Carne (1991)

Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.

Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.

För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:

Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Irréversible (2002)

Genre: Psykologisk thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 97 min
Skådespelare: Monica Bellucci, Vincent Cassel, Albert Dupontel, Jo Prestia, Philippe Nahon

Tiden avslöjar allt. Alex och Marcus älskar varandra. Tillsammans med Pierre, en före detta älskare till Alex, är de på väg till en fest. Men under kvällen går allting våldsamt fel.

Tiden förstör allt. För att mannen är ett djur. För att längtan efter hämnd är en naturlig impuls. För att de flesta brottslingar förblir ostraffade. För att förlusten av någon man älskar är lika förödande som ett blixtnedslag. För att kärleken är källan till allt liv. För att föraningar inte ändrar händelsers kurs. För att tiden avslöjar allt. Allt det underbara. Och allt det otänkbara.

Jag fick höra om den här franska filmen på filmforumet Filmsnack för några år sedan, då den var en av de mest omnämnda filmerna under kategorin ”obehagligaste film”. Jag köpte filmen direkt, då jag alltid haft en förkärlek för psykologiskt obehagliga filmer. Dessutom fick jag intrycket av det jag läst om filmen, att den var något annorlunda och att regissören Gaspar Noé var en visuell auteur med intressanta ideér.

Natten efter att jag sett filmen drömde jag de mest extrema och omtumlande mardrömmarna jag någonsin drömt, och vaknade upp totalt utmattad i hela kroppen stirrade ut i tomrummet framför mig. Filmen hade satt sina spår i mitt undermedvetna och gett mig en dubbel skräckupplevelse. Trots att jag älskade filmen bestämde jag mig för att inte se om den i första taget, med rädsla för biverkningar.

För en vecka sedan såg jag Irrèversible igen.

Den här gången var jag förberedd på vad jag hade att vänta och kunde sjunka in i filmen med mindre fruktan. Den grep tag i mig och tog mig med storm igen. Gaspar Noé använder alla element för att leda tittaren in på en mardrömsfärd som sliter i både nervtrådar och tarmar.

Irrèversible är bokstavligt talat en resa där slutet är början och början är slutet – och allt ser ut att vara filmat i en enda tagning. Tittaren ser förödelsen före upptakten och vet därför vad som kommer att hända innan karaktärerna vet det, vilket blir oerhört frustrerande.

Kameran sveper fram runt händelserna så att mitt balanssinne blir rubbat och yrseln lurar alltid runt hörnet. Musiken pulserar fram och tillbaka och det känns som om en mixer rör om i mitt huvud. Noés val att fylla filmen med infraljud – lågfrekvent ljud, gör att du inte ska kunna skoja bort upplevelsen och fly filmens tyngd ens om du försöker. Det är därför inte så konstigt att en mängd biobesökare flydde filmvinsingarna av illamående och yrsel.

För att inte tala om det mer närgågna som filmen visar prov på. Våldet – det fysiska som det psykiska, är i sitt sammanhang så realistiskt att jag vill hålla för både ögon och öron. Det filmen bjuder på får mig att släppa allt runt omkring och det enda jag upplever är en spiral av blytung hopplöshet. Det är lite för verkligt för att jag inte ska kunna distansera mig och säga ”det är ju bara en film”. Hur mycket jag än vill se ljuset i tunneln, så vet jag att det bara blir mörkare.

Gaspar Noé spelade in Irrèversible under ovanligt kort tid och mycket är improvisation från honom och skådespelarnas sida då manuset endast var 30-talet sidor långt, vilket är mäkta imponerande då resultatet flyter på i en takt som känns både naturligt och genomtänkt. Det är definitivt en film som kommer överleva filmhistoriens gång och frågan med filmer av det slaget är inte när – utan om, de kommer att överträffas.

Ingen bra film överlever dock utan bra skådespelarprestationer. Albert Dupontel är så trovärdig i sin roll som Pierre att jag många gånger under filmen tänker att det lika gärna skulle kunna vara en dokumentär jag bevittnar. Vincent Cassel och Monica Bellucci briljerar också dem fullständigt som det förälskade paret Marcus och Alex. De är ett par även i verkligheten, vilket var nyttigt då samspelet dem emellan är fängslande vackert utfört.

Bellucci gör antagligen en utav TIDERNAS svåraste roller och offrar sig totalt för filmen och Noés vision. Det är smärtsamt bra. Och Irrèversible är en smärtsam upplevelse. Det är Gaspar Noés bästa skapelse hittills – och en utav filmhistoriens mörkaste alla kategorier. Ett mästerverk. Nu har jag sagt det.

Se den på egen risk och tänk efter beslutet ordentligt före. Du kommer aldrig att glömma den.

Det provocerande utförandet på samtliga och att Gaspar Noé väljer att berätta filmens händelseförlopp enligt bakvänd berättarstruktur. Det genialiska i det är att han på så vis säger betydligt mer än ifall filmen följt konventionerna och här skapar han sin mest tänkvärda nyckelpoäng.
Inget, såvida du tycker att det kan vara kontruktivt att må dåligt av en film.

Fotnot: Recensionen är skriven för knappt fyra år sedan. Sedan dess har jag sett filmen ytterligare och den blir bara bättre och bättre. Det är definitivt en av 2000-talets allra mest imponerande filmer.

I Stand Alone (1998)

Originaltitel: Seul Contre Tous
Genre: Psykologiskt drama, Thriller
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 93 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Martine Audrain, Frankie Pain

Butcher (Philippe Nahon) var en gång i tiden en slaktare. Nu är hans liv ett helvete. Butcher ville hämnas det han trodde var ett övergrepp på hans dotter. Hans dotter togs ifrån honom som straff. Hon sattes på vårdhem – och det var hans fel. Hon var det enda ljuset i hans annars tragiska, enkla liv. Nu finns ingenting värt att leva för längre. Hans Frankrike börjar förändras, bli kallare, och det är inte den värld han vill leva i. Allt är bara en lång väntan på döden. Endast destruktiviteten håller Butcher vid liv. Ödet leder Butcher till en pistol, laddad med ett antal kulor, och han börjar undra vad han kan använda dem till…

I Stand Alone är en provocerande film som ger en inblick i en ensam mans torterade själ.

Denna franska långfilm, av den provocerande filmskaparen Gaspar Noé, är inte lika obehagligt hjärntorterande som hans allra mest omtalade långfilm, Irréversible (2002). Filmen känns inte realistisk på samma sätt, utan utspelas i en miljö med karaktärer som hämtade ur en mycket mörk version av Amelie från Montmartre (2001). Det känns lite sagolikt, emellanåt. Om det är karaktären Butchers bild av omvärlden eller om Noé valt en sådan atmosfär för filmen av andra skäl vet jag inte, men det ger definitivt en känsla av distans till de hopplösa karaktärerna och den annalkande undergångsstämningen.

Nu lät jag kanske negativ i den kritiken, men allt var positivt menat då jag verkligen tycker om den här filmen. I Stand Alone är en mycket snygg och stilistiskt välgjord film, med effektfull, passande musik och attackerande kameraförflyttningar som tajmas med händelserna på ett delikat vis jag gärna vill kalla ”franskt” i bästa mening. Fotot är riktigt snyggt och fångar atmosfären i både de viktiga och mindre viktiga scenerna i filmen.

Tillsammans med den slitna berättarrösten frånPhilippe Nahons karaktär ”The Butcher” blir känslan riktigt tung och underligt deprimerande. Nahon är ruggigt suverän i rollen som Butcher och trots minimalt minspel så räcker det att se hans ögon för att läsa av hans innersta känslor. Karaktären är vidrig, men Noé och Nahon lyckas skildra hans vidrighet i relation till varför han blev sån och det betyder allt för filmen. Den extrema vidrigheten och bakgrunden till varför människor är som de är.

Filmen bär hela tiden på en slags avtrubbad lidelse, men den berör inte lika intensivt som Irréversible gör. När sista akten kommer slår till slut Gaspar Noé till med hela känslopaljetten och filmen stegrar intensivt upp till någonting unikt. På ett ställe i filmen kommer det också upp en varning för störande scener och en klocka räknar ner från 30 sekunder – sista chansen att sluta titta – fly eller konfrontera. Ett effektfullt sak som höjer spänningen till hjärtklappningshöjder och ger känsliga personer en ärlig chans att gå ut ur rummet, vilket kan behövas i Noés filmer.

Efter att ha sett I Stand Alone vill jag uppmärksamma alla om talangen som finns hos franske filmskaparen (och änn mer konstnären) Gaspar Noé och jag kommer alltid hålla kolla på vad han tar för sig i framtiden. Han håller på en stor kunskap för filmmediet – hans filmer säger något som sällan sägs på film och han visar något som definitivt inte visats tidigare. Hans filmer är inte störande enbart för att provocera, utan för att visa oss själva kärnan av det mörka inom oss. Det är obehagligt och ”psykopoetiskt” – ett ord som klingar helt rätt i sammanhanget och som jag kommer tjata om när det gäller Noés filmer.

Filmen tar emot att se – inte för att vi inte borde se den, utan just för att vi borde det, och det är riktigt, riktigt bra.

Den genomtänkta stilen och sättet att berätta, men framför allt att Gaspar Noé över huvud taget vågar
Det sämsta med filmen är att den inte finns på blu-ray eller ens en vettig dvd-utgåva med prequel-kortfilmen Carne (1991) som extramaterial!

Carne (1991)

Genre: Drama (kortfilm)
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Det har han varit hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde.

Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumme dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Carne är en, på ytan, lågmäld kortfilm av fransk-argentinske auteuren Gaspar Noé (Irréversible, I Stand Alone, Enter The Void). Den går efter ett väldigt simpelt mönster, med ett tyst, minimalt skådespeleri, och ändå så är undertexten – själva handlingen, hela tiden så laddad. Butchers tankar och funderingar är hörbara som mycket privata monologer i hans huvud och tillsammans med de näst intill obetydliga ansiktsuttrycken gör det att hans känslor verkligen griper tag om mig.

Detta borde fler filmskapare ta fasta på då det är ett mycket bättre grepp för att göra karaktärer levande, än att låta dem uttrycka sig teatraliskt och med klicheér. Ett annat annorlunda grepp från Noé är att han använder sig av stora, textade budskap i sina filmer – sannolikt inspirerad av landsmannen Godard och den moderna konsten. Det är ett smart drag, som ger ytterligare bränsle åt reflektioner.

Gaspar Noé är en provokativ regissör som strävar efter ett budskap som sällan visats i film, och han slösar inte bort chansen att få visa det. Han är alltid lika skoningslös med komplicerade ämnen som övergrepp, incest och våldtäkt.

Den tekniska känslan är det heller inget fel på. Fotot i Carne är riktigt snyggt, med statiska bilder och speciella utsnitt i en slags serietidningsanda. Valet av musik (en blandning av häftiga ödestoner och radiopop) skapar också en speciell känsla, men ett speciellt grepp i filmen är en dramatisk ton så fort vi hoppar i tiden. Jag skulle vilja säga att det är den samlade känslan av Godard, Tarantino, Karim Hussain och Aki Kaurismäki – och minst lika bra.

Man ska också ha i åtanke att den här kortfilmen kom redan 1991 och den detaljen är faktiskt mycket svår att förstå när jag bevittnar filmen.

Philippe Nahon har gjort mycket under sin karriär i hemlandet, men jag har ingen aning om han har gjort samma insatser som han gjort i Gaspar Noés filmer. Kombinationen Noé/Nahon är riktigt, riktigt bra och jag vill hela tiden ha mer.

Svagheter är svåra att hitta i Carne då det är en kortfilm det är fråga om – möjligtvis att den inte når någon absolut topp och att den gärna fått vara längre trots sina 39 kortfilmsminuter. Gaspar Noé tog fasta på det och hans första långfilm, I Stand Alone (1998) blev den ännu bättre uppföljaren. Men se Carne först! Eller efter I Stand Alone om du redan sett den. Carne är definitivt en av de bästa kortfilmerna jag kan rekommendera.

En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den. Det är kort och gott Gaspar Noé i ett nötskal.

Philippe Nahons personliga karaktärsinsats, den stilistiska berättartekniken, det provocerande temat som fortfarande känns modigt och nyskapande
Den känslolösa stämningen som kontrast till det provocerande innehållet kan avskräcka vissa känsliga personer (dock ett plus enligt mig personligen)

Fotnot: På grund av min pedantiska ådra publicerar jag några recensioner som jag redan publicerat på min tidigare blogg, för att samla det läsvärda på ett och samma ställe. Så ni som vet att ni läst dessa tidigare kan göra vad ni vill, ni som inte minns att ni redan läst kan ju färska upp minnet och ni som aldrig läst recensionerna får förhoppningsvis inspiration till att se dessa filmer eller för all del se om dem.