Wrong Cops | Absurd Cinema

Biografi:

Quentin Dupieux aka Mr. Oizo (född 1974) är en fransk fotograf som blev filmskapare som blev musikvideoregissör som blev musiker som blev filmskapare igen.

Känd för 90-talsplågan ”Flat Beat” och hans musikvideos med den gula muppen Flat Eric, som gjorde succé världen över och även huvudfigur för en populär serie reklamfilmer. Idag är Quentin Dupieux/Mr. Oizo mest känd för sina skruvade långfilmer. Han slog igenom i filmsammanhang med Rubber 2010 och i förrgår recenserade jag hans senaste film, Wrong Cops (se recension). Quentin Dupieuxs favoritfilm är inte oväntat Raising Arizona (1987), av bröderna Coen.

1996 – Quentin Dupieuxs franska genombrott vid 23 års ålder med kortfilmen/dubbelmusikvideon för electroartisten Laurent Garnier:

1997 – Quentin Dupieux regisserade flera musikvideos för Laurent Garnier, bland annat denna för spåret ”Flashback”:

1998 – Dupieuxs första musikvideo (under alias ”Mr. Oizo”) med muppen ”Flat Eric”:

1999 – Mr. Oizos genombrott som musiker och Quentin Dupieuxs internationella genombrott som musikvideoregissör med hitlåten ”Flat Beat”):

1999 – Den världskända reklamkampanjen för Levis med Flat Eric, regisserad av Dupieux:

1999 – Musikvideo för Mr. Oizo-låten ”Analog Worms Attack” (höjdpunkten i Dupieuxs musikvideokarriär enligt mig):

2005 – Reklam/kortfilm för nya albumet Moustache (Half a Scissor) med spåret ”Stunt” som senare även har en viktig roll i filmen Wrong Cops:

2005 – Musikvideo för låten ”Nurse Bob”, på Mr Oizos andra album, Moustache (Half a Scissor):

2009 – En Making of/kortfilm av Mr Oizos tredje album Lambs Anger, regisserad av… honom:

2010 – Introduktionen till hans första långfilm, Rubber:

2010 – Kortfilmen Where’s The Money, George? med Flat Eric och artisten Pharrell Williams:

2012 – Trailer för hans första engelskspråkiga långfilm, Wrong:

2013 – Trailer för hans andra engelskspåkiga långfilm, Wrong Cops:

…

Scion A/V Presents: Mr. Oizo Interview from Scion A/V on Vimeo.

…

Discografi / Filmografi:

#1 (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… den musikaliska processen: ”There is no process, I just follow my instinct. I use a laptop computer with some stupid softwares.”

M-Seq (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… motivationen till att skapa: ”The motivation is always the same; I’m just trying to escape the boring. I’m a dreamer.”

Flat Beat (Singel, 1999)

Från Wikipedia: An accompanying music video was released on VHS. The music video features Flat Eric, a puppet, head banging to the track. It is also considered one of the earliest instances of Electro house.

Analog Worms Attack (LP, 1999)

Från Wikipedia: The album received generally favourable reviews on release, and has become an influence in the electronic genre.

Moustache (Half a Scissor) (LP, 2005)

Från Wikipedia: This was the infamous record that led to Dupieux to leave the F. Com label and form an alliance with French label Ed Banger Records. The first and only single from Moustache (Half a Scissor) was ”Stunt” (samma låt som kritiseras hårt i filmen Wrong Cops, vilket visar på djupt rörande (he he he) självbiografiska referenser till Quentin Dupieuxs musikkarriär – bloggens anmärkning).

Lambs Anger (LP, 2008)

Från Wikipedia: Unlike Analog Worms Attack and Moustache (Half a Scissor), the album is composed of many dance tracks suited for a club environment. The album cover pays homage to the 1928 surrealist film ”Un Chien Andalou”, where in place of Simone Mareuil is a puppet named Flat Eric, who appeared in the music video for Flat Beat.

The album was released in France on 17 November 2008 and in America on 26 January 2009. It has received mixed reviews, with Pitchfork Media and PopMatters especially disliking it.

Stade 2 (LP, 2011)

Från Wikipedia: This album has received mixed reviews, with Tiny Mix Tapes and Consequence of Sound particularly disliking it.

Stade 3 (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… DJs: ”I have absolutely no respect for DJs.”

Unreleased Unfinished Unpleasant (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… valet mellan mango eller melon: ”Fruits are retarded.”

Amicalement (EP, 2013)

Quentin Dupieux om… relationen han har till sina instrument: ”My computer is just a tool. If it doesn’t work properly, I dump it and replace it with a brand new one.”

Nonfilm (Film, 2002)

Quentin Dupieux om… skillnaden mellan film och verklighet: “Almost every movie makes too much sense. That’s why we call them movies — they’re very different from life. And usually in a movie, at the end, you feel satisfied because everything is in order, and everything makes sense. That’s why you’re supposed to feel good when you watch a mainstream movie. And I have to say, I enjoy it. It’s like, for 90 minutes, you watch something that is not really connected to real life. But from my point of view real life doesn’t make sense. Every day you experience stuff that is not necessarily perfectly scripted. That’s what I’m trying to do, basically, I’m trying to bring some organic elements, something that is more connected to…. you know, for example, when you dream your unconscious makes connections with things that are not supposed to be connected. I really do think it’s the same in real life, I think life would be super-boring if everything was scripted.”

Steak (Film, 2007)

Quentin Dupieux om… det absurda: ”I lean toward the absurd because I find it absurd to film real life. Real life is great to live, but in cinema it bores me. I always need to go beyond that, to film things we don’t see in real life, situations that don’t exist, characters who don’t function like human beings. My approach is very basic, and hyper juvenile. I do things that make me laugh.”

Rubber (Film, 2010)

Qouterat: ”Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an homage to the ”no reason” – that most powerful element of style.”

Wrong (Film, 2012)

Quoterat: ”…I only realized I loved my face after it have been burned with acid. But it was too late. Before it was just my face! I didn’t know I loved it! I only started loving it again when it have partially disappeared. Do you follow?”

Wrong Cops (Film, 2013)

Quentin Dupieux om… konstnärlig film: ”For some people, the movie should be entertaining. A lot of people don’t care about art. They don’t want to see art in a theater. If they want to see art, they go to a museum. A lot of reviews make no sense. Even some of the very good ones. Some times. Its at the end of the day, I know what I am pushing, and its hard sometimes. Because, when you pay a ticket for a movie, you expect some structure. You expect to feel something. You expect to love the main character. Things like that. I am trying to make something different. But I know that a lot of people don’t want to see Wrong in a theater. They don’t want to see ”art”. I think there is a lot of room for art in movies, still. Even though it’s a big industry now, and some of the movies are very formatted. Some of the movies are very good, and some are really bad, also. It’s a different job. I am doing a different type of movie. I know there is not a huge audience for art movies. That is why I stopped doing Q&As, because I have to answer for the movie. Instead, now, I’ll just say a few words before the movie starts. I say, ”If you don’t like it…It’s your fault.” And that is true with this movie. It’s so easy to hate. If you are not in a good mood, if you want to criticize the movie, if you want to watch it with a bad eye…Its super easy to hate.”

Genre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alone – se recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärta – se recension) och Harmony Korine (Spring Breakers – se recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!