Etikettarkiv: Wes Anderson

Stockholm Filmfestival: Miss Violence (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

MissViolencePoster1Produktionsland: Grekland
Genre: Drama
Regi: Alexandros Avranas
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis
Längd: 98 min
Skådespelare: Kostas Antalopoulos, Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Martha Bouziouri, Rafika Chawishe, Yiota Festa, Giorgos Gerontidakis-Sempetadelis, Eleni Roussinou, Themis Panou, Reni Pittaki

När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka.

Miss Violence är en stilistisk, provokativ film av debuterande Alexandros Avranas som följer den grekiska traditionen som Dogtooth satte för några år sedan. Likheterna är temamässigt väldigt relevanta att jämföra med Dogtooth.

Vi följer en familj där den äldre fadern har en märklig dominans över sina avkommor, men det målas upp med snyggt komponerade bilder som skulle kunna liknas med Wes Anderson ifall han var psykopat. Att filmen är snygg råder det ingen tvivel om.

Miss Violence:s inledningsscen är en av dom bättre jag sett på film – någonsin! Den fungerar som en helt suverän ”teaser” för handlingens utveckling. Scenen jag talar om är mallen för trailern här under även om den är bättre i själva filmen…

I en lägenhet hålls ett avskalat barnkalas för familjen. Barn och vuxna som tillsammans dansar till fantastiska ”Dance me to the end of love” av Leonard Cohen. En 11-årig flicka – flickan som firar sin födelsedag, går åt sidan och hoppar från balkongen, men inte utan att leverera ett mystiskt leende på sina läppar.

Filmen förvandlas steg för steg till en rent ut sagt tragisk historia, från att man tidigare har kunnat se en bäcksvart humor i det hela. Tempot är inte högt och allt vad känslor heter kvävs och trängs bort stilmässigt, som en spegel av den uppfostran pappan i filmen har på sin familj. Han plockar bort toalettdörren eftersom ”i den här familjen har vi ingenting att dölja”. Jahaa??!

Det är hårda tyglar och kall diciplin som gäller. Belöningen är pizza och glass, eller en sväng ner till stranden ifall barnen sköter sig och gör läxorna. På väggen i hemmet hänger en tavla vars porträtt är ett gråtande barn.

miss-violence-15209

Filmens fadersgestalt örfilar sin son, sina döttrar och sin gamla mor. Satan vad människor reagerar starkt på fiktiva örfilar, sitter jag och tänker när människor i publiken gång på gång flämtar till som om dom inte sett något otäckare. Tabu! Skandal!

Tempot på utdelande av örfilar blir så pass snabbt att jag nästan ser det som parodiskt och själv sitter jag nästan och ler, som den underhållningssadist jag tydligen är.

Filmen kommer sedan till ett läge då jag blir riktigt obekväm. Jag överdriver inte nu. Jag – samme person som konsumerar obehagliga filmer av rent intresse, älskar Gaspar Noé (I Stand Alone, Irréversible, Enter The Void) och ser ett nöje i provokation och exploitation.

Jag känner mig i detta ögonblick kränkt, ledsen, förbannad och överväger under ett par minuter att fly salongen. Dels är det en fruktansvärt plågsam scen men framför allt känner jag att den inte förtjänats att existera sett till vad filmen byggt upp tidigare. Jag är lurad och bedragen och för det ska jag dessutom må dåligt.

missviolence_still13

Det är inte första gången jag känt mig våldtagen av en film (första gången var av Irréversiblese recension), men det är första gången jag varit beredd att fly mitt i själva sexakten, om man får uttrycka det så.

Jag sitter dock kvar och tar faktiskt tillbaka denna starka invändning och reaktion en aning då jag trots allt börjar binda ihop trådarna som filmskaparen har lagt upp för mig. Dock är jag fortfarande inte helt säker på om jag kan acceptera scenen och på något sätt skäms jag nästan lite över att säga det. Jag ska ju klara av lite provokation och obehag.

Filmen slutar inte provocera där utan utvecklar det ytterligare. Vissa i publiken sitter i princip och gråter. Vissa verkar tappa andan.

Jag har svårt att försvara mitt påstående om att Miss Violence skulle vara mer provocerande än filmer som Irréversible och A Serbian Film, men av min reaktion att döma så var den det för mig just där och då jag såg den. Ibland går man för långt och ibland går man ännu längre. miss-violence-2

Så jag säger det; Miss Violence ÄR den mest provokativa film jag sett, hur förvånad jag än är över min reaktion – som är väldigt lite ”mig”.

Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag?  Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Vad gäller Bechdel-testets kriterier tror jag att det finns ett par scener där familjens kvinnor pratar med varandra om något annat än faderns lama järnhand, men filmen borgar sannerligen för en rafflande, feministiskt diskussion vad gäller innehållet. Har filmen rätt att gå så långt för att visa det den gör? Porträtteras kvinnorna alldeles för handlingsförlamade? Jag hoppas faktiskt att fler ser den här filmen för jag vill vara med i den diskussionen. Men jag varnar er…

Annonser

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.