Enter The Void (2009)

Genre: Psykologiskt drama, Trip movie, POV
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé, (med hjälp av) Lucile Hadzihalilovic
Längd: 154 min
Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma.

De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa – något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger. 

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga människor, sex, droger och dekadens.

Vi får följa Oscar i hans ”efter döden”-liv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

Gaspar Noé – en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible (2002) med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan.

Denna gång satsar han på en internationell film – av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, ”Tibetan Book of the Dead” (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftulla drogerna).

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin – en öppning som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.

Gaspar Noé visar med resten av filmen att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk, visuell värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar – jag påstår istället att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om – filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter.

Vi följer karaktären Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt POV – Point-Of-View (hans egen synvinkel) – eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas.

Stora delar av filmen är ”flygbilder” över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck.

Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Irréversible var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel.

För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter – mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk.

I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik – stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om – de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare filmer, The Tree of Life (2011) och Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968).

Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration genom sin filmkarriär. En ”trippfilm/trip movie” (något som myntades i och med just 2001) – en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville – och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.

På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida?

Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig – allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen.

Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter att hans kropp seglar vidare.

Precis som i 2001: A Space Odyssey undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

”In the end, everything has been very meaningless. I guess that’s why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness.”Gaspar Noé

 Ett visuellt mästerverk med häpnadsväckande kamerateknik, redigering, ljudbild och en visionär milstolpe inom filmkonsten!
 Den okonventionella handlingsföljden som berättas nästan enbart genom huvudkaraktärens syn och minnesbilder gör att inga poänger med filmen skrivs ut tydligt och därför finns risken att tittaren känner sig vilseledd. Detta i kombination med det psykedeliska fotot kan orsaka både bokstavlig och reflektionsmässig yrsel. Upplevelsen är dock för speciell för att ratas på grund av sådana risker – mottagandet begränsas alltid utav tittaren själv.

Fotnot: Här är ett smakprov av filmen, i form av filmens minst sagt färgstarka förtexter som är det snyggaste jag sett – det spelar ingen roll att jag inte hinner utläsa särskilt mycket av dem…

Annonser

6 thoughts on “Enter The Void (2009)”

  1. Den här har jag inte sett än, det gäller att vara på rätt humör men då Noe hitintills inte gjort mig besviken ser jag fram mot min framtida titt.

    1. Ja, den är värd att vänta in det rätta tillfället för. Inte lika bra som Irréversible och risken finns ju att man känner att den inte fick ut allt man trodde av den, men den är otroligt sevärd. Jag grinar nästan över fotot och tänker ägna ett ytterligare inlägg endast åt den visuella onanin filmen bjuder på. 😀

  2. Jättetrevlig läsning och du fångar det mesta jag kända när jag såg filmen. Redan inledningsvis är jag fast i denna underbara värld som verkligen inte liknar något annat man sett rent visuellt. Att det hela utspelas i Tokyo tillför också ett element jag gillar.

    Jag tyckte dock filmen hade en del saker som sänkte filmen för egen del. Den blev sämre under filmens sista tredjedel eller så och blev för utdragen med alla ”flygbilder”. Det blev upprepande och denna del gav i slutändan inget och det är väldigt synd.

    Hur lång var versionen du såg ? Har för mig att det finns tre versioner av filmen. Jag såg den som var 2.35 (originallängden har jag för mig). Sen finns det en som ska vara runt 2.20 (lär ta bort ett parti på 17 minuter enligt IMDb). Och så finns en ännu kortare version på under två timmar. Denna är jag mest sugen på att se då jag är nyfiken på om man där tagit bort/kortat ner den avslutade delen som för egen del förstör filmen.

    Första 2/3 av filmen är minst en fyra, men sista 1/3 är bara en tvåa. Gav den en stark trea till slut, men finns mycket att gilla. Så här skrev jag om Enter the Void.

    1. Jag såg dels den senare festivalversionen som visades på Stockholms Filmfestival 2009, vilken är annorlunda mot den som släpptes på offentlig bio och jag är rätt så säker den är den längsta versionen (och mer arbete lades på effekterna än den ofärdiga som visades på Cannes samma år). Sedan har jag sett den som släpptes på dvd/blu-ray i Sverige, vilken jag har förstått saknar typ runt 10 minuter knappt och det som klipptes bort var delar ur en av karaktärens tillbakablickar. Jag läste nog det, men har för mig att jag även mindes något som saknades i just tillbakablickarna från filmfestival-versionen. Sedan är nog skillnaden mellan dvd-versionen och den tidigare bioversionen så stor då Noé valde att ändra filmen från 25 bilder i sekunden till 24 bilder i sekunden, vilket gjorde att filmen blev typ 8 minuter kortare. 🙂

      Jag tycker också att den upprepades en del i de psykedeliska bilderna – dock snarare hallucinationseffekterna och inte så mycket i de faktiska flygbilderna, även om filmen innehåller väldigt mycket av båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s