Twin Peaks Uppsnack #21: Nya Twin Peaks har biografisk urpremiär 19 maj och visas på Cannes 25 maj

Previously on Twin Peaks:
It Is Happening Again (analys)

I detta uppsnack:

Nya Twin Peaks har biografisk urpremiär 19 maj och visas på Cannes 25 maj

---

David Lynch, Mark Frost och massor av dom skådisar och filmarbetare som var med och gjorde nya Twin Peaks kommer ha en privat urpremiär av dom första två timmarna (Parts 1 & 2) av nya serien – eller den 18 timmar långa filmen, som Lynch tydliggjort att det är. 

Två biljetter auktionerades faktiskt ut till utomstående att delta i detta exklusiva releaseparty. Biljetterna landade på 3, 150 dollar och intäkterna gick till en insamling för utsatta barn, som instiftats och sköts av Emily Stofle – David Lynchs fru. I och med att detta sker två dagar före TV-premiären kommer jag sannolikt hålla mig närmast helt borta från sociala medier och nyheter dessa dagar, fram tills premiärnatten mellan 21 och 22 maj, 03.00 (svensk tid). Risken för spoilers och reaktioner finns trots allt.

---

Twin Peaks första två timmar – ”Parts 1 & 2” kommer visas på Cannesfestivalen efter den internationella TV-premiären. Visningsdatumet för Cannes är nu släppt och kommer ske 25 maj, 19.30. 

Ett genombrott för TV-serieformatet på Cannes, som är den mest respekterade filmfestivalen och försiktig med att beblanda sig med TV. Det siades för två veckor sedan när nyheten om Cannes bröt ut, att visningen kanske skulle föregå sändningen på Showtime, kvällen 21 maj (amerikansk tid). Nu är det alltså helt klart att cannesvisningen sker först efter TV-premiären. Festivalen hålls den 17-28 maj.

Med tanke på att Twin Peaks-fortsättningen och långfilmen Fire Walk With Me, hade premiär på Cannes 1992 till hänsynslösa burop och enväldigt negativa reaktioner, är det spännande att se Twin Peaks återvända till Cannes. En film som David Lynch upprepade gånger tydliggjort kommer vara av stor vikt inför nya Twin Peaks.

Twin Peaks – Silly Season (1990) eller: Vad hände mellan säsong 1 och 2?

Nu påbörjar jag mitt tålmodiga recensions/reflektionsprojekt avsnitt för avsnitt av Twin Peaks andra säsong, efter en lång paus sedan säsong 1 recenserades. Detta kommer pågå hela våren och vidare. 

Jag kommer förhoppningsvis hålla ett relativt högt tempo för att sikta på att skriva om så många avsnitt som möjligt lagom till tredje säsongen av Twin Peaks sänds, 21 maj 2017. När tredje säsongen börjat sända kommer jag parallellt att skriva även kring dessa avsnitt.

Twin Peaks-recensionerna kommer generellt bli betydligt kortare och mindre formella, för att istället fokusera på mina personliga intryck och känslor. Fakta, trivia och nyheter hängs av för att nå en mer bekväm läsupplevelse och något högre produktionstakt.

Innan recensionen av andra säsongens första avsnitt släpps kommer här en liten resumé av nyhetsflödet mellan Twin Peaks säsong 1 och 2, såsom dom amerikanska tidningarna skrev, sommaren 1990, mellan maj och september…

---

David Lynch blir klar med sin film Wild at Heart  (min recension hittas här) dagen innan den har världspremiär på Cannesfestivalen, den 19 maj 1990. Den har premiär och möts av både jubel och burop, på grund av vad som beskrivs som en kavalkad av övervåld och galenskap. LA Times skriver om David Lynchs säkerhet kring att filmen kommer klippas ner inför den allmänna premiären i USA, som ett led i den ökade konservativa inställningen i landet.

CANNES, France — David Lynch’s ”Wild at Heart,” his first feature film since the controversial ”Blue Velvet,” was met with wild enthusiasm at its world premiere at the Cannes Film Festival Saturday, but it’s a version of the film that may be seen only by a handful of Americans at home.

That handful is made up of members of the Motion Picture Assn. of America’s Sherman Oaks-based ratings board, a group that Lynch is certain will demand changes in the film to get an R rating.

”This is the version that will be shown in Europe, but we’re going to have a few problems in the U.S. for sure,” Lynch said, during a post-screening press conference. ”I don’t know why it is, but (the ratings board) has been getting very conservative lately. . . . There will be some changes we have to make.”

Lynch and the film’s producers acknowledged at the press conference that he is contractually obligated to work his film into shape for an R rating. The question is how much cutting and editing that will require.

---

På Cannesfestivalens sista dag den 21 maj blir det succé för David Lynch och Wild at Heart, då filmen vinner Guldplamen – festivalens finaste pris, mot relativ dålig konkurrens. Den kontroversielle filmskaparen Bernardo Bertolucci är juryledare och delar ut priset till Lynch. Den omtalade filmen applåderas som sig bör, men inte utan burop. Prisceremonin kan du se här.

---

21 maj 1990 är också bara två dagar innan sista avsnittet av första säsongen ska sändas. I denna veva gästar flera medverkande av Twin Peaks samt medskaparen Mark Frost det folkliga talkshowprogrammet Donahue, för en ordentlig och trevlig pratstund kring det fenomen som första säsongen under tiden blivit i USA.

Peggy Lipton (Norma Jennings), Piper Laurie (Catherine Martell), Dana Ashbrook (Bobby Briggs), Mädchen Amick (Shelly Johnson), Eric Da Rae (Leo Johnson) och Sheryl Lee (Laura Palmer/Maddy Ferguson) är skådespelarna som får svara på frågor från Donahue och publik i detta program, som du kan se på Youtube.

Ta del av programmet via High School Rejects artikel. I programmet presenteras en omröstning kring vilken som kan ha mördat Laura Palmer.

---

22 maj rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks får en andra säsong, men att ABC väljer att flytta sändningen från torsdagar till lördagar.

A BC renewed ”Twin Peaks” for the fall season Monday, while NBC picked up ”Carol & Co.,” ”Wings” and ”Grand.”

David Lynch’s ”Twins Peaks” will air at 9 p.m. Saturdays, following ABC’s returning ”Young Riders” and ”China Beach.”

---

Roger Ebert försöker 27 maj 1990 ringa in den underliga succén med Wild at Heart och Twin Peaks  i sin tid;

”I think both successes are symptomatic of a despair among moviegoers and TV watchers, a loathing of trash that runs so deep it has turned inward against itself. Sick at their hearts of the ”entertainment” they have grown addicted to, and fearsome of trying anything new, Lynch’s audiences have embraced his work because he reflects their feelings – he hates the movies, too.”

---

Sheryl Lee, som är skådespelaren bakom Laura Palmer, uttalar sig 10 juni 1990 till Chicago Sun-Times om hur publiken missar poängen med Twin Peaks om dom fixerar sig vid vem som mördade hennes karaktär;

”The point is not who killed Laura Palmer,” actress Sheryl Lee said during a recent visit to Toronto to promote the nighttime soap that returns to ABC-TV this fall. ”The murder was just to get the ball rolling.”

”People are so overly concerned with who killed Laura. I hope they’re not missing all the wonderful things that are happening along the way.

---

11 juni 1990 skriver The Nation om hur samma Twin Peaks som nyligen fått klartecken för en andra säsong, var borträknat av TV-kanalen ABC:s exekutiva producenter redan från start.

The network executives who decided to renew Twin peaks were leery of it from the start and had slotted it opposite the popular Cheers in hopes it would go away. They sensed its subversiveness in a medium largely devoted to delivering’ demographic numbers to advertisers with formulaic programming. But the convoluted, shadowy doings in Twin Peaks had a deep psychic resonance for a lot of viewers. The sensibility teetered on the edge of camp and grand guignol, but it was grounded in social realism. Culturally, Twin Peaks is the dark side of the myth of smalltown decency, a myth Ronald Reagan cultivated and traduced.

---

Runt midsommar, den 22 juni, skriver Chicago Sun-Times om hur Twin Peaks-huvudrollsinnehavaren Kyle MacLachlan drar en golfrunda i sin hemstad för att stötta det i tiden så aktuella och så kallade ”war on drugs”.

Armed with golf clubs, the actor who portrays ”Twin Peaks” FBI Agent Dale Cooper has joined his hometown’s war on drugs. Actor Kyle MacLachlan will appear at a celebrity golf tournament Saturday to raise money for drug-fighting efforts in Yakima, Wash.

---

Första säsongen sänds i repris under sommaren, meddelar ABC via Chicago Sun-Times den 10 juli 1990.

NEW YORK People who heard all the talk about ABC’s ”Twin Peaks” but missed seeing the offbeat series in the spring will get a second chance in August and September.

ABC will rerun the two-hour premiere of its surreal soap opera on Sunday, Aug. 5, and then repeat the seven following one-hour episodes on Saturday nights, starting Aug. 11.

---

24 juli 1990 rapporterar Chicago Sun-Times att Twin Peaks-sångerskan Julee Cruise den 12 september samma år släpper debutalbumet Floating Into the Night, skapat tillsammans med Angelo Badalamenti och David Lynch.  Hon har hörts sjunga flera spår i serien och uppträtt i Twin Peaks-haket ”The Roadhouse”.

There are partners, and then there are partners, and singer Julee Cruise has two of the best in the entertainment industry backing up her career.

Director David Lynch and composer Angelo Badalamenti play major roles in her debut album, ”Floating Into the Night.” Cruise said it’s one collaboration she would like to keep afloat forever.

”As far as my music goes on record, David, Angelo and I make up Julee Cruise,” said Cruise, 33. ”It sounds odd to say that they’re as much a part of my voice as I am, but it’s true.

”It’s not like they discovered me, because they didn’t. But they understand this voice we all came up with. They couldn’t quite tell me what it was they were looking for – until I upon hit it.

---

17 augusti har David Lynch-regisserade guldpalmsvinnaren Wild at Heart amerikansk biopremiär med blandad kritik – ris och ros, efter att med nöd och näppe klarat sig från en X-rating. En åldersgräns vanligtvis stämplat på porr och splatterfilmer. Filmen är nedklippt vad gäller framför allt en specifik scen, för att tona ner det grafiska där ett huvud skjuts av. Filmen får en R-rating då åldersgränsen NC-17 inte instiftats ännu.

---

The Secret Diary of Laura Palmer, skriven av David Lynchs dotter Jennifer Lynch, släpps 15 september 1990. Boken behandlar Lauras liv genom hennes egna ord.

---

Twin Peaks toppar med flest nomineringar inför Emmygalan, där priserna till säsongens TV delas ut, rapporterar The Boston Globe den 3 augusti 1990. Dom nämner att ”edgy” serier ofta får många nomineringar men sedan går utan statyetter när väl priserna delas ut.

It shouldn’t be surprising that ”Twin Peaks” led yesterday’s Emmy nomination field with 14 entries. Emmy voters have a history of loving the edgy — ”Miami Vice” and ”Moonlighting” did great in the nominations in their first year, but were almost shut out when it came to the actual awards.

”Twin Peaks” will probably do considerably better than those shows in the awards ceremony this September because this was such a nothing-else-is-new year for television, as is evident from the accompanying list.

After David Lynch’s series, along with Arsenio Hall and ”In Living Color” in the variety category, it’s all the usual suspects. ”L.A. Law” had 13 nominations, ”Cheers” and ”Murphy Brown” 12 and ”thirtysomething” 11.

---

2 september 1990 rapporterar The Boston Globe att Kyle MacLachlan kommer gästa Saturday Night Live som värd i säsongspremiären, med Sinead O’Connor som gästande artist. Detta kvällen innan premiäravsnittet av Twin Peaks säsong 2.

Kyle MacLachian, that java-loving, moussed-up, wholesome FBI agent Dale Cooper on ”Twin Peaks,” will host ”Saturday Night Live” when it kicks off its 16th season Sept. 29. Not a bad night for any Peaks cast member to appear live, since Peaks makes its season debut the next night with a two-hour premier.

---

4 september presenterar några av skribenterna på Boston Globes bilaga TV Guide deras misstänkta som mördaren av Laura Palmer, i väntan på att andra säsongen ska börja.

Gearing up for the return of ”Twin Peaks,” TV Guide invited four best-selling novelists to answer who killed Laura Palmer. Andrew M. Greeley nominated Dr. Jacoby, Laura’s psychiatrist. ”Laura was driving Jacoby crazy,” Greeley says. ”He was attracted by her innocence and by her evil.” Jackie Collins suspected Sheriff Truman’s deputy, Andy, ”because he appears to be the least likely.” Tony Hillerman, the one mystery writer in the quartet, selected Leland Palmer, Laura’s father. But Hillerman complained that he isn’t sure the show’s writers have even decided who the killer is. ”By normal standards the series is sloppy and inconsistent. ‘Twin Peaks’ sets things up and then does nothing with them.

---

Chicago Sun-Times meddelar den 17 september att Twin Peaks kvällen innan vann blott två ynka priser av dom totalt 14 TV-serien var nominerad till på Emmygalan. Läs mer om Twin Peaks på Emmygalan via denna artikel från Welcome to Twin Peaks, samt kolla in Log Ladyns framträdande på galan här. Fotot är taget av Alan Light och fler återfinns i artikeln.

Ted Danson of ”Cheers” ended his Emmy drought, finally winning the his first award for best actor in a comedy series his first after nine eight nominations, while the critically acclaimed ABC series ”Twin Peaks” won only two technical Emmys during in a typically inconsistent primetime Emmy Awards ceremony Sunday night.

---

Lördagen 29 september sänds Saturday Night Live (SNL) med Kyle MacLachlan. Här kan du se SNL-monologen och Twin Peaks-sketchen i repris.

---

Lördagen 30 september har första avsnittet av Twin Peaks andra säsong premiär på ABC. Kritik och jämförelser med SNL kommer direkt dagen därpå från TV-recensenten Ed Siegel (The Boston Globe).

Look at it this way, Diane, there was nothing in last night’s episode that was any more clever, any more cogent and barely any more cinematic than the ”Saturday Night Live” satire the night before. Which only goes to prove that anybody can now write ”Twin Peaks” as well as Lynch and co-creator Mark Frost.

---

Carne (1991)

Genre: Drama, Thriller, Kortfilm
Produktionsland: Frankrike
Manus: Gaspar Noé
Regi: Gaspar Noé
Längd: 39 min
Skådespelare: Philippe Nahon, Blandine Lenoir, Hélène Testud, Lucile Hadzihalilovic, Frankie Pain

”Butcher” (Philippe Nahon) är slaktare. Han har varit det hela livet och det är det enda han är riktigt bra på. Men han är stolt över det. Han hade en fru en gång. Hon ville ha en son, men fick en autistisk, stum dotter. Det var Butchers fel. Deras äktenskap krossades och hon lämnade honom att ensam uppfostra dottern, vilket han gjorde. Att ta hand om en dotter är dock någonting outforskat för Butcher, men han försöker. Han har svårt att kommunicera med sin stumma dotter, men han gör så gott han kan. Hon är det enda han har.

Gaspar Noés (Irreversible, Enter The Void) lilla genombrott som vann kortfilmspriset på Cannes. Hans stilistiska berättande kommer fram med ett Godard-influerat, rytmiskt klipptempo med finkalibrerade nedslag i en ensam, alienerad slaktares liv, när han uppfostrar sin utvecklingshandikappade (har dock beskrivits som autistiska), stumma dotter i ett för hans sinnen kallt, rått samhällsklimat. När hans dotter kommer i kontakt med vuxendomen blir det början på hans undergång.

Mycket inspirerande och ganska originellt. Som den yngre filmen Amelie från Montmartre, fast där kärlek bytts ut mot hat. ”En kraftfull, psykopoetisk upplevelse, värd att tänka på långt efter att du sett den” – för att citera mig själv från många år tillbaka. Det hade kunnat stå på videoomslaget.

För jag har faktiskt recenserat Carne tidigare, i min serie Gaspar Noé-recensioner där jag går aningen mer på djupet kring den och alla hans långfilmer (bortsett från den senaste, Love i 3D från 2015 som just nu är Sverige-aktuell på bio och köpfilm), som du gärna kan läsa här:

Carne (1991)
I Stand Alone (1998)
Irreversible (2002)
Enter The Void (2009)

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)

Genre: Uppväxtsdrama, Relationsdrama, Romantik
Alternativ titel: Blue Is the Warmest Colour, Blå Är Den Varmaste Färgen – Kapitel 1 & 2, Adele: Chapters 1 & 2
Produktionsland: Frankrike
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix
Längd: 177 min
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Jag roffade åt mig en sista minuten-biljett till det omtalade, guldpalmenbelönade franska dramat som enligt flera källor skulle innehålla hela 23 minuter långa (!) och explicita lesbiska sexscener (som om någon satt och tog tid med tidtagarur så fort det skulle till att gökas).

Jag minns när jag läste om den under Cannesfestivalen och hoppades att den skulle kamma hem högsta pris (vilket den sedan gjorde) på grund av den utmanande utformningen att dels ta upp homoteman, vara frikostig i sexskildrandet och dessutom vara hela tre timmar lång.

Dessa inslag ser man ju annars vanligtvis i små independentfilmer, porrfilmer samt episka blockbusters. Kul att göra en soppa av alltihop, tänkte jag.

Väl inne i salongen har jag inte mycket annat val än att sätta mig i mitten allra, allra längst fram på självaste Skandiabiografen. Jag sjönk ner i sätet, spände blicken på duken som vällde över framför mig. Jag bokstavligt talat lade upp mina fötter och ben på scengolvupphöjningen där framme.

Frankrikes ambassadör för Sverige stod ett par meter framför mig och sade några (läs; många) ord om hur viktig filmen är och sedan började den omtalade föreställningen.

Regissör för filmen är tunisisk-franske Abdellatif Kechiche (La Faute à Voltaire, Vénus Noire), med en resumé av mastiga filmer om social kamp på meritlistan. Han har särskilt varit i ropet sedan filmens succé i Cannes, då han av filmens huvudrollskådespelare utmålats som en sadistisk tyrann i registolen och relationen dem emellan verkar infekterad.

Jag märker snabbt att han har en fetish för munnar – eller läppar.

Nu kan det bero på att jag satt allra längst fram och karaktärernas munnar alltid låg mig närmare att fästa ögonen på än karaktärernas ögon – som vanligtvis är den punkt vi fäster blicken på, men närbilder vilar ständigt på framför allt huvudrollen Adèle Exarchopoulos barnsliga mun som sover, dräglar och röker cigaretter om vartannat.

Några personer på raden bakom mig reagerar gång på gång åt dom utstuderade bildvalen. När filmen ett par gånger dessutom fokuserar på några småbarns munnar så blir det lite obehagligt, faktiskt. Fotot är dock väldigt vackert rakt igenom, trots sin väldigt vardagliga estetik.

Men nog om det, för La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 – även kallad Blue is the Warmest Colour – också kallad Blå Är Den Varmaste Färgen, är ett starkt, välspelat och välbalanserat drama som tillåter sig att sträckas över längre tid och berätta mycket utan att någon gång förstöra känslan av att det verkligheten den skildrar och inte någon saga.

Bägge huvudrollerna – nämnde Exarchopoulos (Boxes, La Rafle, I Used To Be Darker) som titelrollen vi följer samt Léa Seydoux (La belle personne, Lourdes, Robin Hood, Midnight in Paris, Mission Impossible: Ghost Protocol, Grand Central m.fl.) som hennes kärleksintresse, är fenomenalt bra och hängivna sina roller.

Jag tycker dock att det är skevt att den som lyfts fram mest efter filmens succé är birollen och filmpampättlingen Léa Seydoux – genom andra filmerbjudanden och på posters, trots att Adèle Exarchopoulos både är huvudrollen och den som imponerar klart mest genom hela filmen.

Seydoux var dock en filmstjärna sedan tidigare i Frankrike så hiearkin var väl svår att rubba, anar jag. Hon har även en minimal roll i Quentin Tarantinos i Frankrike utspelande Inglourious Basterds (2009), i första scenen. På Cannesfestivalen fick dock bägge skådespelarna dela på ett specialpris för deras prestationer vilket känns allra mest rättvist.

Värt att nämna är att filmen baseras på ett seriealbum från 2010, av Julie Maroh. Inte en fläskig roman, inte en omtalad teaterpjäs, utan ett seriealbum (vars engelska titel är Blue Angel). Det är ytterligare någonting som gör filmens existens ännu lite mer speciell, med tanke på synen på serier som medium.

Berättelsen har i filmform inte något som jag kan känna borde ha lagts till eller tagits bort. Trots dom hela tre timmarna filmen håller på blir den aldrig tråkig eller långrandig.

Visst, sexscenerna håller på i flera minuter – så pass att det i en film med standardlängd hade klassat filmen som ett försök att göra lesbiskt mjukporr med handling, men genom att filmen är så pass omfattande så fyller även dom avslöjande, intima sexscenerna en funktion genom sin längd, då dom måste sätta ett bestående avtryck när dom väl upphör.

För filmens kärleksförhållande är just väldigt passionerat och sexdominerande, då filmens huvudkaraktär utforskar sin sexuella identitet. Eftersom det är en historia om henne, varför ska inte även vi ta del av utforskandet? En argumentation i fråga om sexscenerna kunde varit kortare eller mindre explicita är dock nyttig, oavsett vad man tycker.

Dramat är dock ingenting extraordinärt, trots alla stora ord filmen har fått. Visst, att uppskatta ett vardagsskildrande i tre timmar gör man inte varje dag, men dom gånger jag upplevt draman i massiv filmlängd (Fanny och Alexander, Once Upon a Time in America, Gudfadern-filmerna, riktigt bra TV-serier) så har jag även då suttit hänförd över den – likt en riktigt bra bok, omfattande upplevelsen jag varit med om.

Det jag försöker poängtera är att med tid kommer också djup, och med djup kommer helheten bli mer givande. Att filmen sedan skildrar homosexualitet är givetvis jättebra, men jag hyllar inte automatiskt filmen som om det vore slutet på Andra Världskriget för det.

Jag har sett starkare draman i år (The Place Beyond The Pines). Jag har sett starkare draman med kvinnliga huvudroller i år (Vi Är Bäst!). Jag har till och med sett starkare franska draman med kvinnor i huvudrollen som lär sig att växa upp och hitta sig själva i år (Jeunesse – se recension).

Trots det är La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 en film alla borde se – den håller från början ända till det kraftfulla slutet och jag är helt säker på att väldigt, väldigt få kommer bli besvikna. Filmens viktigaste kvalitet är i det

långa loppet att den kan inspirera och öppna upp människors traditionella syn. Det är inget konstigt med att vara homosexuell, bisexuell eller liknande. Det är inte farligt att berätta riktigt långa historier. Det är inte fel att filmatisera serier och det är inte fult att låta sex ta sin tid framför dina ögon.

Jag har dock hakat upp mig på regissör Kechiches fetish för munnar. Det kan vara något fel i hans munexploatering, men jag ska tänka på saken. 

Och några 23 minuter lesbiskt sex var det nog ändå inte riktigt, även om jag inte direkt satt där med tidtagaruret i min hand. Snarare 17-18 minuter. Men det får duga. 

Feministisk slutnot: Jag har sagt det mesta i recensionen, så övriga kommentarer är nästan överflödiga här och nu. Dock kan man poängtera den traditionella man/kvinna-relationen som karaktärerna Adéle och Emma har. Adéle är dock yngre, men hon får i mångt och mycket ta rollen som den traditionella kvinnan som låter sig ledas av den mer erfarne Emma. Hon arbetar på klassiskt vis, agerar nakenmodell och lagar mat, medan Emma hänger sig åt konsten och mer sofistikerade intressen, likt även mannens roll så ofta är i filmförhållanden. Bechdel-testet klarar den i vilket fall av – det behöver knappast tydliggöras.

Stockholm Filmfestival: Heli (2013)

Produktionsland: Mexiko, Frankrike, Tyskland, Nederländerna
Genre: Drama, Mexikansk neorealism
Regi: Amat Escalante
Manus: Amat Escalante, Gabriel Reyes
Längd: 105 min
Skådespelare: Armando Espitia, Andrea Vergara, Linda González, Juan Eduardo Palacios

När tolvåriga Estele blir förälskad i en 17-årig poliskadett får det konsekvenser för hennes familj, som storebrodern Heli försöker hålla ihop.

Regissören till den mexikanska filmen Heli – Amat Escalante – vinnare av regipriset på årets Cannesfestival, beskrivs av Stockholm Filmfestival som mexikanske neorealismregissören Carlos Reygadas protegé.

Reygadas har uppmärksammats en del på senaste tid och av honom har jag endast sett en film av, närmare bestämt Post Tenebras Lux, på förra årets filmfestival. Den filmen började med en av dom mest vackra och berörande sekvenserna jag sett någonsin, men därefter föll filmen mer och mer in i grepplöshet.

Heli är inte mycket sämre den. Första sekvensen består av en närbild på två smutsiga fötter och ett tejpat och misshandlat ansikte med tejpad mun som fraktas som skräp. En soldat håller huvudet på plats mot golvet med en tung känga pressad mot tinningen. Därefter glider kameran ifrån dessa två offer och vi får se en kropp brutalt hängas från ett broräcke mitt i det mexikanska samhället för allas åsyn.

Bilderna sitter oförsvarligt kvar på näthinnan, men till skillnad från Post Tenebras Lux är detta bara början på en film som bara växer. För växer gör den, i takt med  att brutaliteten inkräktar på vardagsrealismen.

Det är för många känt hur Mexiko är den mest kriminella platsen på jorden, där knarkkriget på senare år eskalerat så pass kraftigt att hängningar, nackskott och andra tjänster och gentjänster blivit vardagsmat för landets invånare. Där kvinnorna blir gravida innan dom blivit kvinnor och där polisen inte ser ut som poliser utan som tungt beväpnade elitsoldater på väg att tackla ett inferno.

I Heli får vi följa 20-årige Heli, som har flickvän och barn och en 12-årig lillasyster som i sin tur har en äldre pojkvän som jobbar för denna extrema elitstyrka som kallas poliser. Korruptionen som skakar landet värre än jordbävningar får dock dessa unga människors dyrbara liv och gemenskap att vara gårdagens blodiga nyhetsnotiser som ändå ingen läser.

I ytterligare ett tidigt ögonblick i filmen får vi se en politisk aktion där 11 ton marijuana och 7 ton kokain bränns på öppen bål inför publik. Jag förstår att sånt här kan få ringar på vattnet som inte nödvändigtvis behöver vara bra, för visst sitter även jag där och tänker ”vilket slöseri, ändå!”

Det filmens karaktärer utsätts för får mig stundtals att sitta i en katastrofdrabbad trans och oron bara växer, likt Moodyssons viktiga men brutala samhällsskildrande i Lilja 4-ever (2002). Varje skratt och leende som filmen bjuder på straffas med den ena nådastöten efter den andra. ”Skratta du, men snart ligger du där igen” känns det som att filmen vill säga. Både till dess karaktärer och till mig som publik.

Regissör Amat Escalante fanns på plats för ett samtal efter visningen på Grand och jag träffas av hans kompromisslösa ärlighet som i sig säger mycket om Mexikos tillstånd.

Han försöker inte förstora upp intentionen med filmens innehåll som ett budskap i första hand, utan han nämner uppriktigt att det är resultatet av en filmälskares sökande efter att väcka reaktion hos sin publik och att våldet i hans hemlands vardag helt enkelt låg nära till hands.

Han understryker att intentionen med inledningen på filmen är inspirerad av allt ocensurerat våld mexikaner – unga som gamla, får se genom media. Dom är så avtrubbade att dom ser våldet och i mångt och mycket glömmer alla dessa människor som utsätts för det.

Den unga pojken som drömmer om att få resa. Flickan som vill bli läkare. Husdjuret som älskar sin husses värme. Escalante vill väcka reaktioner – det är hans intention ”with this screening” och på något vis vill jag förnimma mig om att han sade ”screaming” och inte ”screening”.

För Heli är verkligen ett skrik från Mexikos unga invånare som behöver bli hörda, vare sig det är avsikten med deras skrik eller ej. Har inte Mexiko redan våldtagits framför dina ögon före den här filmen så kommer den ha blivit det efteråt och du kommer känna dig lite mer levande i din trygghet.

Escalante sade också att han först och främst såg filmen som ”a Love film”, men att när filmen väl var gjord så har den uppmärksammats väldigt lite för sitt kärleksinnehåll. Det är inte svårt att förstå.

Han har dock ytterligare en poäng där, för kärleksinslag har sällan känts så eskapistiskt välkomnande som här. När karaktärerna älskar är det som en tillfällig flykt från den ruskiga vardagen, hur vardagligt älskandet än faktiskt är.

Ibland är en filmskapares tankenötter helt enkelt en perfekt storm som säger något större och Heli är ett viktigt och utmärkt exempel på det.