att jag ska köpa det. Hon blir våldtagen utan att det byggs upp någon förklaring till varför, bortsett från att männen i filmen är kåta djur som måste våldta alla kvinnor dom ser, alternativt mörda dem. Manuset är våldsam poesi utan någon som helst substans, endast för att några teknikkåta filmskapare skulle få en anledning att visa våld, dramatik och storslagna vyer.